Då vi nu skall till att fira påsk, är det rimligt att vi dröjer litet vid de företeelser som ligger till grund för påskfestens tillblivelse och existens. Här i västerlandet firar vi ju påsk till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Då jag i skrift och föredrag redan har uttryckt den kosmiska synen på själva denna världsåterlösares personliga mission och betydelse för mänskligheten, har jag valt att ge uttryck för en annan sida hos själva påskmysteriet. Denna andra sida är själva grundprincipen, som ligger bakom all kulturskapelse. Denna har redan för länge sedan blivit känd under begreppet "världsåterlösningen".

Vad menar man då med världsåterlösning? – Ja, det ligger i själva ordet. Världsåterlösning är ju detsamma som "världsbefrielse". Men här måste man förstå att ordet "världen" mer betyder mänskligheten, än vad det betyder "jorden" eller världen. Och det skulle således i själva verket vara mer korrekt att uttrycka världsåterlösningen som "människoåterlösningen" än "världsåterlösningen". Det är alltså mänskligheten som skall "återlösas", vilket alltså vill säga "återbefrias". Det är således inte jorden eller världen som skall återbefrias. Den har för länge sedan blivit färdig och har de mest strålande betingelser för att kunna utgöra skådeplats och hemort för den mest fullkomliga fysiska kultur man över huvud taget kan föreställa sig. Men det måste ju också först och främst vara en oundgänglig betingelse, att jorden måtte uppfylla dessa betingelser – hur skulle den annars kunna ge en befriad mänsklighet betingelser för ett liv i frihet, vilket vill säga fri från syndafallslagen: "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd", samt fri från alla övriga ekonomiska och materiella bekymmer, som den djuriska mentaliteten i människan åstadkommer? När vi följer själva jordens stora utvecklingsepoker från dess gasmolnepok, dess eld- eller solepok, dess avkylningsepok och vulkaniska tillstånd, dess vegetabiliska och nu dess animaliska epok, kan vi ju endast se en alltöverstrålande logisk plan. Jorden har genom denna process blivit omvandlad till ett allt uppfyllande gudomligt hem för den högsta fysiska människokulturen.

Men när kloten således i sin omvandlingsprocess avslöjar en avsikt, som går ut på att bli hemort för en sådan högstående kultur, måste det ju också vara avsikten att mänskligheten skall omformas eller utvecklas till att kunna ta jorden i besittning och utnyttja dess prestationsförmåga eller färdiga tillstånd i kulturens tjänst. Till vad nytta är annars denna väldiga jordutveckling i denna högsta kulturs favör, om människorna i sina mellanhavanden aldrig någonsin skulle nå längre fram än till det djuriska uppgörelsesättet, som heter krig och som ödelägger all kulturskapelse? – Till vad nytta är ett klot, som är skapat för och utrustat med betingelser för den allra högsta form för fysisk, mänsklig kultur, om dess människor aldrig någonsin skall nå fram till att bli sådana kulturväsen, utan fortsätta att vara djungelväsen, vara tigrar, lejon, hyenor och gamar i människokroppar? – Det kan ju heller aldrig vara logiskt eller i kontakt med denna höga kulturella prestationsstandard, som jorden befinner sig på, att den högsta jordiska väsensarten endast skall vara bräkande får och getter, skränande gäss, höns och kalkoner, ett slags husdjur likaledes i människokroppar och inspärrade i mentala stall i form av en oinskränkt diktatur och maktväldes dressyr och likriktning. Och så länge människorna inte kommer ut ur denna deras förnedring och ser hur ovärdigt det är för väsendet i människokropp att leva och försvara djuriska traditioner, kan hon varken skapa varaktig fred eller kultur. Hon kan nog bygga upp och inrätta högre kulturformer, men dessa har knappt blivit färdiga förrän de bryts ned genom våld, tortyr, lemlästning, mord och dråp och alla andra ödeläggande åtgärder, som tillsammans utgör krigen.

