Detta att uppleva livet här i den fysiska världen är förenat med en utomordentligt stor risk. Vi ser hur det i djurriket till och med är en livsbetingelse, att väsendena måste dräpa för att leva. Här gäller det i viss utsträckning, att väsendena måste ha animalisk föda för att kunna leva. Det betyder att dessa väsen måste dräpa sina medväsen. De måste bedriva jakt på dessa väsens organismer. Dessa i större eller mindre grad framträdande rovdjur är därför också utrustade med en organism avsedd för denna jakt, avsedd för att de med denna skall kunna övervinna och dräpa sina offer och på detta sätt upprätthålla sina liv. Om de förlorade förmågan att döda, skulle de dö av svält. Det är klart att här gäller absolut inte Bibelns femte bud: "Du skall icke dräpa". Här är det således naturligt att dräpa. Vi kan följa denna dråpsprincip ända upp i den mänskliga tillvaron. De primitiva naturmänniskorna lever också till stor del i kraft av principen: att dräpa. De äter animalisk föda och måste således också bedriva jakt på djur. Men hos naturmänniskor kan man uppleva den sällsyntheten, att de också i vissa fall inte drar sig för att äta sin egen art. Människor äter alltså människor. Detta är kulminationen av animalisk föda och blir väl den form eller den sortens föda som naturmänniskan kommer att vänja sig av med. Men under en mycket lång period av hennes utveckling framöver kommer hon att fortsätta med att äta djur.

Men detta djur- och människoätande förutsatte hos människan också en stor utveckling i hennes angrepps- och försvarsförmåga. Hon måste försvara sig mot de människoätande djur och människor som traktade efter hennes liv, liksom hon själv måste kunna angripa de djur och människor hon själv skulle leva av. Då människan efter hand fick högre andliga förmågor blev hon mycket överlägsen djuren i att kunna dräpa, i att kunna försvara sig och likaledes i att kunna angripa. Medan hennes organism i människostadierna genom utvecklingen avväpnades, vilket vill säga att de stora huggtänderna, klorna och den robusta och grova muskulaturen degenererade och försvann, utvecklade hon sig i att tillverka konstgjorda vapen. Med dessa blev hon mycket överlägsen djuren. Men denna utveckling i att tillverka mordvapen medförde att människorna inte bara fortsatte med att äta kött och bedriva jakt på djuren, utan de upptäckte också att de med vapen kunde göra mycket mer. De kunde med de starkaste vapnen göra sig till herrar över andra människor, som inte hade så bra vapen. Därmed kunde de röva och plundra dessa andra människors värden och göra deras upphov till trälar åt sig. Och således utvecklades i människan en dråpstillvaro, som efter hand blev miljoner gånger starkare än djurets dråpsmetoder. Medan djurens dråpsmetoder inte sträckte sig längre än till det område, som var ett absolut livsvillkor för upprätthållandet av deras eget liv, och därför inte i något som helst avseende blev överdimensionerat, så blev den hos människan alltså miljoner gånger starkare än vad som var nödvändigt för att detta väsen skulle kunna leva. De bedrev inte bara jakt på de djur de ville ha till föda, utan de bedrev också jakt på andra människors egendomar eller rent materiella livsvärden. Och människan blev det mest krigiska väsendet i tillvaron, fastän denna form av tillvaro i själva verket för länge sedan hade upphört att vara ett livsvillkor. Människorna hade möjlighet att kunna leva och hjälpa varandra att omvandla livet till ett paradis åt sig själva. Deras organism krävde inte längre kött som näring. När människorna likväl hade hunger efter kött, var det en hunger som var av samma slag som den, som människorna efter hand har vant sig vid att ha efter tobak och alkohol. Dessa produkter är heller inte näring för människorna, men icke desto mindre är nyttjandet av dessa dödsbringande och förståndsödeläggande produkter allmänt rådande.

Men människornas manifestation av dråpsprincipen var ännu värre i de situationer där de dödade, rövade eller utplundrade andra människor för att erövra dessa väsens materiella värden eller helt undertrycka dessa väsen och således beröva dem deras frihet. För att upprätthålla livet och tillförsäkra sig att det blev lyckligt, trodde man alltså att det var nödvändigt att helt basera det på dråps-, makt- och Överlägsenhetsprincipen. Och människornas tillvaro baserades ännu mer på dråpsprincipen än djurens. Och människan måste därför betrakta skapandet av angrepps- och försvarsmedel som den enda räddningen, den enda vägen för att tillförsäkra sig livets njutning, den enda vägen för att bevara sitt liv. Och dråpsprincipen blev då också religion. Det blev hjältedåd och vägen till Valhall att dräpa och att själv bli dräpt. Människans tillvaro var således i själva verket en tillvaro, som var en total urspåring från den verkliga mänskliga livsupplevelseformen. Men hur skulle människorna kunna göras uppmärksamma på denna deras stora villfarelse eller detta underutvecklade tillstånd? – Var och en som inte ville döda, betraktades ju av de andra som en som inte hade rätt att leva. Och man räknade ju också med att ett sådant väsen kom till dåtidens helvete, Helheim, som var ett trist och tråkigt hem för veklingar som inte kunde dräpa och inte ville försvara sig.

