Efter att ha fått kännedom om världsbildens kosmiska struktur till en sådan grad att vi vet att universum eller världsalltet utgör en levande organism, precis som vår egen organism är en levande organism, har vi kommit en bra bit bortom den rent materialistiska världsbilden, och förstår att denna organism måste vara ett redskap för medvetande, begär och vilja, precis som vilken annan organism som helst, och att detta medvetande, detta begär och denna vilja existerar som egenskaper hos ett levande något eller ett jag bakom organismen. Liksom vårt eget jag är en upplevande, skapande och dirigerande mittpunkt i vår egen organism, måste det således alltså också finnas en upplevande, skapande mittpunkt eller ett jag i den samlade helhet av vår omgivning som vi kallar världsalltet.

Vi känner nu således till två slag av upplevande väsen, nämligen vårt eget jag, det som dirigerar och upplever genom vår egen organism, och det jag som dirigerar och upplever genom världsalltets organism. Då vår organism är en produkt av eller är född ut ur detta världsallt som därigenom blir vårt väsens upphov, blir världsbilden här alltså synlig − inte som en tillfällig materiemassa − utan som ett levande, tänkande, arbetande, levande väsen. Ett bättre uttryck för detta levande väsens förhållande till oss än begreppet "fader" finns inte. Att vår identitet i förhållande till fadern på samma sätt endast kan täckas av begreppet "son" blir därmed naturligt. Världsbildens kosmiska struktur som "fader och son" är därmed den högsta logiska tankegång som över huvud taget existerar. Världsalltet som fader och son blir därmed ett kosmiskt, vetenskapligt faktum eller en odödlig visdom. Allt som finns utanför dessa väsens jag, kommer alltså därför endast att vara en ömsesidig växelverkan mellan dessa två väsen, alltså en ömsesidig levande korrespondens, vilken i sin tur endast kan existera som ett ömsesidigt levande utbyte av ömsesidiga tankar. Men en tankes invändiga identitet är detsamma som förnimmelsen av liv eller medvetande, medan tankens utvändiga sida är detsamma som materia eller krafter och rörelse, manifestation eller skapelse. Allt som finns runt omkring oss är således Faderns och sonens växelverkande eller fungerande medvetande.

Men ett fungerande medvetande är detsamma som ande eller liv. Vi är således inhöljda i Faderns och vårt eget liv. Vi lever i en daglig korrespondens med en levande Fader. Denna Fader är den högsta utlösningen av principen fader och är därmed kulminationen av själva fullkomligheten, vilket i sin tur betyder kulminationen av logisk manifestation. För ett levande väsen kan logisk manifestation endast vara den utlösning av medvetande, vilja och kraft som uteslutande resulterar i ett fullkomligt välmående, ett fullkomligt välbefinnande, en fullkomlig ohämmad glädje över att evigt finnas till. Men ett sätt att leva som uteslutande ska ge ett sådant evigt resultat för samma Gudom, kan enbart vara ett levnadssätt som är till glädje och välsignelse för sin son, vilket vill säga alla i sin organism (världsalltet) förekommande levande väsen, och kan därmed endast vara en kulminerande "kärlek". Annars skulle livet vara outhärdligt, ja, gå under, om det fanns en annan möjlighet för den evige Gudomen, då Gudomen endast kan uppleva sitt eget liv, sin egen tillvaro genom dessa sina söners liv, sina söners organismer, sina söners manifestationer eller världsalltets totala rörelse- eller energi- och kraftutlösningar.

