Min analys av det levande väsendet och världsalltet är två realiteter som var för sig utgör samma treeniga princip, och denna princip blir därigenom tillvarons eller livets grundanalys. Inget levande väsen kan sålunda finnas till utan att utgöra denna analys. Vi kan nämligen inte komma ifrån att det nämnda väsendet utgör ett tillkännagivande av ett något som upplever, har vilja, tänker, skapar eller manifesterar sig. Varje ting där dessa faktorer inte är närvarande betecknar vi som ett dött ting. Detta döda ting kallar vi vanligtvis materia. Det hör till det material genom vilket det ovannämnda något manifesterar sig, skapar organism och de tankeformer och uttryck för mentalitet som i sig själva utgör just livets upplevelse. Det är denna materia som i mitt huvudverk Livets Bog betecknas som X3.

Men Bibelns berättelse, som ju grundar sig på en kosmisk analys, visar oss att människan inte alltid är Guds avbild. Det heter nämligen här att den nämnda gudomliga människan är något som skall bli till, eftersom Gud säger: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika." Denna gudomliga mening berättar alltså för oss att Adam, som senare skulle bli den fullkomliga människan som Guds avbild, vid den tidpunkt då den gudomliga viljan och tanken utlöste ovannämnda befallning inte fanns som Guds avbild. Ja, jordens nuvarande inkarnation var ännu i sitt späda vardande. Och för att människan som Guds avbild skulle kunna bli till, måste det alltså ske en skapelseprocess.

Genom Bibelns berättelse, såväl som genom själva livet, kan vi inte undgå att bli vittne till att det levande väsendet måste genomgå en lång utvecklingseller skapelseprocess. I denna process uttrycker det en fortsättande kedja av olika former av framträdande som levande väsen. I form av denna sin identitet genomlever det alltså en mängd förvandlingar. Med hjälp av dessa förvandlingar får själva livsupplevelsen kolorit. Den kan omöjligt bli ensartad eller likgiltig. Väsendet går från den ena förvandlingen till den andra efter sin egen önskan. Och med dessa förvandlingar uppstår det vi kallar tillvaroplan. Genom dessa tillvaroplan blir det möjligt för det levande väsendet att uppleva skapelsens mångfald eller alla detaljer i livets upplevelse, alltifrån de mest brutala lemlästningar, sjukdomar och lidanden till de blidaste och mildaste salighetsframkallande smekningar. Och dessa upplevelser är fullständigt logiskt organiserade och förekommer i en evigt fortsättande ordningsföljd. Det är denna ordningsföljd av detaljer i livets upplevelse som vi känner till från Livets Bog som spiralkretsloppet. Livsupplevelsen går sålunda från himmelska tillstånd, vilket vill säga från överjordiska salighetstillstånd, där väsendena känner sig ett med Gudomen, till de mest ofullkomliga och mörkaste mentala tillstånd, där väsendena är totalt ovetande om sin egen odödliga natur och inte längre kan se att allt är mycket gott och därför blir i skriande disharmoni med den gudomliga världsplanen. Det är denna väsendets nedsänkning i primitivitet och okunnighet som kommer till uttryck i den bibliska berättelsen om den förlorade sonen. Men från detta primitiva tillstånd vänder det levande väsendet åter tillbaka till sitt ursprungliga höga tillstånd som människan som Guds avbild och ser alla detaljer i livsupplevelsen från Guds egen utsiktspunkt, ser sin egen höga härkomst eller identitet som son av Guden, ser sig själv som tidens och rummets, såväl som sitt eget ödes absoluta herre.

Bibelns berättelse om människans skapelse är sålunda i verkligheten inte en berättelse om något som aldrig tidigare har funnits och som därför nu genom den allsmäktiges skaparkraft har blivit till. Det står ju i den nämnda berättelsen att Gud danade Adam av lera. Adam blev alltså till av något. Men något som blir till av något är ju uttryck för – inte ett mirakel där ting blir till av intet – men däremot endast en förvandlingsprocess. För övrigt har livet ju för länge sedan gjort det till ett faktum för den utvecklade människan att något omöjligt kan framkomma ur intet, liksom intet omöjligt kan bli till något. Bibelns berättelse är sålunda i verkligheten endast en berättelse om ett avsnitt i kretsloppet. Detta betyder alltså återigen den del av kretsloppet som utgör vägen från mörkret till ljuset. Och eftersom detta är det avsnitt som utgör den jordiska människans nuvarande öde och liv, har det sin stora betydelse att se något på detta öde. Den jordiska människans nuvarande öde utgörs alltså av resultatet av hennes högsta självs omskapelse av sin mentalitet från mörker till ljus. Och denna självets omskapelse av sin mentalitet från mörker till ljus utgör en treenig princip, analog med den treeniga princip som utgör det levande väsendets grundanalys.

Varje levande väsens mentalitet utgör sålunda i sig själv en treenig princip. Den kan inte existera utan att representera angrepp och försvar och fred, vilket vill säga jämvikt mellan angrepp och försvar. Självbevarelsedriften i djuret betingar att det måste angripa de väsen och ting som det nödvändigtvis måste ha till föda, liksom det också måste försvara sig självt mot alla de väsen och ting som utgör ett hinder för dess existens eller tillvaro. Den balans som här kan uppstå mellan angrepp och försvar, är det enda som kan vara dess lycka eller den för dess utvecklingssteg normala förnimmelsen av livet.

Av dessa tre principer är angreppsprincipen att likna vid X3. Denna princip bildar här grundvalen för erfarenhetsskapande. Den utgör nedbrytningsprocessen. Angreppstankarna utgör kosmisk-kemiska kemikalier av vilka erfarenheterna eller insikten om vad man inte skall göra skapas. Och hur skulle väsendena väl kunna komma till kunskap och visdom utan just dessa erfarenheter? – Angreppsmentaliteten utplånar varje uppfattning av medväsendena som levande väsen och gör dem vart för sig till blott och bart ett ting. Angreppsväsendena betraktar sina fiender som något de har rätt att hämnas på, rätt att mörda eller utplåna, precis som de känner sig berättigade att slakta sin boskap eller sälja sitt hus eller andra ägodelar. Angreppsväsendena gör sålunda hänsynslöst allt till material för sin självdyrkan. I verkligheten kan man med hjälp av angreppsmentaliteten, vars kulmination vi kallar själviskheten eller egoismen, endast och allena uppfatta allt, såväl nästan som de döda tingen, som berättigat material för tillfredsställelsen av sina egna begär, helt oberoende av vad detta än måtte innebära av brutala ingrepp i nästans frihet, rätt och glädje över att vara till.

Det är riktigt att alla de växtätande djuren inte i så överväldigande grad kan betecknas som angreppsväsen, men denna omständighet upphäver dock inte ovannämnda analys, eftersom de växtätande djurens angreppsepok blott har förlagts till ett senare stadium i dessa väsens utveckling, så att de eventuellt får uppleva denna först i sitt jordmänniskostadium, i motsats till rovdjuren, som redan i sitt djuriska framträdande får utlevat en stor del av sin angreppsepok, innan de uppnår människans uppresta gång och uppåtskådande blick. Men för båda här nämnda parter gäller att de absolut måste genomleva sin angreppsepok, innan de kan nå ett högre tillstånd inom verklig kultur eller högre former av själsliv. Lika litet som det levande väsendet kan existera utan X3, lika litet kan något som helst väsen existera som verklig kulturmänniska eller framträda i fullkomlig humanitet, vilket vill säga total osjälviskhet eller nästakärlek annat än genom att helt ha upplevt, övervunnit eller tillryggalagt angreppsepoken. Det är sålunda mycket viktigt för varje väsen som önskar rikta sitt liv mot ljuset att konstatera angreppsepokens plats i spiralkretsloppet eller utvecklingsbanan, ty i samma grad som det konstaterar detta, kommer det att stadfästa eller bekräfta humanismen eller den mänskliga kärleken som ett för den jordiska människan absolut högsta, existerande ideal och därigenom stabilisera grundvalen för sin kulturella strävan, sin tankevärlds, sina förhoppningars och drömmars riktning mot denna högre liggande epok eller fullkomligheten.

