Vi lever i en tid då de mänskliga föreställningarna om själva livet och dess struktur är högst olika. Men de är inte bara högst olika, de är också i en kolossal utsträckning famlande. Men då man inte har någon absolut konkret hållpunkt med hänsyn till själva livets struktur, kan man inte heller vara i någon absolut kontakt med det liv av vilket vi har kommit, det liv som upprätthåller universum med dess solstäder, planeter och världar, det liv som har fullkomliggjort vår egen organism, så att vi i den har ett strålande, fullkomligt redskap sammansatt av en mångfald invecklade organ, som vi alls inte lägger märke till, såvida vi är helt friska och krya. Att det finns ett sådant allskapande liv, som i sig rymmer förmågan att frambringa och skapa i hundraprocentig fullkomlighet, är det mest fundamentala faktum som en människa över huvud taget kan komma att uppleva. Ingenting är mer realistiskt än denna väldiga genom all natur uppenbarade orubbliga skaparförmåga. Det är denna väldiga skaparförmåga som har bringat vår egen planet till att utgöra just den strålande värld för animaliskt och vegetabiliskt liv som den utgör, och ytterligare med de mest strålande förutsättningar för att bli ett paradis, en gudomlig hemvist för ande och kultur, den dag som den jordiska människan har fått samma kunskap på sitt eget psykiska eller själsliga område som hon har i dag på det rent fysiska området.

På det materiella området behärskar den jordiska mänskligheten alla elementen, eld, vatten, luft, elektricitet och atomkraft, vilken sistnämnda är själva världsviljan. Den kan nu faktiskt dirigera sitt fysiska liv genom att bara trycka på knappar. Genom ett tryck på knappar svävar jordmänniskan fram över molnen, färdas över och under vattnet och kör på autostradorna fram över jordens enorma kontinentala vidder. Hon trycker på knappar, och väldiga kraftmaskiner spyr ut tusentals nyttoföremål. Jordmänniskan behärskar alltså elementen. Men mitt i denna strålande kunnighet har den jordiska människan blivit det mest olyckliga av jordens mångfald av väsen. Det väsen som äger den allra största kunnighet, den allra största materiella makt i världen, är samtidigt i lycka underlägset alla de övriga väsendena. Ett sådant litet väsen som en lärka kan inte alla de många saker som den jordiska människan kan, men den är fylld av så mycket livsglädje att den befinner sig i en fundamental lovprisning av livet varenda dag från morgon till kväll. Från klockan halv två på morgonen till solnedgången är våra områden här i våra trakter fyllda av denna lovsång, var vi än står och går, för att inte tala om alla de andra tusentals strupar som ackompanjerar lövsprickningen, sommaren och solskenet.

Varför är det inte den jordiska människan med sin kolossala kunnighet som jublar mot skyarna? – Varför finns det här jämmerrop, dödsrosslingar, förbannelser och svordomar över olyckliga samhällsförhållanden, eländiga livsupplevelser som vibrerar sina skärande disharmonier fram genom sfärerna? – Varför är alla hem mer eller mindre drabbade av sorger och bekymmer, olyckor och lidanden, ängslan och fruktan av varje slag? – Varför går det en fruktan genom varje människa vid tanken på döden, den process som alla levande väsen ofrånkomligt ilar fram emot? – Varför har oron för det dagliga brödet eller för utkomsten blivit ett allmängiltigt vanemedvetande? – Varför är detta att se framtiden tryggt till mötes något som alls inte är allmängiltigt, ja, så sällsynt att det närmast endast kan uppfattas som en abnormitet? – Detta att alla dessa våra mindre bröder i utvecklingen, alla de så kallade djuren representerar en långt större livsglädje än jordmänniskan, måste då i sig självt ge människan något att tänka på. Hur kommer det sig att djuren med sitt mycket ringare förstånd än jordmänniskan har mycket större glädje över att vara till än just jordmänniskan? – Det måste vara den stora högre kunskap som jordmänniskan äger som är orsak till hennes olyckliga tillstånd eller stora disharmoni med livet. Denna högre kunskap och den härav följande större skickligheten ger alltså jordmänniskan olycka i stället för lycka. Djuret däremot har inte mer kunskap än vad som är precis nödvändigt för att uppfylla livsstrukturens lagar. Det har ingen kunskap om att kunna överträda dessa lagar. Djuret lever därför helt i kontakt med den för sitt steg bestämda fullkomliga harmonin med naturen. Men genom att sålunda inte kunna komma i disharmoni med naturen får det ett överskott på upplevelser av välbefinnande som inte kan undgå att skapa glädje i dess lilla medvetande. Detta överskott av glädjeenergier är det som finner utlösning genom dess sång, dess lek eller andra uttrycksformer för livsglädje. Den jordiska människan med sitt långt större förstånd har förmåga att gå tvärt emot naturen. Den stora högre kunskap som hon äger har gett henne en motsvarande högre grad av fri vilja. Hon kan sätta fler krafter i rörelse än djuret och därmed bli orsak till verkningar som djuret alls inte kan åstadkomma. Den jordiska människan kan med sin högre kunskap, sitt större förstånd, sin större intelligens förvisso utlösa en mängd energiprocesser, men hon kan inte med samma förstånd analysera om dessa processer är i samklang med naturen, är i harmoni med livsstrukturens lagar.

