I mänsklighetens historia lyser stora namn, vilkas gudomliga glans efter årtusendens förlopp ännu i dag strålar. Ja, en del lyser till och med så starkt att de var för sig alltjämt är andliga ledstjärnor för miljontals människor. Dessa ännu så starkt lysande namns upphov känner vi som Buddha, Kristus och Muhammed. Det är det andliga ljus som uppenbarades genom dessa väsen som utgör grunden för de stora världsreligionerna: "buddhismen", "kristendomen" och "islam". Före dessa lysande väsen, som vi känner under begreppet världsåterlösare, har det funnits andra lysande eller vägledande väsen för mänskligheten. Genom sådana väsens kosmiska vägledning och ledning i moral och uppträdande är mänskligheten garanterad det stora målet att bli till mänskligheten som Guds avbild, honom lik.

För många människor är världsåterlösningen och världsåterlösarna ett mysterium. Vi skall här dra slöjan åt sidan och visa världsåterlösningen och dess utövare som identiska med en kosmisk, organisk försyn, som bortom den fysiska världen övervakar, styr och leder väsendenas förvandling från djur till människa. Lika länge som jordens mänsklighet har funnits till, har dess mentalitet och uppträdande letts och formats av denna i form av världsåterlösningen uppenbarade försyn. Denna försyn upprätthålls och bärs av en kraft som strömmar in i vårt mellankosmos utifrån. Den har alltså inte sin rot eller sitt verkliga ursprung inom vårt mellankosmos. Dess upphov kan därför inte vara någon jordisk människa eller något som helst annat väsen inom den nämnda mellankosmiska fysiska och andliga världen. Kraften bakom denna försyn eller världsåterlösningen verkar såsom kosmiska eller andliga impulser som i makrokosmiska format genomströmmar mänskligheten.

Då de ovannämnda impulserna är av makrokosmisk art, kan de endast ha ett makrokosmiskt väsen som upphov. Och då vi har fått jordklotets fysiska och andliga kropp till livsrum eller tillvaroplan, kan endast jordklotet vara direkt upphov till de nämnda makrokosmiska impulserna. För att förstå världsåterlösningens impulser måste vi här lära oss inse att jordklotet är ett levande väsen i vars fysiska och andliga område de jordiska människorna och andra jordiska levande väsen befinner sig som mikroväsen. Jorden är alltså vårt makroväsen. Dess organism är vårt livsområde, liksom vår organism är livsområde för våra mikroväsen: organ, celler, molekyler osv. – Det är inte svårt att se att jorden inte utgör en livlös massa eller en död materia. Det finns inom dess område inte en enda liten plats, ja, ens så liten som en synålsspets, där det inte förekommer rörelse. Till och med klippor och sten är underkastade förvandling och avslöjar alltså också rörelse. Rörelse är livets förnämsta kännetecken. Jordens materier och rörelser är ytterst logiskt organiserade. Ser vi på själva jordens samlade struktur och framträdande, visar den sig som ett levande väsen. Genom vattenavdunstningen och lufthavet sker dess andning. Vattnet är dess blod. Dess näring är själva solstoffet, som strålar in på jorden dygnet runt och upprätthåller dess organiska liv. Hur skulle det se ut om solen inte fanns? Jorden skulle vara en mörk och död värld, den skulle vara ett lik. Men jorden är inte ett lik. Den är en strålande och fullkomlig organism för ett levande väsen samtidigt som den är en motsvarande fullkomlig makroorganism för myriader mikroväsen: människor och djur samt växt- och minerallivsformer.

