De levande väsen, vilkas medvetande manifesteras genom individuella organismer, kan indelas i tre grundtyper: djur, människor och änglar. Av dessa grundtyper eller huvudarter av levande väsen utgör djuren den grupp som är mest känd av den jordiska människan. Detta kan förefalla märkligt för många, som menar att de jordiska människorna borde ha störst kännedom om människogruppen, då de har uppfattningen att jordmänniskan själv tillhör denna grupp. Det gör den emellertid inte, men den kommer en gång att göra det. I den jordiska människans medvetande är det endast den sida vi kallar "det goda" som är mänsklig, eftersom jordmänniskorna befinner sig i övergångstillståndet från djurriket till människoriket. Det är alltså ännu endast mycket lite en jordisk människa vet om ett verkligt mänskligt tillstånd, och vad den tredje universella grundtypen, änglarna, beträffar, inskränker sig jordmänniskans kunskap till fantasibegrepp och vaga föreställningar.

Det finns också en livsform som vi kallar växtriket och slutligen en som vi kallar mineralriket. Sistnämnda uppfattas emellertid av den jordiska människan blott som materia och inte som livsyttringar, och denna livsform har inte någon betydelse för de analyser vi ska uppehålla oss vid i denna artikel. Vad växterna beträffar, har de endast indirekt betydelse för det vi här ska syssla med, då ju dessa inte har individuella organismer; men eftersom de väsen, som senare i utvecklingen blir till djur, börjar utveckla sina organismer av materien i växtriket, måste vi börja vår analyskedja här. Här läggs grunden för skapelsen av de organ som tillsammans utgör djurets självständiga och fysiskt frigjorda kropp, här utvecklas de begynnande tendenser som senare blir syn, hörsel, lukt, smak osv., och i den sista delen av växtriket i särskilda övergångsformer utvecklas magsäck och matsmältningsförmåga. Växtvärlden är inte uttryck för individuellt liv och medvetande, det är därför man kan skära av stjälkar och grenar utan att växten dör. Det växer fram nya stjälkar och grenar, och i många fall kan man till och med få en avskuren gren att slå rot och växa. Om man skar av ett ben eller en arm på ett djur eller en jordmänniska, skulle något nytt ben eller någon ny arm inte växa ut igen. Man står här inför helt andra principer bakom organismskapelsen än i växtriket. Växtorganismerna består av materia som är organiserad efter bestämda lagar, som bland annat gör att de kan föröka sig genom knoppbildning. Det är inte ett enstaka jag bakom växtorganismen, ett makroväsen, som fallet är hos djur och människor. Växten utgör inte ett i den yttre världen frigjort väsen med en självständig fysisk organism, utan består av en grupp väsen, som ännu inte är födda till den fysiska världen och därför måste betraktas som ett slags fosterväsen, som genom utvecklingen i växtriket och genom övergångsformer som köttätande växter och liknande gradvis uppnår kroppslig individualitet, varefter de inte längre är växter, utan tillhör djurriket. Väsendena i djurriket har blivit självständiga och individuella kroppsligt sett, de är fysiskt födda väsen, men i mentalt avseende är de ännu inte frigjorda utan ännu foster, som ska uppnå andlig frihet först sedan de efter många inkarnationer som djur och jordmänniskor nått fram till det utvecklingssteg jag i mina analyser kallar "den stora födelsen".

Det fysiskt frigjorda djuret är mentalt sett ett med sin arts individer, liksom det i växtriket fysiskt sett var ett med dem. Därigenom uppstår det man kallar flockmedvetande. Det enskilda djuret är bundet till artens särskilda instinkt, och artens alla väsen handlar precis likadant i samma situationer. Detta gäller naturligtvis endast djur som lever sitt liv i naturen utan jordmänniskors påverkan. I fråga om husdjur och sällskapsdjur har påverkan från den jordiska människan i många fall förstört djurens instinkt, men då djuret får vara i naturens egen vård, är det ett flockväsen som i sitt handlande leds och dirigeras av sin särskilda arts flockinstinkt. Varför finns det så många vitt skilda djurarter, som förutom de gemensamma fortplantnings- och självbevarelseinstinkterna också besitter instinktiva krafter som är speciella för deras art och utvecklingsbana? Även här måste vi se tillbaka på växtriket som utgångspunkt, vi måste förstå att alla levande väsen inte varit i samma yttre naturförhållanden under sitt växtstadium. Somliga har varit utsatta för kalla områdens barska klimat, andra för tempererat och åter andra för tropiskt klimat. Alla de olika variationerna av köld och värme, ljus och mörker, fuktighet och torka har liksom varit en slags gjutform för väsendenas utveckling. Alla dessa påverkningar av naturens krafter har medverkat till att skapa de yttre formerna både i växtriket och i djurriket, tillsammans med de krafter i väsendena som från en tidigare utvecklingsspirals gudomliga intuitionsrike omdanats till automatfunktion i väsendenas instinkttalangkärnor.

