Alla levande väsen har en livsupplevelse. Det gäller i samma grad för mikrokosmiska och makrokosmiska väsen, som det gäller för växter, djur och människor. Hur denna livsupplevelse äger rum, är ännu en stor gåta för de allra flesta människor. De känner naturligtvis till att den äger rum med hjälp av sinnena. De vet mycket väl att vi ser med hjälp av våra ögon och hör med hjälp av våra öron och så vidare, men hur det går till att vi kan uppleva genom sinnena, är ännu ett mysterium för allmänheten. Ja, den känner i verkligheten ännu inte alls till det levande väsendets verkliga, kosmiska struktur. Den känner endast till de levande väsendenas fysiska organismer och de genom dessa manifesterade fysiska rörelser och skapelser. Och de lever i den kulminerande övertron att deras fysiska organismer utgör hela deras väsen. Att denna stora villfarelse måste få allvarliga konsekvenser i dessa väsens tankesfärer, är en självklarhet. Den förhindrar således människorna från att uppleva sin egen odödlighet. Då de tror sig vara identiska med sin organism eller fysiska kropp, kan de endast ha den uppfattningen att deras liv står och faller med denna deras organism eller fysiska kropp. Att denna urspårning i många situationer måste skapa rädsla eller fruktan för den förmenta döden eller tillintetgörelsen, kan inte undvikas, liksom samma övertro naturligtvis också sätter sin prägel på många andra områden i samma väsens syn på livet. Således måste deras eget och alla andra levande väsens öde förbli ett mysterium för dem, så länge som de själva anser sig vara identiska med sina fysiska organismer.

Hur kommer man då bort från denna ovannämnda urspårade livsuppfattning? För att få den rätta och sanna livsuppfattningen, måste man naturligtvis inrikta hela sin iakttagelseförmåga på att ta reda på det levande väsendets verkliga, kosmiska natur. Har det levande väsendet då en sådan kosmisk struktur? Om vi iakttar hela väsendets fysiska kropp, blir vi vittne till att denna kropp helt och hållet dirigeras. Den dirigeras att gå, den dirigeras att stå stilla, den dirigeras att sitta eller lägga sig. Det är "något" som talar genom denna kropp. Det är "något" som ser med hjälp av samma kropp, liksom väsendet också, med hjälp av denna, luktar, smakar och förnimmer, kort sagt: allt som uppenbarar sig av rörelse, skapelse eller manifestation, försiggår uteslutande i kraft av denna kropp. Vid en mycket noggrann observation av det levande väsendets fysiska kropp, blir det synligt att denna uteslutande är ett redskap för ett "något", som genom denna kan manifestera sig. Detta "något" är detsamma som det vi uttrycker som vårt "jag". Detta jag avslöjar sig här således som tillhörande ett helt annat existensplan än det fysiska. Det avviker från det fysiska planet genom att vara en verklig total "stillhet". Det är en stillhet som man inte känner till på det fysiska planet. Den stillhet man upplever på det fysiska planet är i verkligheten absolut inte någon stillhet, för där kan det i absolut mening endast existera rörelse.

Det fysiska planet består i absolut mening endast av alla möjliga former av rörelse. Men det är riktigt att det här existerar ett slags motsatser till rörelserna. Dessa motsatser kallar vi för "materia". Om vi med våra fysiska ögon kunde se denna materia miljontals gånger förstorad, skulle vi se att den består av materiepartiklar som befinner sig i en livlig rörelse. Mellan dessa partiklar skulle det finnas ett skenbart "tomrum", som är många gånger större än partiklarna. Men om vi nu återigen tänker oss, att vi på samma sätt med våra fysiska ögon kunde se dessa partiklar miljoner och åter miljoner gånger förstorade, skulle vi återigen se dessa lösas upp i partiklar svävande i ett tomrum, som likaledes i förhållande till partiklarna skulle vara gigantiskt stort. Och på samma sätt kunde vi hålla på i det oändliga med att uppförstora materien och se den försvinna och bli till mindre och mindre partiklar och tomrum. Vi skulle således aldrig någonsin kunna nå fram till ett minsta stadium för partiklar och tomrum. Det skulle således i all evighet fortsätta att visa sig partiklar och tomrum. Och vi kommer således här att se att materien eller stoffet utgör en outplånlig och därmed kosmisk princip. Då denna princip således är evig, är den höjd över varje form av tids- och rumsdimensionell analys. Den är därför namnlös i sin högsta analys. Och vi kan här endast uttrycka denna materiens högsta analys som "något som är".

Men vi har sett att vi med vår tankemässiga uppförstoringsprincip har kunnat upplösa hela det fysiska tillvaroplanet. Vi har således här blivit vittne till att allt som vi över huvud taget kan förnimma, vår egen fysiska kropp, våra medväsens eller växternas fysiska kroppar, och likaså absolut allt det vi kallar "den fysiska världen", himmel och hav, klot och solar, ja, kort sagt allt som över huvud taget framträder som bestående av materia, endast utgör tomrum. Men när hela den skapade världen, allt som är skapat av materia, endast är en illusion, vad är då vi, de levande väsendena? Kan vi inte också utplånas på samma sätt? Nej, det kan vi absolut inte. För det är ju vi som kan företa analysen och därmed uppleva den fysiska världen som en illusion. Vi, vårt själv eller jag, utgör således ett "något" som kan uppleva den skapade världen eller till och med själva det synliga världsalltet i en sådan grad, att det inte finns flera materiella realiteter, utan endast tomrum, tomrum och åter tomrum och så det "något" eller "jag" i oss, som kan konstatera eller uppleva detta tomrum.

