Under en lång följd av år höll Martinus varje vecka ett föredrag i Institutets föredragssal. Han förberedde normalt dessa föredrag genom att tidigt samma dag skriva ned ett textunderlag som kan betecknas som en förenklad form av föredragsmanuskript. Med utgångspunkt från det nedskrivna textunderlaget, men utan att använda det som manuskript, höll Martinus vanligtvis ett betydligt längre föredrag. Efter föredragen bearbetades många av textunderlagen till artiklar. Bearbetningen till färdiga artiklar företogs antingen av Martinus själv eller, såvida textunderlaget var tillräckligt utförligt, av hans närmaste medarbetare, först Erik Gerner Larsson och under senare år Mogens Möller. Sådana bearbetningar har alltid varit godkända av Martinus innan de offentliggjordes.

 

Vi har allesamman upplevt att det finns något i människornas uppträdande som vi kallar "det onda". Och hela den mänskliga tillvaron har genom otaliga årtusenden varit en kamp mot detta onda. Detta onda ger sig till känna i väsendenas uppträdande som ett sabotage mot andra väsens liv. Och så länge människans uppträdande är infekterat med denna tendens att i högre eller lägre grad skapa sabotage mot andra levande väsen, måste de levande väsendena sålunda frukta varandra. De måste skapa sig försvar mot varandra. De levande väsendena är de levande väsendenas fiender. Och vem har i själva verket inte anledning att frukta sina medväsen? Även om ett väsen i dag kan visa ett uppträdande som är utomordentligt älskvärt, kan det senare ändra sinne och "det onda" visa sig i uppträdandet. Och väsendet kan då i värsta fall bli en dödsfiende som gör allt för att fördärva livet för människor som förr var dess ovanligt goda vänner. Att denna tendens i det mänskliga uppträdandet i första instans måste vara ett "ont" för de levande väsendena själva är självklart. Men var har detta onda sitt ursprung? – Är det något man kan gardera sig mot? – Människorna har genom tiderna fått många föreskrifter på hur man kan bekämpa "detta onda", men man kan inte säga att detta har blivit mindre framträdande hos människorna. Föreskrifterna har ibland gått helt stick i stäv mot varandra. Det man tidigare ansåg vara vägen ut ur det onda har senare framhållits som just det som förde människorna rakt in i det onda. Ja, man har till och med dyrkat det onda religiöst. Man har mördat och dräpt och själv försökt bli dräpt, därför att man trodde att detta var gudarna välbehagligt och därför måste vara det riktiga eller fullkomliga i tillvaron. Senare har man åberopat att dråp och mord faktiskt inte är gudarna eller försynen välbehagligt och därför är syndigt, är något man inte får göra. Men här har människorna förskräckligt svårt att efterkomma denna religiösa varning eller detta att inte dräpa. Man åberopar att man är tvungen att "försvara sig" mot andra människors ondska. Om man inte försvarar sig, blir man själv nedtrampad, underkuvad eller utplånad. Varningen eller det femte budet "du skall inte dräpa" eller detta: "vänd den högra kinden till, när du blir slagen på den vänstra" eller att man skall förlåta sin nästas ondska inte blott sju gånger dagligen, utan intill sjuttio gånger sju gånger, tycks vara rena vanvettet, en fanatikers dåraktiga inställning och skenbara kulmination i primitivitet eller ren dumhet. Men den moderna, intelligenta och humant inställda människan är i själva verket alls inte oskyldig och inte heller hjälplös inför att få veta sanningen om vad man skall och inte skall i den eller den situationen av ondska som man kan råka ut för från sin nästas sida. Vi måste se på livet som det har format sig. Om vi ser tillbaka på livet i det stora utvecklingsperspektivet, ser vi att det har utvecklats från ett primitivt till ett mer fullkomligt tillstånd. Först var jorden en eldocean, sedan avsvalnade den. Den var en enda stor vulkanöken. Inget liv kunde ännu leva på det fysiska planet. Efter hand uppstod det möjlighet för växternas och därefter för djurens framkomst på jorden. Och ut ur djurriket växte människan. Och människan är också i ständig utveckling. Om vi ser på denna utveckling, har den alltså fört livet fram till fullkomligare och mer komplicerade livsformer. Man kan redan se att målet för denna utveckling är att fullkomliggöra livet för det levande väsendet. Det är alltså ett och samma väsen som har utvecklats genom mineral-, växt- och djurriket fram till det nu begynnande människoriket. Då utvecklingen sålunda fortsätter, blir det till faktum att ingenting ännu är färdigt eller fullkomligt i denna livsförbättringsprocess. Människorna är alltså de väsen som nått längst i förbättringen eller fullkomliggörandet av livsupplevelsen eller tillvaron. Men de har ännu inte blivit färdiga väsen. Detta är alltså utvecklingens eller livets eget tal, dess eget uttalande om tillvaron och människan.