På vår livsresa i evighetens och oändlighetens omätliga tid och rum har vi kommit till en av livets milstolpar. Vi har kommit till vintersolstånd, vägskylten till vinterns mörker och kyla, till de avlövade skogarna, de förvissnade blomsterängarna, de is- och snötäckta markerna. Dödens blekhet tycks råda överallt i naturen. Men efter vinter kommer vår och sommar. Ljuset och värmen vänder tillbaka, naturens färgprakt strålar åter i trädgårdar, marker och skogar. Och hän över de förr snötäckta markerna lyser sommarsolens värmande sken.

Men det är inte bara den övergående meteorologiska vinterns mörker vi just nu befinner oss i. Här och var i världen rasar en mental vinters dödsbringande stormar, is och kyla. Miljoner och åter miljoner människor har i århundraden dödats, lemlästats, torterats till döds. Den mentala vintern har tilltagit. Mänskligheten växte över den djuriska dråpsprincipen, fick djävulsmedvetande och uppfann helvetesmaskiner, krigsmaskiner, dödsbringande kemiska vapen och kulturödeläggande medel. Och människorna fortsätter alltjämt kapplöpningen att åstadkomma än mer helvetiska, raffinerade utslag av djävulsmentalitet. Människorna skulle i dag vara i stånd att utplåna sig själva och det dem omgivande övriga livet på jorden, om de inte av karmalagen redan vore fångade i verkningarna av sin egen krigs- eller djävulsmentalitet. Karmalagen gör det till faktum att vad en människa sår, det skall hon också skörda. Detta betyder åter att allt det onda och goda en människa gör mot sin nästa kommer att skapa hennes onda respektive goda öde i hennes nuvarande och kommande fysiska jordeliv.

Kommer då väsendet att få uppleva kommande fysiska jordeliv? – Ja! Hur skulle det annars kunna upphöra med att döda och mörda, bli fritt från djävulsmentaliteten? – Hur skulle en människa kunna förvandlas från djävulsväsen till människan som Guds avbild under ett enda fysiskt jordeliv? – Ser vi någon jordisk människa som under ett sådant enstaka fysiskt jordeliv har förvandlats från primitiv naturmänniska med dråpsmentalitet till ett fullkomligt, oändligt kärleksfullt och färdigt kristusväsen? – Nej! Människorna är ännu långt ifrån att vara färdiga människor som Guds avbild, honom lika.

Men Gud har inte låtit den jordiska människan utvecklas genom mineral-, växt- och djurlivsformerna fram till den djävulska livsformens krigs- och mordexperttillstånd för att här stoppa hennes utveckling och låta henne brinna i ett helvetes eviga eld, därför att hon inte hunnit bli en färdig människa som Guds avbild. Men hur skall Gud kunna föra sitt skapande eller sin utveckling av väsendet vidare utan att låta verkningarna av väsendets djävulsmanifestationer mot andra väsen bli väsendets öde? – Då denna utveckling emellertid också omfattar väsendenas ömsesidiga dödande av varandras fysiska organismer och mördarna dör innan de fått vedergällning härför, hur skall Guds utveckling av dessa väsen då kunna föras vidare om de inte återföds i nya fysiska organismer? – Hur skall de annars själva på sina egna organismer få uppleva de mord eller dråp som de utfört på andra väsens organismer? – Och hur skall de utan just denna erfarenhet lära sig förstå vad det verkligen vill säga att till sin fysiska organism bli dräpt eller dödad? – Om väsendena inte föddes på nytt och finge nya organismer, skulle de inte av egen erfarenhet kunna komma till insikt om hur ont och djävulskt deras mordiska uppträdande mot andra väsen verkligen är. Utan denna påverkan skulle väsendena behålla sin djävulsmentalitet, de skulle förbli i det helvete eller det mörka öde som djävulsmentaliteten eller det onda för med sig.

Men ett väsen med djävulsmentalitet blir inte en ängel eller en färdig människa som Guds avbild genom dop och nattvard. Dessa företeelser är endast heliga, lugnande, psykiska läkemedel mot stark ånger eller deprimerande samvetskval, syndamedvetande och dödsfruktan. Detsamma gäller den symboliska "syndaförlåtelse" som hos Matteus är knuten till nattvarden, men som inte nämns hos de tre andra evangelisterna. Denna förlåtelse kan endast vara symbolisk, ty det är inte genom syndaförlåtelse som människan blir det visa och oändligt kärleksfulla, färdiga väsendet som Guds avbild, honom likt. Synd är inte "synd" i absolut eller kosmisk mening. Det människorna kallar "synder" utgör endast den ovetande eller outvecklade människans misstag eller felmanifestationer i uppträdande. Hur skulle en människa kunna få kunskap om dessa sina felmanifestationer, om hon inte finge uppleva verkningarna av dem? – Hur skulle hon få denna kunskap genom "syndernas förlåtelse", eftersom ju denna påstås befria människan från verkningarna av hennes felmanifestationer? – Hur skall ätandet av kunskapens träd kunna ge människorna förmåga att känna skillnad på gott och ont, om väsendet genom "syndernas förlåtelse" absolut befrias från att äta detta träds frukter? – Vad är det vi ser runt omkring oss? – Är det inte ätandet av kunskapens träds giftiga frukter? – Ser vi inte ett gigantiskt ragnarök eller helvete? – Är inte krigets massmord, lemlästelse- och ödeläggelseprocesser felmanifestationer och verkningar av felmanifestationer, alltså ond karma som sås och ond karma som skördas? – Det ser inte ut som om det finns någon syndaförlåtelseprincip som här är särskilt effektiv. Hur skulle människorna i så fall komma till kunskap om att deras onda uppträdande är en ragnaröks- eller helvetesprocess grundad på deras ännu outvecklade eller ofullkomliga tillstånd som människor?

