Lösningen på världsalltets hemlighet eller mysterium är inte en fråga om storlek, mått och vikt, liksom mystiken eller hemligheten vad gäller det levande väsendet inte heller kan lösas med kunskap om väsendets storlek, volym, form och färg. Eftersom världsalltet är oändligt, rymmer det i sig alla storlekar. Slutfacit på något som utgör alla storlekar kan omöjligt uttryckas med en storlek. Något som har alla mått i sig kan inte heller uttryckas med ett slutfacit i siffror. Så länge man endast är inställd på att utforska något som kan uttryckas i tal eller i mått och vikt, befinner man sig i en vetenskapens återvändsgränd. Och man får absolut inget som helst svar på livets verkliga huvudfråga: Vad är livet, vad är det levande väsendet, är det odödligt, och vad är världsalltet? – Då undrar man kanske vad man över huvud taget skall ha livsmysteriets lösning till. Men här måste man i sin tur ställa frågan: Hur skall vi annars komma till rätta med all nöd och allt elände, all depression och livsleda, alla sorger och sjukdomar och det "allas krig mot alla" som genomsyrar allt? – Ingen av dessa eller liknande stora huvudfrågor kan besvaras med ett talfacit. Det hjälper inte att man känner till ljusets hastighet, avståndet mellan stjärnorna, atom- och elektronstrukturer, jordens rotation och solens bana i rymden osv, när man lider av svåra sjukdomar. Denna kunskap är inte heller någon tröst i sorgens stund, liksom den inte heller hjälper mot depression och livsleda. Om mått- och viktfacit kunde klara sådana livsproblem för människorna, hade jorden för länge sedan blivit en änglavärld, där det varken fanns sorg, skrik eller plåga. Men så är det inte. Världen kulminerar tvärtom i sorg, dödsrosslingar och livsförödande sjukdomar, trots att människorna behärskar den fysiska materien, trycker på knappar och får tusentals och åter tusentals av naturens hästkrafter att arbeta åt sig. Men detta geniala vetande och kunnande på det materiella området hindrar ändå inte människorna att vara analfabeter vad gäller livsmysteriets eller livsgåtans lösning.

För att finna själva livsmysteriets lösning måste man alltså komma ut ur den materialistiska vetenskapens återvändsgränd. Detta sägs inte för att förringa den materialistiska vetenskapen, utan närmast som ett försvar för denna. Ty den löser ju med stor genialitet de områden i livsmystiken som den är avsedd för och har förmåga till. Att begära att den skall lösa problem och gåtor av en helt annan natur än mått, vikt, volym, form och färg är detsamma som att begära att den skall vara expert i att ge upplysning om ting och företeelser som tillhör en helt annan verklighet än den som kan vägas och mätas.

Vad är det då för en annan verklighet? – Det är den verklighet som man kommer fram till när man förstår att världsalltet är oändligt i såväl tid som rum och att dess framträdande därför inte är tillgängligt för någon mätning och vägning. Det kan därför inte ha något som helst tids- och rumsdimensionellt facit. Icke desto mindre är vi nödsakade att erkänna att det existerar. Vi står alltså här inför något som existerar utanför tid och rum. Vi har här det första mötet med en verklighet av en annan natur än den verklighet som vi kan mäta och väga. Då detta "något" är utanför tid och rum har det en enda analys, nämligen den att det endast utgör "något som är". Och här har vi alltså kommit till en fast realitet som vi inte kan bortse från. Vi kan till och med börja upptäcka något mer hos denna realitet som inte heller hör till tid och rum. Vi vet att i detta "något" sker allt skapande, all rörelse, liksom vi vet att det endast är denna rörelse eller detta skapande som inverkar på våra sinnen. Det vi upplever är alltså inte det "något som är", utan något som befinner sig i detta "något". Genom att där är rörelse kan det inverka på sinnena, som också är rörelse, och det uppstår det vi kallar livets upplevelse. Livets upplevelse är alltså i själva verket endast en rad sammanstötningar eller kollisioner mellan våra sinnens energi och omgivningens energi. Eftersom rörelserna är av olika hastighet och styrka, blir kollisionerna likaså av olika styrka. Det är dessa olikartade kollisioner som vi upplever genom sinnena och som blir till våra sorger och glädjeämnen, till vår hälsa och sjukdom, till vår fred och ofred med vår omgivning. I vissa fall verkar dessa förnimmelsekollisioner som fast materia, i andra fall som flytande, gasformiga och strålformiga ämnen. Och vi får alltså begrepp om ämnen och materier, liksom vi själva kan jonglera med dessa ämnen och materier. Detta jonglerande kallar vi att skapa.