Denna form av tillvaro har blivit så allmängiltig för de jordiska människorna att det till och med har uppstått följande dogm: "Det har alltid varit krig, och därför kommer det att fortsätta att vara krig". Som man ser är det ett mycket märkligt resonemang och totalt i avsaknad av logik. Därför att något har funnits en tid, så skall det fortsätta att vara så. Tänk, om man förde ett sådant resonemang i de dagliga och lätt överskådliga företeelserna: Om man gick omkring och trodde att ett regn aldrig skulle upphöra, bara därför att det har regnat en längre tid, eller att det aldrig mer skulle bli regnväder, därför att det har varit torka en tid, eller på samma sätt trodde att det aldrig mer skulle bli dag, därför att det nu i flera timmar har varit natt, eller aldrig mer skulle bli sommar, därför att vi i flera veckor har haft vinter eller kyla. Är det inte lätt att se hur skriande ologiskt och i konflikt med sanningen och naturen en sådan uppfattning av tingen är? – Men varför i all världen skulle samma metod att uppfatta inte vara lika skriande ologisk i de företeelser som vi inte kan överblicka? – Vad motiverar att nämnda företeelser, som vi inte kan överblicka, skulle utgå från eller existera på helt andra principer eller grundvalar än de företeelser vi har full kännedom om? – Måste man inte för att vara logisk använda den logik, som är allmänt gällande i de företeelser vi kan överblicka eller har full överblick över, också i de företeelser vi inte kan överblicka? – Vad annat än djurisk okunnighet, naivitet och dårskap kan ligga till grund för tron på att ingen utveckling äger rum, och att såsom det är för ögonblicket, så har det alltid varit och så kommer det att fortsätta att vara? – Och det visar sig då också att en sådan uppfattning i själva verket endast är ett blint, ytligt talesätt, ty även de väsen som mest åberopar sig på ovannämnda hjälplösa, tomma dogm eller uppfattning, kämpar emot sig själva. De blir förargade sig och kommer med självförebråelser varje gång de har gjort en dumhet, och kämpar för att inte begå denna en gång till. Varför gör de det? Enligt deras favoritteori kan de ju inte förändras. Och parollen måste ju då lyda så här, använt på dem själva: "Jag har alltid gjort dumheter, och därför måste jag fortsätta att göra dumheter". Är inte det en hopplöshetens hopplöshet? – Påminner inte det om en annan produkt från naivitetens allmänning, nämligen överskriften över ingången till ett visst glödande eller plågsamt ställe: "Låten hoppet fara"?

Vi ser här ytliga resonemang och dogmer som inte alls eller inte i någon särskild grad kommer att kunna slå rot i dessa väsens egen verkliga, privata livsuppfattning, så att de kan dirigera deras vilja. De tar lärdom av varje dumhet, tills de har övervunnit den. Men därmed kommer deras liv oundgängligen att förändras. De dumheter som de tidigare begick, har de således efter hand vant sig av med. De har omöjligt kunnat undgå att bli klokare. Men när det är varje normalt väsens oundvikliga öde att bli klokare, kan mänskligheten omöjligt fortsätta med att stå på samma steg. De dumheter som människorna begår i dag kommer de inte att kunna fortsätta att begå, eftersom dumhet alltid medför obehag för sitt upphov, tills den blir uppdagad. Gör mänskligheten misstag eller dumheter, skall den nog efter hand bli på det klara med det. Det är emellertid detta växande från övervinnandet av den ena dumheten efter den andra, som har lett till att mänskligheten i dag har den enorma kunskapen om den fysiska materien, och som sätter den i stånd att behärska elementen. Att människorna därför trots krig, diktatur och andra stora vågor och bränningar i den ocean av dumhet som de uppenbarar, är på väg mot en större fullkomlighet, en högre kultur i vilken de har övervunnit dumheten, blir således för den intellektuella, kosmiska forskaren ett orubbligt faktum. Och detta stämmer ju också fullständigt med jordens förvandling. Det blir mening i dess fullkomlighet och höga kulturella prestationsförmåga.

