Julen, denna stora ljuspunkt i de kalla och mörka vinterdagarna, närmar sig och lyser upp de betryckta och sorgtyngda jordmänniskornas dagliga liv. De människor som – bortsett från barnen – med störst spänning och förväntan emotser julen är väl de som för många, många år sedan lämnade sitt fosterland, familj och vänner för att dra ut och skapa sig en tillvaro i den stora och främmande världen. Men även om dessa människor lyckades skapa sig en strålande tillvaro med lyckliga hem och familjer, växer det dock kring deras gamla hem och fädernesland en allt större strålgloria i deras medvetande. Drömmen om att få återse sin barndoms sagoland växte och blev mer och mer strålande. Och en dag är denne utvandrare på väg hem för att återuppleva platsen för sitt drömrikes ljusa minnen och åter trampa den jord som för honom är helig. I detta barndomens lyckoland blir det gärna julminnena, som tindrar mest. Och utvandraren reser därför gärna hem vid jultiden för att ännu en gång få uppleva en jul där han för många år sedan som liten gosse upplevde sina skönaste jular i skydd av en fars och mors stora hängivenhet och trygghetsgivande kärlek. Och varje år vid jultiden kommer det skepp som för sådana julresenärer hem till deras längtans land. Då man på dessa fartyg söker skapa julstämning och festglädje för dessa förväntansfulla resenärer, kallar man dem gärna "julskepp".

I denna utvandrarens julresa har vi nästan en symbol för en långt större julresa, som alla jordiska väsen befinner sig på. För att förstå denna livets största resa måste man inställa sin syn på omgivningar och medväsen lite mera direkt och djupgående än man eljes brukar göra i det dagliga livet. Vi blir då vittne till att alla levande väsen är i rörelse. Rörelse är återigen detsamma som förvandling. Väsendena förvandlar sig från ett tillstånd till ett annat. Varje väsens nuvarande tillstånd, antingen det nu är som växter, djur eller människor, är endast tillfälligt. Det har för alla de nämnda väsendenas vidkommande avlöst ett föregående tillstånd, liksom det kommer att bli avlöst av ett efterföljande. Väsendena har alltså tillryggalagt ett otal olika tillstånd innan de nådde fram till det tillstånd, de idag befinner sig i, liksom de skall komma att passera ett otal kommande, olikartade tillstånd efter sitt nuvarande. Ingen kan stå stilla i denna förvandlingsprocess. De är alla ofrånkomligt i rörelse framåt. Denna rörelse eller resa har ingen början eller avslutning. Den är därför oändlig. Denna oändliga resa heter "livet". Då denna resa markeras genom förvandlingar från ett tillstånd eller en livsform till en annan o.s.v., blir dessa tillstånd epokbildande. De markerar alla sin existens genom sin avvikelse från de föregående och efterföljande tillstånden. Därmed utgör de ett område eller en plats i denna väsendenas eviga förvandling. En sådan plats är återigen detsamma som det vi kallar "rum". Den eviga resan går således genom ett otal sådana rum. Men då ett rum aldrig kan bli annat än något tillfälligt för det levande väsendet, i det förvandlingen inte avstannar, blir rummet inte blott en plats i oändligheten av rum, det har också en plats i själva evigheten. En sådan plats kallar vi "tiden". Varje förvandling, det levande väsendet har upplevt, har således inte blott sitt "rum", utan också sin "tid". I förhållande till varje upplevelse av förvandlingen blir det alltid ett "före" och ett "efter". Mellan detta "före" och "efter" existerar upplevelseögonblicket. Detta betecknar vi återigen som "nuet" eller "nutiden". Vår livsresa eller upplevelse av livet kommer således att forma sig som tre slags tider: "Förfluten tid", "nutid" och "framtid". Av dessa tre slags tider utgör den förstnämnda och den sistnämnda en psykisk eller andlig upplevelse av resan. För det fysiska väsendet är "nuet" eller "nutiden" här på det materiella planet och utgör den rent fysiska upplevelsen. Vi kan inte uppleva varken "framtiden" eller "den förflutna tiden" på det fysiska planet. Här kan vi som nämnt endast uppleva "nutiden". Genom dessa tidsområden upplever vi livet. Dessa områden utgör alltså en oändlig förtid, ett flyktigt nu och en oändlig framtid. Nämnda tre områden är den livets stora ocean, som vår eviga livsresa går fram över.

