Det dagliga livet för den oinvigda jordiska människan upplevs som en enda stor kamp emot det onda. Detta, att det förekommer en sådan kamp och att något i livsupplevelsen kan uppfattas som ett ont, gör det just till ett faktum att denna kämpande jordmänniska inte är något invigt väsen, vilket vill säga att hon är ett väsen som ännu alls inte förstår den tillvaro hon lever i, och i många fall alls inte anar vad det är hon upplever. I hela världsalltet finns det över huvud taget inte något som helst som i verkligheten är ont. Så länge det finns något i väsendets uppfattning av världsbilden, som är ont, har det inte någon fullkomlig världsbild. Det ser världsbilden och därmed livet omkring sig beslöjat. Väsendets uppfattning är i större eller mindre grad en illusion. Det upplever att en utomordentligt stor del av dess livsupplevelse är smärta och lidande, är sorg och motgång, och bedömer livet och därmed världsbilden efter denna sin upplevelse. Det uppfattar därför världsbilden som två företeelser, nämligen "det onda" och "det goda". Dess dagliga liv består av dessa två företeelser, och av dessa två företeelser består dess omgivning. Väsendet bedömer människorna på samma sätt, några som onda, andra som goda, liksom det också bedömer handling och sätt att vara i de båda kategorierna: ond och god.

Så länge människorna ännu var troende på en försyn, måste de naturligtvis utifrån denna deras uppfattning om livet och tillvaron också bedöma denna försyns tillvaro som en kamp mellan det onda och det goda. Och då de naturligtvis inte kunde uppfatta den sanna försynen som upphov till det onda, måste de ju bilda sig en föreställning om ett särskilt upphov till denna kategori av manifestation. Och därmed kom begreppet djävul eller det onda in i världen. Denne djävul blev alltså alla mörka manifestationers upphov. Han förförde människorna i olycka och han vill störta Gud i olycka. Och det dagliga livets moral formade sig alltså efter hand till ett bekämpande av detta väsens onda anslag emot och förförelse av mänskligheten.

Men senare i och med den stora materiella, fysiska, kemiska och tekniska utvecklingen kom människorna helt bort från uppfattningen om gudom och djävul, ja, förnekade att det över huvud taget existerade något psykiskt. Allt blev endast till döda, fysiska krafters spel i form av orsak och verkan. Och man började ställa in sin livsföring därefter. När man inte uppfattade någon gud eller djävul bakom det dagliga livets natur och omgivning, blev livet i själva verket inte längre en fråga om verklig moral. Det blev inte en fråga om att tjäna en gud eller en försyn. En sådan uppfattning ansågs endast som övertro, naivitet eller dumhet. Nej, frågan handlade nu mer och mer om att tillägna sig materiella kunskaper, så att man på denna väg kunde bli överlägsen tingen och därmed bli kvitt det onda. Men detta att bli överlägsen tingen gällde inte bara döda ting, utan naturligtvis också alla de onda människor som man menade var orsak till ofreden och krigstendensen i världen. Det handlade mer och mer om att få dessa bastade och bundna, ja, helt utrotade. Krig, fängelser, slavläger och stående ockupations- och anfallsarméer med förmåga att utnyttja elementens miljoner hästkrafter för att mångfaldiga utplånings- och ödeläggelsemanifestationerna hade blivit det stora målet, den förment stora frälsande principen. Man har därmed avlägsnat kristendomens sanna auktoritet och grunduppfattning från alla de i Faderns, sonens och den helige andes namn döpta väsens länder och riken och fått en hedendom av så väldiga dimensioner att blomstra, så att den vanliga naturmänniskans religion – som annars betraktas som hedendom – i förhållande till denna endast kan uppfattas som kristendom. Inom dessa människogruppers livsuppfattning finns det dock vissa humanistiska drag baserade på ett förhållande till en eller annan form av en försyn.

