Varje levande väsen är i själva verket en företeelse, som är i rörelse, och det gäller inte endast i den betydelsen att vår fysiska kropp rör sig från plats till plats. Bakom den fysiska rörelsen existerar en annan form av rörelse, som man kallar förvandling. Alla levande väsen är underkastade en process, genom vilken de omöjligt kan förbli samma väsen som tidigare. Denna förvandlingsprocess är både en fysisk och en andlig realitet. Den fysiska förvandlingen upplever vi som barndom, ungdom, mandom och ålderdom, och vi kan med de fysiska sinnena uppleva att organismen i en fysisk inkarnation går igenom dessa förvandlingar. Men ett fysiskt liv är ju inte blott en förvandling av en fysisk organism. Bakom denna yttre förvandling ligger en inre mental förvandling baserad på upplevelse och erfarenhet. Varje ny upplevelse är en ny erfarenhet, och en ny erfarenhet är ett berikande av medvetandet. Alla levande väsen på detta klot är underkastade en förvandlings- eller utvecklingsprocess från primitiva mentala tillstånd till högintellektuella tillstånd i organismer, som är långt bättre redskap för upplevelse och manifestation av skapande förmågor än vad de nuvarande fysiska organismerna är. Denna stora förvandlingsprocess är särskilt aktuell för de väsen, som framträder här på jorden som människor. Och att den i särskild grad är aktuell för människorna, beror på att de har kommit så långt fram i utvecklingen att de kan börja uppleva den dagsmedvetet i motsats till djuren, vilka ännu endast upplever genom instinkt och en primitivare känsla.

Mellan den jordiska människan och andra väsen här på klotet, som tillhör djurriket, är det den väsentliga skillnaden, att jordmänniskan är på väg ut ur djurriket mot ett högre utvecklingsstadium, vars principer och lagar mer eller mindre redan börjar göra sig gällande i hennes medvetande. Jordmänniskan upplever en mental rörelse, som är en förvandlingsprocess från djur till riktig människa. Djurets mentala rörelser är instinktbetonade och skapar ingen konflikt i mentaliteten, men hos den jordiska människan finns både en degenererande djurmentalitet och en begynnande människomentalitet, och spänningen mellan dessa två former av mentalitet kommer oundvikligen att skapa konflikter och inre kamp i den jordiska människans sinne. Djuret leds och styrs av sin egen självbevarelsedrift, som instinktivt får det att göra det riktiga i den speciella situation det upplever. Och för djuret är "det riktiga" alltid det som är till gagn för det självt eller artens bestånd.

Men i den jordiska människans medvetande håller det på att uppstå en natur, som går i motsatt riktning emot djurets natur. Medan djuret styrs av sin egen självbevarelsedrift, måste människan mer och mer själv ta ställning till sin livsform eller livsmanifestation med hjälp av vaken dagsmedveten viljeföring. Denna vakna dagsmedvetna viljeföring går ofta emot den från djurriket nedärvda självbevarelsedriften, som ännu bor i den jordiska människan som vanemedvetande. Därmed uppstår det en konflikt. Medan det hos djuret medför en naturlig och lycklig livsupplevelse att följa självbevarelsedriften eller själviskheten, skapar det hos människan olycka och lidande att följa denna tendens. Människan känner det kanske inte genast, just därför att självbevarelsedriften är en vanefunktion. Men hon upplever efter hand verkningarna av sin själviskhet, och dessa erfarenheter skapar rörelse eller förvandling i medvetandet, en kursändring håller på att äga rum. Där kursen tidigare var satt mot "den starkares rätt", och detta att gagna betydde att vara till gagn för sig själv, måste den jordiska människan nu, för att uppleva lyckan, börja skapa denna själv med sin vilja genom att bekämpa sin själviskhet och de i hennes väsen nedärvda djuriska drifterna och begären. Hon måste med sin vilja tvinga sig till att ge avkall på många av de företeelser hon begär, men som hon kan börja se är till besvär eller lidande för andra väsen. I samma grad som hon med sin vilja kan göra detta, växer hon in i ett nytt livsstadium, hennes liv börjar följa en kurs, vars mål är att leva till gagn för helheten och vars resultat eller verkningar inte är dråp, plundring och kamp, utan nästakärlek och en manifestation av intellektuella förmågor som kommer att förvandla jorden till en värld där humanitet, konst och vetenskap skall blomstra som aldrig förr och staterna förenas till en människostat, där begreppet "den starkares rätt" är okänt.

Det har redan gjorts mycket för att hjälpa mänskligheten fram till ett sådant tillstånd, men det saknas alltjämt något för att människorna skall kunna nå det. Religionerna har hjälpt människorna en bra bit framåt, och några människor kan ännu hjälpas av sin blinda tro på frälsning genom religionen. Men det blir fler och fler människor i alla delar av världen, som inte kan nöja sig med att tro. Deras rent vetenskapliga inställning till livet och deras utvecklade intelligens gör dem ur stånd att tro på dogmer eller inspireras av ceremonier. De kräver fakta och vill gärna förstå och inte blott tro. De saknar "kompass" att styra sin kurs efter. Människorna är som en hel serie små skepp, som seglar på ett stort mentalt världshav. De skall allesammans till samma hamn, men de är högst oeniga om kursen. Därför råder det ett förfärligt kaos på detta hav, och katastrofala sammanstötningar händer varje ögonblick. Det är därför inte bara enstaka skepp som kolliderar och skadas eller ödeläggs, utan det händer att hela grupper av skepp seglas i sank. Världskrig, revolutioner, sabotage och vad man nu kallar alla dessa krigshandlingar, är sådana kollektiva sänkningar av skepp på det mentala världshavet. Skeppen kan gå under, men kaptenen kommer alltid att få ett nytt skepp att segla med, och kaptenen är i detta fall det levande väsendets jag, som skall försöka hitta rätt kurs mot det gemensamma målet, den gemensamma hamnen, som är det mentala tillstånd som karakteriseras som "människan som Guds avbild".