Nu har vi alltså sett att det i detta "något som är" finns inte blott rörelse och rörelsers kollisioner och reaktioner, utan också något som upplever dessa, t ex vi. Vad eller vilka är vi? – För att komma till klarhet över vilka vi är, måste vi inse att vi inte kan vara identiska med vår organism, ty den representerar endast rörelse, vare sig det är den minsta körtelfunktion eller det är en vibration i hjärnan, liksom muskulatur och skelett ju också representerar rörelse eller vibration. Vi kan därför i vårt innersta själv eller jag inte bara uppleva rörelser, utan också själva sätta i gång rörelser, vilket vill säga att vi kan skapa. Men eftersom vi inte hör till rörelsen, kan vi ju inte heller mätas och vägas. Vi finns alltså också utanför tid och rum. Vi eller vårt innersta själv är här varken han eller hon, varken stort eller litet, varken ont eller gott. Vi har alltså här inte någon som helst annan analys än den som själva världsalltet har, nämligen "något som är". Vi vet nu att det "något" som är i oss är det vi kallar vårt jag. Det kan alltså inte ha någon början eller något slut. Det är en evig realitet liksom världsalltet. Men detta vårt jag är alltså höjt över rörelsen, kan uppleva och sätta i gång rörelse i form av skapande. Genom detta skapande bekräftar det att det existerar. Och vi vet också att utan detta jag i vår organism är denna hemfallen åt upplösning och undergång. Det levande väsendet med sin organism utgör alltså ett jag och en rörelsekombination som kan reagera på rörelser utifrån och själv sätta i gång rörelser. Vi blir här vittne till att det finns ett upphov bakom rörelserna och att dessa omöjligt kan formas i logiskt skapande utan närvaron av just detta jag. Vi utgör var för sig en skapare och det skapade och representerar alltså två världar, den tids- och rumsdimensionella och den eviga. Den tids- och rumsdimensionella världen är vår organism och det vi frambringar. Den tillkännager och uppenbarar vårt jags existens bortom detta skapande. Att vi är människor är endast en tillfällig av vårt jag skapad kombination av materien, energierna och rörelsen, men är absolut inte vi själva. Men vad är då världsalltet? Det var ju också oändligt, var utanför tid och rum, var "något som är".

Eftersom universums rörelser också visar sig i skapelser eller logiska sammansättningar av materierna, så att de blir till nytta, glädje och välsignelse för levande väsen, visar ju också de att de är ett resultat av tanke precis som människornas manifestationer och skapelser. Och liksom människans manifestationer och skapelser avslöjar att hon är ett levande väsen, så avslöjar också naturens eller universums skapelser att universum eller världsalltet är ett levande väsen. Världsalltet är alltså en organism för ett evigt jag, på samma sätt som vår organism är det för vårt jag. Världsalltet är alltså ett levande väsens organism, i vilken vi befinner oss med vår organism. Och vår dagliga upplevelse av livet är en fråga om harmoniskt eller oharmoniskt samarbete med denna stora organisms energier och våra energier eller ämnen. Av detta förhållande beror vårt lyckliga respektive olyckliga öde. Livsupplevelsen är alltså en produkt av vårt förhållande till världsalltets struktur på samma sätt som våra mikroorganismers livsupplevelse motsvarar deras förhållande till vår organisms struktur. Vi kan med vårt handlingssätt komma i disharmoni med Guds organism, och vårt öde blir då olyckligt, liksom vi kan vara i disharmoni med mikroindividerna i vår egen organism, och vi upplever då sjukdom, som också är en detalj i raden av olyckliga öden. Om vi är i harmoni med Guds organism och med mikroväsendena i vår egen organism, har vi blivit den fullkomliga människan som Guds avbild. Detta är skapelsens stora mål. Världsbilden i fickformat betyder alltså att världsalltet är ett levande väsen, ett uttryck för det högsta begreppet vad gäller medvetandeutveckling, fysiskt och psykiskt skapande och uppträdande. Det är detta levande väsen som människor genom årtusenden – med rätta – har tillbett som Gud. Och eftersom vi är mikroväsen i denna Gudom och alltså är anatomiskt förenade med denna Guds organism, är det givet att allt vårt fysiska och själsliga välbefinnande helt och hållet bestäms av om vi är till glädje och välsignelse för alla andra levande väsen. Om vi inte sköter vår fysiska organism och uppfyller dess livsviktiga hälsomässiga krav i fråga om näring och hygien, fördärvar vi i högre eller lägre grad livet och välbefinnandet för mikroindividerna i vår egen organism, varigenom sjukdomar i motsvarande grad uppstår. Och om vi känner vrede och bitterhet mot andra väsen och försöker förfölja dem därför att vi menar att de har begått någon orätt mot oss, ja, då är det mikroväsendena i Guds organism som vi förföljer. Och Gud måste börja bekämpa oss för att bevara sin egen organisms hälsa. Och detta Gudomens bekämpande av ohälsa i sin kropp eller organism sker med en sådan punktlighet och precision att "vad en människa sår, det skall hon också skörda". Ja, till och med alla hennes "huvudhår är räknade", liksom det omöjligt kan "falla en sparv till marken utan att det är Guds vilja". Det är inte så märkligt att detta att älska sin nästa som sig själv är alla lagars uppfyllelse.

Med denna inställning till världsalltet kom vi in på en väg som inte slutade i en återvändsgränd, utan var en öppen väg direkt in till förståelsen av att världsalltet var den över tid och rum höjda Gudomens organism, i vilken vi som lika eviga väsen "lever, rör oss och är till", och att hela vårt uppträdande som lyckliga respektive olyckliga uteslutande är en fråga om anatomi. Alla levande väsen är livsorgan i en större organism. Om vi med vår tanke och vårt uppträdande blir livsnedbrytande och förorsakar livsleda för andra levande väsen i samma organism, skapar vi ju områden för sjukdom och ohälsa i den stora organism i vilken vi upplever livet. Det är lätt att här se att grundorsaken till allt lidande i världen är brott i den fullkomliga anatomi genom vilken allt liv i världsalltet hålls samman i en enhet. Vi har sett ett annat och livgivande sätt att tänka som här visar oss att vi är ett evigt medverkande centrum i denna enhet och att den enda vägen till fullkomlig hälsa, lycka och livsglädje alltså är att vara till glädje och välsignelse för allt man kommer i beröring med. Detta var världsbilden i fickformat.