Det begrepp som är mest ofullständigt i det jordmänskliga sinnet är begreppet "kärlek". Om detta begrepp inte vore just ofullständigt, skulle världen se helt annorlunda ut än den gör i dag. Vad är då den verkliga eller absoluta "kärleken"? "Kärlek" är en utstrålning av en energi, som är till nytta för alla levande väsen. Men det behöver inte betyda att den omedelbart är till glädje för alla levande väsen. Att något är till nytta eller till gagn behöver inte alls betyda att det upplevs som "behagligt". När det således i dag förekommer många inskränkningar och restriktioner vad gäller tillgången till livets goda är det inte endast nyttigt, utan det är helt enkelt en livsbetingelse. Ja, men då är det ju dessa åtgärder som hjälper till att rädda jordmänniskornas liv, och de blir därmed "kärleksfulla", men de är inte behagliga. Kärleken kan alltså också upplevas som något som i högsta grad är "obehagligt". Och här är vi vid roten eller orsaken till jordmänniskornas allra största missuppfattning.

När kärleken eller något som är till nytta eller till gagn kan vara obehagligt, hur ska man då veta när något är kärleksfullt och när det är kärlekslöst? Ja, det är just det som jordmänniskorna inte heller riktigt kan komma underfund med. De har utvecklat stora moralbegrepp som är baserade på förföljelsen av ting som i verkligheten är livsviktiga, men som de menade var orättfärdiga och därmed kärlekslösa, endast för att de var obehagliga. Var inte förföljelsen av Jesus Kristus uteslutande baserad på att hans framträdande var ett underminerande av det som översteprästerna, fariséerna och de skriftlärda menade var behagligt, nämligen bevarandet av deras egen position och makt? Att Jesus position och makt tilltog, var för dem obehagligt. Att den var nyttig för världen och mänskligheten, låg utanför deras förnimmelseområde och fattningsförmåga. De fällde sin dom enbart utifrån att den var obehaglig för dem själva.

Var det inte samma sak som skedde med världsreligionernas senare präster och auktoriterer? När kristendomen i Jesus namn skapade inkvisitionen, var denna ju uteslutande baserad på ångest eller rädsla för mörka psykiska makter, eller rättare sagt "satan" eller djävulens manifestationer utförda av "häxor" och "troll". Dessa förmenta väsen som utövade häxeri upplevdes alltså som obehagliga av de religiösa auktoriteterna, då de trodde att dessa kunde underminera deras makt och position. Och endast för detta obehags skull flammade häxbålen runt om i de kristna länderna. Om dessa väsen, som de mördade på bålet, var nyttiga eller onyttiga i absolut mening, hade de mördande religiösa auktoriteterna ingen kunskap om. De befann sig alltså i exakt samma situation som de präster eller religiösa auktoriter som mördade världsåterlösaren. De dömde endast på grundval av vad som var obehagligt och därför inte önskvärt för dem själva.

Och tror man inte att det är samma princip, samma obehag, som i stor utsträckning skapar fundamentet eller grunden för affärsmässiga ideal? Är det inte just här som det största välbehaget, vilket vill säga de största vinsterna, är idealet? Att uppfatta eller kalla dessa överdimensionerade vinster för skamlösa vinster eller ocker, tillhör det obehag som man önskat bekämpa uteslutande för att det är obehagligt för en själv. Om denna kamp är till gagn eller skadlig för det övriga samhället, är totalt likgiltigt.

Vi blir således vittne till att jordmänniskorna i stor utsträckning bekämpar ting som de upplever som obehagliga. Men då tingens framträdande som obehagliga inte är en garanti för att de är orättfärdiga, då ting som är rättfärdiga och därmed absolut kärleksfulla även i mycket hög grad kan vara obehagliga, kommer jordmänniskornas bekämpande av det obehagliga i stor utsträckning att vara ett bekämpande av rättfärdigheten, vilket i sin tur är detsamma som ett sabotage mot kärleken. Ja, men när det obehagliga inte alltid är ett tecken på att tingen är orättfärdiga eller kärlekslösa, hur kan man då någonsin vara i stånd att handla riktigt? Nej, det kommer man heller inte kunna, så länge som man inte känner till den gudomliga världsplanen. Kunskap om denna världsplan kan individen omöjligt få så länge som hans eller hennes mentala struktur är baserad på "själviskhet". Han eller hon kommer omöjligt kunna bedöma om omvärlden är behaglig eller obehaglig, allt eftersom den är till denna själviskhetens fördel respektive nackdel. Denna mentala struktur utgör den absolut djuriska. Det är alltså detta själviska bedömande av tingen som förde Jesus till korset, och på det hela taget är roten till hela den domedagsepok som vi för närvarande upplever.

Finns det då ingen utväg ut ur detta domedagstillstånd? Jo, det finns en enda väg och denna väg är "kärleken". Denna väg har ju anvisats människorna från tusentals predikstolar i tempel och kyrkor genom de stora buden: "Du skall älska din nästa som dig själv. Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen. Det är saligare att ge än att få, osv." Det råder således ingen brist på anvisningar på vad man ska göra för att uppnå fred, glädje och salighet. Varför gör då människorna i stigande grad just det motsatta? Därför att det motsatta för dem ännu förefaller som det mest behagliga. Och då det är en urgammal tradition att uppfatta det mest behagliga som det mest rättfärdiga, tror de att de handlar rättfärdigt genom att alltid följa det som för dem är det mest behagliga. Att detta har varit en felaktig uppfattning är världen i dag ett kolossalt och orubbligt bevis på. De hittillsvarande världskulturerna har därför lett till undergång. De har alla utan undantag varit domedagskulturer.

Och det finns därför endast en enda väg ut ur den sista döende världskulturens dödsrosslingar och ruinhögar, nämligen den verkliga förståelsen av det "obehagliga". Man måste komma till klarhet över att det kanske inte alltid kan vara rättfärdigt och kärleksfullt att förfölja det obehagliga. Men att komma fram till denna förståelse eller klarhet låter sig omöjligt göras på annat sätt än genom förståelsen av den eviga världsplanen, varpå hela universum är baserat. Att det finns en sådan plan kan inte ignoreras. Och det har till och med uttryckts, att "allt är mycket gott". Men de som verkligen vill forska, måste nu vara noga med att inte låta sig ledas av sin vanemässiga benägenhet för behagsförnimmelser. Det kan vara svårt att se att detta klargörande kan stämma in på tillvaron. Det är lättare och därmed behagligare att uppfatta tillvaron på det sättet att allt inte är mycket gott. Denna uppfattning grundar sig uteslutande på att den är mer behaglig. Men att den är behagligare, garanterar ju inte att den är den riktigaste, den mest rättfärdiga och därmed den mest kärleksfulla. Om den ska grunda sig på detta, då måste det finnas något annat, något mer än enbart känsla. Då behövs det först och främst osjälviskhet, så att man på förhand är beredd att "ge kejsaren det som tillhör kejsaren". Denna osjälviskhet har Gud sett till att ge människorna genom lidandet. Därefter behövs det forskning, så att man får en förståndsmässig förklaring till varför tingen just är som de är.