Den normala jordiska människan strävar aldrig med god dagsmedveten vilja mot de lägre eller primitivare formerna av tillvaro. Det ligger i alla jordiska människors natur, enligt deras plats i utvecklingen eller spiralkretsloppet, att sträva mot allt som de förnimmer vara av en högre och fullkomligare natur än deras egen. Ja, denna hennes tendens är ju just kännetecknet på hennes normalitet. Varje väsen som avviker härifrån är alltså ett onormalt väsen. Redan i detta faktum börjar humaniteten eller kärleken till nästan att kunna skönjas som den jordiska mänsklighetens absolut högsta ideal och mål för dess framtidsdrömmar. Det är denna idealförnimmelse som i sin begynnande nebulosaaktiga eller späda dimlika form besjälar den jordiska människan som en längtan efter verklig fred. Detta begär efter fred är ett begynnande klarläggande av alla religiösa mysteriers berättelse om paradisiska himlar och högre tillvaroformer. Denna fred är det absolut enda verkligt nödvändiga eller saliggörande idealet för jordmänskligheten av i dag. Det är i förhoppningen om att kunna tillägna sig denna fred som den jordiska mänskligheten av i dag för krig, gör revolutioner och inlåter sig i strider. Den lever ännu i tron på att den med vapenmakt eller genom bruk av svärdet eller praktiserandet av dödsvedergällning kan skaffa sig tillträde till humanitetens paradis.

Det har ännu inte helt gått upp för den jordiska mänskligheten att det paradis som upprätthålls i kraft av svärdet eller den dräpande principen inte är det humanitetens paradis den söker. Det är inte den fred, det idealtillstånd som den i verkligheten hungrar och törstar efter. Det är däremot ett krigets, brutalitetens eller den råa maktöverlägsenhetens paradis, vilket åter är detsamma som Valhall och som i dag för den framskridna, intellektuellt utvecklade, humana jordmänniskan endast och allena kan betyda den diametrala motsatsen till humanitetens paradis eller den absoluta fred hon söker. Men en motsats till fredens paradis kan ju endast utgöra en sak, nämligen helvete. Den dräpande principens Valhall kan sålunda endast betyda helvete för alla intellektuellt utvecklade och humanitets- eller kulturälskande jordmänniskor. Att angreppsväsendenas mentalitet inte leder till fred, utan i stället absolut leder till dennas motsats helvetet, blir desto tydligare som varje handling är en orsak till en reaktion, som enligt lagen för rörelse förr eller senare absolut måste återverka på sitt upphov. Att denna reaktion eller verkan måste vara av samma art eller natur som den handling som har utlöst den eller är dess orsak, blir till faktum genom lagen för sådd och skörd, som ju gör det omöjligt att på något som helst sätt skörda annat än det man sår. Varje väsen som angriper ett annat väsen, sår alltså angrepp på sig självt. Att ett väsen som till följd av denna sin säd måste leva i en permanent förföljelse, leva i krig med sin omgivning och permanent måste skörda verkningarna av de angrepp som det utlöser mot nästan, absolut inte kan uppnå den fred, den lycka eller det humanitetens och nästakärlekens paradis som det så innerligt önskar, är naturligtvis en självklarhet. Att det tror att dess angrepp på omgivningen eller på nästan uteslutande är rättvisa, är i fredens eller humanitetens tjänst, leder det inte närmare mot det önskade målet: fredens paradis, invigning eller kosmiskt medvetande, utan kommer i stället förr eller senare att avslöja för det att det är på väg mot de dräpande gudarnas hemvist, vilket i verkligheten vill säga de så kallade djävlarnas uppehållsplats, det ställe, det tillstånd, den upplevelseform som det mest av allt i denna världen fruktar.

Det är riktigt att djävlar i allmänhet betraktas som fantasifoster, men detta motsäger absolut inte att varje form av angreppsmentalitet uteslutande är den med vilken alla mörka krafter är utrustade. Utan utlösningen av denna form av mentalitet, skulle alla mörka makter i världen vara en omöjlighet. Eftersom angreppsmentalitet uteslutande är de mörka väsendenas eller makternas mentalitet, kan man i verkligheten identifiera den som djävulsmedvetande. Alla som uteslutande grundar sin tillvaro på utvecklandet av denna mentalitet, är i verkligheten djävlar. Djävlar, troll eller andra mörka väsen eller makter blir sålunda till verklighet i form av angreppsväsen. Det är därför mycket viktigt för den moderna kulturskaparen eller fredsagitatorn samt för präster och överstepräster eller andra lärare i humanitetens och nästakärlekens tjänst, att de noga ser till att de befinner sig just på sina ideals säkra väg, så att de inte plötsligt en vacker dag skall upptäcka att de i verkligheten är fredens och humanitetens största motståndare. Alla de väsen som med angreppsmentalitet tror sig kunna skapa den verkliga freden för sig själva och andra, måste alla utan undantag upptäcka att all deras stora strävan med svärdet eller piskan endast har varit ett hån och ett nedtrampande av allt det goda de i verkligheten ville och en segerrik och stark utlösning av allt det onda de inte ville. Angreppsväsendena och angreppsmentaliteten är sålunda kulturens och nästakärlekens värsta hinder eller motstånd. Angreppsmentaliteten är den rena medvetna eller omedvetna dyrkan av ofredens eller mörkrets makter, oavsett under vilken övertro eller under vilket kamouflage för rättfärdighet eller inbillad kultur den än måtte utlösas. Den utgör de mörkrets dödsbringande, stinkande dunster med vilka den förlorade sonen ersätter förlusten av sin gudasonliga himmelska strålgloria under passagen av mörkrets eller helvetets regioner.

Att ett angreppsväsen också i någon mån besitter försvarsmentalitet är naturligtvis givet. Varje normalt väsen är alltid utrustat med de för sitt livsuppehälle nödvändiga försvarsegenskaperna. Men detta hindrar naturligtvis inte dess angreppsmentalitet att vara den dominerande på ett visst stadium i utvecklingen eller kretsloppet. Men efter hand upptränas försvarsmentaliteten mer och mer, så att den inte blott utgör det nödvändiga till husbehov i självbevarelsedriften, utan också rent av utgör ett överskott som gör att väsendet känner ett behov eller begär att försvara andra. Det kan inte tolerera något som helst i riktning av vad det menar är orättvisa. Det önskar försvara de svaga, som inte själva kan försvara sig. Det hoppar i vattnet för att rädda en drunknande från drunkningsdöden, eller det springer in i ett brinnande hus för att rädda individer eller saker från lågornas förintelse, även med fara för sitt eget liv. Det går med i frihetskamper och motståndsrörelser mot framstormande herrefolk eller väsen som har i sinnet att göra andra människor till slavar. Ja, dess försvarsmentalitet kan vara så dominerande att det också här ringaktar dödsfaran och vågar sitt liv för andra. I sanning, detta mentala tillstånd är dock större och fullkomligare än angreppsmentaliteten. Det kan inte förnekas att det är uttryck för ett högre kultursteg att försvara svaga och hjälplösa mot starka och livsfarliga, förföljande medväsen än det är att angripa, nedbryta och fördärva andra väsens liv och välfärd. I motsatt fall skulle ju all överhet eller allt polisväsen i de civiliserade staterna vara att betrakta som en banditinstitution. Och det är väl det som en sådan institution minst av allt skall vara. Den är ju avsedd att vara just ett beskydd mot allt banditväsen eller de så kallade förbrytelserna.

Polisens angrepp på de asociala individerna är sålunda dessa individers egen karmautlösning. Om inte dessa individer var asociala eller kriminellt sinnade mot samhället, var en pest för den högre intellektuella kulturen, skulle de omöjligt kunna angripas av någon polismakt, eftersom en sådan ju i så fall skulle vara helt överflödig och därmed sakna förutsättningar för att kunna existera. Polisens och överhetens angrepp på de asociala individerna kan sålunda inte vara något absolut angrepp, utan är endast en biverkan av de asociala individernas angrepp på samhället. Det är en reaktion, utlöst av angriparna själva. Det är sålunda inte polisen som är dessa väsens angripare, utan i stället ifrågavarande individer själva. Polisen utgör bara de medier eller redskap genom vilka de asociala individerna eller förbrytarna, om än helt omedvetet, verkställer angrepp på eller förföljelse av sig själva. Och ju mer asocialt eller livsfarligt och kriminellt dessa individer angriper samhället, desto livsfarligare iscensätter de polisens eller myndigheternas angrepp på dem. Därför finner vi också att polismaktens eller rättsväsendets utövare utnyttjar samma metoder, mordvapen, batonger och revolvrar etc. som förbrytarna själva använder. Och ju robustare och primitivare ett samhälle och dess förbrytare är, desto motsvarande robustare och primitivare är också myndigheternas förhållningsregler gentemot dess förbrytare eller asociala element. De måste använda både dödsstraff och tortyr, de måste använda skjutvapen och galgar, de måste använda list, makt, våld etc. Att de sålunda måste använda samma metoder, medel och vapen som förbrytarna, visar att det är förbrytarnas egna utlösta tankearter och egen atmosfär som verkar, men nu är det bara den skillnaden att de asociala, mentala energierna har överförts till främmande hjärnor och genom ifrågavarande individers reaktion eller handlingssätt vänder tillbaka mot de ursprungliga upphoven, som därigenom blir föremål för sin egen asociala energiverkan, vilken nu kommer tillbaka och drabbar dem själva efter att sålunda ha tillryggalagt ett kretslopp.

