Jag har tidigare förklarat, att livsmysteriets lösning inte finns på det materiella planet, utan att allting visar att det sida vid sida med det fysiska planet existerar ett annat tillvaroplan, och att vi således för att kunna uppleva livet måste framträda i två världar. Vi har alltså den fysiska, kroppsliga världen och den andliga medvetandevärlden eller mentala världen. Jag har påpekat på vilket sätt begreppen tid och rum och de därav frambringade mått- och viktfaciten, eller den rent materialistiska vetenskapen och världsuppfattningen, inte kan ge någon förklaring på mer än den materiella världen och därmed endast erkänner tid och rum. Men världsbilden är inte en bild bestående av tid och rum. Världsbilden är inte enbart de skapade tingen. Den sanna världsbilden består i första hand av två huvudanalyser som även ett barn kan förstå, nämligen "det skapade" och "skaparen". I det dagliga livet blir vi således oundvikligen vittne till denna skapelse. Men att bli vittne till något är detsamma som att uppleva något. Därmed blir det alltså till ett faktum, att det är något som upplever, och något som upplevs. Och ser vi på oss själva, utgör vi precis som varje existerande levande väsen samma analys. Vi utgör ett upplevande jag och det upplevda, som i sin tur utgör ett skapande jag och våra skapelser.

Vi har därför goda förutsättningar inom oss själva att komma till klarhet över själva livets djupaste hemlighet. Vi utgör ju ett litet område utrustat med precis samma analys som världsalltet. Och inom denna analys ser vi, att ingenting kan bli till av sig självt och att ingenting logiskt kan bli till i kraft av tillfälligheter, utan uteslutande genom en föregående psykisk process, som benämns medvetande eller mentalitet. Men när det således inom det fält av världsalltet som vi kan överblicka till hundra procent, inte existerar någon som helst möjlighet för att något kan byggas upp av sig själv på ett logiskt sätt, finns det inte någon som helst anledning att anta, att en sådan process skulle vara möjlig i naturen eller universum, i den del av detta som vi inte kan överblicka. Tvärtom, vi har alltså hela universums egen bekräftelse på att en logisk skapelse är en verkan av en föregående psykisk process, vilket vill säga ett resultat av mentalitet eller medvetande. Det fundamentala i tillvaron blir således inte de fysiska skapelserna, utan den psykiska process genom vilken de är ett resultat. Det viktigaste bakom våra fysiska handlingar, skapelser och upplevelser kan därför inte vara dessa skapade ting, utan det mentala tillstånd som vi genom denna fysiska skapelse eller detta frambringande försätts i. Detta betyder i sin tur att det blir synligt hur lite mått och vikt, tid och rum betyder vid sidan av de psykiska företeelserna som verkar i oss.

Vårt livstillstånd är således inte vårt fysiska, utan vårt psykiska tillstånd. Detta kan framträda som en upplevelse av sorg och olycka, och det kan vara en upplevelse av glädje och välbefinnande. Och är det inte ett faktum, att glädje och välbefinnande är det eftertraktade målet för alla levande väsen? Det måste alltså vara detta som är livets mening. Men glädje och välbefinnande är ett resultat av skapelse, på samma sätt som sorg och olycka också är ett resultat av samma process. Man kan alltså genom skapelse uppnå två resultat, nämligen en behagsupplevelse och en obehagsupplevelse. Om skapelsen skänker oss glädje och välbefinnande, betecknar vi den som fullkomlig. Har den däremot medfört olycka och sorg, säger vi att den är ofullkomlig. Det färdiga resultatet av skapelsen är alltså inte något fysiskt, utan något psykiskt. Det måste därför vara detta psykiska tillstånd, som måste vara det fundamentala i livets upplevelse. Det visar sig då också, att denna sida av vårt framträdande blir mer och mer fundamental med åren. Samtidigt som den fysiska kroppens kapacitet avtar, organismen åldras och blir skröplig, försvagas inte mentalitets- eller erfarenhetsområdet. Det finns inget väsen som förnimmer mental ålderdom. Det är precis som att man redan här på det fysiska planet kan börja uppleva något evigt. Jag kan själv omöjligt känna någon mental ålderdom, även om den fysiska kroppen redan på flera områden utåt sett börjar visa tecken på den fysiska hösten. Jag måste använda glasögon när jag ska läsa, liksom jag naturligtvis inte heller kan löpa i kapp med en tjugoåring, helt bortsett från de rynkor och gråa hår som naturligtvis också uttrycker livets begynnande sensommar eller begynnande ålderdom. Men mitt i allt detta känner jag mig mentalt sett precis som en tjugo- eller trettioåring. Att ett levande väsen vid ålderdomens inträdande har blivit skröpligt, inte kan höra eller se, inte kan minnas eller tänka klart, är endast något yttre fysiskt kroppsligt och är således inte ett psykiskt problem. Det är en redskapsfråga. Att en man kör i en skraltig bil, som hackar, spottar och fräser på grund av ålderdom och slitage, behöver inte betyda att den man som sitter bakom ratten är en gammal man.

