Kristus sade en gång: "Dömen icke, på det att I icke skolen bliva dömda, ty med den dom varmed I dömen, skolen I själva bliva dömda, och med det mått som I mäten med, skall ock mätas åt eder". För en massa människor är dessa ord endast ett dött postulat, eller också uppfattas de som övertro. Och då är sanningen dock den, att de är en av de allvarligaste varningar, som någonsin har givits mänskligheten. Allvaret i denna varning är uttryckt som en kosmisk-kemisk formel, som ett facit för lagen om orsak och verkan. Vad betyder det, en kosmisk-kemisk formel? Det betyder en lärosats eller grundsats för andliga lagar i universum, liksom det finns formler, lärosatser eller grundsatser för de fysiska lagarna, som man har kommit fram till vid studiet av och arbetet med den fysiska kemin

Den kosmiska kemin är den andliga vetenskapen om hur ett levande väsen skapar sitt öde. Kristus kände de andliga lagarna, och det är utifrån denna sin kunskap, som han framförde ovan nämnda varning till människorna. Att ignorera denna varning är att ignorera den mest geniala metod, genom vilken man kan skapa sin egen lycka som människa. Men varför talade Kristus inte om "kosmisk kemi"? Därför att det var hans auktoritet, som det var användning för när han levde på jorden och lång tid därefter. Människorna var inte mogna för andlig vetenskap. Det är de nog knappast ännu, men några börjar bli det, och många fler kommer att bli det i kommande tider. Därför måste den jordiska mänskligheten nu få en teoretisk grundval för ödesvetenskapen eller kosmisk kemi, så att samma mänsklighets enskilda individer, efter hand som de blir mogna för det, kan använda dessa teorier i praktiken i sitt dagliga liv. Det kommer i kommande århundraden att betyda en förvandling av hela mänsklighetens öde.

Statens rätt att straffa och hämnas visar oss tydligt, att denna stat egentligen inte kan ha något som helst krav på att kallas en kristen stat, även om den aldrig så mycket har kristendomen som "statsreligion". Den måste i samma mån som den utövar straff och hämnd, och det betyder i särskild grad i samma mån som den utövar detta med brutalitet och våldsmetoder, kallas en hednisk stat. Överallt där det finns dödsstraff, koncentrationsläger och fysisk och andlig brutalitet, där man påför människor fysisk och själslig smärta, överträder själva staten, dvs dess auktoriserade makthavare, universella lagar. De överträder kanske inte juridiska lagar, som de i många fall själva har skapat, och ändå överträder de lagarna och måste ta konsekvensen av en sådan handling. Vad är konsekvensen av att man dömer till döden? Det är statens död. Ty med den dom varmed den dömer, skall den själv dömas. Berättar inte mänsklighetens historia just om en mängd staters död och undergång? Stater, i vilka dödsstraff, tortyr, brutal inspärrning, slaveri och liknande straffmetoder var vanliga? Det är inte så märkligt, att ingen kultur hittills har kunnat bestå. De har alla underminerat sig själva, därför att deras lagar inte var i överensstämmelse med själva livets lagar. De har varit – och detsamma gäller många stater  i vår tid – stater "skapade till förbrytarens avbild". Det låter kanske märkligt, och det är heller inte menat som kritik av några stater, av vilka ingen i detta ögonblick kan vara annorlunda än de är, liksom deras enskilda undersåtar heller inte kan vara annorlunda än de är. Men där såväl stater som enskilda individer dödar, hämnas, straffar och på annat sätt utövar brutalitet, avslöjar dessa fakta för den utvecklade forskaren, att ifrågavarande stater och individer är primitiva och outvecklade. Är det inte ett faktum inom varje stats universitet och läroanstalter, att när man koncentrerar sig starkt på en sak och ägnar sig åt den, så utvecklas den och förstärks och förökas? Men om man verkligen vill att staten skall frigöra sig från mord, vad tjänar det då till att samma stat mördar en människa som straff, därför att vederbörande själv har mördat en människa? Betyder inte det att staten rent av konkurrerar med mördare och förbrytare i att döda? Därmed blir staten förbrytarens uttalade avbild, hur kan den då bli en kulturstat?

Nu vill många rimligtvis invända, att det dock är skillnad mellan motivet för staten att utlösa avrättning och straff och förbrytarens motiv för sitt brott. Men vad är det för skillnad? I båda fallen är motivet: självbevarelsedriften. När en människa vill hämnas och gör det genom att mörda, beror det på den föreställningen att hämnaren känner utlösningen av sin hämnd som rättfärdig. Ja, till och med när det är rånmord eller stöld som begås, har förbrytaren i de flesta fall den uppfattningen, att han i det samhälle där han lever och där de materiella värdena är så orättvist fördelade, begår en rättfärdig handling. Och staten begår en rättfärdig handling genom att avrätta förbrytaren, som är ett hot mot dess existens. Principen är i båda fallen densamma som i djurriket: självbevarelsedriften.