Det är riktigt att förbrytarna inte vet att deras straff är deras egen personliga handling som har kommit tillbaka genom andra väsen (i detta fall polisen). Därför blir de bittra på polisen eller de väsen som har varit medier eller redskap för återförandet av energierna i kretsloppet. Och sålunda betingar lagen för energiernas kretslopp eller rörelse att alla levande väsens energiutlösningar, vilket vill säga reaktionen av tankar och handlingar som de har utlöst mot medväsendena, oundgängligen kommer tillbaka. Därigenom blir det lika oundvikligt för individen att i längden fortsätta att inte känna till hur det känns att uppleva den eller den formen av obehag som han själv vanemässigt och omedvetet utlöser genom sitt dagliga uppträdande mot omgivningen. Det är detta återvändande av energierna eller reaktionerna av de handlingar som väsendet har begått som kallas erfarenheter. Av erfarenheterna lär sig individen efter hand vad som är klokt eller oklokt med hänsyn till uppbyggnaden av sitt eget öde och med hänsyn till skapandet av verklig, sann lycka i tillvaron.

Vi har sålunda här genom en kosmisk analys sett kärnprincipen i väsendenas dagliga ödesskapande. Vi har sett att individerna kunde angripa varandra och underminera varandras tillvaro. Men vi har också sett att denna underminerande tillvaroform enligt energiernas kretslopp eller lagen för rörelse visserligen kunde gå mot sitt mål, bli en förföljelse av ett tilltänkt väsen, men att den här oundvikligt glider utanför sitt upphovs kontroll och besätter sådana andra väsens hjärna och medvetande som har förmåga att sända dem tillbaka. Upphovet till dessa energier kan därför inte gardera sig mot detta återvändande av sina egna utsända energier. Dessa energier behärskas nu inte längre av hans egen, utan av andra väsens hjärnor och vilja. Dessa andra väsen förnimmer dessa energier som ett begär efter att binda och oskadliggöra deras upphov eller utsätta det för en eller annan obehaglig tendens, alltså precis samma begär som detta upphov hade gentemot den som var målet för utsändandet av ifrågavarande energier. Om det inte var just på det sättet, skulle det ju aldrig någonsin kunna bli fråga om vedergällning, hat eller vrede, liksom det naturligtvis inte heller skulle kunna bli fråga om upplevelse av glädje och lycka eller ett fullkomligt öde, helt bortsett från att varje form för liv eller upplevelse skulle vara en total omöjlighet. Livet består ju i att medväsendenas medvetandeenergier endast kan befordras genom oss och inte utanför oss. Vad är vår tankefunktion annat än en förnimmelse av reaktionen av vårt eget väsens eller självs beröring med andra väsens liv och förnimmelse? – Om vår tankeenergi inte kom i beröring med energi, utlöst av andra väsen eller andra upphov än vi själva, och dessa andra upphovs reaktion härpå inte var en vändning tillbaka mot oss själva av våra egna mot nästan utlösta energier, skulle det aldrig någonsin kunna uppstå någon som helst upplevelse.

Det visar sig sålunda här att vårt liv uteslutande är upplevelsen av omgivningens eller medväsendenas återsändande av den tankeenergi som vi själva utsänt mot dem i form av tillfredsställelser av våra högst olika normala eller onormala begär. Detta återsändande av våra egna utlösta energi- eller tankeformer är vårt öde. Våra medväsens reaktion mot oss är livets spegel. I denna reaktion ser vi vårt verkliga andliga utseende, vår sanna kosmiska analys eller den absoluta sanningen om oss själva.

För att vi skall få en grund för styrningen av vår vilja, måste vi alltså ha kunskap. Men för att få kunskap måste vi utlösa handling. Den första formen för utlösning befordras därför nödvändigtvis av hungern efter kunskap. Denna hunger känner vi som den vanliga nyfikenheten. Vi finner därför denna nyfikenhet redan hos djuren. Till och med korna på ängen tittar mycket nyfiket och intresserat på ovanliga saker som sker omkring dem. Om dessa saker inte är av en sådan art att de skrämmer dem, vill de till och med försöka undersöka dessa, lukta på dem och slicka på dem eller liknande. Härigenom gör de redan små erfarenheter, upptäcker ätliga eller icke-ätliga saker eller saker som är behagliga eller välgörande och saker som är smärtsamma eller dräpande. Väsendena utvecklar därigenom en kännedom varigenom de sedan kan styra och leda sin vilja, så att de kan tillägna sig förnimmelser av behag och undgå förnimmelser av obehag på dessa nyupptäckta områden. Men sedan de har gjort denna upptäckt, har ju nyfikenheten på det nämnda området tillfredsställts. Denna kan därför inte längre vara motiv för deras dragning till detta område. Härefter sker närmandet därför endast på grund av väsendets kunskap om den behagsförnimmelse som det kan tillägna sig här, liksom dess fjärmande från området grundar sig på erfarenheten av det eventuella obehag som det kan bli föremål för här. På detta sätt börjar individen genom erfarenhetsskapandet att få insikt i vad som är livsfrämjande och vad som är livsförstörande för det i dess dagliga liv.

Att väsendet med all sin viljekraft söker närma sig de saker eller företeelser genom vilka det vet att det kan uppleva behag och helst går utanför de saker som är obehagliga, är naturligtvis självklart. Det utvecklas härigenom tillfälligt till ett väsen som kulminerar i själviskhet eller egoism. Det kan genom denna utvecklingsprocess endast besjälas av sin egen självbevarelsedrift. Denna utvecklingslinje kan sålunda uteslutande utveckla väsendet till att till varje pris få sina begär efter det behagliga tillfredsställda helt oberoende av vad detta så än måtte kosta dess omgivning eller nästa i fråga om obehag. Och vi har här det födda angreppsväsendet. Det är ett sådant väsenstillstånd som ligger till grund för djurriket.

Hur yttrar sig då denna högre natur i det levande väsendets mentalitet?– Den yttrar sig i att det i vederbörande väsen börjar visa sig en förmåga genom vilken det förnimmer andra väsens upplevelser av obehag, vilket ju är helt omöjligt hos det förstnämnda kulminerande angreppsväsendet. Detta väsen kan endast förnimma de obehagligheter som kommer till uttryck i dess egen mentalitet och organism. Det är därför som det så hänsynslöst kan leva på andra väsens bekostnad. Ja, det vet naturligtvis teoretiskt att den eller den lemlästning eller det eller det lidande som det utsätter andra väsen för, av dessa förnims som smärta och lidande, varför det ibland till och med kan använda denna kunskap som grund för att få sitt hämndbegär eller sina egoistiska begär tillfredsställda, men det har ingen som helst djupare själslig förnimmelse av hur "ont" eller obehagligt lidandet kan vara för den som utsätts för det. Detta ger sig till känna därigenom att det kan nännas att utsätta andra väsen för denna smärta eller detta lidande. Eftersom det samtidigt finns väsen som absolut inte kan nännas att åsamka andra väsen ifrågavarande smärta och lidande, blir vi sålunda här vittne till en skillnad i individernas förnimmelsemässiga inställning till omgivningen. Det finns alltså en skillnad i förmågan att nännas. Inte alla individer kan sålunda nännas att utlösa samma lidande och smärta mot sin nästa. De står här på högst olika steg. En del väsen är mycket hämndgiriga, kalla och hjärtlösa mot sin nästa, medan andra i högre eller lägre grad hellre själva vill lida än att andra skall lida. Det blir därigenom ett faktum att det finns ett ännu högre steg än det rent egoistiska.

