Finns det något som kan fylla människornas medvetande med fruktan och fasa, så är det tanken på döden. Tanken att eventuellt utplånas står för de flesta människor som något fasansfullt och förfärligt. Detta är det inget att säga om, ty "att leva" är nu en gång det naturliga och nödvändiga tillståndet för "det levande väsendet", och "att dö" är något onaturligt och motstridande, som väsendet reagerar emot. "Är det nu alltid så?" kanske en del invänder under hänvisning till att det finns människor som begår självmord och att gamla människor mycket väl kan längta efter döden. Men ingen av dessa båda kategorier människor längtar i själva verket efter att dö. De förstnämnda, självmördarna, längtar efter att komma ut ur en viss obehaglig situation som de befinner sig i och som förmörkar deras medvetande, så att de inte kan se någon annan utväg än att "beröva sig livet", som man säger. De tänker inte på att dö, de tänker bara på att komma bort från förhandenvarande situation, som upptar alla deras tankar och fyller deras sinne med mörker. De är som en människa som håller upp ett litet föremål för sina ögon, så att det tar bort allt ljus för henne och hon sedan tror, att solens ljus är borta för alltid. Inte heller gamla människor längtar efter att dö, de längtar också efter att bli fria från en bestämd situation, nämligen den att befinna sig i en kropp som inte längre är i stånd att tjäna dem som ett värdefullt redskap för livsupplevelse och livsmanifestation i en fysisk värld. Alltså både självmördarna och de gamla som är "mätta av dagar" längtar bort från sitt aktuella tillstånd, men de längtar inte efter att dö. Ingen längtar efter att dö och att en del människor tror, att man kan dö i den meningen att man utplånas och inte mer skulle kunna uppleva och skapa, är den största övertro som överhuvudtaget existerar. Det finns ingen sådan död. Den enda död som finns är det tillstånd människor lever i när de tror på döden och invecklar sig i en materialistisk tankegång, som baseras på egoism och "den starkares rätt". Detta är "de dödas rike", och det är ett fysiskt tillstånd, även om det också kan utsträckas till att bli ett tillstånd som upplevs den första tiden efter det att människan lämnat sin fysiska kropp. Det blir då ett slags "skärseldsupplevelse", som inte får uppfattas som ett straff från en vred gud, men som är en naturlig följd av väsendets tankegång och hela livsinställning. Nu skall ni inte tro, att jag nämner detta för att skrämma er och lägga något ytterligare till all den fruktan för döden som redan finns hos människor. Tvärtom vill jag gärna understryka för er, att det som människor i allmänhet kallar "döden" är början till ett nytt liv, det är i själva verket en "födelse", och liksom det vanligtvis är glädje och lycka då ett människobarn föds till världen, borde det, vilket det i framtiden också kommer att göra, råda glädje och lycka då en människa lämnat den fysiska världen och föds till en annan värld.

Men hur skall övertron på döden kunna avlägsnas från människornas sinnen? Det kan ske endast därigenom att förståelsen av livet och livets lagar väser till i människornas medvetande. De jordiska människorna måste lära sig förstå, att livet inte är bundet till den fysiska materien och beroende av den, utan att det tvärtom är den fysiska materien som kombineras i särskilda former av det levande och är avhängig av detta levandes genomströmning. Då detta levande "något" inte längre genomströmmar en människas organism, blir den ett lik, en samling materia som ännu under en kort tid fortsätter att ha den form som det levande gav den, men som snart upplöses, så att bara skelettet blir kvar. Skelettet har också blivit människornas symbol på död och förintelse och har blivit något skräckinjagande och ohyggligt för dem. Och ändå är den kosmiska sanningen om samma skelett blott den, att det är ett genialiskt stativ, som bär och beskyddar den mänskliga organismen, ett tekniskt mästerverk, som människan själv med sitt tekniska snille inte är i stånd att konstruera maken till.

Vad är nu detta "levande något", vars närvaro gör en organism levande och vars tillbakaträdande gör den till ett lik? Det är själva "det levande väsendet". Allt det vi kallar liv är livsyttringar av levande väsen och när den så kallade döden inträder, är det bara det levande väsendet som upphör att manifestera sig eller framträda genom en bestämd materiekombination, som det under kortare eller längre tid använt som redskap. Människorna lever i den stora villfarelsen, att ett levande väsen är detsamma som en fysisk organism, men de kommer en gång att förstå, att en fysisk organism blott är ett redskap för ett levande väsen och till och med ett redskap som med vissa mellanrum byts ut av olika orsaker och att det levande väsendet då en tid upplever och manifesterar sig genom andra organismer, som inte är fysiska, tills det åter med hjälp av en ny fysisk organism blir i stånd att uppleva ett nytt liv i den fysiska världen.