Men när vårt jag således existerar utanför den skapade eller materiella världen, blir detta jag således den absolut fasta punkten i hela det levande väsendets struktur. Det är utifrån denna punkt som all dess skapelse och upplevelse äger rum. Det är denna punkt som utgör det levande och skapande "något" i det levande väsendet. Men det skulle absolut inte tjäna något till att detta "något" eller jaget i det levande väsendet hade en evig existens, om det inte kunde förbinda denna eviga existens med livets upplevelse. Det är ju endast genom sin orubbliga anknytning till livets upplevelse som det kan framträda som ett levande väsen. Vad är då livets upplevelse? Livet är en tänkt motsats till jagets eviga existens och stillhet. Medan jaget i det levande väsendet är en absolut realitet, är livets upplevelse således endast en kombination av tänkta företeelser. Dessa företeelser utgör en ocean av kontraster. Om inte dessa tänkta företeelser vore en ocean av inbördes kontraster, skulle de omöjligt kunna utgöra upplevelser för det levande väsendet. Dessa kontraster utgör alltså detsamma som "tankebilder". Jaget har således en förmåga att skapa dessa tankebilder. Det är denna förmåga vi känner till som det levande väsendets medvetande. Tankebilderna utgör alltså resultatet av detta medvetandes funktioner. Dessa funktioner utgör återigen det levande väsendets sätt att vara och upplevelsen av de verkningar som detta uppträdande åstadkommer. Det är dessa verkningar som återigen utgör dess öde. Då detta öde, som framgår av ovanstående, uteslutande är tankebilder – tänkta, vilket är detsamma som skapade, av det eviga jaget – ser vi således här ett plan, där jaget inte är närvarande, utan som uteslutande är förbehållet resultaten av dess tänkande eller skapelse. Det är dessa resultat som vi känner till som de levande väsendenas fysiska och andliga kroppar och de företeelser som de skapar med dessa kroppar i fysisk och andlig materia. Vi kallar detta plan för "bildplanet".

På bildplanet utlöser det eviga jaget sitt tänkande eller skapande, och därför kommer detta plan uteslutande att bestå av de av jaget skapade tankebilderna. Dessa tankebilder avviker från det eviga jagets existens, vilket som nämnts är evigt, genom att ha en början och en avslutning. De kan således endast utgöra begränsningar i tid. Då de inte kan skapas av ingenting, utan måste skapas av materia, blir de också begränsade i rummet. De utgör således tids- och rumsdimensionella företeelser och blir således, i kraft av detta, kontraster till jaget, som är evigt. Då dessa tankebilder bland annat utgör väsendets fysiska och andliga kroppar och de realiteter som de i kraft av dessa kroppar har skapat, är dessa realiteter således alla utan undantag tids- och rumsdimensionella. De är förgängliga. Dessa skapade företeelser är det enda hos det levande väsendet som kan dö. Då dessa företeelser endast utgör skapade företeelser och således omöjligt kan vara levande, utan i realiteten är döda företeelser, är dessa det absolut enda som kan drabbas av döden. Döden kan således endast drabba det döda. Detta betyder i sin tur att en verklig död är en absolut, total omöjlighet i hela världsalltet. Döden är således också endast en tänkt motsats till det levande väsendets eviga existens. Den är liksom alla andra skapade realiteter endast en tankeföreteelse.

Det här skildrade bildplanet, som alltså är resultatet av väsendets tänkande eller skapande, framträder i två former som vi känner till under begreppen "det fysiska planet" och "det andliga planet". Skillnaden mellan dessa båda plan, som båda består av resultatet av tänkande, antingen det är det fysiska eller det andliga planet, är den att medan väsendet på det andliga planet tänker i mellankosmisk materia (den materia som vi annars kallar "andlig materia"), tänker väsendet på det fysiska planet i makrokosmisk materia (den materia vi annars brukar kalla "fysisk materia"). Men människorna är inte vana att uppfatta sina fysiska liv som "tänkande" i fysisk materia. Här kommer denna funktion till uttryck som fysisk "skapelse". Men tänkandet i denna grova materia är så besvärligt för det levande väsendet, att hon nödvändigtvis måste ha en därtill beräknad särskilt grov kropp, som är utrustad med ett kraftorgan och en motsvarade grov apparatur av en sådan struktur, att hon genom denna kan överföra eller förlänga sitt andliga tänkande till den fysiska eller makrokosmiska materien och i den skapa eller kopiera sina redan på det andliga planet skapade tankebilder. Det är dessa tankebilder som vi således här på det fysiska planet ser som väsendets fysiska organism och de härigenom frambringade fysiska manifestationerna eller skapelserna, dess fysiska liv och sätt att vara. Genom samma fysiska kropp blir väsendet också i stånd att uppfånga och registrera de fysiska tankebilderna, både de mellankosmiska och de makrokosmiska. Med de mellankosmiska fysiska tankebilderna förstår vi här växternas, djurens och människornas manifestationer eller skapelser. Och med de makrokosmiska tankebilderna förstår vi här naturens skapelser, kontinenter och hav, berg och dalar och så vidare.

