2139. Som vi här har sett, räcker det inte att människorna blir förtrogna med sitt mellankosmos och där kan uppfylla lagen för tillvaron eller lagen om kärlek till nästan. Kärleken till de mellankosmiska livsformerna – människor, djur och växter – är endast en partiell uppfyllelse av livslagen eller den lag, vars iakttagande och överträdelse gör människans öde absolut lyckligt respektive olyckligt. De levande väsendenas upplevelse av orubbligt mentalt ljus eller varaktig lycka kan således endast äga rum i de situationer där de iakttar livslagen, vilket är detsamma som att de praktiserar den verkliga kärleken. Det verkliga objektet för kärlek till nästan är naturligtvis de levande väsendena. Men för att kunna hålla av levande väsen måste man givetvis vara på det klara med deras existens. Levande väsen eller livsformer, vars existens man inte känner till, kan inte bli något särskilt objekt för människornas kärlek. Det var därför nödvändigt att kärleken först kom till uttryck gentemot människorna. Senare började människorna också kunna känna kärlek till djuren och växterna. De längst framskridna människorna har nått därhän att de inte enbart håller av sina medmänniskor; de kan inte heller nännas att dräpa djur eller förstöra växter. Och det är i och med denna kärleksgrad som människan blir kvalificerad att ta emot första graden av den stora födelsen, vilken utlöser sig som "kosmiska glimtar". Med kosmiska glimtar ska här förstås moment- eller ögonblicksupplevelser på några få sekunder av det mentala ljus som i Bibeln betecknas som "den heliga anden". När denna genomströmning av Guds ande är renodlad och inte är en på konstgjord väg framkallad upplevelse, får väsendet alltså i en glimt uppleva sin egen odödlighet, får uppleva att världsalltets struktur är fullkomlig samt att kärleken är universums grundton. Likaså börjar väsendet genom sådana kosmiska glimtar förstå, att alla naturens skapelseprocesser i sina slutfacit är till glädje och välsignelse för levande väsen. Dessa kosmiska glimtar eller upplevelser bibringas väsendet i kraft av dess intuitionsförmåga, vilken här börjar utvecklas såsom den primära förmågan till kosmiskt förnimmande. Väsendets begynnande kosmiska förnimmande sker alltså endast genom enstaka glimtar. Upplevelsen är således inte permanent. Och det kan gå mycket lång tid mellan varje sådan glimt. Det är ytterst sällsynt att det kommer mer än en kosmisk glimt under ett jordeliv. Men efter hand som väsendet övervinner resterna av den djuriska naturen i sin mentalitet, återkommer upplevelserna av de kosmiska glimtarna allt oftare, för att till sist bli helt permanenta. Intuitionen kommer under viljans kontroll och kan begagnas av väsendet närhelst det så önskar. Den har alltså upphört att vara något som endast utlöses automatiskt vid en eller annan lycklig sinnesstämning. Och väsendet har härmed uppnått den organiska invigning vi känner till som "den stora födelsen". Men även om denna invigning börjar med en enstaka liten ljusglimt av kosmisk upplevelse, så kan verkningarna av den dröja kvar i åratal. Naturligtvis är denna upplevelse till stor inspiration, glädje och lycka för väsendet, men den ger inte väsendet förmågan att i logiskt sammanhängande tankeföljder som vetenskap utreda sin upplevelse av odödlighet, av fullkomligheten i världsalltets struktur och kärleken som universums grundton. Upplevelserna är närmast att betrakta som kosmiska facit. Därför kan väsendet endast framlägga sina kosmiska upplevelser som nakna facit utan någon intellektuell och för andra väsen kontrollerbar logisk underbyggnad eller bekräftelse. För andra väsen kan dessa kosmiska facit därför bara bli postulat eller dogmer, som saknar betydelse för väsen som i sin utveckling lämnat förmågan att tro och därför kräver vetenskap eller intellektuell utredning. Och det är just av denna anledning som människorna överallt är i färd med att växa ifrån religionerna, eftersom dessa endast baseras på facit utan intellektuell eller vetenskaplig underbyggnad. De är i dag för många människor bara obekräftade påståenden. Att de nämnda kosmiska facit eller eviga sanningarna i religionerna inte har framlagts som vetenskap, beror huvudsakligen på att människorna hittills inte har varit så intellektuellt utvecklade, att de haft behov av någon intellektuell motivering eller vetenskaplig utredning. Deras förmåga att blint tro på auktoriteter var så stark, att de med hjälp av den kunde ledas och styras. Därför behövde tidigare ledare i human religiositet inte ha någon annan invigningsgrad än den som en enstaka upplevelse av en kosmisk glimt skänker. Bibelns stora profeter, helt bortsett från Kristus, har inte skänkt människorna något vetande utöver vad som kan upplevas genom en kosmisk glimt, och många av dem har genom sitt sätt att vara avslöjat att de i sin utveckling ännu alls inte nått fram till de begynnande kosmiska glimtarnas område. De var synnerligen intoleranta och uppeggade stundom folket till fiendskap och förföljelse mot annorlunda tänkande folk som de kallade "hedningar". Gamla testamentet i Bibeln är i stor utsträckning en historia om intolerans, krig och grymheter. Men utvecklingen står inte stilla. Krig och grymheter skapar längtan efter fred. Profeter med kosmiska glimtar uppträdde och kunde förebåda en ny världsepoks födelse, i vilken det himmelrike av fred och kärlek till nästan som tills vidare endast var en hoppets lysande hägring, till slut skulle bli till faktum och verklighet.