I övergången från växtriket till djurriket börjar, förutom utvecklingen av särskilda matsmältningsorgan, också en förändring av väsendenas sexuella struktur. Där äger "Evas skapelse" rum. Detta vill säga, att de väsen som tidigare i växtstadierna hade självbefruktning, nu framträder i självständiga han- och honorganismer, i vilka det motsatta könets organ visserligen finns, men i helt latent tillstånd. Adam och Eva i paradiset är djuren som lever i de lyckliga äktenskapens zon. Syndafallet och utdrivandet ur paradiset börjar där djuret håller på att bli människa, alltså genom alla de utvecklingsstadier jag i mina analyser kallar den jordiska människan. Den feminina polen i hanväsendet och den maskulina polen i honväsendet börjar utvecklas, och med denna utveckling uppstår ett nytt medvetandetillstånd, först i samarbete, men efter hand mer och mer i konflikt med det ursprungliga djuriska medvetandet. Denna nya medvetandeskapelse baseras på känslans och intelligensens utveckling i väsendet, och med utvecklingen av dessa energier börjar det använda nya metoder i kampen för tillvaron. Förutom det gamla instinktmedvetandet, som tidigare dominerade, får det nu ett experimentalmedvetande, varigenom det kan handla friare än förr, samtidigt som den instinktbetonade automatfunktionen alltjämt finns kvar men långsamt degenererar, efterhand som experimentalmedvetandet utvecklas. Genom denna frigörelse från instinkten, med hjälp av det nya medvetandeområdet, griper väsendet utan att veta om det in i sitt egen ödesskapande, det får lov att experimentera, men det måste också ta följderna och lära av dem. Dess självbevarelsedrift, som tidigare helt var en instinktfunktion, dirigeras nu också av det nya medvetandets begär och önskningar, men då väsendet alltjämt befinner sig i "djungeln", innebär det, att det med sitt experimentalmedvetande skapar en mer och mer "intellektualiserad djungel".

De vanliga djuriska begären stimuleras genom det nya medvetandets utveckling och manifesteras på ett nytt sätt, i förhållande till vilket djurrikets dråp är att räkna för intet. Jordmänniskan mördar vilt, ja, hon har fått möjligheter att mångfaldiga sin förmåga att dräpa hundratusentals gånger genom sina experiment med materien. Som växt var väsendet bundet till ett bestämt ställe tillsammans med andra väsen i en gemensam organism, som djur blev det frigjort och kunde förflytta sin egen organism från plats till plats, men det var alltjämt bundet till flockens gemensamma medvetande. Som jordmänniska är väsendet frigjort inte bara i kroppsligt avseende utan börjar också utveckla ett individuellt medvetande, hon börjar mentalt sett kunna röra sig från en plats till en annan. Detta vill säga att hon så smått kan börja avvika från sin flocks eller sin arts traditionella instinkt- eller gruppmedvetande. Men även om jordmänniskan blivit ett friare väsen än växten och djuret, betyder detta inte att hon kan åtnjuta verklig frihet. Hon är bunden till verkningarna av sitt nya medvetandes experiment. Det visar sig att tillfredsställandet av många av de nya begären är absolut livsfarligt, först för omgivningen och därefter som öde för väsendet självt. Det utvecklar intelligensbetonade, raffinerade krigsmetoder, både i de stora krigen och i kriget i vardagen mellan de enskilda människorna, men det finns också en del av dessa nya experiment som – även om de också kan vara till stor skada och stort lidande för omgivningen – först och främst underminerar väsendet självt både fysiskt och mentalt. Jag tänker här på bruket av tobak, sprit, narkotika och liknande, som också hör till den jordiska människans experimentområde. Med dessa onaturliga stimulantia ödelägger jordmänniskan genom överdrivet bruk den fysiska organismen och nervsystemet, ja, ödeläggelsen kan gå så långt, att hon bryter ner de talangkärnor, varigenom hon skulle bygga upp en ny fysisk organism i sin nästa inkarnation, och därför föds hon mer eller mindre fysiskt eller psykiskt försvagad, i värsta fall som psykiskt sjuk. Ett sådant tillstånd kommer väsendet genom kommande inkarnationer ut ur igen, men det har naturligtvis betytt en stor försvagning både i de psykiska och i de fysiska organen, vilken det tar tid att övervinna.