Man måste således förstå att det existerar ett tidlöst väsen bakom de fysiska, kroppsliga upplevelserna och därmed en motsvarande tidlös existens. Om ett väsen har försvagade ögon, är dess synförmåga i motsvarande grad nedsatt, oberoende av ålderdom. Detsamma gäller om andra fysiska organ är defekta – då blir väsendets fysiska upplevelse- och manifestationsförmåga också i motsvarande grad defekt, såväl hos den unga som hos den gamla människan. Då ålderdomen endast är ett resultat av defekta fysiska organ, kan den således i sig själv endast vara ett fysiskt problem. Det kan endast beröra de medvetandefunktioner som är beroende av den fysiska organfunktionen. Men människans bakomliggande, uppsummerade erfarenheter och vetande är helt oberörda. Att hon inte kan få in detta vetande i sin defekta hjärna, att hjärnans defekta tillstånd inte kan befordra det fysiska minnet osv., betyder ju inte att väsendet har förlorat sina en gång upplevda erfarenheter och sin kunskap, sina talanger och livsbegär. Detta försvagade tillstånd som väsendets ålderdom uppvisar utåt, är endast en begynnande fysisk dödsprocess. Väsendet är fysiskt döende med ålderdomen, men som vi här förstår, betyder det alltså inte att hon är psykiskt eller mentalt döende.

Men vi vet ju, som jag tidigare har förklarat, att all materia är lagbunden i en kretsloppsprincip. Ingen materia, oavsett hur fast den än är sammanfogad, kan fortsätta att bestå, utan måste förr eller senare gå sin upplösning till mötes. Även de hårdaste diamanter kan inte bestå för evigt, utan måste upplösas och övergå i kretsloppets eviga omvandling av materierna. Det är därför som natt och dag, sommar och vinter, kyla och värme inte kan upphöra, och det är därför som barndom och mogen ålder, ungdom och ålderdom inte heller kan upphöra. Men då kretsloppet befordrar denna materieomvandling, blir kontrastskapelserna och därmed livsupplevelsen möjlig. Utan denna materieomvandling skulle all livsupplevelse vara en total omöjlighet. Den död, som ålderdomen uttrycker, är alltså inte en psykisk död, utan endast en materieomvandling, som för det upplevande något endast blir en upplevelse analog med dess upplevelse av dag och natt, vinter och sommar. Den fysiska ålderdomen är alltså bara något förbigående som jaget på det psykiska planet efter hand kan överblicka, som det kan överblicka sina upplevelser av dagar och nätter, vintrar och somrar på det fysiska planet.

