Vi känner alla till Jesus uttalande, där han säger: "Jag och Fadern är ett". Tyvärr har det blivit en allmänt gällande uppfattning att det här nämnda tillståndet utgör något speciellt som endast Kristus skulle kunna vara i besittning av. Att denna uppfattning, som ju inte kan sägas vara särskilt stimulerande för den andligt sökande människan, har fått en sådan makt, beror på den omständigheten att ett sådant förhållande mellan den jordiska människan och Gudomen ännu inte är allmänt gällande. Det finns ännu inte mellan "den stora massan" eller majoriteten och Gudomen. Och då majoritetens mening normalt är den rådande, den auktoriserade, har resultatet blivit att man helt enkelt anser det vara blasfemi eller hädelse, om en helt vanlig människa står fram och påstår att också hon har upplevt sig vara "ett med Fadern".

Men för att något inte är allmänt förekommande, behöver det ju inte vara en omöjlighet eller något som alls inte finns. Och det skulle ju också vara föga inspirerande, om Kristus vore den absolut ende gudasonen som kunde vara ett med Gudomen bland världsalltets otaliga miljarder gånger miljarder gudasöner runt om i hela det bebodda universum. Försök föreställa er vilken olycklig situation det skulle vara för Gudomen, om det bara funnes en enda av denna mångfald gudasöner, väsen av hans eget liv, hans eget kött och blod, som var helt i harmoni med honom själv, ja, skulle inte detta i verkligheten vara liktydigt med att Gudomen vore ett sjukt väsen? Hela den gudomliga organismen – världsalltet – består ju uteslutande av liv eller av alla existerande levande väsen. Alla dessa väsen är i själva verket organ, celler och mikroväsen i denna alltomfattande gudomliga organism. Föreställ er att endast en enda liten cell eller gudason i denna väldiga organism kunde vara ett med det gudomliga jaget. Måste inte detta jag då vara i total disharmoni med sin egen kropp? Men en Gudom som är i disharmoni med sin egen organisms myriader mikroväsen kan inte vara någon fullkomlig Gudom för den intellektuella människan. Föreställ er att en vanlig jordisk människa råkade ut för samma disharmoni mellan sig och mikroväsendena i sin egen organism, att det i denna organism bara fanns en enda cell som var verkligt frisk och kry? Är det inte ett faktum att hon är dödssjuk, om så blott en mycket begränsad del av dessa celler genom skada eller sjukdom hämmas i sin funktion, vilket vill säga hämmas i att vara i kontakt med individens vilja till livet? Kan inte en projektil med några få millimeters diameter göra slut på till och med ett jätteväsens animaliska organism? Och det är ändå en mycket liten bråkdel av en sådan organisms mikroindivider som direkt skadas. Visar inte detta att det är ytterst nödvändigt för oss, ja, en direkt livsbetingelse för oss att betydligt fler än en av våra mikroindivider är i kontakt med oss, i kontakt med vår vilja till livet?

