I den livsepok som mänskligheten för närvarande befinner sig, är fruktan för döden starkare än någonsin. Det är i och för sig inte så märkligt, då döden aldrig tidigare haft en sådan rik skörd som den har just i vår moderna, högt lovprisade kultur. Fruktan för döden och manifestation av död och ödeläggelse är inne i ett sådant kulminationsstadium, att man snarare kan kalla vår tidsålder för en dödsepok än en livsepok. En kolossal mängd av mänsklighetens energi går till att skapa mordvapen, med vilka den medvetet kan förkovra sig i överträdelsen av det femte budet: Du skall icke dräpa.

I allt detta mörker finns det dock också en motsatt tendens, viljan att skapa fred och harmoni, lycka och glädje – just det som alla människor i själva verket längtar efter. Upplevelsen av livet utgör således en upplevelse av två stora makter, den dödsbringande makten och den livgivande makten. Mellan dessa två makter eller former av energiutveckling existerar det levande väsendet som den fasta punkten. Det utgör den bestämmande faktorn bakom dessa energier, alltså bakom döden och livet. Vi har allesammans de två möjligheterna, att skapa död eller att skapa liv. Vad är då döden, och vad är livet?

Det vi kallar döden är ett utbytande av organismer eller redskap för livsupplevelse, ett utbytande som äger rum på grund av slitage eller ödeläggelse. Men själva det levande väsendet kan inte dö i den meningen att det skall tillintetgöras eller utplånas för evigt, liksom det heller aldrig har "blivit till" eller har skapats av ingenting. Det levande väsendet är ett evigt väsen, oavsett om det i detta ögonblick framträder som växt, djur eller människa eller i tillvaroformer som den jordiska människan med sin nuvarande förnimmelseförmåga inte kan fatta eller uppleva. Under vissa perioder av sin eviga tillvaro är det inte dagsmedvetet i denna, eftersom dess upplevelseförmåga en tid är begränsad och hämmad. Det är detta som är döden, och någon annan död finns inte. "Uppståndelsen" från denna död är det tillstånd då det levande väsendet på nytt blir vaket dagsmedvetet i sin eviga tillvaro och i sin identitet som ett evigt väsen. Och just denna "uppståndelse" är den jordiska människan på väg mot. Hon tillhör ännu i någon grad djurriket, dvs att hon befinner sig i en zon där dödsenergin, hur paradoxalt det än kan låta, är en livsbetingelse. Där måste man döda för att leva. Därför blir djurriket dödens värld, och att uppstå från denna värld är liktydigt med uppståndelsen till det eviga livet, vilket vill säga utvecklandet av förmågan att i denna värld uppleva att man är ett evigt väsen, som inte kan dö även om kroppen blir ett lik. Det är något man lämnar bakom sig, och universums materia står ständigt till ens förfogande. Frågan är bara hur man kan bygga upp den.

När en människa ljuger, kommer hon i regel i den situationen att hon måste uppfinna nya lögner för att rädda sig ur verkningarna av de gamla lögnerna, och på så sätt blir lögnen här på detta lokala område till synes ett livsvillkor. Den jordiska människans förhållande till den dräpande principen fungerar på liknande sätt. Men lika litet som det är ett livsvillkor att ljuga för att leva, lika litet är det ett livsvillkor att döda för att leva, när man inte längre tillhör det egentliga djurriket. Om lögnaren kommer ur alla lögninfiltreringar, som så småningom gör livet besvärligt för honom och skapar fruktan för att bli upptäckt, kommer han att uppleva, att det liv som förr var fyllt av inskränkningar och hämningar på grund av lögnen, nu manifesterar sig på ett helt annat sätt och visar oanade möjligheter. Det kommer att gå på samma sätt för människan när hon kommer ur sina infiltreringar med den dräpande principen, som hon ödesmässigt i sina tidigare liv och sitt nuvarande liv varit invecklad i. Den sanna livsbetingelsen är själva livsförmågan. Hur verkar då livsförmågan?

Livsförmågan är att leva för andra, livsförmågan är att förlåta andra, livsförmågan är att leva för att tjäna och inte för att låta sig tjänas. Livsförmågan är också detta att hellre själv vilja lida, än att andra skall lida. Men är då livsförmågan över huvud taget inte förenad med den nedbrytande principen? Jo, men endast på det sättet, att det är allt som skapar vrede eller bitterhet och det som skapar ångest, svartsjuka och missunnsamhet, fåfänga, hänsynslöshet och högmod m.m som bryts ned. Dessa mentala klimat försvinner från människosinnet, därför att orsaken till dem försvinner, nämligen dödsförmågan och dödsenergin. Livsförmågan kommer efter hand också att bryta ned alla onaturliga och livsfarliga begär som uppstått som experiment och tröst i dödszonens sista områden: begäret efter tobak, alkohol och narkotika. Livsförmågan kommer att övervinna varje tendens till att skvallra och baktala och säga nedsättande ord om andra människor, den kommer att utveckla smidighet och förmåga att umgås med andra på ett sådant sätt att kontakten och samvaron blir en rikedom som ingen av parterna vill undvara. Kort sagt: livsförmågan gör människan till livskonstnär, till virtuos i att spela på sin mentalitet, så att det blir en konstnärlig njutning för omgivningen, alltså det "välbehag" som julevangeliet har bebådat. De människor som mer och mer manifesterar livsförmågan, kommer att uppleva hur medmänniskorna öppnar sig för dem, ofta för att söka hjälp och vägledning. Stora horisonter öppnar sig och man blir till en värmekälla och en lysande sol för sin omgivning. I stället för dödens mörka gravzon med de djuriska dödsområdena ser man nu livet i all sin skönhet och upplever Gudomens närhet, ja, blir ett med Gud, känner sig som ett med vägen, sanningen och livet..