M1860
"Det onda" och dess orsak
av Martinus
Under en lång följd av år höll Martinus varje vecka ett föredrag i Institutets föredragssal. Han förberedde normalt dessa föredrag genom att tidigt samma dag skriva ned ett textunderlag som kan betecknas som en förenklad form av föredragsmanuskript. Med utgångspunkt från det nedskrivna textunderlaget, men utan att använda det som manuskript, höll Martinus vanligtvis ett betydligt längre föredrag. Efter föredragen bearbetades många av textunderlagen till artiklar. Bearbetningen till färdiga artiklar företogs antingen av Martinus själv eller, såvida textunderlaget var tillräckligt utförligt, av hans närmaste medarbetare, först Erik Gerner Larsson och under senare år Mogens Möller. Sådana bearbetningar har alltid varit godkända av Martinus innan de offentliggjordes.
Nedanstående text är underlaget för ett föredrag: "Det onda" och dess orsak, som Martinus höll söndagen den 5 februari 1956. Texten har inte bearbetats till artikel och skiljer sig därför i stilen från Martinus vanliga artikelform. Artikeln har tidigare varit införd i Kosmos nr 7/1981.
Vi har allesamman upplevt att det finns något i människornas uppträdande som vi kallar "det onda". Och hela den mänskliga tillvaron har genom otaliga årtusenden varit en kamp mot detta onda. Detta onda ger sig till känna i väsendenas uppträdande som ett sabotage mot andra väsens liv. Och så länge människans uppträdande är infekterat med denna tendens att i högre eller lägre grad skapa sabotage mot andra levande väsen, måste de levande väsendena sålunda frukta varandra. De måste skapa sig försvar mot varandra. De levande väsendena är de levande väsendenas fiender. Och vem har i själva verket inte anledning att frukta sina medväsen? Även om ett väsen i dag kan visa ett uppträdande som är utomordentligt älskvärt, kan det senare ändra sinne och "det onda" visa sig i uppträdandet. Och väsendet kan då i värsta fall bli en dödsfiende som gör allt för att fördärva livet för människor som förr var dess ovanligt goda vänner. Att denna tendens i det mänskliga uppträdandet i första instans måste vara ett "ont" för de levande väsendena själva är självklart. Men var har detta onda sitt ursprung? – Är det något man kan gardera sig mot? – Människorna har genom tiderna fått många föreskrifter på hur man kan bekämpa "detta onda", men man kan inte säga att detta har blivit mindre framträdande hos människorna. Föreskrifterna har ibland gått helt stick i stäv mot varandra. Det man tidigare ansåg vara vägen ut ur det onda har senare framhållits som just det som förde människorna rakt in i det onda. Ja, man har till och med dyrkat det onda religiöst. Man har mördat och dräpt och själv försökt bli dräpt, därför att man trodde att detta var gudarna välbehagligt och därför måste vara det riktiga eller fullkomliga i tillvaron. Senare har man åberopat att dråp och mord faktiskt inte är gudarna eller försynen välbehagligt och därför är syndigt, är något man inte får göra. Men här har människorna förskräckligt svårt att efterkomma denna religiösa varning eller detta att inte dräpa. Man åberopar att man är tvungen att "försvara sig" mot andra människors ondska. Om man inte försvarar sig, blir man själv nedtrampad, underkuvad eller utplånad. Varningen eller det femte budet "du skall inte dräpa" eller detta: "vänd den högra kinden till, när du blir slagen på den vänstra" eller att man skall förlåta sin nästas ondska inte blott sju gånger dagligen, utan intill sjuttio gånger sju gånger, tycks vara rena vanvettet, en fanatikers dåraktiga inställning och skenbara kulmination i primitivitet eller ren dumhet. Men den moderna, intelligenta och humant inställda människan är i själva verket alls inte oskyldig och inte heller hjälplös inför att få veta sanningen om vad man skall och inte skall i den eller den situationen av ondska som man kan råka ut för från sin nästas sida. Vi måste se på livet som det har format sig. Om vi ser tillbaka på livet i det stora utvecklingsperspektivet, ser vi att det har utvecklats från ett primitivt till ett mer fullkomligt tillstånd. Först var jorden en eldocean, sedan avsvalnade den. Den var en enda stor vulkanöken. Inget liv kunde ännu leva på det fysiska planet. Efter hand uppstod det möjlighet för växternas och därefter för djurens framkomst på jorden. Och ut ur djurriket växte människan. Och människan är också i ständig utveckling. Om vi ser på denna utveckling, har den alltså fört livet fram till fullkomligare och mer komplicerade livsformer. Man kan redan se att målet för denna utveckling är att fullkomliggöra livet för det levande väsendet. Det är alltså ett och samma väsen som har utvecklats genom mineral-, växt- och djurriket fram till det nu begynnande människoriket. Då utvecklingen sålunda fortsätter, blir det till faktum att ingenting ännu är färdigt eller fullkomligt i denna livsförbättringsprocess. Människorna är alltså de väsen som nått längst i förbättringen eller fullkomliggörandet av livsupplevelsen eller tillvaron. Men de har ännu inte blivit färdiga väsen. Detta är alltså utvecklingens eller livets eget tal, dess eget uttalande om tillvaron och människan.