Jordklotet har inte blott en fysisk organism, som är boning för dess i fysisk materia inkarnerade mikroväsen. Det har också en andlig organism liksom alla andra levande väsen. Denna andliga organism utgör dess medvetande. Genom det utlöses dess växelverkan eller korrespondens med andra planeter, såväl inom som utanför vårt solsystem. Samtidigt är detta dess medvetande eller andliga organism boning för dess mikroväsen i deras diskarnerade eller andliga tillstånd. Jordklotets medvetande och själsliga struktur, som utgör dess andliga organism eller kropp, är sålunda jordmänsklighetens andliga värld. Vad gäller dess liv i det mellankosmos som det självt tillhör och i vilket det har sin dagsmedvetna aktivitet, kan detta i viss mån upplevas och inses genom de förhållanden och livsbetingelser som kommer till uttryck i dess fysiska organism, vilken är mänsklighetens fysiska värld. Som fysisk organism är den av en helt annan struktur än den jordmänskliga organismen. Medan den jordmänskliga, fysiska organismen är avsedd som redskap för en helt fysisk aktivitet, är jordklotsväsendets fysiska organism, alltså det fysiska klotet, endast avsedd som redskap för en mindre fysisk aktivitet. I jordklotsväsendets eget mellankosmos har det redan nått fram till den begynnande upplevelsen av "den stora födelsen". Dess organism är därför en värld som är under förberedelse till att bli skådeplatsen för det totalt fullkomliga människoriket, bli hemvisten för mikroväsen som blivit människor som Guds avbild och honom lika. Och det är denna jordklotsväsendets begynnande stora kosmiska upplevelse som kastar sina reflexverkningar eller andliga impulser in i jordmänsklighetens medvetandeskapelse och uppträdande.

Jordens aktivitet är i övervägande grad av andlig eller kosmisk art. Jordklotet är förenat med andra planeter eller världar genom ömsesidiga makrokosmiska tankeimpulser. Dessa bildar ett stort, verksamt område av strålar och vågor omkring det fysiska klotet. Bakom detta område finns jordens kosmiska organstruktur, dess övermedvetande och undermedvetande, dess grundenergiorgan, som utgör dess medvetandeområde, dess andliga och fysiska kropp. Dessa båda kroppar utgör alltså vår andliga respektive fysiska värld. I den andliga världens grundenergisfärer har jordens diskarnerade väsen sin andliga hemvist. Härifrån föds de in i den fysiska världen, och hit återvänder de vid den fysiska dödens inträde. De är var för sig särskilt knutna till den sfär vars grundenergikombination de är utvecklade till att vara mest i kontakt med. Dessa andliga sfärer utgör mineralrikets andliga område, växtrikets andliga område, djurrikets andliga område och den ofärdiga människans andliga område.

Liksom själva jordklotet utgör en organism av makrokosmiskt eller jättelikt format i förhållande till sina mikroväsens organismer, så blir dess tanke- och medvetandeliv naturligtvis också av ett makrokosmiskt eller jättelikt format. Då jordklotets organism är av ett format som är miljontals gånger större än människans organism och då dess livstid likaså är miljontals gånger längre än en jordmänniskas fysiska liv, blir en tanke från ett väsen av jordklotets format i förhållande till en människas tanke naturligtvis också av jättelikt format eller i ett makrokosmiskt perspektiv. Vi ser här att makroväsendets förnimmelse av rum och tid alltså är av ett helt annat format än mikroväsendets. Medan makroväsendet, i detta fall jordklotet, upplever ett fysiskt liv, upplever mikroväsendet, vilket här vill säga människan, miljontals fysiska jordeliv. Ett mikroväsen och ett makroväsen är sålunda absolut förhindrade från att kunna utbyta tankar eller tala med varandra. Människan kan därför inte heller vare sig förnimma eller uppleva vad jordklotets tankeutbyte med ett annat klotväsen går ut på eller själv föra ett samtal med jordklotet. Hennes fysiska livstid är så kort att hon skulle dö och återfödas flera gånger innan jordklotsväsendet riktigt hade kommit i gång med ett sådant samtal. Det är därför inte så märkligt att människorna inte uppfattar planeter och världar, solar och vintergator som levande väsens organismer eller att stjärnorna på den mörka natthimlen är lysande organ för gigantväsens manifestation och upplevelse av livet.

Genom nattens mörker lyser och strålar oss sålunda till mötes från gigantväsens lysande kroppar det eviga ljus som uppenbaras för oss som allmakten, allvisdomen och den oändliga kärleken, som uteslutande kan vara ett enda allt överstrålande väsens medvetande och liv. Detta absolut allt överstrålande väsen, det väsen i förhållande till vilket det därför inte kan finns något väsen ovanför, vid sidan om eller under och inte heller innanför eller utanför, eftersom det i sig självt utgör allt vad som över huvud taget existerar, kan endast vara den allt överstrålande eviga Gudomen. Vi möter sålunda här det väsen som människorna alltifrån sin första späda början under många olika former av uppfattningar och tillbedjan har dyrkat som sin fasta punkt eller grunden för sin livsuppfattning, sin moral och sitt uppträdande, förda och ledda av världsåterlösningen. Att se på stjärnorna i den mörka världsrymden är att se på Guds arbetande organ. Det är att se makrokosmos befolkat med levande väsen. Det är att se vår egen lilla värld innesluten i Guds organism. Att vara innesluten i Guds organism är detsamma som att vara under Guds beskydd.