Som ni ska se, har Gudomen genom de här berörda, av oss själva upplevda, erfarenheterna gett oss en fingervisning eller en hållpunkt för vår utforskning av mikroväsendets förhållande till jaget i hans egen organism. Varje levande väsen utgör en del av Gudomens såväl materiella som andliga organism. Till följd härav gäller lagen för livet i den gudomliga organismen också i varje annan levande organism. Vi kan alltså här se lagen, vilket vill säga betingelserna för livet. Uppfylls inte dessa betingelser, uppstår det disharmoni, medan det uppstår fullkomlig harmoni där samma betingelser uppfylls. Men att det finns betingelser som ska uppfyllas för att det ska kunna vara harmoni i organismen och därmed i medvetandet eller mentaliteten, visar att det bakom dessa betingelser finns en plan. Betingelser kan ju inte finnas utan att vara ett led i en organisering av kraft eller energi. Men en organisering av energi kan inte finnas utan att utgöra en plan, liksom en plan omöjligt kan finnas utan att vara identisk med en kombination av tankar. En kombination av tankar, som uttrycker en plan, är åter detsamma som manifestationen av en önskan. Manifestationen av en önskan är i sin tur detsamma som vilja. Och alltså ser vi här i vårt eget kött och blod, i vår egen organism, den gudomliga viljan uppenbarad eller Gudomens önskan angående livet. Denna vilja besjälar varje levande väsens mentalitet och gör det till något helt normalt, något självklart, att önska sig frisk och kry. Varje medveten avvikelse från denna önskan kan endast vara att betrakta som onormal. Då betingelserna för denna önskan är att alla mikroväsen i vår organism är i harmoni med varandra, är skapandet av denna harmoni vår mest fundamentala önskan. Det är därför vi äter och dricker, därför vi går med kläder på kroppen, värmer upp våra lägenheter, därför vi på alla områden söker göra det behagligt för oss för att vi ska må bra och undgå sjukdomar och annan disharmoni. Men liksom vårt rent kroppsliga välbefinnande endast kan vidmakthållas genom att vi skapar harmoni och välbefinnande för vartenda mikroväsen i vår organism, måste inbördes harmoni och välbefinnande mellan organismerna i Guds organism också skapas. Där det inte råder välbefinnande och harmoni inom samma medvetande, där råder disharmoni och smärta.

Nu kanske ni undrar vad Gudomens organism, Gudomens mikroindivider, angår människan? Men varje människa liksom varje annat levande väsen är i sin djupaste analys ett mikroväsen i Gudomens organism. Och om det inte råder harmoni mellan den enskilda människan och denna organism, kan människan i längden inte skapa den harmoni mellan sig och sina egna mikroväsen som är förutsättningen för såväl fysiskt som psykiskt välbefinnande och hälsa, som är grundvalen för ett lyckligt liv. Det blir alltså här till faktum för oss att vårt dagliga liv och vår välfärd, vår upplevelse av glädje och lycka, är beroende av vårt förhållande till två organismer! Det är beroende av vårt förhållande till vår egen organism och av vårt förhållande till Guds organism.

Medan den jordiska människan nog erkänner förhållandet till sin egen organism, har hon ännu mycket svårt att erkänna sitt förhållande till Gudomens organism, vilket vill säga till sin omgivning, sina medväsen. Medan hon är angelägen att skapa välbefinnande för sin egen organism, ja, ibland nästan klemar bort den till döds, är hon ännu inte så noga med "Guds organism", som hon mycket ofta på grund av sin okunnighet är med om att fördärva och lemlästa. Två fruktansvärda världskrig talar här sitt eget språk. Är det inte ett faktum att en inställning motsatt den som leder till krig också skulle ha medfört krigets motsats? Att ge efter för begär som leder till fördärv av såväl ens egen organism som "Guds organism" går direkt emot de betingelser på vilka all sann lycka beror. Det tjänar alltså ingenting till att man sköter sin egen organism exemplariskt, om man glömmer "Guds organism", vilket vill säga de oss omgivande väsendena och tingen eller det som med ett enkelt uttryck kallas "vår nästa". Då vår omgivning och våra medväsen är mikroväsen i Guds organism, och då det för att en organism ska kunna vara frisk och sund krävs harmoni och välbefinnande inbördes bland dess mikroindivider, ser man här att det är Guds vilja, Guds önskan att det ska skapas den harmoni och det välbefinnande bland dessa mikroväsen som är förutsättningen för att de ska kunna uppleva glädjen över att vara till. Varje mikroväsen, alltså i detta fall varje jordisk människa, som inte har denna inställning till sin omgivning, utan är likgiltig för den, om hon bara själv har det bra, är alltså inte i kontakt med Guds vilja. En sådan människa är en "infektionsbakterie", ett sjukdoms- och disharmonibefordrande väsen i den gudomliga organismen och åstadkommer med sitt uppträdande en motsvarande disharmoni inom den del av den gudomliga organismen där hon har sin livsupplevelse.