Vad återstår då hos det mänskliga väsendet för naturen att fullkomliggöra? Ja. vad är det i den mänskliga tillvaron som är besvärande för väsendet i dess dagliga tillvaro? – Är det inte just det som det kallar "det onda". Och detta onda är i sin värsta form det som framkallar fiendskap mellan människorna. Att det kan uppstå fiendskap mellan människorna är alltså i själva verket det som återstår för utvecklingen att få avlägsnat från den mänskliga tillvaron. När det inte längre kan uppstå fiendskap mellan människorna, har utvecklingen nått avslutningen på sin mission. Då framträder människan som Guds avbild.
Det är riktigt att djuren lever i kamp med varandra. Här är livsbetingelsen att man måste dräpa för att leva. Men här har utvecklingen ju inte heller nått så långt i sitt fullkomliggörande av det levande väsendet som hos människorna. Det är ju därför som människorna har blivit människor, de är mer framskridna i utvecklingen och står alltså över djuren. Människan kan därför inte använda djuret som förebild för sin egen tillvaro. Att djuret dräper för att leva är ju ett villkor för dess existens. Men det kan man inte säga att det är för människan. Det är riktigt att människorna ännu inte alls har upptäckt det. Människan är endast just i sitt första späda uppvaknande från de djuriska tillstånden. Hon har ännu inte upptäckt att hon i själva verket har frigjorts från den dräpande principen. Hon tror alltjämt att hon måste försvara sig. Det är en följd av hennes tusenåriga traditioner som tidigare djur.
Men det är inte bara denna föreställning att människan måste försvara sig mot våld, det är också hennes felaktiga uppfattning att hon fortfarande måste använda principen "öga för öga och tand för tand" som det verkliga livsfundamentet som alltjämt förorsakar hennes kamp mot nästan. Det är också hennes tro att hon inte kan leva utan att vara tvungen att äta andra djurs organismer, att hon är helt beroende av att äta animalisk föda och därför är nödsakad att här dräpa. Även om människan för länge sedan har lämnat det område där ätandet av animalisk föda är ett livsvillkor, tror hon ännu rent instinktmässigt – ty förståndsmässigt kan det inte vara – på dessa traditioner som livsbetingelse. Hon anar inte denna stora frigörelse som hon i själva verket har kommit in i. I hela detta område är förhållandet till nästan traditionsbundet och underkastat principen öga för öga och tand för tand, och i förhållandet till sin näring lever hon likaså på traditioner, vilket vill säga på instinktmässiga föreställningar. Här är den moderna kulturmänniskan bara ett troende väsen, precis som den religiösa människan är troende vad gäller kyrkans traditioner och dogmer. Även om dessa väsen, som sålunda hävdar hämndmoralen, öga för öga och tand för tand, och tror att animalisk föda är den riktiga och att dråp på djur är helt självklart och naturligt, är mycket starkt intellektuellt utvecklade när det rör sig om materiella ämnen, rör sig om teknik, kemi och många andra materialistiskt vetenskapliga fack och områden, så är de ändå här endast troende människor på livets viktigaste områden. Och detta vill alltså säga att de i förhållandet till nästan, i förhållandet till djuren och i förhållandet till sin egen näring, endast är vanliga instinktledda, troende människor. Deras liv har ännu endast på rent döda områden blivit intellektuellt. På dessa döda områden, vilket vill säga de materialistiska, har hon nära på blivit geni i intellektualitet och skapande. Vi har sett vilken kolossal skillnad utvecklingen här har skapat mellan djur och människor. Men i förhållandet till de levande företeelserna, nästan, vilket vill säga medmänniskorna och djuren, lever de ännu i ett mörker som härstammar ända från deras djuriska ursprung. Det är här lätt att se att det som återstår för utvecklingen att fullkomliggöra är detta människans ännu ofärdiga tillstånd i förhållandet till sin nästa. Och det är lika solklart att innan människan blir lika intellektualiserad i detta sitt förhållande till det levande som hon nu har blivit intellektualiserad med hänsyn till de döda tingen eller i förhållandet till materien, kan hon omöjligt här på detta område skörda en motsvarande lycka och välsignelse som den hon för länge sedan har skördat i sitt förhållande till den fysiska materien.