Vi har härmed sett att det levande väsendet är knutet till två livsplan. Jaget är knutet till "existensplanet", i vilket inte något som helst annat kan existera. Med sina skapade realiteter, sina fysiska och andliga kroppar och med hjälp av dessa frambringade manifestationer eller skapelser, är det knutet till "bildplanet". Men det existerar ännu ett livsplan, till vilket jaget är knutet. När jaget, som vi har sett, kan tänka eller skapa både fysiska och andliga tankebilder, blir det alltså här till ett faktum att det har en skaparförmåga. Detta betyder alltså i sin tur förmågan som gör det möjligt för det levande väsendet att uppleva och skapa. Denna förmåga kan inte vara identisk med det skapade, eftersom det är ett resultat av skaparförmågan och inte omvänt. Det är inte det skapade som skapar skaparförmågan. Den är således bortom det skapade och kommer därmed också att vara bortom det tids- och rumsdimensionella och därmed utgöra en evig realitet. Då den inte är identisk med själva jaget, och den heller inte är identisk med det skapade, har den således också sitt eget existensplan. Då det är på detta plan som den är i funktion och utlöser skapelsen av tankebilderna för fortplantning i både den fysiska och andliga tankematerien och gör hela denna skapelsefunktion till livsupplevelse, kommer vi här att benämna detta plan som "livsupplevelseplanet". På detta plan sker det inget mindre än livets allra största mirakel, nämligen skapelsen av en värld full av realistiska, handgripliga detaljer, som i sig själva i sin högsta analys visar sig endast utgöra ett oändligt tomrum, ett skenbart "intet". Av detta intet blir hela detta väldiga bildplan till som vi kallar världsalltet, med alla dess detaljer, så kallade levande och döda ting: klot, solar och vintergatssystem, de levande väsendenas mångfald av organismer och de igenom dessa uppenbarade eller skapade manifestationer, alla möjliga upplevelsetillstånd, som i sitt slutfacit aldrig i någon som helst situation avviker från att vara till glädje och välsignelse för levande väsen.

I sanning, här ser vi själva Guds befallning i mörkret: "Ljus, bli till!", bli till realistisk verklighet. Detta att vi således här har blivit vittne till att hela det synliga världsalltet med alla dess detaljer är en illusion, har inte på något sätt förminskat vår uppfattning av Gudomens eller själva livets gudomliga storhet. Vi har här fått alla de verkliga, stora realiteterna i livet satta på sin rätta plats, så att de kan ses i sitt rätta ljus. Vi har sett, att det tids- och rumsdimensionella eller formernas och rörelsernas värld inte utgör det fundamentala högsta "något" i tillvaron. Vi har sett att det är detta något som utgör den fundamentala verkligheten som jaget i det levande väsendet. Vi har sett, att dess manifestationer och livsupplevelse skapas och dirigeras av detta jag och inte omvänt. Vi har sett, att detta jag har en evig upplevelse- och manifestations- eller skaparförmåga, som det från sitt eget eviga existensplan kan fjärrstyra på denna förmågas existensplan och därigenom skapa och manifestera sina tankebilder och uppleva andras tankebilder på dessa realiteters eget plan, vilket vill säga de skapade realiteterna i den fysiska och andliga världen. Vi ser således här att hela den materiella världen, ja själva världsalltets synliga och för sinnena tillgängliga del med alla dess skapelser och rörelser, de levande väsendenas manifestationer, är fjärrstyrda företeelser utlösta av levande väsens jag från dessas existensplan. Vi ser inte de levande väsendenas egentliga, eviga struktur som befinner sig på existens- och upplevelseplanet. Vi ser hur de är beskyddade mot vilket sabotage, vilken skada eller vilken olycka som helst. Vi ser deras redskap, de fysiska organismerna bli till, och vi ser dem förgås igen, vi ser dem bli skadade och ödelagda i krig och andra olycksframkallande företeelser. Men de är endast fjärrstyrda redskap för de verkliga, levande, odödliga och osårbara kosmiska, levande väsendena bakom hela den skapade världens bildplan. När bildplanet visar levande väsens död och undergång, så är det endast illusioner. Det levande väsendet kan varken dö eller gå under. Endast det som det levande väsendet har skapat, det som har blivit till, kan och måste gå under, då det inte som jaget utgör själva evigheten eller den oföränderliga, fasta, evigt levande punkten eller det upplevande och skapande jaget eller något. Och således utgör det levande väsendet en evig, odödlig, upplevande och skapande realitet på Guds existensplan, på Guds livsupplevelseplan och på Guds bildplan.