Som vi tidigare har påpekat, är människorna mikroväsen i jordklotsväsendets organism. Och genom denna organism går det andliga impulser från det nämnda väsendets tankeutbyte med sina klotmedväsen. Det är sådana impulser som ligger till grund för de stora världsreligionerna och de olika kulturer som har fötts, blomstrat och åter upplösts och efterföljts av andra kulturskapande medvetandeimpulser. På samma sätt går det andliga impulser genom vår egen fysiska kropp till mikroväsendena i denna kropp från vårt tankeutbyte eller samtal med andra människor. Om detta tankeutbyte är ett vredesutbrott mot vår nästa, sänder det refleximpulser genom vår organism av samma mörka energi som är av dräpande natur för mikroväsendena. Om en människa upplever många besvikelser och svårigheter, skapar detta också mörker i väsendets sinnelag och tankeimpulser, vilka genomströmmar dess organism och här kan skapa nervsammanbrott, magsår och den härav följande försvagningen. – Sorg, melankoli och livsleda i sinnelaget sänder också refleximpulser genom organismen och skapar här försvagning, trötthet och ökad mottaglighet för sjukdomar. Om ett väsen upplever något mycket uppmuntrande och glädjebefordrande, sänder denna energi också reflexverkningar genom organismen. Dessa är utomordentligt hälso- och livgivande. Ett mycket sunt skratt kastar en väldigt sund och livgivande impuls genom organismen. Om en människa ägnar sig åt ett för sitt sinnelag mycket glädjande intresse- eller skapelseobjekt, kastar detta också hälsobefrämjande eller livgivande impulser genom hennes organism. Sålunda sänder varenda tanke- eller sinnelagsimpuls som går genom väsendets mentalitet uppbyggande eller nedbrytande impulser genom väsendets organism alltefter det tanke- eller sinnestillstånd det befinner sig i.

Men ett levande väsens organism är inte till blott för sitt upphov allena. Den finns också för att vara boning eller livsrum för mikroväsen: organ, celler, molekyler och ännu mindre väsen. Att dessa mikroväsen inte kan vara oberörda av makroväsendets tanke- eller sinnelagsimpulsers genomströmning av organismen, som ju är deras livsrum eller tillvaroplan, är självklart. De normala mikroväsendena i organismen är ju ett livsvillkor för dennas bestånd. Det är därför klart att de mörka och onda tanke- och sinnelagsimpulsernas genomströmning av organismen är förödande för dess mikroväsens livsbetingelser. Och med fördärvandet av dessa små väsens liv och välbefinnande kan de inte utföra den uppgift i vidmakthållandet av organismen, som denna betingas av, och därmed uppstår det tillstånd i organismen som makroväsendet eller organismens upphov upplever som sjukdom. På samma sätt uppstår naturligtvis hälsa, livskraft och välbefinnande i organismen, när den genomströmmas av refleximpulser från makroväsendets ljusa och lyckliga tankeutbyten med andra väsen. Då också jordklotet är en organism för ett levande väsen, strömmar det likaså genom denna organism ljusa och mörka refleximpulser från dess upphovs tankeutbyte med sina klotmedväsen. Att vi inte ser detta dess tankeutbyte med andra planeter, beror ju endast på, som sagt, att det sker i ett makrokosmiskt perspektiv, som är miljontals gånger större än det förnimmelseperspektiv som är normalt för oss. Men även om vi inte kan lyssna på eller se dessa jordklotets tankeutbyten med andra planeter eller världar, är vi absolut inte förhindrade att kunna uppleva de reflexverkningar som dessa tankeutbyten sänder in över människorna, som ju är mikroväsen i jordklotsväsendets eller vårt makroväsens organism.