Det är riktigt att kristendomen nu i snart två tusen år från tusentals talarstolar världen över förkunnat ankomsten av den fullkomliga kärlekens epok och likaså från tusentals kyrkor utfört dop- och nattvardshandlingar och andra för människornas ännu ointellektuella, religiösa mottaglighet anpassade ljusets ceremonier till uppmuntran och inspiration för miljoner och åter miljoner människor i deras kamp med mörkret. Men vid sidan om den begynnande kristendomen växte djävulsmentaliteten så småningom till den kolossala, gudlösa, materiella superkapacitet som den i dag uppvisar. Men detta var ju endast vad Kristus förutsåg. Han visste att människorna måste ha många, många självupplevda erfarenheter om mörkret för att bli mottagliga för kristendomens eller världsalltets eviga ljus. Därför bebådade han just den heliga andens ankomst, i kraft av vilken hans förkunnelse i form av kristendomen skulle bli livets högsta visdom eller vetenskap eller själva livsmysteriets lösning. Han visste att det var oundvikligt att människorna skulle uppleva kulminationen av djävulsmentaliteten eller det onda i grunden i sina egna organismer, i sitt eget kött och blod. Absolut endast därigenom skulle de kunna få den fulla, totala kunskapen om det onda eller sin djävulsmentalitet och därmed tillräckligt stor mättnad av och leda vid denna för att som ett naturligt anlag kunna bannlysa den från sitt sinne och uppträdande. Och härefter skall väsendena endast kunna "älska Herren, sin Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ och av allt sitt förstånd." (Matt. 22:37) Med denna gudomliga uppfyllelse av lagen om den oändliga kärleken, som också är en uppfyllelse av visdomslagen, kommer Guds skapande av människan till sin avbild därmed att vara fullbordat.

Liksom det endast finns en väg till den fysiska vinterns slut och sommarens framträdande, nämligen en lysande och värmande sommarsol, som kan smeka fram naturens liv, så finns det också endast en väg till den mentala vinterns slut. Liksom naturens vinter inte kan upphöra genom frost och kyla, så kan inte heller den mentala vintern upphöra genom mental frost och kyla. Och varför skulle det vara annorlunda då det gäller mänsklighetens stora mentala vintermörker, som i dag florerar över hela världen? – Inte heller den mentala vinterepoken kan försvinna utan att det bryter fram ett värmande och smekande mentalt solskensklimat. Det är detta solskensklimat som Kristus uppenbarade på Golgata kors. Visade han inte här den oändliga kärleken i hela dess omfång? – Då han kunde älska och förlåta sina värsta bödlar eller fiender, vem skulle han då inte kunna älska och förlåta? – Och älskade han inte också Gud som en fader?

Vi har här fått en liten koncentrerad inblick i livets stora mentala vinterzon. Vi har sett att mörkret eller det onda i världen inte är baserat på en djävul eller fiende till Gud, som söker omintetgöra Guds omskapande av de levande väsendena till att vara honom själv lika i kulminerande oändlig kärlek och högsta visdom. Men för att detta gudomliga skapande över huvud taget skall kunna äga rum, är det omöjligt att undanta mörkrets manifestationer i skapelseprocessen. Om man undantar mörkret från denna process, finns det inga kontraster till ljuset, och utan kontraster finns det inte någon som helst möjlighet till förnimmelse och utan förnimmelse inget medvetande och därmed inte heller någon livsupplevelse. För att komma på våglängd med det högsta ljuset måste man uppleva en motsvarande kontrast. Och denna kontrast måste alltså vara det motsvarande djupaste mörkret. Eftersom man i Guds skapelseprocess skall bli omskapad från mörker till det högsta ljuset, måste man i denna process uppleva det motsvarande djupaste mörkret. Eftersom det i nämnda process skall utvecklas en kulminerande oändlig kärlek, måste man i samma process uppleva hatets djupaste verkningar. Man måste uppleva djävulsmedvetande för att kunna förstå gudsmedvetande. Hur skulle man annars lära sig förstå den oändliga kärleken som livets fullkomning?