Vad kommer utvecklingen då att förvandla i detta människornas ännu icke färdiga område? Utvecklingen kommer att frigöra människan från den tunga bördan att behöva vidmakthålla sitt liv i kamp mot fiender, att behöva vidmakthålla sitt liv genom att dräpa, att behöva leva i oro och fruktan för andra väsen, att behöva leva i fruktan för döden. Denna tunga börda, som idag tynger människorna till jorden och ger upphov till en mängd lidanden, ja, rent av helvete eller ragnarök, skall självklart likaså avlägsnas från människans dagliga liv, liksom den tunga börda det var att arbeta med den fysiska materien nu tack vare teknik, vetenskap och maskiner, har avlägsnats från människornas fysiska ryggar och händer.
Men liksom människorna inte fick herraväldet över den fysiska materien genom tro, utan genom intellektualitet, så kan de inte heller få herraväldet över den psykiska materien, bli frigjorda från krigets och mördandets mörka träldom utan intellektualitet plus en ny begynnande förmåga hos människan, nämligen humanitet. Genom intellektualitetens och humanitetens kombinerade samarbete i medvetandet och därmed deras inverkan på viljeföringen frigörs människan från trons och dogmernas fängelse i förhållandet till nästan. Denna kombinerade intellektualitet och humanitet, högintellektualiteten, kommer nämligen att förklara för människorna att alla de manifestationer som är dödsbringande, som är giftiga och skapar fientlighet mellan människor, är dåraktiga, är sjukdomsalstrande, är underminerande på all kultur och på allt som arbetar i riktning mot fred. Den kommer att visa människorna att fiendskap inte kan besegras med fiendskap, utan endast med vänskap. Allt vad människorna gör mot varandra i riktning mot att skapa fiendskap sker alltså uteslutande på grund av okunnighet och övertro. Därför blir det nödvändigt att förlåta dessa väsen, även om man naturligtvis måste beskydda sig mot dem, men absolut inte genom vrede, straff eller avrättningar. Här ligger den stora räddningen eller mänsklighetens frälsning, nämligen genom att förstå att det onda inte sker av ondska, utan av okunnighet hos dess upphov. Det var det Kristus visste, då han på korset sade om sina bödlar: "De vet inte vad de gör." Likaså kommer människorna också genom sin humanitets- och känslotalang att bli frigjorda från den övertron att köttätande och dråp på djur är ett livsvillkor och därigenom övergå till att äta växtföda, där dråptillståndet utgör en mycket liten bråkdel av det dråptillstånd som befordras genom framskaffandet av den animaliska födan, alldeles bortsett från de sjukdomar man frigörs från genom den vegetariska näringen, som är den enda riktiga för människan.
Utvecklingen kommer vidare att föra människorna till att kunna leva av det rena fruktköttet omkring kärnan, varigenom dråptillståndet helt har upphört. Detta fruktkött dör naturligt om det inte upptas som näring i en organism.
Orsaken till det onda är alltså att nästan alla människor på jorden ännu är ovetande, instinktledda trosmänniskor i sitt förhållande till den levande materien, sin nästa, de levande väsendena, även om de är högvetenskapliga i sitt förhållande till den fysiska materien. De kommer att se att orsaken till all ondska är okunnighet. Och inför okunnighet är den enda vägen upplysning, undervisning, erfarenhetsskapande, förståelse och vänskap och inte fiendskap. Människornas övertro i dag är alltså att de tror att fiendskap kan utrotas genom fiendskap, hat genom hat och krig genom krig. Fiendskap kan endast avlägsnas med vänskap, hat med kärlek, krig med fred. Vetenskapen på de andliga eller själsliga områdena är därför världens frälsning eller frigörelse från det onda.
Översättare: RN
Från Kosmos 1994/3
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.