M0154
Dödsbringande längtan
av Martinus

Martinus inleder detta föredrag med att hälsa åhörarna välkomna till att fira semester i Kosmos Ferieby. Han berättar att "Feriebyn inte bara är avsedd för att ge rekreation och vila för den fysiska organismen. Den är i lika hög grad avsedd för att ge rekreation och vila för själen, som är mer känd under benämningen 'sinnet'. Om det inte var på det sättet skulle vi inte behöva detta hus."
1. Den livsviktiga hungern
Vi lever i en tid när det just börjar gå upp för de flesta allvarligt tänkande människor, att Kristus hade rätt när han säger: "Människan skall icke leva av bröd allena, utan av varje ord, som utgår från Guds mun". Vad menar man då med "bröd", och vad menar man med "ord, som utgår från Guds mun"? – Med bröd menar man här naturligtvis allt som kommer in under den materiella hungern eller den hunger vi kan tillfredsställa med materiella ting. Denna hunger spänner således inte bara över den rent fysiska födan eller kroppsliga näringen. Den omfattar också det begär, som endast kan tillfredsställas genom detta att "äga" något, det må vara ära, guld och väsen. Den materiella hungern omfattar således allt det man av hjärtat kan begära på det materiella planet. Och det levande väsendet har ju också en lång utvecklingsepok, under vilken det så att säga uteslutande är upptaget av att till varje tänkbart pris tillfredsställa denna hunger.
Den äldsta och mest kända och livsviktiga formen av denna hunger är naturligtvis den rent kroppsliga, begäret efter mat. Och när vi ser på de levande väsendenas utvecklingsstege, ser vi att det på denna finns en mycket lång epok under vilken mat- eller näringsfrågan är det allt omfattande problemet i väsendenas liv. Det finns inte en tanke utan att denna är förknippad med begäret efter föda. Och ju svårare det är att tillägna sig denna föda, desto mer är väsendena upptagna av att tillägna sig den, ja, de måste till och med befinna sig i livsfarlig kamp för att kunna tillfredsställa denna livsviktiga hunger. Det är dessa väsen vi kallar "djur". Vi ser därför också att deras kroppar till och med är särskilt utformade eller skapade för att vara redskap för denna kamp, denna tillfredsställelse av hunger. Därför har rovdjuren väldiga tänder och klor, väldiga lemmar och muskler, så att de kan vara överlägsna de djur som de skall dräpa och äta, medan andra djur har kroppar som är formade och utrustade på andra sätt, men alla är ändamålsenliga och avsedda för att vara ett fullkomligt redskap för väsendets övervinnande av de situationer genom vilka tillfredsställelsen av dess kroppsliga hunger kan uppnås.
2. Begär utöver den kroppsliga hungern
Längre upp på utvecklingsstegen finner vi den jordiska människan. Hon skiljer sig från djuren genom att hennes kropp eller organism inte såsom djurens är ett specialredskap för att övervinna enskilda särskilda situationer, utan har blivit ett redskap med vilket alla materiella företeelser kan övervinnas. Den jordiska människan har således fått en fysisk organism, med vilken hon till och med har nått fram till att kunna behärska elementen. Hon kan bygga maskiner, hon kan skapa bruks- och nyttoföremål, hus, kläder och möbler i stor skala, liksom hon kan skapa lyxföremål och skönhetsartiklar. Hon kan skapa konst, litteratur, musik, bilder etc. Det tycks inte finnas någon gräns för vad den jordiska människan kan skapa eller frambringa med hjälp av den organism hon har fått. Den är alltså inte skapad för att endast vara ett redskap för att åstadkomma tillfredsställelsen av den rent kroppsliga näringen. Men när människans kropp eller organism är ett sådant universalredskap, genom vilket många olika former av begär kan tillfredsställas eller önskningar kan uppfyllas, måste det ju i människan bo sådana begär och önskningar som alltså inte har något med den rent kroppsliga eller näringsmässiga hungern att göra. Och det är ju också just vad som för länge sedan har blivit ett faktum.
3. Hungern efter rikedom, ära och berömmelse
Människan är under en viss epok på utvecklingsstegen långt ifrån mätt, även om hon har fått sin mage full med mat eller besitter stora materiella värden. Hon vill ständigt ha flera. Hon önskar rikedom, hon önskar ära och berömmelse, hon önskar få medväsendenas beundran och använder sin fysiska organism i denna hungers tjänst. Hon använder sin organism, sina förmågor och talanger för att underminera sina rivaliserande medmänniskor, ja, stjäl, ljuger, bedrar, mördar och dräper om det är nödvändigt bara för att få tillfredsställa denna sin hunger efter guld, makt och ära. Och här är vi vid den dödsbringande svälten eller den hunger som nu är på väg att ödelägga de jordiska människorna, bibringar dem de förfärligaste ödeläggande krig, som ödelägger deras kulturcentra och tvingar miljoner människor i landsflykt, gör dem fosterlandslösa eller till hemlösa väsen på det klot eller i den värld, av vars kött och blod de har framstått. Kan något vara mer dåraktigt? Kan man med sina förmågor och talanger utföra eller manifestera en större galenskap? Kan något väsen få ett mer sinnessjukt begär, en giftigare mättnad än den att tillfredsställa hatet, avundsjukan, svartsjukan eller missunnsamheten och finna glädje och välbehag i synen av andra väsens slavtillstånd och vara den enda som är fri bland trälar?