Denna mäktiga ocean skådar vi genom "nutiden", som är ett med vårt vakna fysiska dagsmedvetande. Det är alltså "något" hos det levande väsendet, som företar denna eviga livsresa och därmed är dennas upphov. Detta "något" kan inte i sig självt vara förfluten tid, nutid eller framtid. Det existerar bortom dessa företeelser. Det upplever passagen av dessa tider i form av förvandlingar. Dessa blir således "något upplevt". Men "något upplevt" kan endast uppfattas av "något, som kan uppleva". En upplevelse kan inte uppleva en upplevelse. En förvandling kan inte uppleva en förvandling. Det existerar således bakom tiden och rummet eller bakom förvandlingarna "något", som skapar och upplever förvandlingarna. Detta "något" är vårt innersta själv eller jag. Detta själv eller jag är i sin anknytning till förvandlingarna en kosmisk resenär.

Vårt eviga jag är således på resa över ett oändligt livshav. Vårt befordringsmedel eller fartyg på denna stora resa är vår organism och den härav följande mentaliteten och uppfattningen om livet. Den föreställning vi har om livet, vilket vill säga om våra medväsen, om moral och uppträdande, utgör vårt fartygs roder. Om vår uppfattning av livet utgör den absoluta sanningen om detta liv, är vårt fartyg det mest moderna och fullkomliga, som över huvud taget kan existera. Med detta kan man övervinna alla hinder. Men vårt fartyg kan också vara gammalt och omodernt. Allt eftersom vår uppfattning om livet avviker från den verkliga sanningen, är vårt fartyg bristfälligt och gör att vår seglats eller befordran är motsvarande ofullkomlig. Vår organism och vårt psyke kan bli lemlästat eller krossat även vid de minsta svårigheter. Alla religiösa rörelser, sekter och samfund, politiska partier, ja även affärsföretag och andra materiella företag lika väl som äktenskap och förälskelseprocesser är alla i förening med sina upphovs fysiska organismer dessas tillfälliga livsfartyg. Och då fartyg inte alltid är utstyrda med de livsviktiga orienteringsintrumenten, kompasser, strålkastare och radar, blir livsseglatsen eller befordrandet framåt längs den rätta routen i motsvarande mån bristfällig och urspårad. Den kosmiske resenären kommer ur kurs.