Bland alla de experiment som sker i den jordmänskliga tillvaron finns också ett som har stor betydelse genom de negativa verkningar det medför för väsendet. Det är experimentet: att leva utan Gud. Förnekandet av Guds existens tillhör de frukter på kunskapens träd som Adam och Eva eller den ur djurens paradis utdrivna jordmänniskan måste äta. Hon tror en tid att hon är sig själv nog, alla hennes experiment inom vetenskap och teknik stiger henne åt huvudet, och hon menar att hon på fysisk-experimentell väg, genom att väga och mäta och studera hastigheter och våglängder, kan finna livsmysteriets lösning. Hon blir ateist och materialist. Men hur mycket en jordmänniska än känner till om atomernas och vintergatornas fysiska sammansättning och struktur, kommer det inte att kunna hjälpa henne i hennes personliga öde. Hela jordmänskligheten representerar för närvarande ett utvecklingsstadium, som i Nya testamentet symboliseras med "den förlorade sonen, som åt bland svinen". Jordmänniskorna är alltså inte "svin" eller djur längre, men de utvecklar fortfarande med sitt uppträdande de djuriska principerna och skapar ett mentalt och fysiskt helvete för det mänskliga, som också är i dem. Detta mänskliga, som än låter sig brukas till livsödeläggande experiment av de djuriska krafterna i jordmänniskan och än vänder sig mot dessa krafter och kallar dem "det onda", håller hos somliga människor på att bli så starkt, att den förlorade sonen börjar sin vandring tillbaka till Fadern. Detta vill säga, att jordmänniskan börjar låta de rent mänskliga anlagen och tendenserna få herraväldet i sitt medvetande. Hon blir sökande, och hon börjar förstå att livsmysteriets lösning inte ligger i den fysiska materien, utan i insikten om de andliga krafterna, som sätter i gång materiens rörelser och som finns både före organismernas skapelse och efter deras upplösning. Härigenom närmar sig väsendet en frigörelse, som kommer att göra henne till en gudomlig människa. Genom den frihet att genom sina experiment lära känna livslagarna, som den jordiska människan uppnått, lär hon sig genom många liv eller fysiska inkarnationer, vilka verkningar det blir, om man blandar sina tankar och känslor med egoism och maktbegär som grundval, och hon lär sig så småningom också hur hon ska skapa ljus och fred omkring sig genom att blanda sina medvetandeenergier som intellektualiserad känsla eller nästankärlek; hon har lärt känna skillnad på gott och ont, och som följd därav börjar hon känna sig som "ett med Fadern" och uppnå den gudomliga frihet att skapa, som Kristus gav uttryck åt med orden: "Det jag gör, gör jag icke av mig själv, utan Fadern genom mig".

Detta är det riktiga människotillståndet, och hos ett så frigjort väsen, som inte på något sätt kan tänka sig att missbruka sina förmågor, utvecklas dessa så att väsendet med sin viljekraft får herravälde över den fysiska materien. Det måste ännu inkarnera i en fysisk värld, men det sker inte längre med hjälp av en animaliskt betonad sexuell akt och födelse genom en kvinna, utan det sker genom att väsendet materialiserar sig i en ny fysisk organism, som samma väsen är i stånd att dematerialisera, då det på nytt ska lämna den fysiska världen. Då en gång de flesta väsen på jorden, av dem som nu är jordmänniskor, inkarnerar och "dör" på detta sätt, då har denna värld blivit den nya himmel och nya jord, som det talas om i Bibeln. Den nya himmelen är ett nytt mentalt tillstånd fritt från animaliska tendenser, och den nya jorden är den samhällsordning, den underbara värld som skapas av människor vilka gör sitt liv till ett strålande konstverk till gagn och glädje för helheten.

Ovannämnda tillstånd är det nuvarande strålande målet för den jordiska mänskligheten, men det finns i denna utvecklingsspiral ännu högre utvecklade väsen, som man med jordmänsklig terminologi kan kalla änglar. Har den jordiska människan svårt att fatta det liv som utvecklas i ett riktigt människorike, har hon naturligtvis ännu svårare att föreställa sig tillvaron i de sfärer där väsendena har nått den kosmiska frihet som "den stora födelsen" bara är en liten början på. Väsendena som hör hemma i dessa zoner har också frigjort sig från materialisationsinkarnationer i fysisk materia och lever uteslutande i tankevärldarna. Dessa tillvaroplan utgörs av det fjärde och femte planet i spiralkretsloppet, nämligen visdomsriket och den gudomliga världen, här har väsendena blivit totalt frigjorda, här har de blivit "gudar i guden". Här har "sonens" likhet med "Fadern" blivit så stor den kan bli. Här äger förverkligandet rum av det världsåterlösaren gav uttryck åt med orden: "Ni är alla gudar". Dessa änglar eller gudasöner är Faderns talangkärnor för skapelsen av nya världar, nya kombinationer av de eviga livslagarna. Deras livssfär är Gudomens vakna dagsmedvetande, här övergår livsupplevelsen allt jordiskt förstånd. Dessa strålande världar är varenda jordmänniska på väg emot, när hon söker övervinna sin djuriska natur och älska sin nästa som sig själv.