Många av de sjöfarande har en benägenhet att anse att bara de själva känner till den rätta kursen och seglar absolut rätt, medan saken är den att de i själva verket är på villospår och kommer inte att finna hamnen med de medel de använder för att orientera sig. De försöker ibland med våld och makt, ibland med fanatiska uttalanden, att övertala andra skepp att följa deras kurs. De är bundna till speciella teorier och föreställningar av politisk, religiös eller annan art, vilkas mål de påstår, är alla människors mål. Men ingen religiös rörelse, ingen sekt eller världsreligion och absolut inget av de i dag existerande politiska partierna kommer någonsin att uppnå att få alla världens människor till anhängare. Alla dessa "rörelser" rör sig mer eller mindre i felaktig riktning. Deras "kompass" är missvisande. Hur yttrar sig dessa livskompassens missvisningar? De yttrar sig på det sättet att dessa politiska och religiösa rörelser och även många slags idealistiska föreningar visserligen talar om nästakärlek och humanitet. Men de förstår alls inte kärlekens väsen. De har en väldig sympati för något och stark antipati mot något annat, en antipati som i vissa fall yttrar sig som "helig vrede", "rättfärdig harm", ja, ibland som hat. Men det är omöjligt för skeppen på det mentala världshavet att nå den hamn som de längtar efter, så länge de ännu har hat eller antipati ombord. Den verkliga mänskliga kärleken, som Kristus har visat människorna och som alla forna tiders störste vise har talat om, vänder sig inte med antipati mot någon eller något. Kristus sade: "Du skall älska dem som hatar och förföljer dig", och han talade om att förlåta inte blott sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger dagligen. Ingen människa råkar väl någonsin ut för att behöva förlåta flera gånger på en dag. Men kan man då lära sig att förlåta? Inte så länge man endast använder sina känslor. Först när man med sin intelligens verkligen förstår att ingen människa för närvarande kan vara annorlunda än hon är, därför att hon med sitt sätt att vara representerar ett visst tillfälligt utvecklingsstadium baserat på erfarenheter och upplevelser i det förgångna, kan man se att hon "inte vet vad hon gör". Om hon verkligen visste det, skulle hon inte göra det. När man själv inte kan nännas göra det som den andra människan har gjort, är det ju därför att man i sitt medvetande har erfarenhet av att det inte är rätt att göra så. Men det har alltså den andra människan ännu inte erfarenheter av i sitt medvetande, därför handlar hon som hon gör. Men hon kommer att få erfarenheterna i framtiden, därför att hon måste skörda som hon har sått, och då kommer inte hon heller längre att kunna nännas att göra så. Man kan inte kräva av något levande väsen att det skall handla utifrån erfarenheter som det ännu inte har. Det skulle ju vara detsamma som om man skulle kräva att ett barn skall handla som en vuxen människa. Kosmiskt sett är det många vuxna människor på jorden som ännu är som barn, men genom kommande inkarnationer kommer också de att bli mer och mer "vuxna", dvs mer och mer mänskliga i sin tankegång och sitt handlingssätt.

Nu kommer säkert en del människor att fråga: "Men är då inte också den så kallade andliga vetenskapen blott en religiös sekt, som vill försöka värva proselyter och ger uttryck för att ha patent på sanningen? Är inte den också ett skepp som försöker övertala andra att följa dess kurs?" På detta måste jag svara att det aldrig någonsin kommer att bildas förening, sekt, församling eller parti av något slag kring mitt arbete. Och ingen människa kommer heller att övertalas till att bli "medlem", eftersom det inte finns något att bli medlem av. Människor som känner sig dragna till mina kosmiska analyser och känner behov av att studera den världsbild som jag skildrar i mitt huvudverk Livets Bog och andra böcker, gör det på grund av den inre rörelse eller förvandling som redan håller på att ske i deras mentalitet. Om ni i ert medvetande inte redan har vissa erfarenheter, kommer mitt arbete alls inte att ha något intresse för er. En inre organisk funktion måste vara tillstädes, och det är den funktionen man kallar nästakärlek. En mänsklig kärlek, som kommer till uttryck utan att också rymma hat mot det så kallade "onda" och "orättfärdiga". Då detta "onda", "orättfärdiga" och "djävulska" är resultat av ett ofärdigt tillstånd, kan det ju för ögonblicket inte vara annorlunda än det är. Men det är absolut inte meningen att allt detta skall fortsätta att existera på jordklotet. Utvecklingen eller förvandlingen av de levande väsendena fortskrider, även om människor ibland tycker att det inte går fort nog.