Hur bär sig då världsplanens upphov åt för att förvandla egoisten till ett osjälviskt eller altruistiskt väsen? – Det måste nödvändigtvis ske en annan erfarenhetsupplevelse än den tidigare beskrivna fysiska, där väsendet ögonblickligen och direkt konstaterar reaktionerna av sitt förhållande till omgivningen eller materierna. Det måste finnas en dold horisont där det utlöses andra realiteter än just de som är synliga på den yttre fysiska ytan. Här på denna yta ser väsendet med lätthet allt vad som är ögonblickligt och direkt behagligt för dess sinnen och därmed för dess tillfälliga existens. Men det ser inte om detta skapande av behag för dess nuvarande existens möjligen skulle ha en efterföljande verkan som kanske var allt annat än behaglig för en senare existens. Det kan nämligen inte följa reaktionerna längre än där de ännu förekommer på det fysiska planet och ser därför alls inte vad dessa reaktioner åstadkommer på det andliga planet. Om bärsärken slog ihjäl en annan människa, var han en hjälte, hedrades som aspirant till gudarnas hem Valhall med dess materialistiska härligheter. Hans mordiska handling skaffade honom sålunda ögonblickligen och direkt beundran och härav följande behagsförnimmelse. Om en nutida affärsman gör en "god affär", vilket vill säga säljer en sak för ett pris som ligger svindlande högt över föremålets sanna värde och han därigenom har tillägnat sig ett värde eller en rikedom som han i verkligheten alls inte har presterat något för, förnimmer han det som ett strålande direkt behag. Ingen av dessa två personer, bärsärken och affärsmannen, mördaren och bedragaren ser annat än just den behagsförnimmelse som berör dem själva. Det obehag som deras handlingssätt åsamkat offren, ser eller förnimmer de alls inte. Och de kan ju omöjligt erfara en sådan handling på annat sätt än som storartad eller strålande, eftersom den gav dem behagsförnimmelse och därmed en viss form av glädje över att vara till.

Men om dessa väsen alls inte på något som helst sätt har sinnen eller förmågor varigenom de kan känna medlidande med andra väsen och i synnerhet inte med de väsen som är deras offer, kan deras handlingssätt ju omöjligt vara "syndigt". Att det inte är syndigt blir till faktum genom den omständigheten att dessa djur skulle dö, om de hade ett sådant medlidande och inte kunde nännas att döda. I deras nuvarande framträdande är det ett livsvillkor för dessa väsen att få sin hunger efter kött eller animalisk föda tillfredsställd. Det femte budet, du skall icke dräpa, kan sålunda inte ha någon som helst betydelse här, ty om väsendet följde detta bud, skulle det ju betyda att det därmed dödade sig självt. Och att döda sig själv är som bekant också en överträdelse av det femte budet. Vi står alltså här inför det kulminerande eller totala angreppsväsendet. Det lever sålunda i en medvetandesfär där det är ett livsvillkor att döda. Detta vill alltså säga att man här uppfyller livet genom att mörda. Man är helt utanför den mentala sfär där de moraliska lagarna förkunnas som nästakärlek. Genom att se på djurens liv, ser vi in i en värld där uppfyllelsen av det som förkunnas för människorna som livsbetingande moral, skulle vara rena giftet, ja, rent av vara ett helvete, om den praktiserades. Dock ser vi inom djurens sexuella liv och i förhållandet till deras avkomma en viss form av medkänsla som yttrar sig som beskydd av äkta maken eller makan och avkomman och sammanhållning i självbevarelsedriften.

Men den jordiska människan då, är hon som angripare, som krigare lika högt i kontakt med den gudomliga viljan? – Kan detta väsen på samma sätt angripa och föra krig utan att "synda"? – Kan hon mörda och döda andra levande väsen och sedan vara i en lika fullkomlig kontakt med den nämnda högsta viljan? – Nej, det kan hon inte. Hon representerar ett stadium eller ett mentalt tillstånd där hon i högre eller lägre grad får samvetskval över sitt handlingssätt, råkar ut för kriser där hon beklagar eller ångrar sitt handlingssätt, liksom hon ju också tillsammans med andra individer i den flock eller det samhälle hon tillhör, är underkastad trycket av moraliska lagar och föreskrifter från individer som för länge sedan har upphört att döda eller förfölja de levande medväsendena, eftersom de älskar sin nästa som sig själva. Ett sådant väsen har vi t.ex. i världsåterlösaren Kristus. Den jordiska människan befinner sig alltså på ett stadium mellan det angripande och dräpande rovdjuret och det helt osjälviska kristusväsendet. Hon har sålunda utomordentligt stora möjligheter att få kännedom om sin egen mentala bana eller att se eller iakttaga sitt eget framträdande i förhållande till dessa två ytterpoler av mentalitet. Och denna betraktelse eller iakttagelse visar att hon själv har en förmåga att älska andra väsen (väsen utanför fortplantningsområdet) som rovdjuret inte har. Men samma iakttagelse visar också att denna förmåga eventuellt alls inte är så total eller omfattande som den som världsåterlösaren lade i dagen som sitt eget väsen. Hon kommer då att utifrån detta faktum se att djuret är ett väsen som är fattigare på medkänsla för nästan än hon själv. Därför måste hon betrakta djurets stadium som ett lägre stadium, mentalt sett. Eftersom världsåterlösaren har rikare förmåga vad gäller medkänsla för nästan än den jordiska människan, torde hon oundgängligen komma att betrakta hans mentala stadium som ett högre stadium. Denna betraktelse eller bedömning är ju orubblig på grund av skillnaden i förmåga mellan henne själv och djuret och Kristus eller världsåterlösaren. Den jordiska människan står sålunda här mellan två mentala ytterpunkter. Den ena punkten utgör minimum, och den andra utgör maximum av vad hon har förmåga att skåda av nästakärlek. Att världsåterlösarens uppträdande och bud har blivit det livsbetingande, moraliska idealet för den jordiska människan blir här självklart. Eftersom förmågan till nästakärlek endast är en latent företeelse i djuret, men är mer framskriden hos den vanliga jordiska människan och ännu mer framskriden hos världsåterlösaren, blir det därmed till faktum att den är under utveckling i den jordiska människan. Men om den är under utveckling, är det ju denna utveckling som är uttryck för den gudomliga viljan med hänsyn till den jordiska människan. Att motarbeta kärleken till nästan är sålunda detsamma som att vara mot Guds vilja på det jordmänskliga planet, liksom detta att vara i kontakt med kärleken till nästan är att vara i kontakt med den gudomliga viljan på samma plan. Att vara mot Guds vilja betecknas av mänskligheten själv som omoraliskt, liksom det betraktas som moraliskt att vara med denna vilja.

Vi är sålunda här vid två mentala ytterpoler, efter vilka all moralitet inom den jordiska mänskligheten bestäms. Ju mer ett väsens handlingssätt liknar djurets, desto mer bedöms väsendet som primitivt och omoraliskt, medan det bedöms som moraliskt, intellektuellt eller humant, ju mer dess handlingssätt liknar världsåterlösarens. Denna konklusion är alltså orubblig och oberoende av om man tillhör en religiös sekt eller är irreligiös, är materialist, är vantrogen. Ens handlingar röjer sålunda ett bestämt moraliskt steg. Ju mer dessa handlingar är i den dräpande principens favör, desto mer djuriska eller primitiva är orubbligt deras upphov. Och vi kan sålunda i verkligheten utanför alla religiösa dogmer eller gällande juridiska lagar i dag korrekt bedöma ett väsens moralitet efter livets egen direkta struktur. När vi därför inför oss har ett angreppsväsen, ett väsen som i stor utsträckning och utan samvetsförebråelser eller ånger kan stjäla från och plundra andra väsen, begå rånmord och terror för att få sin vilja eller sina begär tillfredsställda, är det lätt att se att en stor del av ett sådant väsens mentalitet ännu alls inte påverkats av någon utveckling. Den är ännu ett helt oberört uttryck för djurisk mentalitet. Att detta väsen visserligen också har ett område av sin mentalitet där utvecklingen har satt sin prägel och genom vilket det kan hysa mildare känslor för väsen som är i dess eget intresses favör, är naturligtvis en självklarhet, ty vad skulle annars vara orsak till att ett sådant väsen nu framträder i jordmänsklig organism och har epitetet jordisk människa?

