Livets Kungsväg är en väg som leder genom två stora eviga livsområden eller livsepoker, som är att beteckna som "inveckling" och "utveckling". Av dessa båda livsområden befinner sig jordiska livsformer, mineral, växter och djurformer fram till det mänskliga livsupplevelsetillståndet, i den första epoken. Därför börjar människorna också att känna något till den. De börjar förstå att individerna förändras från ett tillstånd till ett annat, från ett lägre eller primitivt tillstånd till ett mer fullkomligt. Men detta är ännu endast teoretiskt för den lilla grupp som börjar förstå det, och för den övriga stora delen av människorna är det ännu nästan helt overkligt, något man inte tror på, något man anser vara en produkt av abnorm fantasi.

Livets Kungsväg är alltså de levande väsendenas livsupplevelsetillstånd och upplevs i form av det vi kallar öde. Alla levande väsen är alltså oupplösligt knutna till denna väg. Att kunna slita sig bort från den skulle alltså vara detsamma som att slita sig bort från livsupplevelsen. Det skulle vara detsamma som att kunna åstadkomma att man blev till absolut ingenting. Men detta kan omöjligt ske, eftersom "något" omöjligt kan bli till "ingenting", lika litet som "något" kan komma av "ingenting". Det är därför som det levande väsendets livsupplevelse är evig. Livets Kungsväg är alltså detsamma som den förvandlingsprocess som allt levande är underkastat. Då denna förvandlingsprocess för den utvecklade forskaren visar sig som den allra högsta motsatsen till det vi kallar tillfällighet och kaos, är den att beteckna som "logisk". Att den är logisk betyder i sin tur att den i sitt slutfacit oundgängligen är till glädje och välsignelse för levande väsen. Tänk vad detta betyder för den människa som i dag befinner sig i ett olyckligt öde med alla dess lidanden, sorger och bekymmer, och som tror att hon är en lekboll för tillfälliga döda krafter, där det varken finns plan, logisk avsikt eller ledning, vilket får människan att kulminera i depression och begå självmord. Depression och självmord förekommer alltså absolut uteslutande på grund av människans okunnighet om den logiska bestämmelse, det gudomliga syfte som är Gudomens eller försynens orubbliga plan med de levande väsendena, nämligen att skapa en "människa till sin egen avbild". Det som ett väsen är okunnigt om kan det omöjligt följa. Därför utlöser det genom sitt uppträdande tankar och handlingar som inte är i överensstämmelse med denna Guds plan med människan. Och om människan inte är i överensstämmelse med Guds plan eller mening med hennes liv, är hon alltså i disharmoni eller bristande överensstämmelse med denna Guds plan. Hon går inte i rätt riktning på Livets Kungsväg, vilket vill säga att hon inte går framåt, utan tillbaka på denna gudomliga väg. Men eftersom tillbakagången leder till motsatsen av det som är den gudomliga viljan, nämligen till olycka och lidande, depression och självmord, förstår människan genom dessa lidanden till sist att det inte kan vara denna riktning som är den riktiga på Livets Kungsväg. Hon måste gå framåt, ty endast denna riktning leder till kulminationen av lycka, glädje och välsignelse för det levande väsendet. Och överallt där hon går framåt, går hon mot ljuset, medan tillbakagången alltid leder mot mörkret. Men är det inte också det som vi som barn har lärt oss genom den kristna undervisningen? – Heter det inte här att Gud sade till Kain: "Om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp, men om du inte har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren." Är det inte just så, att den glada människan ser frimodigt upp? – Men Kain hade inte gott i sinnet. Han slog ihjäl sin broder. Därför blev han rädd och trodde att han kunde rädda sig genom att fly. Hur många människor går inte omkring i dag och är rädda för livet och tror att de kan fly från det? Hur många människor ligger inte i dag på sjukhusen världen över och är sjuka och kroppsligt mer eller mindre fördärvade? – Hur många människor är det inte varje dag som begår självmord? – Hur många människor är det inte i dag som begår mord och dråp på sin nästa? – Hur många är det inte som lider av missunnsamhet, svartsjuka och avundsjuka mot sin nästa? – Hur många människor är det inte i dag som hyser antipati mot sin nästa och utlöser denna antipati i förtal, osanna och nedsättande berättelser eller utlöser andra för denna nästa skadliga företeelser? – Är de inte allesamman mördare? – Utlöser de inte allesamman sabotage mot sin nästas livsupplevelser?

