I mina två senaste föredrag har jag förklarat hur utvecklingen förde de levande väsendena in i nya förnimmelsesdimensioner, så att det ena nya förnimmelseområdet efter det andra dök upp. På så sätt blev synen och hörseln och alla de andra fundamentala sinnena till allteftersom. Jag förklarade dessutom hur mänskligheten var indelad i tre stora grupper, alltefter livets tre stora huvudsakliga förnimmelsedimensioner: instinkt-, intelligens-, och intuitionsdimensionen, där den sista är den som skapar grundvalen för kosmiskt medvetande och gör människan medveten i livets mening och sin egen odödlighet. Jag förklarade också hur det kommer sig att kärleken ligger till grund för det kosmiska medvetandets utveckling, och att detta sinne således är en produkt av en organisk funktion precis som de övriga sinnena: synen, hörseln och så vidare. På samma sätt som det finns en värld runt det levande väsendet i form av ljuset, som ger alla ting kolorit i form av ljus, skugga och färger, så finns det också en värld av mentalt ljus omkring samma väsen, som ger livet mental kolorit, mentala detaljer, färger och ljus. Och på samma sätt som det materiella ljuset har skapat individens synorgan, ögonen, så är det mentala ljuset också i färd med att skapa synorgan för det mentala ljuset och de av detta skapade detaljerna.

Och måste inte alla individer konstant vara på sig vakt mot sin nästa? Måste de inte på många områden dölja och hemlighålla sina tankar och känslor, därför att deras omgivning annars skulle få material för sitt baktalande, sin talang för oärlighet och överdrifter, sitt sensationsbegär. Måste inte människorna var och en frukta denna talang hos den ena eller den andra inom sin bekantskapskrets? Att de själva utgör ett sådant fruktans eller skräckens objekt för sina medväsen, brukar man i allmänhet inte skänka någon tanke åt, och bekämpar därför detta i långt mindre grad. Vad måste inte denna dagliga fruktan för sin nästa föra med sig av all tänkbar kamp för att gardera sig emot denna sin nästa? En av de viktigaste tillgångarna i denna kamp är hyckleri eller kamouflage med tillhörande vanemässiga lögnaktighet eller oärlighet. Man vill gärna att ens nästa ska bli imponerad, man vill gärna själv vara på toppen och att ens nästa ska vara vår fotpall. Man vill gärna att ens nästa ska tro att vi har en stor begåvning på det ena eller andra området. Ja, så van är den vanliga jordmänniskan när det gäller att inbilla sin nästa falska föreställningar om sina dygder och positioner, att hon ibland själv faller för den suggestion hon önskade att påföra sin nästa. Hon blir offer för sin egen inbillning och kan till sist inte alls se sanningen om sig själv, utan tror att hon verkligen är den stora begåvning, den ideala personen, det fullkomliga väsen som hon önskade att inbilla sin nästa att hon är. Och det värsta är att hon dömer alla andra väsen och ting utifrån denna falska mentala position, denna inbillade begåvning. Hon sveper in denna begåvning med osanningar eller lögner och försvarar denna sin inbillade begåvning och blir ett ännu mer fruktat och besvärligt väsen för sin omgivning. Men då nu mänskligheten så att säga uteslutande består av sådana individer, som mer eller mindre är icke färdiga väsen, som mer eller mindre måste fruktas därför att de inte är färdiga med att vara till besvär för sin omgivning, och således på sätt och vis är giftiga, blir det mänskliga samhället en djungel att leva i. Det är en värld i vilken alla är i krig med alla.

Gentemot detta mentala tillstånd kan en materialistisk vetenskap inte åstadkomma någonting alls. Den inrättar straffanstalter och tukthus, den skapar polis och militär, den låter unga människor utbildas i att använda mordvapen, krigsmaskiner och apparater för ödeläggelse, trots att den har låtit denna ungdom under dess barndom genomgå en undervisning i att man ska älska sin nästa och vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra. Kan något vara mer förvirrande än att låta barnet konfirmeras och döpas av auktoriserade myndigheter, präster i högtidliga dräkter med prästrock, kors och krage, i Faderns, sonens och den heliga andens namn och således inviga det till att bli en fredens och kärlekens tjänare, för att, så snart barnet växer ut ur barnstadiet och skolan, tvinga det till att lära sig hantera kulsprutor, svärd och bomber, så att fienden kan lemlästas, krossas, slås ihjäl – och detta till varje pris, även när individen måste betala med sitt eget liv? I militärskolan kallas denna mentala sfär "ärans fält". I den nordiska gudaläran var det idealet, vägen till dåtidens paradis Valhall. Så länge man är ett barn, uppfostras man alltså av statens myndigheter till att vara Jesus lärjunge, men när man blir vuxen tvingas man av staten att tjäna de nordiska gudarna och hylla svärdet, makten och dråpet som det högsta idealet. Och dock är det ingen som tror på Valhall, men alla är rädda för att komma till helvetet.

Dessa ord sägs inte för att klandra varken den ena eller den andra, eller för att förringa militären eller staten. Men vill man vara neutral eller på ett helt opartiskt sätt se den nakna sanningen eller vad det är som sker, då måste man helt och hållet avlägsna sina personliga intressen i förhållande till de objekt som man vill utforska, ty annars får man absolut inte någon opartisk uppfattning, och en partisk uppfattning kan aldrig vara sann och därför heller aldrig vara korrekt. Den partiska individen övervärderar tingen till fördel för sitt älsklingsobjekt. Militaristen försvarar militarismen, fredsaktivisten försvarar fredsansträngningarna, de kristna försvarar kristendomen, och buddhisten försvarar buddhismen. Således försvarar varje part sina olika intresseområden. I deras uppfattning finns det inte något intresse för den verkliga sanningen, utan ett intresse för att deras speciella område ska bli det överlägsna, det dominerande, det som innehar makten. Och deras liv är således dömt till krig, till kamp, till lemlästning, olycka, sorg och lidande, antingen de befinner sig i en religiös sekt eller i ett politiskt parti. Varken religiösa sekter, religioner eller partier kan frälsa världen. Så snart ett ting har blivit en förening, en sammanslutning, har den blivit partisk inför sin egen existens, oberoende av vad det än må kosta ens nästa, andra sekter, andra partier och rörelser. Människans mening måste bringas i kontakt med livets mening.