Men i det moderna materialistiska samhället är livet inte längre baserat på ett förhållande till en försyn, utan på ett förhållande till en eller annan politisk idé. Politiska idéer har i sin tur blivit materialistiska dogmer som ersättning för de religiösa dogmerna. De är baserade på begäret efter en för sina anhängare särskilt fördelaktig regeringsform, inom vilken dessa anhängare kan få frihet och makt att dominera samhället med sina särskilda synpunkter och önskningar. Det är riktigt att det ännu finns många troende inom de så kallade kristna länderna, men de har inte särskilt många procents inflytande på regeringarna. Här är det den materialistiska politiken som väger tyngst i vågskålen. Då dessa politiska ideal således endast är av materiell natur och endast baserade på särskilda lokala erfarenheter inom det dagliga livets område, utgör de ingen garanti för de skulle vara i kontakt med världsalltets helhet, vilket återigen vill säga att de inte ger någon garanti för att vara i kontakt med naturlagarna, som i sin tur är detsamma som de lagar på vilka själva livet är baserat. Detta blir till faktum just därigenom att många av dessa politiska ideal med tillhörande anhängare eller på dessa bildade partier bekämpar varandra, utgör alltså motsättningar och blir därigenom till och med en mobilisering av lokala krigsfronter.

Inom länderna, nationerna eller de enskilda folken finns således fullt med krigsfronter, som endast håller varandra i schack eller i herrans tukt och förmaning i kraft av en majoritet. Men hur kan ett flertal vara en garanti för att någonting är riktigt eller utgör det verkligt normala i livets upplevelse? Ett flertal kan ju aldrig någonsin vara det sanna objektet för bedömningen av ett tings fullkomlighet eller ofullkomlighet. En abnorm uppfattning av en företeelse blir ju inte normal för att den representeras av ett flertal. Majoriteten representerar makten. Den kan genomföra sin idé på grund av makt, oavsett om den är abnorm eller normal. Flertalets dom är således avgörande i det materialistiska statsskicket, som därigenom i själva verket blir en diktatur.

Men det materialistiska statsskicket kan också dirigeras av enskilda personer, vilka har haft tur, styrka, brutalitet och hänsynslöshet nog för att underminera majoritetsdiktaturen med tortyr och nedsabling av var och en som på minsta sätt visar sig konträr till diktatorns maktbegär. Bägge fallen: majorietsdiktaturen och enmansdiktaturen, beror på samma princip – den djuriska principen: "den starkares rätt". Nu är det emellertid den skillnaden att majoritetsdiktaturen är mer demokratisk, vilket vill säga att besluten här hela tiden tas av flertalet. Det betyder att flertalet kan ändras till ett fåtal i de fall då föreslagna idéer och lagförslag förkastas. Det finns större möjligheter för humanistiska manifestationer och lagförslag inom en majoritetsdiktatur än i en diktators-diktatur, där diktatorn enväldigt bestämmer alla lagförslag och mördar alla som sätter sig upp mot hans förslag. I den moderna materialistiska staten eller samhället kan ingen som helst kulturutveckling i riktning mot verklig världshumanitet och andlig frihet äga rum med enmansdiktatur. Här måste allt stagnera i ett tilltagande polisväsende för att hålla alla stången enligt diktatorns särskilda inställning och godtycke.

Då det ligger i människans nuvarande natur att älska en verklig frihet under ansvar, blir diktaturen ett fängelse för varje väsens sanna utvecklingslängtan, vilket omöjligt kan åstadkomma tillfredsställelse i väsendenas mentalitet. Detta betyder återigen att hatet till diktatorn tilltar allteftersom man märker inte bara sin fysiska fångenskap, utan också denna sin andes fångenskap. Och efter hand blir det en underjordisk värld, en urholkning under diktaturens välde och fundament, som till sist får dess grundvalar att sjunka ihop. Detta kan inte ske under majoritetsdiktaturen, eftersom det sker ett naturligt byte här allteftersom det krävs av flertalet, varvid en sådan human inrättning som ett val kan ändra saker och ting smärtfritt och utan brutalitet, mord och dråp. Därför är majorietsdiktaturen den mest humana i mänsklighetens nuvarande epok och det enda som kan rädda världskulturen från undergång. Men det betyder naturligtvis inte att det är det helt ofelbara samhällsstyret, som kan göra världen till ett schlaraffenland, till ett verklig värdigt människorike för den jordiska människan. Men var och en som önskar fortsatt human kulturutveckling måste därför hålla på denna majoritetsdiktatur, som så småningom kan bli den helt ideala samhällsordningen. Men man får därför inte tro att denna diktatur i dag är ofelbar. Det är bara det minst onda att välja på när man skall välja statsskick.