För den oinvigda människan blir denna ålderdomsprocess något nedslående, något besvärligt och tråkigt, ja, den kan till synes ta död på livslusten. Men det är också endast som det verkar, när individen befinner sig i sitt fysiska, vakna dagsmedvetande. När människan sover och befinner sig utanför den gamla skröpliga fysiska kroppen och likaså den därav skapade inbillningen att vara gammal, och hon är fri från andra mörka inbillningar, upplever hon en strålande livslust och glädje på det andliga planet. Gamla människor kan ju ha de härligaste drömmar, där de är fria från ålderdomens alla skavanker. En åttioåring kan mycket väl vakna upp med de vackraste minnen av att ha upplevt sig själv framträda i drömmen i en strålande ung och underbar kropp och kan ha sett andra av sina, på det fysiska planet, jämngamla åldringar på samma sätt framträda med unga kroppar och i en aktivitet som inte lämnar något övrigt att önska vad gäller den fysiska verksamheten. Då kommer man att säga, men det är ju bara en dröm. Ja, men vad skulle det väl annars vara? När ni ligger i er säng och är en gammal åldring på åttio år och upplever som en realistisk verklighet att ni endast är tjugo eller trettio, kan denna upplevelse inte vara fysisk. Det slags mirakel inträffar inte. Och var inte drömmen under upplevelsen en lika verklig, vaken dagsmedveten upplevelse som den som det fysiska dagsmedvetandet upplever? Om ni inte hade vaknat ur drömmen, skulle ni ju ha levt vidare i den och aldrig upptäckt att det var en dröm. Det är ju precis det som sker vid den fysiska döden. Och kan ni med absolut säkerhet garantera att ni inte inom kort vaknar och upptäcker att det bara är en dröm att ni nu upplever mitt föredrag och denna församling?

Men drömmar är något som inte behöver vara tillfälliga händelseförlopp. Hos det invigda väsendet är drömmarna underlagda hans vilja. För detta väsen är drömmarna därför inte längre "bara drömmar". För denna individ är drömupplevelserna drömtilldragelser som är vakna, dagsmedvetna realiteter. Väsendet kan på det psykiska planet färdas genom rummet, uppleva avlägsna platser, städer, djur och människor. Det kan uppleva händelser som inträffat i det förflutna, liksom det också kan se händelser som senare kommer att manifesteras på det fysiska planet. Men då denna vandring på det psykiska planet fordrar att den psykiska kroppen, de psykiska organen, måste avskiljas från den fysiska organismen, och detta avskiljande är onaturligt, förstår man att det invigda väsendet endast vid ett fåtal tillfällen, närmare bestämt endast vid tillfällen som är ett nödvändigt led i dess invigning, använder sig av denna vakna färd i drömlandet, som inte är något drömland, utan en realistisk andlig värld, ett tillvaroplan analogt med det fysiska tillvaroplanet.

Det invigda väsendet upplever därmed som vaket dagsmedvetande att kunna leva, vilket vill säga kunna uppleva och tänka oberoende av den fysiska organismen. För detta väsen blir odödligheten såldes redan här på det vakna, fysiska planet upplevd som ett dagsmedvetet faktum. Att dess medväsen inte förstår eller tror på dess förmåga, förändrar ju inte detta faktum. Och man ska heller inte tro att det av stor vikt för den invigde att få det bevisat. Om det var det, skulle väsendet inte vara moget för invigning och skulle inte på ett naturligt sätt ha tillägnat sig denna upplevelseförmåga, helt bortsett från att denna upplevelseform, för det med en högpsykisk invigning begåvade väsendet, endast är en sekundär upplevelseform, som måste lämna plats för hans kosmiska eller högpsykiska upplevelseförmåga, som är den primära, och vars kapacitet omfattar mer än det tiodubbla när de gäller genomträngningsförmåga och klarhet.