Det fanns ingen annan väg framåt för väsendena än att låta det gå som det går. Låta dem mörda och döda, styra och ställa, allteftersom de uppfattade denna tillvaro som ideal. Men varje onaturlig handling, varje överträdelse av livets lagar binder sitt upphovs öde till denna överträdelse. Då livslagen är sådan att verkningarna av det sätt att vara, som vi manifesterar gentemot vår omgivning, oundvikligen blir vårt öde, och att det därför är omöjligt att få ett varaktigt gott och tryggt öde, om vi inte försöker leva för att skapa ett sådant öde för våra medväsen, måste en tillvaro baserad på att ödelägga och mörda andra väsen i längden bli mer och mer osäker. Mördandet tilltog, starkare och starkare mordvapen skulle tillverkas, och mer och mer brutalitet, tortyr och hämnd önskade man över sina fiender. Och i detta helvetes mörker skulle det aldrig någonsin ha kunnat komma något ljus, om inte denna förskräckliga tillvaro efter hand födde en tilltagande vämjelse hos människorna mot att dräpa, mot att mörda, mot att röva och plundra, mot att förtrycka osv. Det är denna förmåga vi kallar den humana förmågan. Det är denna förmåga, som är början till skapandet av kristusmentaliteten i människan. Och det är denna mentalitets fulländning, som gör det levande väsendet till "människan som Guds avbild". Denna förmågas utveckling är en absolut oundviklig följd av väsendenas dråps- och krigstillvaro. Den känns igen som identisk med den förmåga, som gör att man inte kan nännas göra det eller det onda. Och fakta visar att denna förmåga är under utveckling hos människorna; hos några är den långt framme, och hos andra är den ännu endast mycket primitiv eller elementär. Efter hand som denna förmåga utvecklades, blev människorna mottagliga för vägledning och ledning i ett humant sätt att vara. Och de humana världsreligionerna gavs till människorna på olika platser på jorden. Men dessa kunde för tillfället endast ge människorna den verkliga sanningen om livets egen kärleksmanifestation i en grad som passade för människornas tillfälliga nivå för deras humana talang eller för det som de för tillfället kunde nännas. Där eller i de situationer där de ännu kunde nännas dräpa eller på annat sätt göra skada, har religionen eller vägledning ingen betydelse. Här spårar människan ur i givna situationer.

Och här står människan alltså i dag. Hon har ett stort fält i sitt medvetande och sätt att vara, där hon inte kan nännas skada andra väsen. Där lyssnar hon gärna till förklaringar och vägledningar som kan visa henne, att hennes inställning här är en uppfyllelse av livslagen. Men hon har också i sitt medvetande ett fält, där den gamla dödsmentaliteten ännu råder. Och här är hon oemottaglig för vägledning, därför att han här inte har fått tillbaka alla verkningarna av denna hennes dråps- eller mörkertillvaro. Och där dessa verkningar inte har kommit tillbaka, är humanitetsförmågan alltså inte utvecklad och mottagligheten för human vägledning finns således inte. Här är det endast lidandena som kan förändra människan. Och här har hon alltså inte något beskydd. Ingenting i världen kan beskydda henne här, varken pengar, bön eller andra människors kärlek. Här har det fullständigt banats väg för hennes olyckliga öde. I alla de situationer där människan kan nännas göra ont, kan hon inte känna rättvisa i att hon skall förlåta. Där är hennes humana förmåga alltså för liten. Och här måste hon då oundvikligen gå igenom lidandet. När hon sedan på detta område har gått igenom tillräckligt – alltså verkningarna av att kunna nännas göra sin nästa ont – så förstår man den humana vägledningen på detta område och kan inrätta sitt liv därefter. Det blir således därför lätt att se, att det en människa sår skall hon också skörda. Det blir lätt att se, att krigen aldrig någonsin kommer att upphöra så länge människorna kan nännas föra krig. Och så länge de kan nännas föra krig, kan de inte förstå den humana vägledningen med avseende på kärleken till nästan. Och människorna ilar för att förbereda krigen, ilar för att tillverka vapen, med vilka de tror kunna rädda sig, tror att de kan avskaffa krigen. Och ilar på så sätt rakt ut i krigens avgrund. Men efter passagen av denna avgrund förstår de vägledningen, den humana förmågan har blivit mer fullkomlig. Man har kommit närmare det stadium, där man inte kan nännas föra krig. Allt beskydd mot lidande eller ett olyckligt öde är således absolut beroende av hur mycket man själv i sitt eget sätt att vara är immun mot att skapa lidande och olycka för andra väsen. – Detta är allt – så lättillgängliga och oinvecklade är livets största lagar. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Ett fält där människor, som annars är kärleksfulla och goda, ännu är sovande väsen och är permanent oskyddade mot ett olyckligt tillstånd i sitt öde, ligger i deras begär efter animalisk föda. Så länge de ger sig hän åt ätandet av animalisk föda, är de med om att jaga och döda djuren och göra deras tillvaro olycklig, fastän det förutom att det inte är ett livsvillkor, i längden är direkt hälsofarligt för människan att äta djurisk eller animalisk föda. Så länge människan är ett rovdjur, måste hon leva med rovdjurets risker och i stanken av kadaver. Människan som Guds avbild skall inte vara ett rovdjur, skall inte vara ett jagande och förföljande väsen och leva sitt liv på andra medvarelsers olycka, lidande och död. Och hur skall hon bli människan som Guds avbild, om hon inte får verkningarna av detta sitt sätt att vara, och hur skall hon upphöra med att befordra detta sitt olyckliga öde, om inte dessa verkningar skapar kärleksförmågan eller förmågan att inte kunna skada levande väsen? – Och hur skulle hon kunna vara människan som Guds avbild utan att just ha denna humana förmåga? – Det är inte så märkligt att det heter: "Du skall älska din Gud över alla ting och din nästa som dig själv". När man inte kan nännas skada levande väsen, älskar man ju Gud över alla ting. Ty alla levande väsen är ju Guds manifestationsredskap. Men detta är ju hela lagens uppfyllelse. Det är här tydligt att här existerar mördandet inte längre, ej heller skrik och pina.