Den jordiska människan handlar därför med denna sin större kunskap och skicklighet fullständigt i blindo. Detta vill alltså återigen säga att hennes rättesnöre, hennes kompass eller det mätinstrument efter vilket hon utlöser sin större kunskap och skicklighet inte kan vara det riktiga. Vad är då rättesnöret för den jordiska människans medvetandemanifestation, och vad är rättesnöret för djurets manifestation? – Ja, rättesnöret för den ofullkomliga jordiska människan och för djuret är exakt detsamma, nämligen "själviskhet". Men hur kan det då komma sig att djuret uppnår så mycket lycka och livsglädje genom denna inställning, medan jordmänniskan endast uppnår olycka och lidande, helvete eller livsleda? – Om människan inte hade denna högre kunskap och större skicklighet än djuret, skulle hon också vara lika lycklig som djuret. Hon skulle jubla och dansa, hon skulle aldrig jäkta, aldrig ha sorger för uppehället eller bekymmer av ett sådant slag som hon nu suckar och stönar under. Vi behöver ju bara se på de lyckliga naturmänniskorna i urskogarna och på avlägsna tropiska öar. Deras liv var lyckligare då de ännu inte hade kommit i kontakt med civilisationen eller kulturmänniskan, även om de naturligtvis inte var lika lyckliga som djuren i deras omgivningar. De var ju trots allt människor och hade redan börjat äga mer kunskap och ha större skicklighet än djuren.

Att djuren sålunda kan bli lyckliga genom själviskhet, medan människorna inte kan bli det, beror alltså på den omständigheten att djuren inte äger så mycket kunskap och så stor skicklighet att de i stor stil eller massmanifestation kan överträda livsstrukturens lagar. Djuret kan på grund av sitt särskilda elementära psyke och sin elementära intelligens endast använda sig av precis så mycket själviskhet som är nödvändigt för dess egen existens. Djuret måste ta sin föda och sina livsförnödenheter där de finns utan hänsyn till någon som helst egendomsrätt. I motsatt fall skulle djuret bli självmördare. När räven tar bondens höns, eller rovdjuren överfaller människornas husdjur eller själva människan, så är detta manifestationssätt absolut inte någon överträdelse av livslagarna, det är varken stöld, plundring eller någon form av hämndeakt. Det är helt enkelt en uppfyllelse av ett krav som livet ställer på djuret. Det måste uppfylla detta krav eller dö. Djuret känner inte till något som helst annat krav och har därför inte något annat krav att uppfylla.

Helt annorlunda ställer det sig med människan. Hon är nämligen ett väsen som med sin högre kunskap och större intelligens kan överdriva själviskhetens lagar. Och med denna överdrift börjar helvetet eller allt vad som kommer in under begreppet olyckliga öden, förtappelse och allt vad som kommer in under begreppet det onda. Detta vill alltså säga att om människan inte på något sätt använde sin högre kunskap och sitt högre förstånd i själviskhetens tjänst, då skulle det onda inte bli möjligt, det skulle inte finnas något som hette "det onda". Och vi har nu kommit dit där den jordiska människan befinner sig i dag. Hon lever mitt i en väldig kunskap och skicklighet. Hon utvecklar en kolossal aktivitet, men denna aktivitet skaffar henne en lika osäker grundval för den verkliga livslyckan. Mitt i allt detta vimlar det av predikanter och reformatorer, föreningar och sammanslutningar som alla var för sig går ut på att erövra hela världen för sin idé. Men inte heller någon av dessa riktningar har framgång med sig. Alla dessa sammanslutningar degenererar, blir förkalkade, vissnar och dör, innan de har uppnått att få all världens människor till medlemmar eller proselyter. Inte ens någon av de stora världsreligionerna kommer att uppnå att få all världens människor till anhängare. Detta betyder naturligtvis inte att alla dessa sammanslutningar och världsreligioner inte har varit till nytta. Tvärtom skulle världen utan dessa ha varit ännu längre bort från det stora mål som den är på väg att utvecklas till att uppfylla. Det är en sak som de stora djupgående religionerna har inställt jordmänniskan på, nämligen helheten. De har sökt leda den mänskliga mentaliteten till en koncentration på ett centrum, en fast punkt i världsalltet eller mittpunkt i livet.

Denna fasta punkt har man måst förklara i en symbolisering eller tolkning som kunde tas emot eller verka på en ofärdig intelligens eller med andra ord kunna passa för den troskyldighet eller ovetenskaplighet som jordmänniskan på ett tidigare utvecklingsstadium representerade. Ett sådant väsen uppfattade mest genom sin instinkt. Och dess instinkt var inställd på att det bakom alla rörelser, bakom hela naturen måste finnas levande väsen med makt över naturen och över människorna. Sådana väsen kallade de gudar. Religionerna har fortsatt att berätta om denna ledning bakom naturen under begreppet försyn eller gudar. Men utvecklingen gick i riktning mot att samla den mänskliga medvetandekoncentrationen mer och mer på helheten och inte på lokaliteter. Därför måste de många gudarna till sist vika för den sanna Guden.

Denna enda sanna Gud är centrum och mål för all mänsklig koncentration, ja, för alla levande väsen. Och vi ser att det just är denna omständighet som har gjort att kristendomen liksom alla andra religioner nu håller på att degenerera. De har visserligen stimulerat koncentrationen på den enda Guden, men de har gjort denna enda Gud till ett slags gestalt i världsalltet och inte till att vara eller utgöra själva världsalltet. Mänskligheten förstår nu att det inte kan sitta någon sådan Gud uppe i himlen på en tron och bestämma att det skall vara vackert väder på onsdag, att hemmansägare Hansens gård skall brinna i övermorgon och att Niels Hansen skall dö av hjärtslag i eftermiddag klockan fem. Och man har därför övergått till att förneka hela gudsbegreppet. Ja, de kristna staterna har blivit de mest dräpande eller mest geniala krigförande makterna i världen.