Om de stater, som har varit de bästa att uppfylla den auktoriserade strafflagen "öga för öga och tand för tand", vore de bästa att hävda sig, då skulle de ju dominera i världen i dag som världsstater. Men gör de det? Hur gick det för nazi-Tyskland? Hur har det gått för de stora kolonialmakterna? Ger inte detta en allvarlig anledning till eftertanke? Dessa makter trodde om sig själva, att de skulle bli denna världs herrar. De var de bästa att utlösa straff och dödsdomar, och de dömdes med sin egen dom. Det kommer varenda stat att bli i samma mån som dess dom är djungelaktig och omänsklig. Men låt oss vända tillbaka till frågan: "Hur kan staten undgå att straffa?" Naturligtvis kan en stat eller ett samhälle inte låta sina mest primitiva medlemmar, förbrytare, styra och ställa som de vill. Det är statens uppgift att beskydda samhällets övriga medlemmar mot förbrytarna. Men en sådan uppgift löses inte genom dödsstraff eller någon annan form av hämndgirig reaktion från statens sida. Om staten skall ha en framtid för sig av mänsklig karaktär och human utveckling, måste den vara beskyddad, och hur blir den det? Genom att skapa beskydd för andra, inte bara genom att beskydda medborgarna mot brottsliga element, utan också, och det är något mycket väsentligt, genom att beskydda de så kallade förbrytarna mot en sådan växelverkan med omgivningen som de ännu inte är mogna att uppleva.

Det beskydd som det blir fråga om i framtidsstaten, blir alltså inte en fysisk avväpning av förbrytarna genom att spärra in dem i fängelser eller koncentrationsläger eller genom att mörda dem, utan uteslutande en själslig avväpning. En verklig kulturstat kommer i framtiden att ledas av en regering, som står höjd över hedendomens, övertrons och naivitetens inkvisitoriska straffbegrepp. En sådan regering kommer att arbeta på att utrota och oskadliggöra dessa begrepp hos befolkningen, inte genom diktatur naturligtvis, det skulle ju vara en tillbakagång till metoder som redan har dömt sig själva till döden, utan på det av naturen själv föreskrivna sättet: erfarenhet och utveckling. Framtidsstaten kommer därför att se det som ett viktigt fundament för sitt eget bestånd, att den beskyddar och utvecklar sin "undervärld".

I framtidsstaten kommer man att vara helt förtrogen med att den så kallade kriminella undre världen är förhållandevis "unga själar" inom människolivet. Det som en verklig kulturmänniska har utvecklat till full blomstring i sitt sinne, kan en sådan ung själ endast ha i sitt första spirande tillstånd. Det är med denna insikt som grund man anlägger undersamhället. Alla pedagogiska experter kommer att tas i detta samhälles tjänst, och alla tänkbara humana principer kommer att användas med genial inlevelseförmåga. Förbrytelse och förbrytare är uttryck som då endast kommer att existera som gamla kvarlevor från en rå och barbarisk tidsålder, där övertro och missförstånd ännu dominerade världen. Undersamhällets medborgare kommer inte att känna det som om man ser ned på dem som "lägre varelser". De betraktas som samhällets yngsta, och då de samtidigt vet att de betraktas som eviga väsen, ligger det inte något nedsättande i det betraktelsesättet, eftersom det inte kan vara något diskriminerande i att ett väsen har kommit in i en utvecklingsspiral vid en senare tidpunkt än ett annat. Att undersamhällets medborgare inte har tillgång till huvudsamhället, kommer att vara lika naturligt som att det i en skola är naturligt att eleverna i första eller andra klass inte har tillgång till gymnasiet. Inom sitt eget område lever "de yngsta" i full frihet, och efter hand som man märker att deras ansvarsmedvetande växer, kommer de också själva att kunna märka verkningarna därav. Undersamhället är blott en beteckning eller karakteristik jag använder, men det kommer snarare att heta juniorsamhället i motsats till seniorsamhället, och man kommer att känna det lika naturligt att vara medlem i det ena som i det andra.

Det var litet om framtidsstaten och dess förhållande till begreppen dom och beskydd. Men låt mig sluta med att understryka, att denna framtidsstats grundval håller på att läggas i dag i den enskilda människans medvetande. De människor som lever i dag, skall ju också leva i framtidsstaten, ja, de skall till och med vara med om att skapa den. Och om inte denna stat växer fram i ert medvetande, så växer den inte. Ni tycker kanske, att då har den ringa utsikter. Men de är nu ändå inte så ringa, även om utvecklingen naturligtvis tar sin tid. Det är ju ingenting som föds vuxet. Men det är i ert medvetande som detta med att döma och fördöma andra skall upphöra. Om ni offentligt i tal till andra människor dömer en tredje människa som en lögnare, en opålitlig person eller det som är värre, och säger: "Han borde ha en ordentlig utskällning", eller "det skulle inte vara mer än rätt, om han fick sig en ordentlig läxa", så är det inte säkert att det just är en önskan om vederbörandes undervisning som ligger er varmt om hjärtat, utan önskan om straff, faktiskt om hämnd. Och därmed dömer ni er själva. Men slutar vi då inte i rena dumsnällheten och missriktat medlidande, frågar ni kanske. Det är kanske en del som gör det, och de kommer att göra det i alla fall. Men det är absolut inte något sådant jag appellerar till, tvärtom, det är till klart och logiskt tänkande och ställningstagande till de aktuella förhållandena och vägen bort från den intellektuella djungeln, bort från förtal och spridning av rykten och skvaller, bakom vilket det i själva verket endast ligger missunnsamhet och intolerans. Med den dom, varmed ni dömer en annan människa, dömer ni ert eget framtida öde. Det andliga mått som ni mäter honom eller henne med, med samma mått kommer ni också att mätas av andra i framtiden.