För den oinvigde är det absolut skadligt att färdas i den andliga världen utöver den färd som hans normala nattsömn tillåter. Ja, blott detta att drömma åstadkommer ju en trötthet och en apati i det vakna dagsmedvetandet. Och det är naturligtvis heller inte livets mening att man ska färdas i andevärlden vid sidan om den normala sovtiden. Vad får man då ut av den fysiska världen? Vi har inte fötts in i den fysiska världen för att med våld och makt förhindra detta upplevelsetillstånd genom att i möjligaste mån ignorera det och slösa bort det genom drömexperiment, som till och med är livsfarliga. Det oinvigda väsendet kan inte räkna med något särskilt effektivt skydd under dessa vakna forcerade drömvandringar eller onormala resor i den psykiska världen. Och det kan mycket lätt hända att krafter, som väsendet inte självt kan hantera, avbryter dess förbindelse med dess fysiska kropp som blir till ett lik, medan det i ett högst ofärdigt tillstånd är hänvisat till drömlandet och under en tid måste leva i ett motsvarande ofärdigt eller abnormt andligt upplevelsetillstånd.

När det gäller individens ålderdom är den alltså dödens förgård. Den är ett begynnande nedåtgående fysiskt upplevelsetillstånd. Detta nedåtgående tillstånd omfattar endast den fysiska upplevelseförmågan och skapar- eller manifestationsförmågan, men inte mentaliteten. De upplevda erfarenheterna, vanorna och böjelserna finns fortfarande kvar, men inkapslas nu mer och mer i några andliga organ som jag har kallat talangkärnor, i vilka de kan övervintra under den tid som väsendet nu kommer att uppehålla sig i den andliga eller psykiska världen. Under ålderdomen stängs således det ena efter det andra av väsendets fysiska livskraftsprinciper av. Detta är grunden till ålderdomens inträde och inte de kosmiska strålarna som den materialistiska vetenskapen för ögonblicket är så fascinerad av. Detta att livskraftsprinciperna börjar stängas av för de olika fysiska organen, medför ju att väsendet inte kan upprätthålla det nödvändiga motståndet mot de kosmiska strålarnas inverkan. Dessa strålar kommer då att bryta ner livet, lika väl som de, där individens livskraft är dessa överlägsna, är med om att betinga skapelsen av väsendets inkarnation på det fysiska planet, dess barndom, ungdom och mogna ålder. Där solens strålar försvagas för mycket, uppstår livlösheten och vintern, och där de behärskas av en anpassad styrkegrad, uppstår sommaren, och där de strömmar fram utan hinder, förbränns livsmöjligheterna, och de heta sandöknarna uppstår. Så är det med all materia i förhållande till de levande väsendenas livskraftsprinciper, antingen materien är kosmiska strålar eller fysiska solstrålar, eld eller vatten.

Det hjälper inte att låsa in sig i en blykällare. Kretsloppets princip och därmed ålderdomens inträde är en livsbetingelse. Att förhindra ålderdomen skulle vara att förhindra kretsloppet. Men då kretsloppet inte har tillkommit genom lagstiftning, utan hör till de eviga principerna, vilka står över skapelse, tid och rum och därför evigt har betingat skapelse, kommer en sådan manifestation att vara en total omöjlighet, helt bortsett från dess abnorma natur. Det betyder naturligtvis inte att man inte på ett eller annat område kan skapa ett visst extra motstånd mot de nedbrytande strålarnas verkningar på den ena eller den andra materien, men själva ålderdomens innersta orsak är ju därmed inte avlägsnad, då den inte kan påverkas av tids- eller rumsdimensionella företeelser. Vi kan således inte räkna med att någonsin kunna undgå att bli gamla.

Men ålderdomen kan också vara oerhört vacker och en härlig upplevelse. En människa, som genom hela sitt liv, sin ungdom och sitt vuxna liv, har slitit och släpat, arbetat och arbetat, kan få uppleva en underbar vila under ålderdomen. Hon har genom hela denna livsperiod berikat sig från en inre källa, varifrån ett hemligt källsprång av minnen under ensamma stunder kan erbjuda de mest underbara upplevelser. Också detta upplevelsetillstånd är en begynnande upplevelse på det andliga planet.