En sådan människa är alltså inte "ett med Fadern". Hon är endast "ett med sig själv". Att hon har denna inställning, kan hon inte hjälpa. Det är en reminiscens eller atavism från en helt annan zon i den gudomliga organismen, en zon där själviskheten var den fundamentala grundvalen för skapandet av lycka och välbefinnande. Denna zon är den vi har gett beteckningen "djurriket". Här är det en helt annan form av harmoni mellan väsendena inbördes som utgör betingelsen för livslyckan än den som utgör betingelsen för samma lycka bland människor. I djurriket måste var och en vara "sig själv närmast", annars blir man själv dödad eller utrotad. Men den jordiska människan har inte längre helt sin plats i detta rike. Hon befinner sig också i en zon där den djuriska principen håller på att degenerera till förmån för en helt motsatt inställning till livet. Varje zon i Guds organism har en särskilt bestämd uppgift att utföra på samma sätt som varje zon eller varje "organ" i vår organism har sin speciella uppgift eller mening. Varje del av Guds organism utgör alltså ett särskilt redskap för en särskild manifestationsform. Om detta redskaps kapacitet ska vara på sin höjdpunkt bestäms alltså av om det finns den för ändamålet livsbetingande harmonin mellan mikroindividerna i detta redskap. I motsatt fall är det sjukt och kan inte prestera den kapacitet det är bestämt till.

När det gäller den jordiska människan, befinner hon sig nu i en zon av den gudomliga organismen, där harmoni eller glädjen över att vara till endast kan skapas på grundval av motsatsen till själviskhet, nämligen kärlek till nästan. Hon befinner sig alltså i en zon där den gudomliga viljan, den gudomliga önskan, endast är kärlek till nästan. Var och en som därför i denna zon uteslutande tänker på sig själv och inte drar sig för att skapa sin egen lycka på andras bekostnad är alltså inte i kontakt med den gudomliga viljan. Det slutliga resultatet av hennes framträdande och skapande blir inte lycka och harmoni, men däremot disharmoni och smärta, som åter är krigets och lemlästningens fundament.

Att veta och förstå detta är detsamma som att medarbeta i skapandet av livsglädje och välbefinnande för sin omgivning, och detta är åter detsamma som att vara i kontakt med Guds vilja och önskan. När Jesus därför säger "Fadern och jag är ett", är det inte för att tala om att han har uppnått ett privilegium som är ouppnåeligt för andra, utan endast för att ge uttryck åt det tillstånd som är absolut nödvändigt för att kunna skapa den fred och harmoni, som utgör den sanna livsglädjen för den jordiska människan.

Att vara "ett med Fadern" är alltså detsamma som att förstå Faderns vilja och att ha en önskan om och en förmåga att uppfylla denna vilja. Och denna vilja är alltså att det ska skapas en fullkomlig fred och harmoni i alla våra medväsens inbördes förhållanden, på samma sätt som vi själva önskar att det ska vara fred och harmoni i vår egen mikrovärld, för att vi ska kunna uppleva glädjen över att känna oss friska såväl fysiskt som psykiskt. Att vara "ett med Fadern" är därför att förstå att vägen till hälsa, till både kropp och själ, går genom utveckling av förmågan att älska "Guds organism", vilket vill säga vår omgivning och våra medväsen, lika fullkomligt och normalt som vi älskar vår egen organism. Detta utgör i sin tur den totala uppfyllelsen av alla de högsta lagarna eller uppfyllelsen av att "älska sin nästa som sig själv". Att vara "ett med Gudomen" är alltså detsamma som att vara besjälad av den allra högsta kärlek och att i kraft av denna kärlek ha förmåga att se på sin nästa med Guds ögon och i ljuset av denna syn se den djupa sanningen bakom de eviga orden att "allt var mycket gott".