Mänskligheten är alltså utsatt för en omskapelse. Den är underkastad ett mentalt och fysiskt växande från det djuriska dräpande tillståndet till ett högre fysiskt och andligt tillstånd. I kroppsligt hänseende är människorna redan långt framme i denna omskapelse. De har redan en kropp som skiljer sig från djurens därigenom att den kan omformas till att utgöra ett universellt redskap, som kan bringas till att tjäna intellektualiteten, allteftersom den utvecklas. Inga andra djuriska organismer eller kroppar utgör en sådan omfattande klaviatur eller allsidigt redskap för en växande mentalitet eller begåvning som den mänskliga kroppen. Medan de djuriska kropparna huvudsakligen endast är försvars- eller självbevarelseredskap för jaget, är den mänskliga kroppen däremot ett redskap för utomordentligt stor skapelse och manifestation, ett omåttligt allsidigt tillkännagivanderedskap för jaget, och genom vilket det efter hand kan prestera stora uppenbarelser för sin omgivning. De djuriska organismerna är kroppar eller redskap för själviskhet, medan den mänskliga kroppen i särskild grad är ett redskap för osjälviskhet. Det är en kärlekskropp. Men så länge jaget ännu inte använder den för denna manifestationsform, utan utnyttjar denna de djuriska kropparna så överlägsna kropp för att tyrannisera, mörda och dräpa djur och medmänniskor, så kommer denna kropp endast att vara ett kors, på vilket det korsfäster sin omgivning och sig själv. Att det är en korsfästelse i absolut mening blir ännu lättare att förstå, eftersom den mänskliga kroppen ju framträder som ett kors, om man står upprätt med armarna rakt utsträckta åt vardera sidan. Denna vår kropp utgör alltså ett kors i kött och blod. Och i samma grad som vi använder denna kropp till överdriven egen fördel, använder den i hatets och krigens eller i den dräpande principens tjänst, är det samma sak som att vi korsfäster vår nästa. Och så länge vi korsfäster vår nästa, så är vi ju tillsammans med vår kropp, ett avrättningsredskap, ett tortyrmedel, precis så som Jesu kors var det på Jesu tid. "Långfredagen" är alltså inte över. Korsfästelsen äger rum i denna dag. Och frågan blir då hur många vi i vårt dagliga framträdande hänger på vårt eget kors, och i hur hög grad vi således är ett kringvandrande avrättningsmedel, eller i hur hög grad vårt kors har blivit ett lysande redskap för den fullkomliga manifestation, som blivit identisk med den realitet som symboliseras och bärs i form av silver- eller guldkors.

Mänskligheten består av två slags väsen: de som ropar "korsfäst, korsfäst honom", och de som hellre själva vill korsfästas än att sanningen och därmed nästakärleken skall gå under. Det är dessa två slags väsen vi känner under begreppen antikrist respektive krist. Vi kan uppfatta "krist" som uttryck för den gudomliga världsplanen, den som skall bringa människorna i kontakt med Guds avbild; den är vägen, sanningen och livet, och vi kan uppfatta "antikrist" som identisk med allt vad som kommer in under motståndet emot kulturskapelse, emot humanitet, osjälviskhet och internationalism. Allt vad som vill tillskansa sig herradöme och makt över andra väsen, antingen i form av självisk, religiös fanatism eller i form av politisk maktlystnad, fanatism och diktatur, allt armbågande sig fram på sin nästas bekostnad, allt baktaleri, all utlösning av girighet, missunnsamhet och avundsjuka är detsamma som att nagla fast sin nästa på korset. Det är att uppträda som antikrist. Men det som ett väsen sår, det skall det skörda, och antikrist måste själv sluta sitt kretslopp på korset. Den djuriska människan måste dö på korset, för att korset, som är dess egen framtida kropp, genom högre sfärer skall kunna bli lysande, skall kunna bli livets och fullkomlighetens allra förnämsta symbol.

Krist är inte en individ, utan ett mentalt tillstånd. Det är högintellektualitetens princip, det är den så kallade helige ande, det högsta mentala tillstånd eller medvetenhetsform som något väsen kan ha. Att denna andliga form eller detta mentala tillstånd uppenbarades i form av Jesu medvetande, och varefter han blev kallad Kristus, förändrar inte denna analys. Samma andliga princip uppenbarade sig genom alla andra invigda och stora människor, profeter och världsåterlösare, som har levt och varit med om att föra mänskligheten fram till humanitet och kultur, till nästakärleken och världsfreden. Och endast denna princip kan segra i världen, ty endast denna allena representerar det slutliga målet med mänskligheten och den gudomliga världsplanen. Alla andra mentala riktningar, som bekämpar humanitet och kultur eller nästakärlek, är dömda till undergång, i det de endast existerar på sitt upphovs egen själviska eller egoistiska vilja, som inte är i kontakt med Guds vilja och därmed heller inte med sanningen eller verkligheten. Och osanning eller overklighet kommer förr eller senare att blotta sig för sitt själviska upphov och därmed bringa antikrist till att dö på sitt eget kors. Men därmed blir antikrist till krist, uppstår från de döda som ett lysande kors i kött och blod, ett med Fadern, ett med vägen, sanningen och livet.