Stjernesymbol i menu


Ældre årgange af Kosmos mv.

Nils Olof Jacobson:

VARIFRÅN OCH VARTHÄN?

 

För en sökande människa kan det innebära en genomgripande upplevelse att komma i närmare kontakt med Martinus kosmologi. Studiet av den ger nya och ibland svindlande perspektiv på tillvaron, och i benådade ögonblick kan man inte bara teoretiskt utan också "verkligt" få uppleva sin egen identitet som ett evigt levande väsen. Analyserna kan också ge impulser till studier och arbete på nya områden, och så kan hos någon väckas inspiration att försöka ge bildmässigt eller konstnärligt uttryck för de perspektiv som öppnas, allt efter den begränsade konstnärliga förmåga man har.

Bilden på motstående sida, som kan kallas "Varifrån och varthän?", söker just uttrycka en aspekt på de fantasieggande analyser av det eviga livet som man finner i Martinus arbete. Den som är välbekant med analyserna kanske lätt finner bildens mening (särskilt med hjälp av färgerna, som inte kan återges här), men för andra skall jag söka ge några glimtar av vad som har gett inspiration til den.
 

Varifrån -

"En sårad flyktning mellan två världar" - så karaktäriserar Martinus den jordiska människans nuvarande situation. Hon är ännu bunden till djurriket, till den dräpande principens livszon, och "det riktiga människoriket", den värld hon drömmer om och längtar efter, kan hon bara ana i fjärran. Men omkring henne finns inte bara människor och djur utan också växter och mineral, och de representerar också livszoner i hennes eget förflutna, tillvarelseplan som hon för länge sedan har lämnat. Hennes eviga tillvaro är en rytmisk växling mellan sex sådana principiellt olika tillvarelseplan, behärskade av var sin av tillvarons grundenergier. En gång levde hon i det rent icke-fysiska eller andliga livsplan som Martinus kallar "den gudomliga världen", i intim kontakt med Guds eget medvetande, i en värld så mättad av ljus att till slut alla kontraster i hennes livsupplevelse var på väg att suddas ut i en kulminerande ljusupplevelse. Men utan kontraster ingen livsupplevelse, och hennes gryende längtan efter kontraster till ljuset för henne långsamt och omärkligt in i nästa tillvarelseplan, "salighetsriket", där hon i ett gnistrande minnespanorama återupplever ett avsnitt av sitt eviga liv. Hon är ännu mättad av ljuset i de höga andliga världar hon nyss har upplevt, och så kommer det sig att det blir de fjärran upplevelserna i den fysiska värld som hon en gång för länge sedan lämnade, som nu står för henne som det mest åtråvärda. Ty hon upplever dem nu i ett stort sammanhang, utrensade från all "slagg" i form av lidande och obehag. Hon upplever "guldkopior" av sina erfarenheter på det fysiska planet, och hennes längtan att på nytt skapa och uppleva i den fysiska världen leder till att hon nu åter knyter kontakt med den fysiska världens energiformer. Och ur dessa salighetsupplevelser i en andlig värld kristalliseras fram skapelser i fysisk materia - kristaller, isblommor på våra fönster, blixtar ur ovädersmolnen och glödande solar på vår stjärnhimmel - exempel på salighetsrikets "utsida". Men det levande väsendet "invecklar" sig alltmer i materien, och [slut på side 32]

[slut på side 33]

skapelsen i kristallmateria övergår sakta i skapelse i "levande" materia, i växtor-ganismer. - Ur kristallens "lök" växer gröna blad. Vi kan också i kristallernas värld finna mycket som kan tolkas som "övergångsformer" till växtorganismer. I växtriket lever väsendet ännu med sitt medvetande primärt i den andliga världen och upplever sin fysiska tillvaro endast genom aningar om behag och obehag. Men dess många fysiska inkarnationer ger det ett allt mer omfattande och mer nyanserat upplevelsematerial, och energikombinationerna i dess medvetande förändras sakta. När det till slut börjar manifestera den dräpande principen är det på väg in i djurriket - de köttätande växterna är de mest kända exemplen på "övergångsformer" här. Först i djurriket har det levande väsendet kommit så långt i sin inveckling i materien att dess medvetande primärt fungerar på det fysiska planet. Här råder den dräpande principen, och fysisk styrka och snabbhet avgör vem som skall leva och dö. Men de hårda erfarenheterna under en lång rad inkarnationer medverkar till utveckling av en förmåga till primitivt tänkande, och när djuret slutligen är i stånd att reflektera över sig själv i förhållande till omgivningen, då har det lämnat det egentliga djurriket bakom sig och är "en sårad flykting mellan två världar". Det tillhör nu jordmänniskornas livszon. Den karaktäriseras inte främst av hur den fysiska organismen ser ut, utan det är det mentala utvecklingsstadiet som är avgörande. Det kan alltså finnas väsen som tillhör denna zon men har en fysisk kropp som inte alls liknar vår.
 

- och varthän?

Och i jordmänniskornas zon finner vi oss själva. Vårt medvetande behärskas till stor del ännu av "ormen", av den dräpande principen, som är en absolut livsbetingelse i djurriket, men som inte är det för oss. Vi behöver inte som djuret döda för att leva, men vi dödar ändå tusenfalt, av fruktan, av nyfikenhet, av grymhet, av nöjeslystnad. Och när vi inte dödar kroppen så dräper vi psykiskt, genom hat, intolerans och giftiga ord. Den "riktiga människan" sover i oss, men det är bara vi själva som kan väcka henne och frigöra henne ur ormens gap. Men hur? Genom att i vardagslivet medvetet arbeta med de ofärdiga sidorna i vår mentalitet, genom att utveckla de humana, genom att ständigt sträva efter att i största möjliga utsträckning låta vårt handlande och tänkande behärskas av den livgivande principen i stället för den dräpande! Vi kan få inspiration till ett sådant arbete just genom studier av kosmologin, som hjälper oss att öka kunskapen om oss själva och att se händelserna i vardagen i ett större perspektiv, som kan vidga vårt medvetande så att vi upplever liv och mening där det förut bara fanns död och meningslöst lidande. Genom arbete med oss själva, för helheten, medverkar vi också till att förverkliga det närmaste målet för vår utveckling från djur till människa: att på jorden bygga upp "det rigtiga människoriket", en livsform av så hög standard att den motsvarar den värld som Kristus omtalade med orden "mitt rike är inte av denna världen". Men inte ens "den riktiga människan"s höga utvecklingsnivå är slutmålet - det levande väsendet fortsätter "tillbaka till Faderhuset" i de höja andliga världarna på sin eviga resa mot ständigt nya äventyr, genom växlande former av liv och opplevelse.
 

- Dette har endast kunnat bli en fragmentarisk skiss av bakgrunden till bilden. Men det kanske är tillräckligt för att visa, att det bakom denna vid första anblicken kanske obegripliga och frånstötande bild ändå fanns mer än vad man först kunde förmoda. - Och det gäller för övrigt också för en stor del af den så kallade "obegripliga" moderna konsten!