Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  (1053-1590) 
       Avancerad sökning
   

 

Det eviga livet
Kapitel 13
Det levande väsendet
Den utvecklade forskaren och "de skapade tingens" illusoriska framträdande   1053. Vi har nu kommit så långt i de kosmiska analyserna i Livets Bog (Livets bok), att vi fått tillräcklig klarhet när det gäller det levande väsendets fullkomliga yttre kosmisk-tekniska struktur. Vi har fått kännedom om att all utveckling av rörelse eller energi utgör livsyttringar eller medvetandefunktioner, och därmed framträder som själva livets mentala kemikalier eller kosmisk-kemiska substanser. Vi har sett att hela denna stora rörelseutveckling eller medvetandefunktion är en utlösning av ett samspel mellan världsalltets sju grundenergier, och att detta samspel formar sig som ett evigt fungerande kretslopp, i vilket sex av grundenergierna var och en har sitt kulminationsområde och därigenom bildar ett eget självständigt plan. Varje plan är en tillvarozon för levande väsen.
      Vi har blivit införstådda med att det vi kallar Gudomen, tillvaroplanen, världsalltet, naturen eller livet är identiskt med detta grundenergiernas samspel. Vidare har det blivit till fundamental verklighet för oss att hela detta uppenbarande av rörelse- eller energiutveckling är identiskt med en "treenig princip": jag, medvetande och organism. Vi vet att ingen av dessa tre enheter kan existera självständigt, utan att var och en av dem endast framträder i kraft av de båda andras existens, liksom vi också har sett att dessa enheter till sin egennatur är namnlösa, varför vi har betecknat dem med var sitt "X".
      Vad dessa "X" beträffar, vet vi att det tredje utgör allt som hör till begreppen "ämne", "materia", "skapade ting", "skapelse", "spiralkretslopp" eller "inveckling" och "utveckling". Vi vet att denna "inveckling" och "utveckling" är detsamma som jagets förnimmelse av sin egen eviga existens eller upplevelse av ett evigt fortsättande liv. Och genom talrika analyser av dessa "X" har vi blivit berikade med upplysningar om hur detta "eviga liv" i sin högsta kosmiska existens är en balans eller jämvikt mellan alla existerande kontraster och därför i denna högsta existens inte kan ha någon analys utöver denna enda, att det utgör "något som är", och därigenom blir det identiskt med själva livets upphov eller "något nr 1". För den utvecklade läsaren av detta verk följer nu självklart att alla de i "X3" frambringade och för sinnena tillgängliga detaljerna, såsom "stort" och "smått", "tid" och "rum", "kärlek" och "hat", "primitivitet" och "högintellektualitet", "inveckling" och "utveckling" etc., i detta högsta framträdande är illusoriska. Men han känner sig inte oroad. Det är nämligen lika självklart för honom att denna existens av alla kontrasters jämvikt, det vill säga deras totala upphörande som kontraster, ligger helt utanför varje upplevelsemöjlighet i kraft av "X2", som evigt genom kretsloppet betingar kontrasternas fortbestånd och därmed själva upplevelseförmågans eviga existens.