I den nya världsepoken skall man alltså komma bort från övertron på djävulen och dennes verksamhet och se att mörkret också är av Gud och är något gott. Det är visserligen obehagligt. Vi kan därför kalla det "det obehagliga goda". Eftersom ljuset alltigenom är behagligt, kan vi beteckna det som "det behagliga goda". Men genom att låta det levande väsendet uppleva mörkret ger Gud det som slutresultat förmågan att leva i kulminerande oändlig kärlek och visdom och därmed i det fullkomliga världsrike som betecknas som himmelriket. Men utan invigningen eller upplevelsen av mörkret blir denna tillvaro en omöjlighet.

Men även om mörkret alltså i själva verket är ett led i den oändliga kärlekens process, kosmiskt sett, varigenom väsendet upphöjs från livet i mörkret till livet i ljuset, är mörkerplanet ändå i stor utsträckning ett helvete, alltså hemvisten för kulminerande lidanden av alla slag. Detta plan utgör den materiella fysiska världen. Det är här som väsendena måste uppleva felmanifestationernas verkningar som realistiska upplevelser i sin mentalitet och organism. Väsendena kommer därigenom i värsta fall att få våndas i många slags lidanden, djupa sorger och bekymmer, alltsammans verkningar av deras egna föregående felmanifestationer och bristande kärlek gentemot sin nästa i sitt nuvarande eller i sina tidigare liv. Ett sådant väsen kan mitt i sina lidanden och bekymmer känna sig mycket ensamt och övergivet av alla, vara på självmordets rand. – Men inget väsen är övergivet av Gud. Gud är med väsendet även i det djupaste mörker. Inget väsen kan någonsin komma utanför Gud. Liksom det lilla spädbarnet i vaggan inte riktigt förnimmer sina föräldrar, så förnimmer människorna på vissa ofullkomliga utvecklingsstadier inte heller Guds närvaro. Men liksom det lilla barnet normalt har sina beskyddande föräldrar omkring sig, så har de nämnda människorna också omkring sig pålitliga beskyddande väsen. Dessa är emellertid av andlig natur och därför inte fysiskt synliga. Det är dessa andliga väsen som utgör Guds redskap till att höra människornas bön till Gud. Dessa väsen bildar tillsammans liksom ett organ i jordklotets psyke. Genom detta organ blir alla böner, alla ångestrop från de levande väsendena i jordens organism hörda. Men detta betyder inte att alla böner blir uppfyllda. Om man ber om syndaförlåtelse, alltså om förlåtelse för en felmanifestation som man begått mot ett annat väsen, kan denna bön inte uppfyllas utan att man ångrat den i sådan grad eller känt sig så förkrossad över den, att man omöjligt kan begå denna felmanifestation igen. Och då är den redan förlåten. "Synder" eller felmanifestationer som man begått, men som man känner ånger eller förkrosselse över i ovannämnda grad, innan man fått karman för dem, ger ingen karma. Karman är blott till för att vänja väsendena av med att begå onda handlingar. Men i situationer som den här nämnda, där väsendet redan innan det fått karman för sin felmanifestation nått därhän att det inte längre kan nännas att göra en sådan ond handling eller felmanifestation, har ju karman blivit totalt överflödig och kan inte komma till utlösning. Vi ser alltså här att det i själva verket finns en syndaförlåtelseprincip. Denna gör att väsendena inte behöver uppleva verkningarna av allt det mörker som de utlöst mot sin nästa.

Vi har härmed gjort ett litet strövtåg genom ett av det eviga livets stora kosmiska solstånds vinterområden. Vi har sett is och snö i kolossala mängder, men den hade inte bildats av fruset vatten. Kölden var mänsklighetens outvecklade mentalitet och tankeklimat. Denna köld blev en dödsstråle som kom miljoner och åter miljoner att frysa ihjäl. Det var miljontals lik, miljontals stinkande djur och människor. Det var förstörda fabriker, skolor och läroanstalter, det var raserade sjukhus, järnvägar och en mångfald andra kulturvärden som lagts i ruiner. Överallt invalider, sorgsna ansikten präglade av livsleda och hopplöshet. Överallt öronbedövande dån från nedstörtande bomber, dödsrosslingar, skrik och jämmer. Men detta mörker var inte ett straff från en vred Gud. Det var inte heller en djävuls påhitt, utan det var de ofullkomliga människornas egna mentala dödsstrålar som de av egen fri vilja riktade mot varandra, man och man emellan. I vintermörkrets ragnarök har emellertid den oändliga kärlekens utveckling redan börjat lysa och värma. Sommaren är nära. I den nu begynnande stora nya världsepoken kommer människorna att vandra med Gud mot en solljus kosmisk sommars fred på jorden och ett kulminerande välbehag för människorna.