Den mångfald av stora iögonenfallande livserfarenheter, som världssituationen just i vår tid som ett kolossalt källflöde forsar ut till jordmänskligheten, kan omöjligt belysas vare sig i ett eller två föredrag, men avger en mängd stoff till många föredrag. Jag vill därför här visa en rad kosmiska fakta, genom vilka jordmänsklighetens materiella erfarenheter kan organiseras till en koncentration av kosmisk förståelse och kunskap med vars hjälp de kan få klarhet i det bottenlösa djup av skenbara "tillfälligheter" som världssituationen rent ytligt betraktad eller sedd genom allmänhetens glasögon ser ut att vara.

Men när livet eller tillvaron, mänsklighetens eller de levande väsendenas öde således utlöser sig som en enda stor fråga, måste det också finnas ett svar på denna fråga. En fråga är ett begär. Och man har ännu aldrig i det lilla konstaterat, att naturen har skapat ett begär för vilket det inte fanns en tillfredsställelse. Tror man då att det skulle vara annorlunda i det stora? Tror man Allmakten, Försynen eller naturen har fört jorden genom dess många miljonåriga skapelseepoker, för att låta dess levande väsen försmäkta i ett begär för vilket det inte fanns någon som helst tillfredsställelse? Måste inte jorden under miljoner år i form av lysande töcken gå igenom en första tillblivelseprocess på det fysiska planet? Och måste inte dessa töcken genom miljontals år gå igenom en förtätning till en flytande eldocean, som åter under miljontals år måste gå igenom en avkylningsprocess, där dess flytande eld och kokande mineraler och metaller blev till skorpa, atmosfär, kontinenter och hav för att därefter under nya miljontals år bli skådeplatsen för en överdådig mängd vegetabiliskt liv? Och var det inte just en miljonårig utveckling av detta liv, som gjorde det möjligt för animaliskt liv att uppstå på jordklotet? Och har inte detta animaliska liv nu likaledes genom en motsvarande miljonårig utvecklingsepok nått fram till att få precis så mycket medvetande, att det kan börja se eller förnimma denna väldiga kosmiska skapelseprocess omkring sig, och genom vilken dess eget framträdande i dag är ett resultat utan att därför kunna förstå, vad det är som det är vittne till? Därför den stora frågan: Vad, vilka och var är vi? Men tror man att denna väldiga kosmiska skapelseprocess, som alltjämt fungerar omkring oss i form av naturens krafter, tror man att jordklotet måste gå igenom dessa många miljonåriga epoker blott för att föra de levande väsendenas mentalitet eller liv fram till att endast utgöra en enda stor fråga, för att därefter låta dem gå under utan att någonsin få svar? Tror man att hela tillvaron, planeterna, stjärnorna och solarna endast är till för att skapa mystik? Är det ett tecken på degenerering, att de levande väsendenas medvetande börjar forma sig som ett begär, ja, en livsbetingande längtan efter att få veta vad det är de ser och blir vittne till i form av livet och tillvaron? Är det ett tecken på ett avtagande, en avmattning i den kosmiska skapelseprocessen? Är det ett tecken på att denna nu håller på att upphöra? Finns det någon som vågar ha en sådan dåraktig uppfattning, att dessa logiskt samarbetande utvecklingsepoker, denna miljardåriga utvecklingsprocess, endast syftade till att sätta de levande väsendena i stånd till att fråga eller göra sitt medvetande till ett begär för vilket det inte finns någon tillfredsställelse, till att vara en enda stor önskan som aldrig kan uppfyllas?