Denna medkänsla kan absolut inte vara något som kan uppstå eller uteslutande grunda sig på den yttre materiella eller fysiska uppfattningen, ty som vi redan tidigare har berört, är det i nästan alla fysiska situationer till synes det mest logiska att egoistiskt armbåga sig fram och röja alla andra väsen ur vägen där de är ett hinder för tillfredsställelsen av våra begär. När individen icke desto mindre mycket ofta går emot att på detta sätt direkt armbåga sig fram, är det inte endast därför att han är rädd för de juridiska lagarna, det är inte heller endast av religiösa skäl, ty där individen håller sina djuriska egenskaper i schack endast av dessa skäl, är det ju inte av nästakärlek, utan i stället i allra högsta grad av kärlek till sig själv. I båda dessa fall har han ju stor lust att förvärva tillgångarna på sin nästas bekostnad, men han vet att när han gör det och ger efter för denna sin vilja, kommer han kanske till tukthuset eller drabbas av andra former av juridiska obehagligheter. I detta fall ger han sålunda avkall på tillfredsställelsen av sitt begär inte för att förskona sin nästa från de obehagligheter som denna tillfredsställelse skulle ha vållat denne, utan endast för att skydda sig själv mot de juridiska obehagligheter som nämnda tillfredsställelse skulle ha vållat honom själv.

Under den moderna civilisationens eller den så kallade kristna kulturens yta förekommer det alltså en ganska framträdande undre värld, som ibland kan sända sina glödande, primitiva, alltödeläggande krafter upp genom kulturens ännu tunna skorpa och visa sig som livsfarliga eller olycksbringande vulkaner på kulturens yta och helt överösa denna med hatets, maktbegärets och girighetens svarta, osande och kvävande lavaströmmar. Det är denna sida hos den undre världen som ännu är så farlig för all verklig kulturskapelse av i dag. Det är inte den lilla vanliga tjuven eller rånmördaren som är kulturens eller civilisationens värsta fiende eller fiende nr 1, utan i stället de som kan kamouflera sina rövaraktiga eller rånmordsbenägna och människofientliga talanger, begär och anlag med en sådan genialitet att de rent av själva tror på eller uppfattar detta sitt mentala tillstånd som högsta moralitet eller idealism och härigenom får nästan obegränsad kraft att förföra alla i framskriden kultur ännu obefästa folk eller stater och göra dem till banditsamhällen inom nationernas led.

Den här skildrade mentala sfären är alltså källan till all angreppsmentalitet och därmed källan till allt krig i världen, såväl mellan stater som mellan de enskilda individerna. Det är denna mentala sfär som förekommer under begreppet "det onda". Medan denna mentala form är helt naturlig hos djuret, är den alltså av ondo för den jordiska människan och hämmar hennes framträdande som "människa".

Bakom försvarsmentaliteten är motivet alltså i verkligheten helt osjälviskt, till och med om det är individen själv som är den överfallne eller angripne och försvaret endast gäller honom själv, ty i detta sistnämnda fall blir försvaret ett nödvärn och är då ett led i den nödvändiga självbevarelsedriften. Och allt som blir identiskt med det absolut livsbetingande nödvärnet för individens existens kan omöjligt vara identiskt med själviskhet eller egoism. Det är inte egoism att man begär sin rätt att leva. Egoism uppstår först där man på sin nästas bekostnad begär saker som är helt överflödiga eller icke nödvändiga för ens existens eller möjlighet att leva. Ett försvar som utgör ett nödvärn inför en absolut livsfarlig fiende kan inte betecknas som själviskhet. Det är uttryck för en naturlig rätt till livet, ett hävdande av artens fortbestånd och kan sålunda endast förekomma där detta fortbestånd är i fara. Om ett försvar fortsätter där detta fortbestånd inte är i fara, blir det inte längre ett försvar, utan en förföljelse och därmed ett angrepp på nästan. Det gäller därför att här noga se upp. Ett försvar kan mycket lätt och omärkligt övergå till att bli ett angrepp och är då inte längre någon osjälvisk företeelse, utan i stället i allra högsta grad dominerande egoism eller själviskhet.

Där ett väsens motstånd mot ett medväsen utgör ett livsbetingande nödvärn, är väsendet ett försvarsväsen. Sådana väsen utgör krigets andra part. Utan denna part kan det inte manifesteras krig. Men det är alltså inte denna part som är krigets orsak, denna kan aldrig ligga någon annanstans än hos angriparen. Då försvarsmentaliteten sålunda är nästakärlek eller osjälviskhet, är den av en ädlare karaktär än angreppsmentaliteten. Men eftersom den använder samma vapen, samma krigsredskap, har samma vrede som angreppsväsendena, har man kallat denna vrede för "helig vrede" eller "rättfärdig harm", liksom varje krig sett utifrån försvararens sida är heligt och dess domän betecknas som ärans mark. Och härmed har vi nått till de två former av mentalt tillstånd vilkas reaktion i dag utgör den jordiska mänsklighetens öde. Och där endast dessa två former av medvetande eller mentalt tillstånd finns, finns kriget eller ofreden. Här är livets smältdegel. Om det inte skedde en ny mental förvandling, skulle det aldrig någonsin kunna bli fred i världen. Men ut ur smältdegelns lågor, ut ur krigets fasor, skrik och plåga föds en tilltagande längtan efter en motsats till kriget, nämligen en absolut och varaktig fred.

Angrepps- och försvarsmentalitet räcker alltså inte. Dessa båda mentala tillstånd är inte livets uppfyllelse eller syfte. Men just på grundval av reaktionerna av dessa båda former för mentala inställningar uppstår det en helt ny medvetandeform eller ett helt nytt mentalt tillstånd, ett tillstånd som i sig självt varken utgör angrepp eller försvar, men däremot en innerlig kärlek till alla väsen oberoende av dessa väsens eventuellt gynnsamma eller ogynnsamma, primitiva eller intellektuella framträdande. Väsen med denna mentala inställning hyllar inte medväsendena för deras mörka handlingar, men de känner ett ökat medlidande med dessa mörka väsen, eftersom de känner det olyckliga tillstånd som dessa väsen med sitt primitiva eller så kallade kriminella beteende är i färd med att åstadkomma för sig själva. De dömer sålunda aldrig någon till straff, mörker eller lidande. De är i bästa fall helt fria från hämndkänsla. De är i tilltagande grad besjälade av den tanken att kan man inte göra gott för ett väsen, så skall man i varje fall aldrig göra det något ont. De utstrålar sålunda endast kärlek och låter sin själs värmande ljus lysa i kapp med solens på onda och goda, på rättfärdiga och orättfärdiga, med andra ord, de är liksom solen alltomfamnande, de är "Guds avbild, honom lika". I sanning, de är freden.

Men hur skall man få angrepps- och försvarsindivider att upphöra med att vara angrepps- och försvarsindivider? Detta låter sig omöjligt göra genom diktatur eller juridiska lagar. Dessa företeelser är ju endast spärranordningar, är ett slags taggtråd, ett slags mur eller inhägnad till skydd mot djungelns vilda djur, men de förändrar inte djuren. Tigern fortsätter att vara rovdjur, och ormen fortsätter att vara giftig. Om man är ett angreppsväsen, måste man leva sitt liv som angreppsväsen, liksom ett försvarsväsen ju måste leva sitt liv som ett försvarsväsen. Det är en natur i var och en av de båda väsensarterna, vilken inte endast är en viljeakt som kan ledas och skrämmas genom hot och straff. I så fall skulle en kriminell undre värld ju vara helt omöjlig i det moderna civiliserade samhället. Nej, man lägger inte plötsligt en aln till ett väsens växt genom att prygla det eller genom att hota det med död och olyckor. Om företeelserna endast var en viljeakt, skulle den jordiska mänsklighetens liv redan för hundratusen år sedan ha varit paradisiskt eller fullkomligt på jorden. Och för de nu levande generationerna skulle kriget endast ha varit ett dimmigt, abstrakt begrepp och inte den blodiga realitet som i dag behärskar världen.

Men om förändringen av angrepps- och försvarsindivider inte är en viljeakt som kan hållas i schack med diktatur och hot om straff, olyckor och fasor, hur skall den jordiska mänskligheten då kunna förvandlas, omformas till det bättre? – Hur skall dess angrepp och försvar kunna bringas att fullständigt upphöra, vilket är det enda som kan ge en verklig och varaktig fred eller den lycka och glädje över livet som människorna av all kraft hungrar och törstar efter? – Ja, här måste vi genast inställa oss på de osynliga företeelser som döljer sig under den till synes tillfälliga, fysiska ytan. Finns det då sådana osynliga krafter som kan förvandla de jordiska människornas mentalitet och därmed höja dem till den absoluta fullkomligheten i medvetande, tankestyrning eller viljeföring? Ja, blir inte detta till faktum genom den omständigheten att vi ser att inte alla människor befinner sig på samma steg i utvecklingen? Hur skulle en del väsen annars kunna vara före andra i utvecklandet av humanitet eller nästakärlek?