I mina kosmiska analyser i mitt huvudverk Livets Bog har jag genomanalyserat de tre eviga principer som finns bakom hela universum som ett levande väsen och visat, att samma principer finns bakom alla levande väsen i universum. Människan liksom alla andra väsen är verkligen "skapade till Guds avbild, till att vara honom lika", som det heter i Bibeln, och det är de, därför att de genom dessa tre principer, som i själva verket är en princip, den treeniga principen, är ett med den evige Fadern eller det universella väsen vari de i all evighet "lever, rör sig och är till". Bakom universums liv finns den evige skaparen med sin skaparförmåga, som är lika evig, och det eviga resultatet av skaparen och skaparförmågan, det skapade, är evigt i den meningen, att det är det evigt föränderliga. Att skapa är inte att låta något uppstå ur intet, det är en omöjlighet. Att skapa betyder att förvandla något från ett tillstånd till ett annat, och bakom denna tillståndsförvandling ligger lagen om orsak och verkan och livets eviga kretslopp. Den fysiska vetenskapen har så smått börjat komma på spåren av vissa universella sanningar, men dess materialistiska inställning hindrar den att komma vidare. Detta sägs inte som kritik, ty det är ju just den fysiska vetenskapens uppgift att utforska den fysiska materiens egenskaper och struktur. Men denna vetenskap leder till gränsen av en annan vetenskap, den andliga vetenskapen, vars uppgift är att berätta för människorna om de andliga eller strålformiga materierna, vilka som en skala går från de finare fysiska materierna till de grövre andliga materierna, som i sin tur leder fram mot finare och finare andliga eller psykiska materier. Den fysiska vetenskapens arbete med strålar och vågor, med elektricitet och magnetism har visat åtskilliga människor, som frigjort sig från vanetänkande och materialistiska fördomar, vilka stora möjligheter för utforskning av hittills okända områden av livet och dess lagar som ligger framför människorna i framtiden. Dödens problem är något av det som genom en sådan forskning och nya upptäckter skall upphöra med att vara ett problem för människorna, eftersom de kommer att se, att den så kallade döden blott är en av livets mångfaldiga förvandlingsprocesser, som på människornas nuvarande utvecklingssteg är nödvändig och logisk, liksom det är nödvändigt och logiskt för vissa insekter att förvandla sig från larv till puppa och från puppa till fjäril.

Då människor tänker på döden och de i sitt medvetande låter den möjligheten stå öppen, att det kan finnas ett liv efter detta, blir nästa tanke: hur kommer ett sådant liv att forma sig? Och svaret måste bli: det utvecklande av liv och den livsupplevelse som en människa får vara med om, då hon lämnat sin fysiska organism, formar sig efter vederbörandes tankegång, vanor, tro och moraliska och intellektuella standard. Det som i särskild grad fyllt människans medvetande, medan hon levde i den fysiska världen, kommer också att prägla hennes tillvaro sedan hon lämnat denna världen. En människas tankar är ju inte något gripbart, ja, det finns till och med vissa människor som säger: "tankar, det är ju ingenting". Men detta är en stor villfarelse. Visserligen är tankar ogripbara, om de inte manifesteras i fysisk skapelse, men de finns där likafullt, och de är något väsentligt hos människan. Hela den moderna civilisationen är manifesterade tankar, vilket i själva verket vill säga materialiserade tankar. Materialisation är nämligen inte något som bara förekommer vid vissa spiritistiska seanser; all fysisk skapelse är i själva verket variationer av materialisation. Det är förvandlingar baserade på materiernas kretslopp, och dessa förvandlingar kan gå fort eller långsamt, liksom ett hjul kan snurra fort eller långsamt. Exempel på en sådan långsam materialisation är skapandet av ett av människornas tekniska mästerverk, en bro över en avgrund eller liknande. Tanke fogas till tanke i teknikerns medvetande, konstruktionens bärförmåga blir noga uträknad, en mängd teckningar görs, kanske också en modell, och många andra stadier genomgås, innan den färdiga bron kan bära människorna över djupet. Men denna färdiga bro är materialiserade tankar, även om det tog åtskilliga år att materialisera dem. Ett exempel på snabb materialisation i människans dagliga liv är radion. Speakerns tankar materialiseras till ord, alltså till särskilda ljudvågor, som i sin tur dematerialiseras av mikrofonen och med otrolig hastighet far genom etern. Vår radiomottagare materialiserar åter radiovågorna till ljudvågor, som träffar vårt öra, och genom vårt nervsystem och vårt medvetande dematerialiseras ljudvågorna igen och blir till tankar. Något så vanligt som brobyggnad och radio är alltså i själva verket förknippat med det som människorna annars skulle kalla övernaturligt. På samma sätt blir mycket av det som människorna kallar övernaturligt helt naturligt, om man bara efterhand kan lära känna de lagar enligt vilka dessa så kallade övernaturliga företeelser äger rum.

