En av de stora företeelser i naturen som har blivit en av människornas största fråga eller problem, är den vi kallar "döden". Från det fysiska planet eller med de fysiska sinnena ser döden ut att vara en avslutning på tillvaron. Döden visar sig ju som ett upphörande av alla de funktioner, som har säte i den fysiska organismen. Därför ligger den där stilla, blir kall och går sin upplösning till mötes. Den är som ett vissnat löv på marken. På samma sätt som detta upplöses och blir till jord, så blir också den döda organismen till jord. Men innan en organism således har blivit till ett lik, innan den på detta sätt har lämnats till sin upplösning, har det hänt något som både vetenskap och materialister totalt ignorerar, nämligen detta att det osynliga något, som gav ögonen glans, musklerna kraft, huden färg och organismen rörelseförmåga, totalt har försvunnit. Både vetenskapen och materialister påstår ju att detta osynliga något aldrig har existerat. Det som gav organismen liv, var blott och bart en kemisk reaktionsprocess mellan olika ämnen. Genom ett eller annat avbrott i denna kemiska förbindelse mellan ämnena upphör denna process. Enligt denna analys skulle alltså det levande väsendet endast vara en rent fysisk reaktion, ett uttryck för ämnen eller materier.

Men om det levande väsendet således endast är en kombination av olika ämnens kemiska reaktioner, så är det ju endast en såpbubbla, en vind som blåser, en våg som slår mot kusten, ett vattenfall, ett regnväder, ett blixtnedslag, en åska som mullrar etc. etc. Men kan man verkligen inte se någon skillnad mellan det levande väsendet och dessa döda reaktioner? – Kan det verkligen vara vetenskapligt att uppfatta det levande väsendet som blott och bart en materiereaktion? – Är man månne inte här vid livets största övertro? – Det kan dock inte förnekas, att det är skillnad mellan en såpbubbla eller vilken annan materiereaktion som helst och det levande väsendet. Det är riktigt att det levande väsendets fysiska sida eller organism är en kombination av ämnen, men vi ser att denna kombination som ett faktum uppenbarar något, som inte kan ses fysiskt. Och att det uteslutande är på grund av detta osynliga något vi uppfattar denna materiekombination som "levande" eller som "ett levande väsen". Denna materiekombination, som vi kallar ett "levande väsen", kan nämligen uppfatta reaktionerna, liksom den kan sätta igång reaktioner. Den kan förnimma skillnad på reaktioner och skilja mellan behag och obehag. Det finns alltså något hos det levande väsendet som inte finns hos såpbubblan, vinden, havets bränningar eller vattenfallet osv. Det är väl ingen som tror att dessa företeelser kan förnimma behag och obehag? – Tror någon att havets bränningar eller stormen kan känna sorg eller glädje? – Tror någon att ett vattenfall kan vilja hata eller smeka?

Men nu blir vi i det dagliga livet vittne till att ett levande väsen plötsligt kan bli ett "dött" ting, kan bli ett "lik". Den fysiska materiekombinationen är alltjämt densamma, men nu kan den inte längre ge uttryck för medvetande eller liv. Den tankeförmåga, det begär och den vilja som förr uttryckte sig genom organismen, finns inte längre där. Här blir det alltså tydligt att denna organism har bestått av något mer än vad som var direkt synligt, något vi endast kunde uppfatta genom de reaktioner eller rörelser som det upprätthöll i kroppen, de reaktioner med vilka det tillkännagav sin närvaro i kroppen. Och här börjar mysteriet. Den stora frågan blir nu: Var någonstans finns detta något, som tillkännagav sin existens genom organismen? – Existerar det på det hela taget? – Ja, vad är det som i själva verket har skilts från den fysiska kroppen och lämnat den som ett lik? – Det är för det första det något, som kände sig som jag eller centrum och upphov till organismen. Men till detta något eller jag knöts också en bestämd tankekombination, ett vetande och en vilja samt en förmåga att förnimma behag och obehag, glädje och sorg. Med andra ord ser vi här en hel kombination av företeelser, som fastän osynliga var en realitet i kroppen. Att de nu inte längre är i kroppen, är alltså inte något bevis för att de inte existerar. Att kroppen är ett lik, är heller inte något bevis för att det osynliga något inte existerar, ty kroppen har ju aldrig varit annat än en underordnad materiekombination som livgivits och upprätthållits uteslutande av detta osynliga något, den kombination av jag, tanke, begär och vilja som uttryckte sig genom kroppen eller organismen. Att den måste ligga där som ett lik, i samma ögonblick som jaget med sin tanke och vilja skils från organismen, är självklart. Men det är därför inte självklart att jaget med sin tanke, sitt begär och sin vilja fortfarande inte skulle existera. Det blev ju ett faktum att det existerar som en kombination av stoff eller materia, som är höjt över den fysiska materien. Det existerade osynligt när det var i kroppen. Varför skulle det då inte alltjämt existera osynligt? – Att det är osynligt, är absolut inte något bevis för att det inte existerar. Att det inte kan manifestera sig eller ta en organism i besittning är självklart, om organen är så skadade att den inte är tjänlig för detta någots manifestation. Det skulle vara ohyggligt, om jag, medvetande, tanke och viljeföring skulle vara kopplat till en organism, till en kombination av kött och blod som inte kan hållas friskt och sunt, en organism, vars hjärta, lever, lungor, hjärna eller andra organ är så defekta att varken vilja, begär eller tanke kan uttryckas genom den. Tänk, vilken gudomlig anordning det är att det levande, osynliga väsendet kan frigöra sig från olämpliga materier eller organismer.