Vad är det då som får de jordiska människorna att reagera i strid med varandra? – Vad är det som får ett väsen att vara ett angreppsväsen, och vad är det som får det att vara ett försvarsväsen? – För att kunna begripa detta måste man lära sig förstå att det finns en lag bakom alla företeelser genom vilken möjligheten till medvetet skapande uteslutande uppstår. Denna möjlighet gäller såväl skapandet av ens eget öde som skapandet av rent materiella, fysiska ting. Det är denna lag som åstadkommer orsak och verkan. Vi kan naturligtvis inte här få plats till en tillfredsställande redogörelse för denna lag och skall därför blott ge uttryck åt att varje handling, den må vara aldrig så liten, inte kan undgå att vara orsak till en verkan, som återigen omöjligt kan existera utan att i sin tur vara orsak till en ny verkan och så vidare. När det är fråga om ett angrepp, är detta alltså en orsak som är satt i funktion. Denna kommer oundvikligen att ge upphov till en verkan. Om man skriver med svart krita, blir bokstäverna svarta, liksom de nödvändigtvis blir vita, om man skriver med vit krita. Om vi eldar under en kittel vatten, blir vattnet varmt, medan det blir kallt, om vi lägger is i vattnet. Man kan alltså omöjligt åstadkomma en rörelse, en energiutlösning, utan att denna skapar en motsvarande verkan. Och det är av sådana orsaker och verkningar som det levande väsendets hela liv består. Det är en enda stor kedja av orsak och verkan.

Vad är i verkligheten dessa rop om rättvisa? – Är de inte uttryck för de dolda, psykiska krafterna hos individerna? – Är de inte uttryck för en indignation mot förtryckarna eller fridstörarna? – Denna indignation visar sig alltså som den fysiska yttringen av en osynlig kraft som sträcker sig från fridstörarna eller angriparna till de överfallna och av vilka den åter i form av vedergällningslust eller hämndkänsla skickas tillbaka till dess upphov angriparna. Angriparnas handlingssätt bildar sålunda ett kretslopp av osynliga krafter som går från dem (angriparna) till de överfallna och därifrån tillbaka till angriparna. Och vi står här inför en helt orubblig naturlag. Det finns alltså inte en enda form för utlösning av kraft eller energi där inte denna som en psykisk kraft passerar ett kretslopp, i vilket den på nytt vänder tillbaka till sitt upphov, antingen den nu är till glädje eller sorg, antingen det är vällust eller lidande som den utlöser på sin bana. Detta psykiska kretslopp av energier eller krafter, utlöst genom det levande väsendets manifestation, är identiskt med det vi kallar karma, vedergällning eller nemesis. Utan denna psykiska kraft skulle ingen som helst vedergällning eller karma kunna äga rum. Det skulle i tillvaron varken kunna finnas angrepps- eller försvarsindivider. Beträffande ett försvar skulle det vara något som aldrig i någon som helst situation skulle kunna komma till något väsens kännedom och därmed omöjligt kunna manifesteras.

Men när väsendena överträder de lagar vars uppfyllelse utgör förutsättningen för att himmelriket skall kunna skapas såväl i individernas eget sinne som för deras omgivning, är det solklart att detta rike omöjligt kan uppstå. Och det är därför inte så märkligt att de jordiska människornas öde i dag är just som det är. Det har inte blivit allmängiltigt att "vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra". Det är inte heller allmängiltigt att tro att "den som griper till svärd själv skall dödas med svärd". Därför deltar individerna i stor utsträckning i att ropa högt om att få straff och dödsstraff införda mot nästan eller medväsendena. De känner eller förnimmer alls inte att de genom detta sitt handlingssätt är med om att praktisera precis samma förbrytelse som den för vilken de önskar hämnas på förbrytaren eller utkräva hans dödsstraff. Är döden inte döden, vare sig den har frambragts av legala eller illegala myndigheter? – Blir inte principen i båda fallen orubbligt att slå ihjäl, att mörda och dräpa? – Är det inte just detta mentala tillstånd som gör det totalt omöjligt att komma till himmelriket? – Men eftersom himmelriket inte är ett rike bortom molnen, utan är något som skall utvecklas inne i väsendena och detta något är en på nästakärlek baserad fred, harmoni eller glädje över att vara till, kort sagt, en tankeinställning eller själslig uppfattning, en förnimmelse av livet eller nästan som gör varje krav på straff, hämnd eller vedergällning överflödigt hos vilket som helst medväsen och sålunda utgör uppfyllelsen av det eviga budet: "Du skall älska din nästa som dig själv", är det här uppenbart för varje utvecklad forskare i andlig vetenskap att freden och därmed livets högsta lycka eller salighet eller det verkliga himmelriket omöjligt kan vara ett samhälle av dräpande, hämnande och hatande väsen, oavsett om detta mördande utförs av legala eller illegala myndigheter.

Att de legala myndigheternas mord- och straffmanifestationer som regel tillämpas under begreppet rättvisa, vilket alltså i detta fall vill säga att det sker som försvar för samhällsordningen eller för en tillfälligt påbjuden eller nödvändig drastisk rättsskipning för att hålla individerna i den disciplin eller respekt gentemot medväsendena som gör ett modernt samhälles levnadsvillkor drägliga, förändrar inte denna rättsskipnings identitet som överträdelse av livets högsta lagar, tvärtom. Att den är av behovet påkallad motbevisar ju inte att den är en överträdelse av kärlekslagen, men visar däremot att samhället består av en flock individer på ett så föga framskridet utvecklingssteg eller på en så låg kulturell nivå att dess myndigheter såväl som dess enskilda individer är besjälade av mediumitet för angrepps- eller mordenergi, ja, denna mediumitet är sålunda fundamentet för deras enda verkliga realistiska försvarsförmåga. Det är detta väsendenas själsliga tillstånd som bekräftar deras tillhörighet till djurriket. Det är denna mediumitet som fullständigt färgar de jordiska människornas självbevarelsedrift med samma blodiga principer som de som kännetecknar djurens självbevarelsedrift. Det är denna mediumitet som symboliseras i sfinxens djurkropp. Denna mediumitet är sålunda en serie utvecklingsstegs särskilda kännetecken eller uttrycksform. Och så länge de jordiska människorna passerar dessa steg och i sin utveckling inte nått upp över dessa, är det naturligtvis en självklarhet att de måste bli manifestationen av dessas uttrycksformer. Man kan ju inte kräva att någon som helst individ skall ge uttryck för ett utvecklingssteg som det inte har uppnått. En växt kan inte vara ett djur, liksom ett djur, en hund, ett lejon eller en tiger inte kan vara en jordisk människa.

Att de jordiska människorna dömer, straffar, hatar och mördar är sålunda en självklarhet, så länge de befinner sig på mordmediumitetens utvecklingssteg. Och man kan inte säga att det i absolut mening är syndigt att individerna är just sådana. Det är deras normala natur. Deras samlade tillvaro är ett plan, en tillvaroform eller en mental sfär som alla väsen måste passera på sin väg i utvecklingen upp mot den fullkomliga människans stadium. Den är ett oumbärligt avsnitt i livets kretslopp på samma sätt som ett klockslag är ett oumbärligt avsnitt på urskivans markerade kretslopp. Innan uret kan visa klockslaget tjugofyra måste det först visa alla övriga av dygnets timmar. Ingen som helst av dessa kan hoppas över. Den jordmänskliga mordmediumistiska tillvaroformen är sålunda fullständigt normal för den jordiska människan. Att dessa väsen i stor utsträckning har straff-, mord- och dråpmanifestationer som moral eller idealism och rättesnöre för sin samhällsordning är alltså självklart, eftersom de i dessa endast och allena ser rättfärdighet. Att de jordiska människorna blint tror på dödsstraff eller annan form av straff för den eller den så kallade förbrytelsen är sålunda förståeligt. Dessa väsen ser i så fall inte någon som helst annan utväg för sitt eget samhälles bestånd. Och det är ju på detta psyke som moselagen grundar sig.