Men då det till livsresans stora mål, "paradiset" – vilket återigen vill säga "den stora invigningen" eller den färdiga människan i Guds avbild – endast för en enda absolut kurs, kommer varje urspåring eller kursfel att föra väsendena ut till livsoceanens stormcentrum och våldsamma bränningar mot klippor och skär, där de resandes fartyg – organismer och normala öden – krossas och sönderslås, och deras innehavare eller upphov lider dödsbringande skeppsbrott. Fartygen stöter ihop med andra havererade fartyg, och våldsamma olyckor och lidanden uppstår. Vi är här i de olyckliga ödenas domän eller i själva livets verkliga "helvete". Men mitt i detta ragnaröks mörker existerar det trots allt ljuspunkter. De resande är odödliga väsen och kan således i sig själva inte tillintetgöras, även om deras fysiska fartyg, den fysiska organismen, har gått i sank. De är nu genom sitt odödliga jag och det därtill knutna eviga övermedvetandet och sin övriga psykiska struktur höjda över den av materien skapade dödliga organismen, som högst kan utgöra deras tillfälliga livsfartyg. Denna väsendets odödliga psykiska struktur är som ett slags flytväst på livsoceanen. Med hjälp av den föres varje skeppsbruten slutligen räddad ut ur krisen och mörkrets domän. Denna psykiska del av väsendenas struktur kan inte ödeläggas av fysiska stormar och bränningar. Med hjälp av den kan väsendet leva på det psykiska planet till dess att det genom den eviga livsprincipen, som också är känd som reinkarnationsprincipen, återigen får en ny fysisk organism och därmed ett nytt fysiskt livsfartyg, varmed det kan segla vidare på livshavet. Men det nya fartyget är ingen garanti för att man kan nå målet med det och komma ut ur stormcentrat eller den livsfarliga bränningen. Om det nya fartyget inte är bättre utrustat med orienteringsinstrument och apparater, med vilkas hjälp kursen eller positionen vid varje tidpunkt kan fastslås, kommer man alltjämt att haverera. Man kommer ständigt på nytt att få sitt fartyg krossat genom haveri och inte genom ålderdom eller slitage, som borde vara den enda orsaken till bytet av fartyg. Man måste således onaturligt ofta bygga nytt fartyg, skapa en ny organism. Och ser man inte hur de nya fartygen stundom styr emot ödeläggande skär och krossas i själva starten, ja, inte ens kommer ut ur hamnen innan de ödelägges? Vad menar man om en mor, som begår abort, ödelägger sitt lilla barns organism eller livsfartyg, medan det ännu ofärdigt ligger i hamn vid sin mors hjärta? Denna hamn skulle ju vara det största beskyddet för det lilla väsen som ännu inte har fått sitt livsfartyg färdigt. Hur skall en sådan mor och en här i detta drama medskyldig far, som genom denna sin handling styr sitt eget livsfartyg rätt in i livsoceanens stormcentrum, kunna gå fri från dettas fasor? Ser vi inte just att de levande väsendenas livsfartyg blir ödelagda och lemlästade i alla åldrar? Knappast något av livsfartygen når fram till att bytas ut genom ålderdom och normalt slitage. Så gamla blir inte fartygen. De styr långt dessförinnan på grund och krossas. Ser vi inte själva att flertalet av de nu levande jordiska människornas fysiska organismer, alltså deras livsfartyg, är havererade på grund av sjukdomar, onaturliga förkalkningar, stenbildningar, mottaglighet för smittsamma sjukdomar och andra former av försvagning etc, alldeles bortsett från det sabotage som väsendena i sin dödsskräck och panik själva åstadkommer på varandras fartyg i form av krig, ett mångfaldiggörande av förmågan att mörda, lemlästa och ödelägga, liksom girighet, svartsjuka och fåfänga också förgiftar och förpestar deras öden. Är inte alla i krig med alla? Alla ligger i fel kurs, och alla måste därför lida skeppsbrott. Livsoceanens stormcentra och bränningar är inte ljudlösa. De är platsen för dödsrosslingar, gråt och tandagnisslan till ett ackompanjemang av explosioner och kollisioner mellan livsfartyg, som krossas och går under.