Att vi har intresse av dessa kosmiska impulser från jordklotet eller vårt makroväsen, beror på den utomordentligt stora betydelse de har haft och alltjämt har för mänsklighetens utveckling. Vi ser att denna utveckling och den härav följande religiositeten och kulturskapelsen, som tidigare nämnts, letts och styrts av dessa impulser alltifrån väsendenas späda begynnelse i riktning mot att bli människor. Dessa impulser har inte formats som någon medveten tankeöverföring mellan makroväsendet och dess mikroväsen, vilket ju skulle vara totalt omöjligt på grund av den enormt stora skillnaden i förnimmelseperspektivet hos dessa båda parter. Men detta hindrar inte att dessa impulser kan konstateras som olika kombinationer av de sex medvetandeenergier vi känner som de kosmiska grundenergierna. Det är ju av dessa grundenergiers kombinationer som allt medvetande skapas. Genom att följa mänsklighetens utveckling från dess späda början och framåt kan vi rent av konstatera vilka grundenergier som makroväsendets refleximpulser gentemot människorna på deras olika utvecklingssteg varit kombinationer av. De är refleximpulser av makroväsendets dagsmedvetna tankeutbyten med sina klotmedväsen i deras gemensamma mellankosmos. Och då dessa impulser liksom all annan medvetandefunktion endast kan utformas och finnas till som kombinationer av de sex grundenergierna, är det inte så märkligt att refleximpulserna från dessa makroväsendets medvetande- eller tankeutbyten med sina mellankosmiska medväsen utgör samma grundenergikombinationer.

Människornas liv och uppträdande i deras första späda stadier som begynnande människor grundades på den dräpande principen. De måste försvara sig mot människorna inbördes, som var råa och barbariska och alls inte kände till humanitet. De måste också försvara sig mot de vilda djuren, liksom de också i stor utsträckning måste jaga och dräpa djur för att kunna använda dessas organismer som föda. Om dessa primitiva, apliknande människoväsen skulle kunna vägledas i moral och uppträdande, kunde det i varje fall inte vara i riktning mot att hålla det femte budet "du skall icke dräpa". Det kunde inte heller vara i riktning mot att förlåta sin nästa och vända den högra kinden till, när man blev slagen på den vänstra. Dessa väsens stora livsfundament var att kämpa och dräpa för att därigenom försvara sig och hävda sig i den för övrigt så fientliga världen på detta primitiva medvetandestadium. En vägledning i uppträdande för dessa väsen måste därför vara en som kunde öka deras färdighet och höja dem ännu högre i den fysiska makten och kampsituationen än där de befann sig. Och det är här som världsåterlösningens princip och dess utövare eller världsåterlösarna träder till och övertar ledningen av människornas vidare utveckling i moral och uppträdande, ja, hela deras förvandlingsprocess från mörkret till ljuset, från djur till människa.

Om vi ser tillbaka på de första primitiva människornas medvetande, kan vi se att detta huvudsakligen är en kombination av "instinktenergi", som till en viss grad automatiskt leder väsendets liv. Härtill kommer så "tyngdenergin", som utgör grunden för väsendets dråpskunnande, dess försvars- och angreppstalang, som på det hela taget är grunden för dess fysiska bestånd. Till detta kommer en primitiv eller inhuman känsla, vilket vill säga hat eller hämndtörst. Verklig human känsla eller kärlek förekommer inte på detta utvecklingsstadium utöver den konstlade sympati vi känner som förälskelse, som upprätthåller väsendets parningsdrift och den härav uppkomna sympatin för sin avkomma. Försvars- och angreppsförmågan är dessa väsens fundamentala livsfråga. Dessa väsen kan endast finnas som mikroväsen i ett makroväsen vars medvetande till en viss grad är en kombination av samma grundenergier, men naturligtvis i ett makrokosmiskt format. Ett sådant väsens refleximpulser utgör ju just den atmosfär eller medvetandeenergi som kan vara livsbas för den nämnda första formen av människoväsen. Men för att den verkligen skall kunna bli till stimulans, livsföring eller uppträdande för dessa primitiva väsen, måste den omformas till deras tankegång och livsuppfattning. Det behövs därför väsen som rent av är genier eller särskilt framstående kapaciteter i praktiserandet och utvecklingen av denna livsform. Och som tidigare nämnts är det här som världsåterlösningens utövare börjar träda till. Men dessa världsåterlösningens första utövare behöver inte vara högt utvecklade väsen med kosmiskt medvetande eller kristusmedvetande. De primitiva väsen de skall vägleda och hjälpa är på väg in i mörkrets sfär för att här bli invigda i ljusets kontrast, det vill säga mörkret. Utan självupplevelsen av denna kontrast kommer väsendena aldrig någonsin att kunna bli till människan som Guds avbild. Därför måste dessa väsens ledning, vägledning eller världsåterlösning vara en utökning eller förbättring av dessa väsens försvars- och angreppstalang. Deras förkovran i att genom mord och dråp kunna hävda sig i den för övrigt så fientliga värld de levde i och som upprätthölls just av makroväsendets refleximpulser av samma dräpande grundenergikombination, var ett absolut livsvillkor. Och därför var väsendena inte överlämnade åt sig själva endast. Det inkarnerade väsen som i form av geniala stamhövdingar, psykiska medicinmän och liknande just var tillräckligt längre fram i utveckling för att kunna prestera den nödvändiga vägledningen och styrningen i moral och uppträdande. Denna vägledning var just en uppfordran till väsendena att äta av "kunskapens träd". Och vi har också från Bibeln berättelsen om att "ormen förförde Eva". Men eftersom ätandet av kunskapens träd är ett livsvillkor för att man skall få kunskap om vad som är gott och vad som är ont, betyder ju ett förhindrande av detta ätande att väsendena inte kan få kunskap. Men hur skall ett väsen utan kunskap, alltså utan kännedomen om gott och ont, kunna bli människan som Guds avbild, honom lik? – Denna Guds önskan och plan i fråga om skapandet av människan till sin avbild, till att vara honom lik, skulle alltså utan nämnda kunskap aldrig någonsin kunna uppfyllas.