Att de jordiska människornas psyke sålunda är identiskt med straff-, mord- och dråpmediumitet eller Gamla Testamentets kärnideal bevisar inte att det inte skulle finns ett ännu högre psyke eller mentalt tillstånd. Till vad nytta annars Nya Testamentets kärnideal? – Om den moraliska inställningen "öga för öga och tand för tand", vilket alltså vill säga straff och dödsstraff, var den högsta rättfärdigheten, till vad nytta då alla tusentals kristna kyrkor med tillhörande prästerskap världen över? – Grundar sig inte all denna massutveckling av humanistisk energi uteslutande på att befordra förkunnelsen: "Vänd den högra kinden till, när du blir slagen på den vänstra", "Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla som griper till svärd skall dödas med svärd", "Du skall älska din nästa som dig själv" osv.? – Att det finns väsen som upptagits i prästerskapet utan att ha förstått denna prästerskapets och kyrkans verkliga mission och därför har gett sig i den dräpande principens våld antingen som frihetskämpar eller landsförrädare, antingen som försvarare eller angripare, förändrar ju inte kristendomens sanna struktur eller Jesu ideal. Om straff och mordvedergällning är den högsta rättfärdigheten, då är moselagen oöverstiglig, vad mentalitet angår, och hela den kristna förkunnelsen, Jesu väsen och moralidéer rena fanatismen eller övertron.

Men är det på det sättet? – Ja, det är riktigt att den så kallade moderna människan i stor utsträckning betraktar all religiositet som rena naiviteten som endast kan vara uttryck för enfald eller primitivitet. Men när samma moderna människa i de allra flesta fall är anhängare av en eller annan politisk idé, ett eller annat politiskt ideal och detta ideal som regel går ut på en så kallad förbättring av samhällsförhållandena, en höjning av kultur och humanitet och därmed i samma väsen avslöjar den religiösa principen i ett nytt dominerande framträdande, förlorar samma moderna människas nedsättande påstående om religiositeten fullständigt sin slagkraft. Och det blir alltså inte religiositeten eller den religiösa principen som är naivitet eller övertro, utan i stället den moderna människans föreställning och påstående om denna princip. Vad var Jesu ideal annat än en stimulering av en samhällsförbättring, en höjning av kultur eller inspiration till främjande av humanitet (nästakärlek)? – Men om detta inte är politik, är den moderna politikerns ideal absolut inte heller politik. Och om samma moderna politikers ideal inte är religiositet, är Jesu ideal absolut inte heller religiositet. Mellan världsåterlösarens ideal och den moderna humanistiska politikerns ideal är det absolut ingen artskillnad, men däremot endast en gradskillnad. Den moderna politikern kan ännu inte uppfylla idealen i sitt eget dagliga liv med ett sådant patos som världsåterlösaren.

Medan idealen hos världsåterlösaren var själva hans eget liv, hans egen tanke, hans eget tal och sätt att vara, är de hos den moderna politikern ännu i överväldigande grad endast av teoretisk art, ja, mycket ofta ännu endast en önskan som han hoppas att inte blott själv kunna uppfylla, utan också att kunna få medväsendena att uppfylla. I verkligheten är denna moderna humanistiska politik endast ett besjälande av väsendena med samma anda som den som var inspirationen och fundamentet i världsåterlösarens uppträdande. Denna anda kommer vi sålunda inte förbi. Eftersom denna anda helt gradvis i form av en tilltagande humanistisk politik bekämpar angrepps- och försvarsmediumiteten hos individerna, sker det en motsvarande mental förvandling av dessa till förmån för denna humanism. Detta förvandlade tillstånd hos individerna är alltså ett begynnande tredje mentalt tillstånd, ett nytt tänkesätt, en ny moralitet. Medan angreppsmentaliteten hos individerna är tillfredsställelsen av själviska begär på andra levande väsens bekostnad, ja, på berövandet av deras liv och hälsa, om detta anses nödvändigt, och försvarsmentaliteten grundar sig på en mediumitet för återkastande mot sitt upphov av nästans angreppsenergier, är det tredje mentala tillståndet däremot ett slags immunitet mot brutalitets- eller våldsenergier, antingen dessa är av uppenbar fysisk, kroppslig natur eller de är av själsligt framträdande i form av lögn, bedrägeri eller allsköns former av oärlighet eller kamouflerad hänsynslöshet.

Vad var det som betingade denna världsåterlösarens totala uppståndelse från mörkrets och dödens grav, från väsendets slaveri under materien, från dess prisgivning åt olyckliga öden? – Var det inte just medvetandet om att aldrig ha begärt sin nästas, vilket i detta fall vill säga sina bödlars, tillgångar eller fördelar, aldrig hade varit medium för nästans angreppsenergier, förföljelse, hån och spott och därigenom aldrig i någon som helst form av försvar eller vedergällning vänt dessa energier mot deras upphov? – Var inte denna kunskap om sig själv tillräcklig grund för honom att se att hans bödlar inte visste vad de gjorde? – Hans uttalande var sålunda inte utslag av fanatism, naivitet eller övertro, utan i stället uttryck för ett verkligt orubbligt faktum. Det var sålunda en vetenskaplig sanning som utstrålade från Golgata kors till omgivningen. Det var det tredje mentala tillståndets soluppgång över världen. Det var den första späda morgongryningen av himmelriket på jorden. Det var synliggörandet av facit eller modellen för den jordmänskliga utvecklingen. Världsåterlösarens mentala manifestation visar den kommande färdiga jordmänniskan.

Vi har härmed fått en liten inblick i det jordmänskliga psykets tillblivelse och utveckling. Vi har sett att de jordiska människornas dagliga livs första primitiva stadier behärskas av självbevarelsedriften. På dessa stadier är väsendena alltså ännu starkt djuriska i sitt framträdande. De angriper och överfaller allt som de menar är nödvändigt för deras egen existens. De har ännu ingen annan rättskänsla än den starkares rätt. Eftersom de inte har någon annan metod eller möjlighet att hävda sig själva, blir de angrepps- eller kampväsen. Ett sådant väsen utgör ett medium för sina begärs eller sin hungers krafter. Dessa krafter är så alltdominerande att de bringar individen till mord- och dråpmanifestationer i varje situation, ja, till och med ibland också inom parningsdriften. Men utvecklandet av denna myckna mordenergi eller förföljelsedrift mot andra väsen utgör liksom varje annan energiutveckling i naturen ett kretslopp och kommer tillbaka till individen själv. De angripna väsendena försvarar sig. Som vi har sett är detta försvar endast ett återkastande av angreppsväsendenas utsända energier. Och vi möter sålunda här en helt ny motivering för mord- och dråputvecklandet. Medan angreppsväsendet angriper i kraft av sitt mer eller mindre livsbetingande egendomsbegär, är motivet för försvarsväsendets handling sålunda inte nästans tillgångar, fördelar eller saker, men däremot behovet att skapa ett skydd mot angreppsväsendets begärsenergier eller beslagtagande av nästans ägodelar, det må nu vara väsen och ting, vänner, äkta makar, yrken, materiella tillgångar eller privategendom. Det äkta försvaret inriktar sig sålunda inte på nästans tillgångar eller egendom, utan på att lamslå de av honom utsända begärsenergierna. Det är sålunda uteslutande angriparens begärsenergier som bringar försvararen att reagera. Försvararens kamphandlingar är sålunda endast och allena iscensatta av angriparen. Det är dennes energier som fullständigt behärskar försvararen, sätter honom i samma mentala situation som de har försatt angriparen i, nämligen detta att tillintetgöra eller lamslå nästan.

Skillnaden mellan försvararen och angriparen är sålunda blott den att det är angriparen som är upphov till hela kampsituationen, medan försvararen endast är ett medium för samma krafter. Men detta utesluter naturligtvis inte att angreppskrafterna kan vara så våldsamma att de hos försvararen inte blott utlöser beskydds- eller försvarsenergier, vilket alltså vill säga vänder angreppsenergierna tillbaka mot deras upphov, men de kan också utlösa angreppsenergier hos försvararen. Denne känner då inte blott ett behov att skydda sig och sin egendom, utan också ett större eller mindre obehärskat behov att ta hämnd. I en sådan situation är försvararen nu inte längre en renodlad försvarare, utan har också blivit något av en angripare. Detta åstadkommer i sin tur en utlösning av försvarsenergi hos den tidigare angriparen. Han kommer då att försöka vända dessa energier tillbaka mot upphovet. Och ett totalt krig är nu i gång utan någon möjlighet att upphöra på annat sätt än genom den svagares kapitulation. En sådan situation känner man igen på att försvararen i samma situation har utvecklat långt mer försvarsenergi än som var nödvändigt för att skydda sin rätt eller egendom. Den överskjutande försvarsenergin är därmed orubbligt angreppsenergi. Därför är det här nyttigt att beakta världsåterlösarens ord: "Den som menar sig stå, han må se till att han inte faller." Dessa ord vill alltså i verkligheten säga detsamma som: "Må den som tycker sig ha rätt, den som tycker sig vara en försvarare, noga se till att han i verkligheten inte är en angripare." Den jordiska rättvisan upphör där försvarsenergierna är kamouflerad angreppsenergi. Denna kamouflerade angreppsenergi är åter detsamma som hämnd. Hämnd kan sålunda aldrig någonsin vara identisk med jordisk rättvisa, men är däremot uteslutande fröet till krig. Den är i sin kulmination överfall på nästans liv, hälsa och egendom och är sålunda endast och allena angreppsenergi.