I Guds stora världsplan finns det inte något helvete, som inte samtidigt är ett Getsemane, och inte något Getsemane, som inte är ett helvete. Detta vill återigen säga, att det inte finns någon som helst mörkerzon, i vilken det inte finns vägledande fyrtorn och räddningsväsen, liksom det inte finns någon krigszon, där det inte finns ljusglimtande vägledningar till fredens område. Och det finns inga depressioners och lidandes sfärer, där det inte står hjälpande ljusänglar redo för de olyckliga. Och i detta jordmänskliga Getsemane eller ragnarök, detta krigets, blodbadets och dödsjämmerns kulminerande område, tonar Guds lysande, värmande och livgivande strålgloria fram bakom valplatserna, och vägen in till Getsemanes ljusvälden öppnar sig. Och genom den stora ljusängeln världsåterlösaren eller Guds sändebud till jorden ljuder Guds röst till den samvetstyngde och sorgfyllde rövaren och mördaren eller livsoceanens skeppsbrutne: "Idag skall du vara med mig i paradiset." Idag skall du få ändrat din livskurs och komma bort från din urspårning, ty "jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig". "Jag och Fadern vi äro ett". "Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig han skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen...". Och Guds röst ljuder vidare genom hans stora sändebud: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder. Jag är livets fyrtorn. Följ mitt ljus och du skall upptäcka i tid de farliga klipporna, skären och bränningarna. Min kurs är Faderns kurs. Och Faderns kurs är det stora livsmålet för de levande väsendena: "Att göra en människa till sin avbild, honom lik". Jag är "Guds avbild, honom lik". Därmed är jag Guds levandegjorda modell för Guds fullkomliggörande av människan". Men "Guds avbild, honom lik" är detsamma som "Guds väsen". Och Guds väsen är återigen detta, att varje skapelse, stor eller liten, skall i sitt slutfacit ovillkorligen vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Varje avvikelse härifrån är en felaktig kurs på livsoceanen. Varje avvikelse från "Guds avbild" markerar alltså den ofärdiga delen av Guds konstverk: människan i Guds avbild. Men detta att vara till glädje och välsignelse för allt levande är återigen detsamma som att älska sin nästa som sig själv, ty allt levande är nämligen ens nästa. Man måste alltså bli ett solliknande väsen, som låter sitt ljus och sin värme utstråla eller skina på rättfärdiga såväl som på orättfärdiga, på sina fiender såväl som på sina vänner. Det är den enda ofelbara kursen över livshavet framåt mot paradiset och bort från livsseglatsens dödsbringande stormcentra och alltödeläggande bränningar, klippor och skär.

Detta förstår man bättre när man genom alla sina egna skeppsbrott vet, att dessa uteslutande berodde på att man inte var tillräckligt utvecklad för att kunna undgå dem. Man hade dels inte kunskap nog, och dels låg man under för krafter, som man ännu inte kunnat övervinna. Om man kunnat övervinna dessa, så hade man ju inte lidit skeppsbrott. All olycka och smärta, all fiendskap och hat beror således på ovetenhet. Där det inte finns okunnighet i sinne och väsen, där är man helt fri från "det onda". Där existerar den rätta kursen mot ljuset, ty där har man själv blivit vägen eller ljuset, har blivit ett med Gud. Och således blir nästakärleken "hela lagens uppfyllelse". Man är ett med Gud, och man älskar sin nästa som sig själv. Detta är julevangeliets eller världsåterlösningens väldiga ljusocean, som har ingått i jordens psykiska atmosfär eller aura. Det är den säd, i vilken alla jordens släkten skall varda välsignade. Vi har alltså här i det jordiska Getsemane funnit den stora ljuskällan eller den Guds ande, som evigt svävar över vattnen.

Och världsåterlösningen eller kristusmissionen existerar alltjämt. Genom denna gudomliga missions kosmiska eld har det tänts lysande facklor ovan alla de nuvarande olyckliga, skeppsbrutna personernas och staternas klippor och skär, bränningar och dödsfällor. Genom "hjälparen den helige andes" alltgenomträngande ljus i form av kosmiska analyser och vägledning kan den rätta kursen nu med lätthet konstateras och hållas. Varje enskilt folk såväl som varje enskild människa, som riktar sin kurs efter detta gudomliga ljus, kommer stadigt och säkert ut ur livsoceanens stormcentra och fartygsfällor, ut ur ragnaröks slagfält och lidandesregioner, ut ur sorgens och saknadens domäner och fram till den strålande och lysande hamn, som är livsseglatsens stora mål. Denna hamn, som nu kan skymtas i fjärran, utgör den ocean av kärlek, som är julevangeliets stora "frid på jorden" och kulminationen av "gott behag" bland människorna. Det är den stora julfest, som heter "himmelriket". Utrustat med kärleken som kompass och med kärlekens ljus i alla lanternor och signallampor är vårt livsfartyg således ett julskepp, som för oss till julfest hos allt livs evige fader. Och här väntar livets största julgåvor: den organiska invigningen eller den stora födelsen, kosmiskt medvetande, en evig förklarad tillvaro, vaken dagsmedveten odödlighet, den förlorade gudasonen vid hemkomsten till sin faders rike.