Bristerna med majoritetsdiktaturen är att den består av en mängd politiska partier, som alla mer eller mindre kämpar för att få majoritet eller makt inom statsskicket. Drivfjädern i detta begär kan vara en lika stor portion egoism, som den som förekommer i diktatorns begär efter makt. Därför ser vi att det inom majoritetsdiktaturen också finns många smutsiga och omoraliska medel att blända väljarna med. Det har nämligen blivit på modet med en väldig propaganda som ger sig ut för att vara pur sanning eller faktum, men som helst inte skall uppfattas så. Här är det alltid mindre riskabelt att lyssna till eller läsa en sådan, om man har förmåga att ignorera en mycket stor del av dess påståenden eller löften om guld och gröna skogar. Så länge man inte har det blir man ett utmärkt objekt, en god proselyt, som blind och döv låter sig suggereras eller besättas av denna bråkdels bristande kontakt med verkligheten och sanningen, och man blir då ett lydigt redskap för ett ont, som man just tror sig bekämpa. Och på detta sätt springer alla materialistiska och politiska väljare runt i dag och tror att just de är samhällets räddningsplankor och kulturstödjare, medan sanningen i själva verket är den att de endast är några förvirrade får, besatta av så och så mycket tankematerial som är rena giftet, hindret eller hämningen för den sanna världsstyrelsen och kulturutvecklingen. Men det går inte att göra dessa uppmärksamma på deras sanna diagnos. Väsen, som är besatta av andras starkare viljor och tankar, låter sig inte påverkas av sådana saker som detta att tänka allvarligt över sin egen situation. Den är så ofelbart riktig i deras eget medvetande och egna uppfattning, att de nästan betraktar det som en förnärmelse att uppmanas tänka över sin politiska uppfattning. Det är samma förnärmelse som den som också gör sig gällande om man säger något till en fanatisk och blint religiöst troende om osanningen eller ohållbarheten i hans livsuppfattning. Och ju mer han känner sig frälst i sin livsuppfattning, desto argare blir han över en i hans tycke missuppfattning av hans heliga tillstånd.

Som vi här har sett, är vägen till den absoluta freden inte diktators-diktatur och heller inte majoritetsdiktatur, även om denna för närvarande är en nödvändig inkörsport, bortom vilken man kan börja arbeta på fredsvägen. Nya partier kommer ständigt att dyka upp och med dem nya oppositioner och ny kamp, ofred och osann propaganda, överdrivna löften etc. Mitt i detta myller av människor, som är besatta av olika mer eller mindre själviska, materialistiska ideal utlösta genom den här nämnda politiska kaossfären, finns det dock ett antal människor som inte tillhör den politiska majoriteten eller minoriteten och de tillhör heller inte religiösa, heliga frälsta eller de förtappade, men som har så mycket förnuft och självständig tankeförmåga i behåll att de är i stånd att se det jordmänskliga virrvarret, den mördande och dräpande, straffande och torterande majoriteten och minoriteten och den alltbehärskande makten, som dessa två grupper jagar efter och kämpar för, den ena för att erövra och den andra för att bevara. Denna grupp människor kan alltså inte finna någon som helst fred, räddning eller tro på livet genom den gängse religionen eller den gängse politiken. Och då den materialistiska vetenskapen heller inte innebär någon garanti för en lycklig eller fredlig framtid för dem, blir det till ett faktum att ingen av dessa företeelser, varken majoritets- eller minoritetsmakten lika litet som kyrkan eller den traderade religionen, kan vara framtidens lösning med avseende på skapandet av en verklig, permanent eller varaktig fred.