Det är för att förebygga eller bekämpa all angreppsenergi hos försvararen som moselagen och det härav följande juridiska rätts- eller myndighetsväsendet har uppstått. Denna verksamhet är alltså en mellan parterna framträdande instans som i sig själv är opartisk. Den representerar inte något personligt intresse i att den ena eller den andra av parterna skall vinna eller få fördelar. Den är endast intresserad i att skilja försvarsenergi från angreppsenergi. Denna instans kan alltså där den är fullkomlig se med opartiska ögon på situationen och exakt utvärdera eller konstatera i hur stor utsträckning försvarsenergin verkligen är försvarsenergi och inte kamouflerad angreppsenergi och därefter döma mellan parterna. Och dess mest exakta måttstock är alltså "öga för öga och tand för tand", vilket i verkligheten vill säga "liv för liv". Vad som finns därutöver är angreppsenergi, är överfall och en kränkning av den jordiska rättvisan. Denna jordiska rättvisa är alltså ren försvarsenergi. Om rätten bedömer att försvararen till hundra procent har handlat i nödvärn och inte hade någon som helst annan utväg för att skydda sitt liv, sin hälsa och egendom, kommer den att frikänna honom från varje anklagelse, oberoende av om detta försvar har åstadkommit dråp eller lemlästning.

Men blir då ett sådant beslut detsamma som en verkligt hundraprocentig rättvisa? – Nej, det blir det absolut inte. Det kan aldrig i någon som helst situation bli annat än en jordisk rättvisa, vilket vill säga ett timligt eller provisoriskt utövande av rättvisa parterna emellan och därmed förbereda vägen för utvecklingen av en annan och betydligt större och fullkomligare rättvisa, nämligen kärleken. Kärleken är ju den allra högsta eller universums egen måttstock för domslut om rättvisa, inte blott mellan alla stridande parter, utan också mellan alla levande väsen. Kärleken är den kosmiska rättvisan, vilket i verkligheten vill säga att den är rättsprincipen i himmelriket. Att detta rike inte är av denna världen, beror just på att det inte känner till någon annan rättsprincip än förlåtelse. Dess enda användbara juridiska måttstock är den absoluta kärleken. Dess högsta moral och den härav följande största glädjen över livet är uteslutande att "hellre giva än taga". Hur skulle ett rike vars invånare alla är hundraprocentigt besjälade av denna anda och finner glädje och lycka i att tjäna sin nästa och offra sitt liv för dennes beskydd, om det skulle bli nödvändigt, vara annat än just himmelriket eller kärlekens sfär? – Är inte detta lika självklart som att ett rike i vilket den högsta måttstocken för moralitet är öga för öga och tand för tand, vilket åter vill säga att varje begången "synd" måste betalas med en motsvarande "synd", inte kan vara ett himmelrike, inte kan vara en kärlekens sfär, utan alltjämt måste vara en "syndens sfär", ett rike i vilket kriget omöjligt kan upphöra.

Livet har alltså ett långt högre och skönare ideal än just detta att göra väsendet till en stabil försvarare, till en skicklig frihetskämpe i ett överfallet land. Det kommer att göra alla väsen till stabila förlåtare av sin nästa. Det är detta förlåtelsepsyke som är den tredje mentala enheten, som nu börjar bli det största idealet i den jordmänskliga mentalitetens högsta intellektuella sfär. Om så inte vore fallet, till vad nytta då alla de nedärvda religiösa orubbliga kärnidealen och uppenbarandet av världsåterlösarens sätt att vara som historiskt faktum? – Är det inte denna tredje mentalitetsenhet som är den sanna kristendomen? – Och är det inte just försvars- och angreppsmentalitetens krigsbevarande moralitet "synd för synd" som är den sanna hedendomen? – Varför är det inte denna hedendom som prästerna nu i snart tjugo århundraden har förkunnat som det världsfrälsande idealet för människorna? – Varför är det inte samma juridiska "syndamoral" som de tusentals statsauktoriserade prästerna har förkunnat från tusentals lika auktoriserade kyrkors predikstolar genom århundradena? – Varför har miljoner och åter miljoner barn i generation efter generation fått lära sig utantill skriftställen som dessa: "Den som griper till svärd, skall själv dödas med svärd." "Vänd den högra kinden till, när du blir slagen på den vänstra", "Hämnas inte er själva, mina älskade, jag skall vedergälla det, säger Herren", och många fler. – Hur har en så väldig andlig kraft eller ny mental uppfattning kunnat bli hörd av miljontals själar i en värld som ju i förväg hade ett hundratusenårigt moraliskt fundament i form av lagen "synd för synd", som senare i Gamla Testamentet utformades som moselagen?

Om det i det jordmänskliga psyket inte förekom annat än angrepps- och försvarsmentalitet, skulle nämnda lag eller juridiska rättsprincip i allra högsta grad vara tillräcklig, vara tillfredsställande. Vad kan en försvarare mer begära än det fulla frikännandet i varje i absolut nödvärn begånget drastiskt ingripande mot den livsfarlige angriparen? – Ja, mer än det, i dag har alla medborgare i en civiliserad stat ju rent av staten med dess rättsväsen bakom sig och behöver inte ens själva företaga sig något drastiskt mot angriparen. De behöver sålunda blott överlåta saken åt det nämnda rättsväsendet, som sedan tar hand om det nödvändiga. Och ändå är detta inte tillräckligt. – Var och en kommer efter hand att bli klar över att freden, alltså en värld fri från överfall och angrepp från nästans sida, inte skapas genom taggtråd, plank eller avspärrningar, inte heller genom mord, straff och vedergällning gentemot angriparen. Man kan inte utplåna "syndens" princip med "synd". Ett sådant juridiskt fundament eller moselagen kan visserligen hålla angreppsprincipen i ett slags tukt eller dressyr, men det utrotar den inte eller avlägsnar den från jordmänniskornas mentalitet. Men eftersom mänskligheten inte kunde undgå att hungra efter eller begära freden, krävdes en helt annan mental impuls, en impuls som verkligen kunde omskapa det jordmänskliga psyket till den mentala anda eller tankesfär där individen verkligen har lyfts upp i en högre etisk medvetandesfär än den att leva i ett dresserat "syndatillstånd" eller en juridiskt lagbunden kärlekslöshet. Och är det inte just denna nya mentala impuls som uppenbarades i världsåterlösarens uppträdande eller väsen? – Och är det inte endast detta uppträdande som är himmelriket?

Det är riktigt att detta uppträdande inte kan formuleras och grundas på juridiska lagar. Man kan inte skapa en lag som i högre eller lägre grad dömer ett väsen som inte älskar sin nästa som sig själv, till döden eller till annat straff. En värld baserad på en sådan lag skulle ju endast vara en fortsättning på den moselagstillvaro vi i dag lever i. Och detta visar oss blott att världsåterlösaren hade rätt då han sade att Guds rike är inom er. Himmelriket kan sålunda inte grunda sig eller upprätthållas på något juridiskt lagsystem. Det är endast och allena en mental utveckling, vilken måste ske inom väsendet, som förändrar dess mentalitet på ett sådant sätt att det därmed växer över de juridiska lagarna, blir till ett väsen för vilket dessa är helt överflödiga, eftersom det förnimmer en långt större kärlek till nästan, till angriparen, till förbrytaren än den som moselagen eller den jordiska rättvisan kräver eller tilldelar vederbörande individ. Som följd härav blir det denna större kärlek som dikterar förhållandet mellan nästan och omgivningen. Och det är endast denna ovanför alla juridiska lagar stående kärlek till nästan som kan vara freden, den fred som de jordiska människorna nu i århundraden redan har ropat, hungrat och törstat efter.