Vi lever i en värld där det finns utomordentligt mycket mörker, ja, så mycket att samma värld har betecknats som en jämmerdal, som ett "helvete". Någon verklig, sann lycka tycks det inte finnas för de levande väsendena. Ja, är det inte just på det sättet att de levande väsendena rent av måste äta varandra för att existera? – De jordiska människorna äter djuren, och djuren äter andra djur. Ja, det finns ju en hel mängd djur som alls inte kan leva av annan föda än just andra levande väsens kött och blod. Att en sådan tillvaroform hos de levande väsendena måste ge upphov till en kolossalt brutal självbevarelsedrift, full av begär efter att betvinga och binda omgivningen eller medväsendena till egen fördel, är sålunda en absolut självklarhet. Och de individer som har den starkaste organismen och de skarpaste klorna och tänderna i förening med den största intelligensen, måste naturligtvis bli segerherrarna i detta mördandets eller dödens rike. Denna mörkrets domän, där livet uteslutande är en enda stor dödskamp från födelse till död, finns ännu i sitt ursprungliga tillstånd i form av det vi i dag kallar "djungeln". I en sådan "djungel" kan man inte lägga sig ned i gräset därför att detta är fullt av giftiga kryp, liksom man inte heller kan klättra upp i träden, eftersom man här bevakas av giftiga eller livsfarliga ormar som endast väntar på ett gynnsamt tillfälle att mörda en. I snår och buskage lurar tigrar eller andra stora rovdjur med ohygglig, mordisk överlägsenhet på sitt byte, vilket vill säga ett annat levande väsen som det sönderriver och äter upp. Döden lurar alltså osynligt på marken och i trädtopparna, framför och bakom varje levande väsen.

Det väsen som inte självt är på sin post kommer oundgängligen att rivas sönder och förtäras av sin mordiska nästa. Och eftersom detta är den livslag som råder i mörkrets rike, måste utvecklingen oundgängligen bli den att väsendena mer och mer sökte gardera sig mot sin livsfarliga nästa, sökte fler och fler sätt att efter hand bättre kunna förtrycka, kuva och binda denna nästa och sålunda göra sig till herre över själva livet. I denna mörkrets värld var "nästan" alltså ett livsfarligt ont, ett väsen man måste kämpa med för att övervinna livet, ett väsen man med alla till buds stående medel måste slå ned för att därigenom gardera sitt eget liv. "Nästan" var det levande väsendets dödsfiende. Livets goda var sålunda inte något man fick förärat. Det var uteslutande något man måste kämpa sig till. Livets tillgångar fanns endast som ett slags krigsbyte, som en segertrofé. Men själva segerherrarna hade i sin tur andra jämbördiga väsen med vilka de måste kämpa för att behålla krigsbytet. Kamp, mord och dråp var absolut enda moral. Man måste mörda för att inte själv bli mördad. Man måste döda för att leva. Och eftersom alla energiutlösningar eller handlingar går i kretslopp, måste verkan av de levande väsendenas kamp, mord och dråp oundgängligen söka sig tillbaka till sitt upphov och där åstadkomma mord och dråp på dessa. Denna djungel blev sålunda uteslutande till det renodlade dödsriket. Något annat dödsrike finns absolut inte i tillvaron. En tillvaro som baseras på att mörda för att leva är inte något verkligt liv, det är en dödsprocess. Ett liv som uteslutande består i att döda och där denna förmåga blivit ett yrke, ett hantverk som uppövats till virtuositet, är en livsbetingelse som endast gör levande väsen till "döende" väsen. Men en värld som uteslutande består av döende väsen och i vilken tillvaron därför endast är en stor "dödsprocess", kan ju endast vara en hundraprocentig uppfyllelse av att "döden dö".