Vi har här således blivit nödsakade att erkänna existensen av en högre struktur i det levande väsendet än den rent fysiska organismen. Denna högre struktur är alltså en självständig struktur, ja, den är det levande väsendet, den är själva det levande. Ja, på vad kan nu detta grundas? – Denna struktur, denna det levande väsendets högsta del av sig självt är själva upphovet, är själva resultatet av de erfarenheter, de upplevelser som det tillägnade sig genom sin anknytning till den fysiska organismen. När det var i denna organism, gällde det för detta osynliga något att få sina begär tillfredsställda. Det tillfördes goda och dåliga upplevelser, som i sin tur medverkade till en ökad kunskap om verkningarna av de goda och dåliga handlingarna. Det fick ett berikande av medvetandet. Ibland tränade det mycket i vissa särskilda riktningar, det utvecklade sig inom musik, litteratur och målarkonst, och en väldig summa av nya tankar och nya medvetenhetsområden fogades till det ursprungliga medvetandet. Men tillägnandet av detta nya är fortfarande osynlig materia. Varför detta väldiga tillägnande av nya tankar, nytt medvetenhetsmaterial, varför lidanden, sorger och olyckor, när allt detta skulle gå under med den fysiska kroppen? – Har man någonsin sett att naturen uppbådar sina krafter utan att dessa har ett nyttigt ändamål? – Varför skulle naturen eller livet då vara inrättat så att de levande väsendena skulle igenom våldsamma erfarenheter, igenom väldiga kunskapsberikanden, igenom stora chocker och kriser, igenom väldiga mognadsprocesser bara för att gå under tillsammans med organismen eller kroppen? – Tror man verkligen att en människas mödosamt tillkämpade erfarenheter, begåvning, vetande och insikt är något som totalt kan tillintetgöras med ett svärdshugg, ett pistolskott eller ett par droppar gift? – Att den fysiska kroppen går under genom sådana företeelser är självklart, eftersom den tillhör samma döda materier som svärdet, pistolen och giftdropparna och därför nödvändigtvis måste reagera inför dessa. Men det osynliga något är ju en självständig enhet som existerar i materier, som inte reagerar inför fysisk materia. Därför har Kristus rätt när han säger, att man inte skall frukta den som dödar kroppen, de kan inte döda själen.

Hela livet eller naturen visar oss alltså, att det levande väsendet består av två realiteter: liv och död. Livet är det osynliga något, som utgör vårt jag, vårt medvetande, begär, vår tanke och vilja, medan döden är vår fysiska kropp. Den har aldrig haft annat liv än det vi själva besjälar den med. Den skulle vara ett lik i samma ögonblick vi skilde den från vårt jag. Den är det förgängliga, det tillfälliga, det timliga. Det levande väsendet består således av det förgängliga eller timliga, och det oförgängliga eller eviga. Det timliga, det förgängliga eller dödliga är alltså väsendets kropp eller organism, medan det oförgängliga, det odödliga är dess jag, dess medvetande, tanke och vilja. Det eviga kallar vi "ande", medan vi kallar det timliga för "kropp". Om vi frånkänner det levande väsendet en odödlig ande, frånkänner vi dess existens allt förnuft. Men att frånkänna de levande väsendenas existens allt förnuft, är detsamma som att uppfatta livet som kaos. Tänk, vilket fattigt fundament att stå på i sorgens och motgångens stund. Är inte denna uppfattning precis som ett fundament till självmord? – Tror man verkligen att man kan bygga upp en varaktig fred, humanitet och kultur på grundval av en så andefattig, en så sinnessvag livsuppfattning, ja, en världsbild som är fattigare och eländigare än bushmannens eller pygméns i urskogen? – En världsbild som endast ger individen självmord som räddningsplanka, är pervers. Det är kulminationen av spiralens mörker. Det är ingången till den zon över vars port det står: "Här lämnas allt hopp ute".