Det högsta resultatet eller huvudfacit av alla energiutlösningar, vare sig vi känner till dem som blixt och åska, jordskalv och utplåning, uppbyggnad eller nedbrytning, eller om vi känner till dem som en faders eller moders kärlek eller en lycklig samvaro mellan älskande eller som barmhärtiga samarier etc., är uteslutande kärlek, kärlek och åter kärlek. Om detta inte var syftet och det högsta resultatet med universums forntida evighet och med den nutida oändligheten och med den framtida evigheten, skulle vi aldrig någonsin kunna uppleva varken evighet eller oändlighet, ty universum skulle då som en tids- eller multidimensionell företeelse för länge sedan ha gått sin undergång och fullständiga tillintetgörelse till mötes. Där i dag världsalltets myriader av solvindar strålar ut Guds strålglans över världar, mänskligheter, djur, växter och kristaller, kontinenter och hav, skulle en allhärskande, total död existera som ett absolut "intet". Inget öga, inget öra, ingen känsla, ingen förnimmelse skulle registrera liv. Allt skulle vara intet, intet och åter intet.

Då det högsta nyttjandet eller användandet av medvetande, intellektualitet eller begåvning och därmed universums ande endast kan vara ofullkomlighetens fullkomliggörande, kommer allkärleken i universum således att vara ett orubbligt faktum. Den döda och blinda materialistiska tillfällighetens nattsvarta världsbild måste således här upplösas inför visdomens allt överstrålande soluppgång över jordmänsklighetens mentala uppvaknande. Jordmänskligheten upplever således här, i sitt eget kött och blod, i sitt eget medvetande och sina egna tankeskyar Kristus återkomst. De upplever genom sitt ragnarök − den nuvarande mentala krisen och gudlösheten och amoraliteten − Kristus korsfästelse, och de upplever uppenbarelsen av visdom som uppkommer genom den nya och levande världsbilden som andlig vetenskap och Kristus uppståndelse från graven. De börjar således med detta förvandlade medvetande, denna förvandlade världsbild, detta fullkomliggörande av sin ofullkomliga världsbild och sitt förhållande till den eviga Fadern, vandringen in i paradiset, in i en världsepok, in i den nya himlen och jorden.

Detta blir således efter hand ett oavvisligt faktum att detta är jordmänsklighetens kosmiska horoskop. När jordmänniskorna är organiskt knutna till Gudomen och Gudomen är organiskt knuten till gudasonen, och betingelserna för att detta organiska samarbete, som ju är Gudomens och sonens liv, är fullkomliggörandet av ofullkomligheten, kommer varje avvikelse från detta i det gudasonliga väsendet ju hamna i konflikt med dess organiska samarbete med Gudomen. Då Gudomen, som är själva kulminationen av fullkomliggörandet av ofullkomligheten, vilket alltså betyder omskapandet av det ofullkomliga till det fullkomliga, aldrig kan avvika en enda millimeter från detta, kommer gudasonen genom sin försummelse av sitt organiska samarbete med Gudomen eller Fadern, förr eller senare att hamna under Gudomens aldrig sviktande fullkomliggörande, som då kommer att upplevas som hård och smärtsam, då det krossar de dåliga vanorna och till slut drar bort individen från de avvägar som leder längre och längre ut i lidande och förlust av medvetandet fram emot död och undergång. Och ju mer man har blivit ett med utsvävningarna, desto värre är plågorna. Det är denna plåga, denna Gudomliga omplantering av individen från den underminerande sfären till den livgivande vägen mot evigheten, som upplevs som de så kallade olyckliga ödena. Ju förr man kan vänja sig vid att vara i kontakt med de betingelser som utlöser harmoni mellan Fadern och sonens organiska förbindelse och samliv eller samarbete, desto större smärta och plåga undgår man, för att till slut, när man är helt och hållet i kontakt med det gudomliga organiska samarbetet, uppleva invigningen, den stora födelsen in i den kosmiska världen, in i Guds rike, in i det medvetna samarbetet med den evige Fadern, varefter vandringen i ljus och åter ljus tillsammans med Gudomen bortom tid och rum har tagit sin början. Därför ljuder också här genom den begynnande nya världsbilden: Älska din Gud över alla ting och din nästa som dig själv. Detta är vägen, sanningen och livet och därmed vägen till ett vaket dagsmedvetet samliv med den evige Fadern.