Människornas ätande av kunskapens träd och den härav följande utvidgningen av deras medvetande och ökade förmågan i deras mörka livsgrund eller den dräpande principen gjorde dem mottagliga för en ännu högre insats vad gäller vägledning från världsåterlösningens sida. De kunde sålunda mottaga en ännu större tolkning av makroväsendets mörka tankerefleximpulser. Och längre framskridna eller högre utvecklade utövare av världsåterlösningen inkarnerade på jorden och ledde människorna vidare i den dräpande principens mörkerområde. Och det strömmade ständigt nya makrorefleximpulser från makroväsendet in över människorna och gjorde den fortsatta världsåterlösningen möjlig. De nämnda impulserna var alltjämt en kombination av instinktenergi, tyngdenergi, inhuman känsla och naturligtvis också parningstillståndet, som här dominerar väsendenas manifestation och upplevelse av livet. Väsendenas instinkt började resultera i den religiösa förmågan. De började ana att det måste finnas högre makter eller gudar bakom den fysiska tillvaron. Deras religiösa instinkt lät dem också ana att det bakom den fysiska tillvaron fanns en andlig tillvaro och värld som man fortsatte att leva i efter den fysiska döden. Och här hörde de högsta väsendena eller gudarna hemma. Denna religiösa aning uppstod automatiskt genom deras instinkt och alls inte genom någon som helst intellektuell påverkan utifrån eller genom någon fri fantasi som inte hade förankring i verkligheten. Denna aning uppstår alltså rent organiskt. Det är en "aning" och i dess vidare förlopp en "känsla" som automatiskt uppstår i alla människors psyke eller medvetande i deras första, späda begynnande mänskliga tillvaro. Men hur denna andliga världs struktur är, kan de inte föreställa sig och inte heller den tillvaro som förekommer efter döden. Ett så utvecklat psyke hade de inte. Denna religiösa aning gav dem inte någon verklig andlig kunskap eller någon detaljerad föreställning om dessa högre makter och den andliga tillvaron efter döden. Men denna religiösa aning gav dem förmågan att tro på auktoriteters uttalanden. De trodde blint på auktoriteter, precis som det lilla barnet tror blint på sina föräldrars uttalanden som en självklarhet, helt utan att ha förmåga att på något sätt kontrollera riktigheten i dessa uttalanden. Liksom de små barnen måste ha föräldrar eller andra som är äldre än de själva till att ge dem de nödvändiga svaren på de livsviktiga frågor eller den hunger efter kunskap som börjar uppstå, så måste också människorna i sina första begynnande utvecklingsepoker ha äldre väsen i utvecklingen till att besvara de frågor eller den hunger efter kunskap som uppstod på dessa deras utvecklingsstadier, men som de på grund av bristande utveckling och ofärdig fattningsförmåga inte själva kunde besvara eller förstå. Och här är det som världsåterlösningsprincipen visar sig som ett slags kosmisk föräldraprincip, i det att dess utövare eller världsåterlösarna just har till uppgift att vägleda och styra de i utvecklingen ännu mycket späda och ofärdiga människorna och ge dem anpassade svar på deras livsviktiga frågor eller hunger efter kunskap.

