2544. Kärleken är inte en ologisk sympati. Den betyder inte att man säger ja till sin nästas eventuella dåraktiga eller ologiska önskningar. Den betyder i stället att man säger absolut nej till allt som inte kan vara till glädje och välsignelse för levande väsen eller att man, i värsta fall, säger nej till manifestationer eller avgöranden som absolut inte kan anses vara "det minst onda" i en viss situation där den totala kärleken inte kan komma till uttryck, utan där det blir något ont hur man än bär sig åt. Den absolut fullkomliga eller färdiga människan har inte alltid möjlighet att uttrycka den totala kärlek som hon av naturen känner längtan till, om hon befinner sig i en värld där mänskligheten är predestinerad till ett mörkt öde i så hög grad som fallet är här på jorden. Hon kan i sitt dagliga liv leva bland människor som är hennes nära vänner. Plötsligt kan någon av dem drabbas av en återvändande karma- eller ödesvåg och därvid behöva hjälp. Men denna ödesvåg kan till sin natur vara sådan, att hur man än bär sig åt för att hjälpa väsendet, kan det inte undvikas att något ont i en eller annan form därigenom uppkommer. I en sådan situation bör man, liksom den fullkomliga människan, söka finna ut vilken hjälp som blir det minst onda, för denna hjälp blir då den mest kärleksfulla. Men det ska inte förbli på det sättet. Så småningom blir människan så befriad från mörkt öde, att hon kan hjälpas genom den totala kärleken utan att denna hjälp blir ett större eller mindre ont. Det kommer då inte att existera något ont som kan förringa kärlekshjälpen. Då kommer det att vid varje tillfälle finnas möjlighet att alltigenom skänka renodlad kärlek.