Med hat och förföljelse, förtal och bitterhet skapar man ju omöjligt glädje och inspiration eller livslust hos sin nästa. – Men att nedsätta livslusten hos sin nästa är detsamma som att i motsvarande grad förlama eller dräpa något av denna sin nästas liv. Det finns bara en enda överträdelse av livslagen och det är överträdelsen av det femte budet: "Du skall icke dräpa." Det är riktigt att vi har lärt oss att det finns tio bud, men av dessa tio handlar nio om de olika variationer varigenom man kan överträda det femte. Varje människa som på ett eller annat sätt är med om att nedsätta sin nästas livslust och bringa denna nästa i sorg, depression och livsleda, förstör i motsvarande grad denna nästas livslust och därmed hans livsupplevelse. Men att förstöra livsupplevelse är mord eller dråp. I samma grad som en människa förföljer och baktalar är hon en mördare. Men är inte en mördare just detsamma som Bibeln ger uttryck åt genom berättelsen om Kain? Och hur många av alla jordens människor kan i dag säga sig vara fria från att vara mördare, alltså vara i ett tillstånd där hon inte på ett eller annat sätt har överträtt lagen om nästakärlek, inte har förolämpat sin nästa med sin bitterhet och vrede eller på annat sätt stört denna nästa med sin antipati? – Blir det inte en mycket liten grupp? – Jo, den blir så liten att det endast kan vara fråga om den absolut fullkomliga människan, ett Kristusväsen eller det väsen som har blivit färdig människa som Guds avbild. Och lever inte hela denna mängd av jordens människor i en permanent fruktan? Försöker de inte att fly från den sanna verkligheten genom nya mordiska handlingar, genom lögn och bedrägeri? – Ja, är det inte så, att den samlade mänsklighetens livsgrund just är en förkovran i förmågan att dräpa? – Varför skapar man atom- och vätebomber och hela den övriga mångfalden i utveckling av mordprocesser, obligatorisk värnplikt, obligatorisk militarism? –

Hur är det med rättsväsendet, som skall representera rättvisa i samhället genom lag och rätt? – Är inte också detta baserat på att utlösa attentat mot "lagöverträdarens" livsupplevelse? – Vad är inspärrning, vad är mörk arrest och fängelse på vatten och bröd? – Vad är dödsstraff och alla andra använda tortyråtgärder annat än sabotage på eller nedsättande av den fängslades livsupplevelse? Och är inte detta i motsvarande grad detsamma som mord? – Det förekommer alltså mord både i nationernas och i de enskilda människornas livsgrund. Är inte Bibelns berättelse om Kain sålunda en levande berättelse om ett i mänskligheten förekommande allmängiltigt tillstånd? – Vem kan säga sig fri från att vara en Kain? Men så länge man inte kan det, är det alltså inte så märkligt att man inte kan se frimodigt upp. Då är man tvungen att ha dåligt samvete, känna fruktan för livet, fruktan för människor och djur, fruktan för att inte kunna få det dagliga brödet, fruktan för att bli sjuk etc. Och där denna fruktan sålunda dominerar ett väsens mentalitet, kan den normala glädjen över att vara till omöjligt finnas. Och där glädjen och livslusten stängs ute, kan endast depression och livsleda blomstra. Och där missnöjet med ens nästa, med livet och naturen härjar så starkt i ens inre att det utlöses i permanent bitterhet och vrede, befinner man sig i ett missförhållande till Livets Kungsväg. Där är man i ett missförhållande till Guds plan med människan. Där försöker man, visserligen utan att veta det, att gå tillbaka i stället för att gå framåt på den gudomliga vägen mot det eviga ljuset.

Alla former av olyckliga öden med sorg och lidande, depression och livsleda är alltså verkningarna av den sida av Kainsmentaliteten som befordrade det onda. Det är livets egen bekräftelse på att den som gör det onda, vilket vill säga inte älskar sin nästa, inte kan se frimodigt upp. För honom lurar synden vid dörren. Att man har sorger och bekymmer, lidande och svårigheter eller rättare sagt, befinner sig i ett mer eller mindre framträdande olyckligt öde, är alltså ett orubbligt symptom eller kännetecken på att man inte är i kontakt med Livets Kungsväg. Man har spårat ur från denna. Man söker sig bort från den. Den går nämligen ofta mycket brant uppåt. Och det är alltid lättare att gå nedåt. Det är denna ovilja mot att gå uppåt som får människorna att vilja undvika att följa kungsvägen. Till Livets Kungsväg gränsar många småvägar som inte leder uppåt, men däremot ut mot sidorna och i de flesta fall nedåt. Och om vi nu ser på människornas livsområde, så ser man hur de med stor fart rör sig bort från kungsvägen, är ute på sidovägarna, vilka inte leder uppåt. Men dessa kortare eller längre omvägar, genom mentala sumpmarker och gyttjeområden i olyckliga tillstånd utan någon utsikt mot det kosmiska dagsljuset, leder slutligen åter tillbaka till kungsvägen. Och efter dessa förskräckliga sidovägar, som gick genom sumpmarker och dödsområden, blir människorna lyckliga över att komma tillbaka till kungsvägen, därför att de ser att den leder uppåt mot höjderna, där inget ljus kan döljas. Här råder fri utsikt åt alla håll. Och vad ser man då uppe på dessa höjder eller där livets väg går hän över det eviga livets tinnar? – Här ser man hela universum som Guds strålgloria, som Guds medvetande och uppträdande. Här ser man sin egen odödlighet och sig själv som "Guds avbild och honom lik". Här är man ett med den kärlek som är universums grundton och genom vilken hela universum, dess mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos, styrs. Här ser man att Gud inte är ett lokalt väsen som bor i ett eller annat motsvarande lokalt område, men att alla levande väsen är Guds organ, genom vilka han är i stånd att uppenbara sig som allmakten, allvisdomen och allkärleken. Här har man lärt sig att det är en strålande lycka eller salighetsförnimmelse att vara till glädje och välsignelse för allt levande, därför att det är Guds uppenbarelse och uppträdande. Och i detta mentala tillstånd, i detta kosmiska medvetande eller i denna Kristusmentalitet har det levande väsendet blivit ett med Gud. Sonen har förenats med sin fader. Han har blivit en livets konung. Hans krona är "Vägen, Sanningen och Livet".