Efter hand som människorna mer och mer grundade sitt liv på den dräpande principen och hade mord, dråp och plundring till livsfundament, måste denna tillvaro naturligtvis efter hand underminera sig själv. Enligt karma- eller vedergällningslagen kommer man att få skörda det man har sått, vilket här vill säga: det man gör mot andra av ont eller gott får man i motsvarande grad tillbaka som ont eller gott. Och människorna måste ju i högre och högre grad bli förföljda och dräpta, allteftersom de själva i högre och högre grad förföljde, dräpte och fördärvade andra människors tillvaro. Att göra den dräpande principen, nämligen att dräpa andra och att själv bli dräpt, till allra högsta ideal kan endast vara kulminationen av sabotage mot sitt eget liv. Att detta väldiga sabotage mot sig själv och andra inte kunde fortsätta är självklart. Efter hand resulterade all denna mörka karma i en begynnande human förmåga i väsendet. Man började bli övermätt på denna dråpsprincipens religiositet och hjältegloria. Man började längta efter en human tillvaro. Den hedniska eller den mörka humanitetslösa livsformen degenererade. Och man började bli mottaglig för humana ideal. Ännu leddes människorna i stor utsträckning av instinktförmågan, tyngdenergin och inhuman känsla och inhuman religiositet med offrande av djur och människor till gudarna. Men det mörker och den lidandesfyllda dödskarma som detta uppträdande ledde till hade det goda med sig att det, som tidigare nämnts, resulterade i den humana förmågan i väsendets mentalitet eller psyke. Och makrorefleximpulserna blev också av en högre grundenergikombination. Och därmed uppstod det sålunda möjlighet för en ny världsåterlösningsepok. I denna nya epok började världsåterlösningens utövare att forma och vägleda människorna i en ny livsuppfattning, i vilken humanitet blev det högsta idealet. Och det inkarnerade världsåterlösare, bland andra Buddha, Kristus och Muhammed. Genom kristendomen uppenbarades nästakärleken som livslagens uppfyllelse och vägen för människorna till ett högre och mer lysande uppträdande. En ny och högre makrorefleximpuls kunde omformas av världsåterlösarna till de ännu existerande stora världsreligionerna, buddhismen, kristendomen och islam. Genom dessa religioner, som alltså utgör makrorefleximpulser omsatta till mänskliga ord och mänskligt tal av världsåterlösarna, fördes sålunda människorna fram till våra dagar.

Vi har nu nått fram till det tjugonde århundradet, som kommer att bli en milstolpe i mänsklighetens religiösa historia. Mycket starka kosmiska makrorefleximpulser genomtränger mänskligheten och har redan åstadkommit en stor förvandling i dess mentalitet. Då vårt makroväsen jordklotet är inne i en begynnande upplevelse av den stora födelsen, är det inte så märkligt att det befinner sig i stor tankeaktivitet eller tankeutbyten med sina klotmedväsen i sitt eget mellankosmos. Dessa höga tankeutbyten med likasinnade klotväsen utgör i särskild grad grundenergikombinationer av intelligens och känsla, som i viss utsträckning genom klotets dubbelpolighet framträder som intellektualiserad känsla, som åter är det samma som ren kärlek. Men denna makrorefleximpuls innehåller mycken intuitionsenergi. Då det finns åtskilliga människor inom jordens mänsklighet som är så långt framskridna i utveckling att de direkt kan mottaga svaga intuitiva impulser från makrorefleximpulsen, har detta gett utslag i en mycket stark, forcerad utveckling i materiell uppfinning och materiellt skapande. Men då ifrågavarande väsen inte har varit så långt framskridna i human riktning att de har kunnat mottaga intuitiva upplysningar på det rent andliga eller kosmiska området, och då de samtidigt genom en utvecklad intelligens inte längre kunde tro på kristendomen, blev de materialister och utan någon verklig gudomsuppfattning. Dessa väsen befordrade ett utomordentligt stort materialistiskt skapande. Och då det i stor utsträckning byggdes skolor och läroanstalter för utveckling av denna materialistiska kunskap och skaparförmåga, har en stor del av jordens människor blivit materialister och gudlösa.