Mitt i denna mentala och nattsvarta värld fanns det dock en enskild liten ljuspunkt, nämligen "den äkta maken eller makan". Här var ett väsen med vilket man kunde bli "ett kött", alltså ett väsen som mer var något av en själv än det var ens "nästa". Att älska detta väsen betydde sålunda inte att man "älskade sin nästa", men att man älskade något som hade blivit "ett med ens eget kött". Man älskade sålunda i verkligheten endast sig själv. Om den äkta partnern försöker avvika från att vara "ett kött" med den äkta maken eller makan, försöker vara "ett kött" med ett annat väsen, bryter hatet ut i ljusan låga inte blott mot detta andra väsen, utan också mot den "otrogna" äkta partnern. Det var sålunda inte "nästan", men däremot "den äkta partnern" som väsendet älskade. Och eftersom skillnaden på "den äkta partnern" och "nästan" är den att den äkta partnern är ett väsen med vilket väsendet har blivit "ett kött", medan "nästan" är ett väsen med vilket det inte är "ett kött", blir det sålunda här till faktum att det endast är sig självt eller "sitt eget kött" som väsendet älskar i form av kärleken till den äkta maken eller makan. Och eftersom avkomman också är något av väsendets "eget kött", blir föräldrakärleken till avkomman sålunda inte heller någon renodlad nästakärlek, utan nog så mycket föräldrarnas kärlek till sitt "eget kött" och därmed kärlek till sig själva. I djungeln förekommer sålunda i verkligheten alls inte någon högre form för nästakärlek. "Nästan", vilket vill säga medväsendena, är och förblir i högre eller lägre grad den oönskade "fienden", rivalen till livets tillgångar, om han nu inte hör till de väsen som rent av är ens livrätt eller hälsosammaste föda.

Från detta dödsrike, från denna djungel härstammar de jordiska människorna. Och det är därför inte så märkligt att de ännu i mycket hög grad bär djungellagen i sitt hjärta och förstånd. Det är inte så märkligt att vilda kamper, vrål och dödsskrik, blodsutgjutelse, lemlästning, flykt och rädsla, ruin och ödeläggelse smutsar ned den atmosfär kring de jordmänskliga områdena som annars har fått namnet "kultur". Att en sådan atmosfär ännu förmörkar livet och därigenom gör det till en mörkrets zon, ja, rent av gör det till ett "helvete", kan därför endast vara självklart.

Det är alltså uteslutande förhållandet till "nästan" som bestämmer livet och tillvaron för varje individ. Men om detta förhållande betyder så mycket att det rent av bestämmer varje individs öde, blir det viktigaste studiet i världen studiet av detta förhållande. Den vetenskap som detta studium bringar i dagen måste sålunda bli den allra högsta vetenskapen. Och det har ju också för länge sedan sagts av mänsklighetens allra största ledare: "Du skall älska din nästa som dig själv", liksom det också har sagts att "man skall älska sina fiender, välsigna dem som hatar och förföljer en". "Vad människan sår, det skall hon också skörda." "Vad ni vill att andra skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem." "Hämna inte er själva, mina älskade, min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren." Väldiga världsrörelser har uppstått över dessa uttryck, hundratals religiösa sekter och samfund har bildats. Men att dessa uttryck i verkligheten var vetenskapliga facit, var vetenskapliga formler, varigenom man fullständigt kunde leda och skapa sitt eget öde, har ännu inte gått upp för den stora allmänheten. Den lever alltjämt efter djungelns lag: "Var och en är sig själv närmast." Och därför måste individernas öden vart för sig bli så eländiga eller maskstungna, rådbråkade och eländiga som fallet är. Att vägen till de lyckliga ödena inte skapas med hjälp av de mest raffinerade mordvapnen, tortyrinstrumenten, lemlästningsredskapen eller atombomberna, är de fakta som människorna håller på att uppleva i det tjugonde århundradet. Och det är dessa erfarenheter som får individen eller mänskligheten att ropa efter fred. Och vad är då fred? – Är det annat än just det önskade lyckliga ödet, ett tillstånd i vilket livet kan levas utan mord och dråp, utan ett ständigt nedsablande av ens nästa? Det blir mer och mer uppenbart att ett liv inte kan vara lyckligt om man inte har fred med sin nästa. Denna fred är sålunda i verkligheten ett livsvillkor, men det är den som varje dag saboteras, än på det ena, än på det andra sättet.

Här infogas hur varje enskild människa måste lysa med sitt väsen mitt bland människorna och hur sekter och föreningar inte kan erövra hela världen eller lösa de moraliska problemen. Den andliga eller moraliska vetenskapen som framtidens lösning. Solen som förebild. Nästakärleken är världsfreden.