Här vill man kanske hävda att miljontals människor har dött utan att någonsin ha fått svar. Ja, det är riktigt, men bevisar inte detta just att alla dessa väsen inte var färdiga, inte hade uppnått målet och att den så kallade döden alls inte är någon död, utan endast en fortsättning på den skapelseprocess som skall göra ifrågavarande väsen färdigt eller ge väsendet svar på dess fråga? Har vi inte just en miljardårig utvecklingsepok bakom oss och kan blicka tillbaka nedåt på dess stadier? Blir inte dessa städse mer och mer ofullkomliga och primitiva, ju längre vi blickar tillbaka, för att till sist helt vara utan fysisk mentalitet? Vår planets miljardåriga historia, alltsedan den började som svagt lysande töcken på en forntida himmels mörka djup och ned genom tiderna till våra dagar, visar ju således som ett faktum en absolut stigande framgång i mentalitet, visar en utveckling i tankeförmåga. Varför i all världen skall man då tro motsatsen med avseende på framtiden? Varför skulle denna utveckling upphöra just där behovet är allra störst, just där det har blivit maktpåliggande för väsendena att få besked, där den jordmänskliga mentaliteten har blivit ett enda kunskapsbegär, är ett enda rop efter klarsyn eller avslöjande av livsmystiken? Att människorna i dag mördar, dräper, hatar och förföljer varandra, lever i sjukdom, skrik och plåga, bevisar ju inte att livet skulle ha gått tillbaka, men däremot att det är maktpåliggande för Försynen eller upphovet till den stora skapelseprocessen att få väsendenas mentalitet omskapad till en brännande fråga om livet, en oundgänglig hunger efter sanningen. Hur skulle väsendena annars kunna lyftas upp till en ny utvecklingsepok, komma att avskiljas från den djuriska mentaliteten? Djuren har inte något begär efter att få veta besked om livets lagar. De har ingen hunger efter att få veta vad som ryms bakom solens ljus och stjärnornas gång eller att få veta vilka, vad och var de i verkligheten är. De är på detta område ännu ofärdiga eller sovande väsen.

Men jordmänniskorna har nått så mycket längre fram i skapelseprocessen, att de är i stånd att fråga efter lösningen på livets gåta. Men hur skulle de väl ha kunnat komma så långt utan just genom upplevelse av sin egen kosmiska ofullkomlighet? Hur skulle de kunna bringas att begära kunskap om livet, om de inte hade givits tillfälle att upptäcka livet? Och hur skulle de upptäcka detta livs sanna struktur, om de inte hade möjlighet att vara eller komma i konflikt med denna struktur? Tror man att jordmänniskorna i dag skulle ropa så starkt efter upplysning, bygga skolor och läroanstalter, vara så vetenskapligt intresserade eller kunskapstörstande, om de inte genom olyckliga öden mer och mer kom till klarhet över hur maktpåliggande det är för skapandet av fred och human kultur eller en fullkomlig samhällsordning såväl för sitt eget samvete som för det mentala välbefinnandet, att just få veta besked om livet och dess struktur?

Denna invigning formar sig i två stora avsnitt. I det första avsnittet måste väsendena lära sig att behärska materien, medan de i det andra avsnittet måste lära sig att behärska livet. Det första avsnittet är just det som jordmänniskorna av i dag i så hög grad representerar. De har redan tillägnat sig en mycket stor del av svaret på den stora frågan. De vet vad "materien" är. De vet att den är kraft, den är energi, den är stoff, den är vibration, våglängder och rörelse. Och de har med hjälp av denna kunskap gjort sig till herre över materien. Den kommer i starkt stigande grad att vara underordnad människan och vara hennes blint lydiga tjänare. De stora tekniska och kemiska underverk som mänskligheten i dag betjänar sig av, är således ett slags examensbevis på att mänskligheten nu håller på att bli färdig med första delen av den kosmiska examens två delar, vars andra del heter "invigning" eller "den stora födelsen". Den första delen av invigningen gör alltså väsendena till härskare över materien, och vi kan kalla denna form av manifestation för materiekonst och dess upphov för "materiekonstnärer". Den andra delen av invigningen gör väsendena till livets behärskare, och vi kan kalla denna form av manifestation för livskonst och dess upphov för "livskonstnärer".