4. Människorna har blivit geniala i att kamouflera sina giftiga och ödeläggande begär
Detta är i själva verket kärnan i den hunger eller det begär, som nu genom årtusendena har rasat i människornas inre och fortfarande utgör en viss procent av det jordmänskliga sinnelaget. Men begäret har så småningom kamouflerats. För det är nämligen så att människorna i en icke ringa utsträckning är på det klara med att denna del av deras sinnelag eller begärssfär är giftig, är ovärdig, och de skäms över ett uppenbart, osminkat tillkännagivande av denna sida i deras väsen. Därför har människorna i hög grad blivit geniala i att kamouflera detta sitt giftiga och för dem själva och andra ödeläggande begär. Det gäller att få deras yttre framträdande och tillkännagivande att se ut som om den var dikterad av ett helt annat begär, nämligen osjälviskhet eller nästakärlek. Det har nämligen genom världsåterlösningsprincipen och de härav utgående världsreligionerna blivit klart för den civiliserade delen av mänskligheten, att humanitet och nästakärlek är normala begär, är ett normalt sinnelag eller det mål utvecklingen har med det levande väsendet. Men det är endast en teoretisk kunskap, som ännu inte ens bottnar i ett vetenskapligt fundament eller underlag. Men ändå har det en sådan makt över sinnena, att det djuriska eller själviska begäret endast vågar komma upp till ytan och aktivitet i kamouflerat tillstånd. Man kallar således alla angrepp för "försvar" och krigsministrar för "försvarsministrar", militärmakt för "försvarsmakt" osv. Man vet att man inte får den allmänna opinionen med sig i krigiska handlingar med mindre än att man kan suggerera denna att tro, att nämnda handlingar är försvar, är en kamp för humanitet, moral och mänsklighet. Därför har det uppstått något som heter propaganda. Det är den talang genom vilken kamouflaget, lögnen och osanningen kan komma fram till kulmination. Ty propaganda är ju endast auktoriserad användning av kamouflage, lögnaktighet, förtal och demoralisering.
5. Giftiga begär är fundamentet för olyckliga öden
Eftersom alla inhumana krafter således måste kamoufleras och förfalskas, avslöjar de ju att det finns en ny och större makt som håller på att bryta fram, och som redan har ett visst fast grepp om det jordmänskliga sinnelaget. Det man vill likna, det man vill kamouflera sig som, måste ju vara en faktor som inte saknar intresse, ty varför annars denna stora kraftmanifestation, om den inte betydde något? Det vill alltså i själva verket säga, att en stor del av människorna börjar känna en viss hunger efter humanitet och nästakärlek och den härav växande freden. Och det är alltså denna sida hos människorna som de krigshungrande väsendena fruktar. Men hur kommer det sig att de mer egoistiska och krigsintresserade väsendena i en sådan grad fruktar just den del av jordens människor som alltså är inställda på humanitet och fred, att de måste kamouflera sitt väsen? – Ja, är det inte just verkningarna av det dödsbringande begäret, den dräpande hungern, den giftiga tillfredsställelsen av att utnyttja andra väsens arbete och förtjänst? Okänslighet inför andras fattigdom, brist, nöd och elände, när det gäller deras egen bekvämlighet och begärs tillfredsställelse. Det är alltså ett mycket giftigt begär att ha. Och då detta att ha giftiga begär är fundamentet för olyckliga öden, även om giftet i första instans tycks vara välsmakande och fylld av sötma, kommer väsendenas öden alltså att bli olyckliga och fyllda av lidanden i samma grad som de inte har rensats från den sortens giftiga lust eller den dödsbringande hungern.
