Men förutom att luktsinnet således är ett hjälporgan för smaken, är det i sig självt ett huvudorgan för väsendets förmåga att kunna registrera den näringsprodukt som kallas luften. Vi måste också i viss utsträckning inta luft som näringsmaterial för att upprätthålla vår organism. Denna luft kan ju vara en fullständigt frisk luft, liksom den också kan vara av en absolut dödsbringande natur. Eftersom andningen normalt ska ske genom luktorganet näsan, kan det friska luktsinnet registrera för oss om den luft vi har tillgång till är sund eller ohälsosam. Om den är sund, verkar den behaglig, är den ohälsosam, verkar den obehaglig. Det är inte bra att andas in den vanliga gasen från spisen, och det är inte heller bra att andas in luften från något som är skämt.

De levande väsendenas organismer såväl hos djuren som hos människorna är alltså utrustade med sinnesförmågor, som registrerar vilket slags luft de ska andas in och vilken fast eller flytande materia som kan användas som föda och ingå i matsmältningsområdet.

Djuren framträder med en långt fullkomligare hälsa – de har en mycket större förmåga att inte inta giftiga ämnen och giftiga dunster. Det sker bara då människorna förfalskar giftämnenas dunster genom att kamouflera dem med doften av de ämnen som hör till djurets eftertraktade föda, eller då giftämnena på annat sätt har blivit så sammanblandade med den djuriska födan att de inte kan urskiljas, alltså bara i abnorma eller onaturliga fall. I övrigt är djurets organism mycket registreringsduglig. Människan kan både lukta och smaka, höra och se, känna och förnimma. Men vad är det för smaksinne, vad är det för luktsinne, vad är det för hörsel och vad är det för förnimmelsesinne som framträder i den jordmänskliga tillvaron? Människan har i vissa fall blivit ett fruktansvärt degenererat instrument, som i stället för att ha en hundraprocentig kapacitet kanske bara har en tioprocentig kapacitet (den kroniska utvecklingsstörningen).

Vi vet hur väsendet förvirrar sitt normala omdöme med denna falska föda. Väsendet kommer in i ett sinnesrus, som till sist slutar i rent delirium. Hur ofta råkar inte ett sådant väsen i slagsmål och trasslar in sig i skandaler? Och hurdan är en äkta man eller en far, som kommer hem berusad till sina barn? Eller vad är en människa som är besjälad av en fruktansvärd hunger efter narkotika? Hon är ett skepp vars styrmedel har kommit i en sådan oordning, att det bara kan styras i riktning mot att det oundvikligen krossas mot klippor och skär. Detta är alltså en smaksjukdom. Den börjar helt oskyldigt. En festlig situation eller begivenhet ska firas med ett glas. Barndop, bröllop, födelsedagar eller jubileumsdagar ska firas med ett glas. Till sist finns ingenting som inte ska firas med ett glas. Redan när två kamrater möts på gatan ska detta möte firas med en öl. Ölen blir ibland till två, tre eller till en hel back. Den falska törsten har blivit regel, den har blivit skick och bruk, ja, hör till god ton och fulländad bildning. De fina festklädda herrarna och damerna, behängda med alla möjliga påfund av tingeltangel och kulörta band som tilldelade hedersbevis åt samhällets toppar eller kulturstöttor, är sina förmåner till trots ett slags defekta väsen. De kan på grund av sin tilltagande smakinvaliditet bara linka genom livet med hjälp av de kryckor som heter kristallglas, fyllda med blandningar av alkohol och "de fina vinmärkena". Men det är inte bara i de fina umgängeskretsarna som man linkar på smakkryckor. Den väldiga massproduktionen av alkoholhaltiga ölsorter som ska intas i varje situation, på sommaren som en svalkande öl, på vintern som en värmande öl, och under hundra andra märkliga förevändningar dricks överallt, visar att smakinvaliditeten är omfattande.