När människorna börjar förstå, att deras liv i den fysiska världen är ett liv i en materialiserad tankevärld, kommer deras inställning till andliga problem så småningom att förändras och därmed också deras inställning till den så kallade döden. Men människor är ännu så vana vid att tankar inte betyder något, "tankar är tullfria", säger man, och ändå är sanningen den, att människorna både vid förvandlingsprocessen från den andliga till den fysiska världen, alltså födelsen eller inkarnationen, och vid förvandlingen från den fysiska till den andliga världen, den så kallade döden, måste "betala tull" för sina tankar, då ju deras ödesutformning både i den fysiska och i den andliga världen är avhängig av deras sätt att tänka på. Människorna inkarnerar här i den fysiska världen för att lära sig tänka logiskt, dvs. i överensstämmelse med livets lagar. När människorna inte gör det, tänker de fel, och i den fysiska världen "gör det ont" att tänka fel.

Det förhållandet att det "gör ont" att tänka mot livslagarna får så småningom människorna att försöka tänka i andra banor än dem som skapade lidande och smärta, deras livsinställning och livsmanifestation förändras. Men skulle väsendena då inte kunna lära sig något sådant i den andliga världen? Nej, det kan de inte, i de andliga världarna finns det inte något lidande eller någon smärta. Att det kan förekomma i mellantillståndet eller den allra första tiden sedan väsendet lämnat sin fysiska kropp, beror bara på att detta tillstånd faktiskt är en del av den fysiska världen, där människorna är fängslade i sin egen materialistiska tankegång. Den befrias de från av skyddsänglarna, när de ber om hjälp, och därefter upplever de sitt kretslopp genom de andliga sfärerna, och deras upplevelser där är avhängiga av vad deras medvetande rymmer av rent mänsklig tankegång. Glädjen att vara tillsammans med andra människor som man är på våglängd med kan ju vara stor redan här i den fysiska världen, och ändå är den ingenting i jämförelse med den glädje och nästakärlek man kommer att märka strömmar ut från väsendena i de andliga världarna. Musik, konst och vetenskap är särskilda tankeklimat, vilka alla som har intressen inom dessa områden har möjlighet att komma på våglängd med på det andliga planet i en så koncentrerad form som deras medvetande kan ta emot. Man lär sig alltså ingenting nytt i de andliga världarna i den meningen, att man utvecklas moraliskt och intellektuellt. Men man upptäcker, att man kan använda de talanger man utvecklat i den fysiska världen i större utsträckning och med ögonblickligt verkande kraft. Man tänker och så står tankarna som bilder i andlig materia. Väsendenas andliga kroppar består också av tankemateria, och därför är det ingen svårighet för människor som känt varandra och hållit av varandra att också känna igen varandra i den andliga världen. Det kan de och då de tänker på varandra kommer de att mötas, och de kommer att visa sig för varandra i en gestalt som liknar den vari de kände varandra i den fysiska världen, även om den andliga kroppen kommer att vara vackrare.

Det finns ingen anledning att hysa fruktan för döden, som leder människan in i en skön och ljus tankevärld, men det finns all möjlig anledning att arbeta på sin egen tankevärlds utveckling, medan man lever på det fysiska planet, eftersom man därigenom skapar ännu större och skönare möjligheter för vad livet i de andliga världarna kan bringa en samtidigt som man skapar bättre möjligheter för vad nästa fysiska inkarnation skall bringa av upplevelser och vidare utveckling. När den jordiska människan genom en rad fysiska inkarnationer med mellanliggande uppehåll i de andliga världarna, som formar sig som ett kretslopp genom dessa sfärer, fått sin tankevärld renad från egoismens och materialismens slagg, kommer hon att uppleva kosmiska glimtar i en fysisk inkarnation och efterhand det fulla kosmiska medvetandet. Då har hon lärt sig att tänka i överensstämmelse med lagarna, hon kan tänka Gudomens tankar, och hennes vidare utveckling kommer att forma sig som ett dagsmedvetet medarbetarskap i Gudomens tjänst. Då har hon med sina tankar övervunnit döden och blivit ett med Gudomens tankevärld.