Många människor, som i dag till synes har ett lyckligt öde, eller som det stora flertalet uppfattar som lyckligt, nämligen i stort ekonomiskt välstånd eller rikedom, i berömmelse, stor ära eller position, sitter i själva verket endast på en mycket farlig såpbubbla. Det gäller till exempel alla väsen som besitter rikedom, ära och position på bekostnad av andra väsens lidande, träldom och död. Då är det endast ytligt glitter och prål, då är den till synes så stora lyckan endast den sötma eller sockersmak som giftiga ämnen mycket ofta kan ha. Men vad innebär det att njuta ett sådant ögonblicks behag, en sådan sockersmak, när den endast är betingad av ett dödsbringande gift? – Miljoner och åter miljoner människor har dött av detta söta gift, ätit eller samlat i sina liv som en tillfredsställelse av den dödsbringande hungern, maktbegäret, lusten att vara alla andra materiellt överlägsna, lusten att utnyttja andra människors rättmätiga värden, lura av dem deras egendomar och tillägna sig deras landområden osv. Och vi har just kommit till det som ger världsåterlösarens ord mening. Människan lever icke av "bröd" allena. Hon kan inte leva enbart för att tillfredsställa egoistiska begär, hon kan inte mättas genom att enbart begära döda ting. Hon kan inte bli lycklig, vilket vill säga få en sinnets jämvikt, en befrielse från fruktan för vedergällning och straff, av rädslan för att bli fattig, råka ut för nöd och elände, drabbas av sjukdomar och nervsammanbrott, så länge hon har ett begär som endast kan tillfredsställas av ting som vållar andra elände, nervsammanbrott, sjukdom, nöd och vedermödor.
6. Materiella ting kan inte skapa trygghet, fred och lycka
Efter att ha blivit mätt på de vedermödor, olyckliga öden och besvärligheter som livet på andras olycka har åstadkommit, förändras väsendenas sinnelag. De upptäcker att materiella ting inte kan skapa den nödvändiga tryggheten och stabiliteten för livet, lyckan eller freden. Man längtar efter det som verkligen kan skapa fred. Man längtar efter att kunna leva i harmoni med sin nästa. Man kommer helt enkelt att längta efter kärlek, på samma sätt som man förr längtade efter rikedom och andra materiella men giftiga värden. Denna längtan efter en varaktig fred mellan människorna är alltså i själva verket en andlig hunger. Och det är alltså denna hunger som inte kan tillfredsställas med materiella ting. Därför får världsåterlösaren rätt. Människan kan inte leva av materialismen allena. Men vad finns det då i världen, som kan utgöra objekt för begär, annat än materialismen eller materiella ting och värden? – Ja, där existerer kärleken. Visserligen är den något okänd när det rör sig om väsen utanför ens äkta hälft, avkomman och familjen, som ju är de gängse objekten för väsendenas sympati. Att älska vilt främmande väsen är inte något som förekommer i stor skala. Men förståelsen av detta att älska sin nästa som sig själv börjar uppenbara sig på flera platser och i flera företeelser i samhället. Fredsförbund, Röda Korset, filantropisk verksamhet, donationer och hjälpfonder, understöd och gåvor till intellektuella ändamål, undervisning och upplysning etc, förutom alla de speciella föranstaltningar som har blivit lag i samhället: socialhjälp och -omsorg, skydd för barn, ålderspension etc. Allt detta är också något som håller på att komma in i världen grundat på en hunger hos vissa delar av mänskligheten.
7. Människan skall leva av de ord, som utgår från Guds mun
Det finns människor som alltså inte kan tänka sig att leva ett liv utan att det är till fördel för nästan och omgivningen. I själva verket är det detta levnadssätt som är att beteckna som "ord, som utgår från Guds mun". Guds ord är inte blott några meningar från Bibeln eller andra heliga böcker. Guds ord är själva det levande livet. Gud talar genom de levande väsendena, vilka är Hans organ. Hur skulle Han annars tala? Han kan ju inte tala genom något ingenting. Och till sist kan människan endast leva genom varje ord av detta tal. Men det stora flertalet ser inte detta tal. De ser visserligen de människor, de handlingar och manifestationer som sker genom Guds redskap, men de anser inte att dessa redskap är redskap för Guds tal. De betraktar varje människa som ett självständigt väsen och hennes handlingar uteslutande som hennes eget påfund. De förstår inte att jaget bakom organismen är Guds jag, och handlingarna bakom varje individ är Guds handlingar, är led i en gudomlig plan. De ser därför inte att livet i och omkring dem är Guds hänvändelse till dem. De kan endast betrakta dessa händelser och handlingar som människoverk och förstår alls inte det gudomliga tal, som genom detta människoverk är riktat till dem. De ser och hör därför inget kosmiskt. Men det är ju denna oförmåga som leder till krig eller mentala dåraktigheter, till en otillfredsställd andlig hunger. Men när det finns en sådan andlig hunger, måste det också finnas en motsvarande tillfredsställelse för denna hunger. Denna hunger kan alltså endast tillfredsställas med "Guds ord", med livets eget tal.
Artikeln är en återgivning av Martinus manuskript till öppningsföredraget i Kosmos Feriebys föredragssal måndagen den 28 juni 1948. Styckerubriker av Ole Therkelsen. Godkänd av rådet den 29/3 2008. Första gången infört i Kosmos nr 8/2008. Föredraget är också återgivet i en artikel som Mogens Møller har bearbetat, och som infördes första gången i Kosmos 22/1968 under rubriken: "Två slags hunger".
Översättning: Mona Rehn
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.