Ni känner säkert alla till Jesu uttalande: "Jag och Fadern är ett." I den kyrkliga kristna uppfattningen har detta uttalande för länge sedan inhöljts i mystik och har blivit till den övertron att Jesus var själva Gudomen. Han blir ju också i stor utsträckning tillbedd som sådan. Detta odödliga uttalande av världsåterlösaren har sålunda missförståtts. Det har aldrig kommit till uttryck för att göra Jesus till ett centrum för tillbedjan i stället för den verkliga Gudomen eller eviga Fadern. Tvärtom betecknar han hela sitt liv som ett förhållande mellan fader och son. Han har därigenom framhävt en skillnad. Sonen är inte fadern, och fadern är inte sonen. Fadern utgör nämligen ett för alla levande väsen evigt existerande centrum för tillbedjan eller "en fast punkt" för deras liv. Han utgör ett tänkande och viljeförande jag bakom naturen, universum eller makrokosmos, på samma sätt som vårt eget jag är ett tänkande och viljeförande jag bakom vår egen fysiska organism och vårt eget framträdande. På detta sätt blir Gudomen det största levande väsen som vi kan stå inför. Eftersom alla naturens krafter, solarnas eller stjärnornas gång i den oändliga världsrymden såväl som den stilla sommarbrisen genom skogens ljusa lövkronor är detta väsens manifestation eller tillkännagivande av liv, kan vi inte finnas till utan att vara i kontakt med denna tillvarons eller livets största väsens tankemanifestation och viljeföring. Detta väsen, själva Gudomen, kan inget som helst levande väsen vara förutom det enda väsen som är just Gudomen. En människa, en världsåterlösare eller något annat av universums krafter beroende väsen kan sålunda omöjligt framträda som Gudomen. Hur stort ett sådant väsen än må vara, ja, även om det var ett vintergatssystem, kan det ändå endast utgöra en liten bråkdel, ett försvinnande dammkorn, i den tidens och rymdens oändliga ocean som heter "evigheten". Inför varje levande väsen kommer det alltså alltid att finnas detta större väsen. Det är ju därför som alla levande väsen måste kallas "gudasöner". Av samma skäl uppfattar Kristus sig själv som son av detta väsen och tillkännager detta genom att beteckna det nämnda stora väsendet eller Gudomen som "Fadern".

Att Kristus betecknar sig som "ett med Fadern" betyder ju inte att han därmed vill göra gällande att han är Fadern, ty om han är Fadern kan han ju inte samtidigt vara sonen. Att han betraktar sig själv som sonen och inte som Fadern visar han ju i många situationer. Han betecknar ju aldrig sig själv som Gudomen eller Fadern. Säger han inte tvärtom att han har sitt uppdrag från Fadern? Åberopar han inte att det han undervisar lärjungarna om är det som Fadern har lärt honom? Säger han inte att han "går till Fadern"? Och var det inte i Faderns händer som han befallde sin ande, när han dog på korset sedan han dessförinnan hade bett Fadern förlåta hans bödlar, eftersom de inte visste vad de gjorde? Var det inte också från Maktens högra sida på tronen som han skulle döma levande och döda? Om han själv var Fadern, vartill då hela denna komedi, allt detta sonens kamouflage? Om han var Fadern, måste det ju vara i hans intresse att alla människor i världen kom för att tillbedja honom som Fadern och inte som en kamouflerad eller overklig figur av honom själv.

När en menighet hyllar Kristus som Fadern, hyllar de alltså sonen i stället för Fadern. Detta hör sålunda ännu till principen "avgudadyrkan". Tack vare världsåterlösarens fullkomliga gudomliga mentalitet är denna avgudadyrkan inte så katastrofal som den annars skulle ha varit. Men om Jesus inte i så hög grad var manifestationen av kärlek till nästan som fallet var, skulle ju tillbedjan av honom, vilket vill säga att följa honom, ha kunnat leda till det mest bloddrypande olyckliga öde för hans anhängare. Tänk om han hade uppmanat att hämnas och hata! Och om människorna sedan i sin tillbedjan av honom gick i hans fotspår! Tror man inte att världen då skulle ha befunnit sig i ännu större olycka och lidande än den faktiskt gör i dag? Tror man inte att det skulle ha varit en smula ont om sjukhus, Röda Kors-rörelser och andra institutioner som direkt utgått från liknelsen om "den barmhärtige samariern"?

Den övertron att Kristus är densamme som Fadern måste försvinna ur människornas mentalitet likaväl som den övertro som heter jungfrufödelse. Annars blir religionen eller dyrkan av Kristus en ständigt fortsatt korsfästelse. Han som var själva kulminationen av ödmjukhet kan omöjligt glädjas över eller vara betjänt av att man dyrkar honom med en tillbedjan som endast och allena tillkommer Gudomen.