Den mest fundamentala frågan inom det jordmänskliga psyket är frågan om odödlighet. Det är nämligen en för allmänheten ännu tämligen obesvarad fråga. Denna fråga är i själva verket en helt obesvarad fråga för alla de människor som inte realistiskt med egna vakna dagsmedvetna sinnen har upplevt odödlighet. Odödlighet är nämligen något som - liksom allt annat absolut realistiskt - måste upplevas för att bli ett verkligt faktum för var och en. Men odödlighet kan inte upplevas med blott och bart fysiska sinnen, då den inte blott och bart är en fysisk upplevelse. Den är i allra högsta grad en psykisk företeelse. Men då det ännu är tämligen klent med jordmänniskans psykiska kunnande och vetande, är det inte så märkligt att människans föreställning om hennes egen odödlighet är något vacklande. Det krävs en utomordentligt stor psykisk träning och inlevelseförmåga för att kunna uppleva sin egen odödlighet. Jag skall senare återkomma till att peka på denna träning och inlevelseförmåga. Men innan en människa verkligen på allvar förstår att förkovra sig i denna högre upplevelseform, är det nödvändigt att hon verkligen får en viss föreställning om och tro på att denna odödlighet verkligen existerar. Ty ingen människa tycker om att utöva en ansträngande träning för att uppnå något som hon inte tror existerar.

Problemet blir då detta om det finns något i det dagliga livet, något i den fysiska förnimmelsen, som bevisar odödlighet eller gör den sannolik. Och här finns det för den utvecklade forskaren inte så litet material. Ja, det finns i själva verket inget annat material än just odödlighetsbevis. Ju mer man forskar, desto mer visar det sig att allt är baserat på och pekar mot en evig tillvaro. För det första finns det hos de levande väsendena en fruktan för att dö, som ibland gränsar till vanvett och skräck. Alla levande väsen vill i realiteten helst fortsätta att leva. De kämpar av alla krafter för att bevara livet. Ja, är inte alla former av krig, överfall, stöld, plundring och förslavande av andra nationer, folk och raser ofta en kamp för att bevara livet? Är inte allt det så kallade onda i världen just identiskt med en kamp eller inbillad kamp för livet, framkallad av en rädsla för död och undergång? Man har aldrig någonsin sett och kommer aldrig någonsin att få se, att de levande väsendena befordrar en sådan enorm kamp för att dö som den de hittills har iscensatt för att leva. Allt i världen i det levande väsendets viljeföring handlar ju om att främja dess liv, och inte dess död. Om väsendet verkligen medvetet befordrar sin egen död, vet vi att det endast är på grund av abnorma omständigheter beroende på att det har kommit i konflikt med livets naturliga lagar. Detta att väsendet således i allra högsta grad kämpar för att bevara livet, ja, gör förtvivlade försök att bekämpa ålderdomen och dess nedbrytande krafter, skulle då vara skriande ologiskt eller helt meningslöst, om väsendets nuvarande jordeliv verkligen skulle sluta med ett absolut utplånande av väsendets medvetande och jag. Att låta väsendet komma till världen för att uppleva något som det har en sådan skräck för, kan inte vara kärleksfullt. Är det inte lika meningslöst och dåraktigt att miljoner människor har dödats och lemlästats på krigets valplatser och i gaskamrar, att kulturvärden ödelagts, städer gjorts till ruinhögar och den överlevande delen av mänskligheten svälter, fryser och är förslavade av sitt eget valutasystem och tull- och gränsarrangemang, när alla nu levande människor endast har några få år kvar att leva?

Är det inte samma dåraktiga orättvisa eller perversitet som kommer till uttryck i världsordningen när man föreställer sig forntidens människor, stenåldersmänniskor och neanderthalare, vilka levde under primitiva förhållanden, kämpa mot väder och vind, kämpa mot vilda djur och upprätthålla livet och kampen för tillvaron under de mest primitiva och ofullkomliga förhållanden, förhållanden som man inte ens bland kulturens fattiga känner till i dag. Tror man inte att dessa människor ibland drömde om eller djupt i hjärtat önskade sig en mildare tillvaro än den de levde under? - Men de skall ju enligt den materialistiska uppfattningen dö och aldrig mer komma att se livet och därför aldrig någonsin få denna sin önskan uppfylld. Andra släkten skall däremot födas mitt i stora kulturvärden där de bara behöver trycka på knappar så arbetar elementen för dem. De kan ha det skönt i varma hus, och de kan låta sig transporteras över berg och dal, över land och hav med en fart på hundratals kilometer i timmen. Den planet, som för stenåldersmänniskan var nästan lika oöverskådlig som själva universum, är för nutidsmänniskan endast en välkänd liten lokalitet som det inte längre tar år eller månader att flyga över, utan endast dagar och timmar. Här föds i dag generationer in i sådana fördelar och värden utan att någonsin ha önskat eller saknat det, medan stenåldersmänniskan levde i en önskan om och längtan efter en mildare tillvaro, men fick aldrig önskan uppfylld. Om Försynen inte kan skapa på annat sätt kan den alltså aldrig någonsin tillmötesgå människans verkliga, djupaste begär och önskan. Den låter generationer födas i tillstånd där särskilda önskningar och begär föds i deras medvetande utan att dessa kan uppfyllas, och låter andra generationer, som aldrig har haft dessa önskningar och begär, födas mitt i uppfyllelsen. De som har slitit för värdena får dem inte, och de som inte har slitit för dem, får dem till och med som en självklarhet.

Är det inte samma kärlekslöshet, orättvisa eller skriande perversitet som går igen i den materialistiska världsbilden som förnekar odödlighet, och som vi blir vittne till när vi ser människor komma till världen helt oavhängigt av dem själva, alltså helt oskyldiga, till de mest eländiga levnadsförhållanden, fattigdom, nöd och elände med kärlekslösa eller brottsliga föräldrar och därmed från vaggan är dömda att bli fängelsekunder, brottslingar eller tjuvar, medan andra människor föds hos humana och kärleksfulla föräldrar, blir uppfostrade i kärlek till och respekt för samhällets lagar och andra människors egendomsrätt och livsvärden, och blir därmed upphöjda till toppen av social position, världsberömmelse, ära och tillbedjan av en hel värld, likaså utan att själv ha den minsta skuld eller del i denna sin livslycka? - Var i världsordningen finns det över huvud taget något som inte visar sig som perversitet, om vi ignorerar det eviga livet? - Tror man att framtidens människor kan fortsätta att leva på en sådan materialistisk inställning? - Tror man att det kan fortsätta att vara modernt att förneka evigt liv? - Tror man att odödligheten är något man kan fortsätta att förneka? - Hur skall man kunna skapa en humanistisk världskultur på förnekandet av odödlighet? - Om världsalltets struktur eller Försynens världsordning verkligen är baserad på att det levande väsendets enda jordeliv är hela dess tillvaro, alltså att det varken har existerat tidigare eller efter detta sitt liv, kan världsordningen omöjligt vara något annat än kulminationen av perversitet. Vem tror efter detta att det förnäma materialistiska förnekandet av odödlighet kan bli basis för en högre kultur? - Och att det existerar en högre kultur är vi ju vittne till. Ty för vilken humant tänkande människa framstår inte den här skildrade perversa världsordningen mer eller mindre upprörande? - Även det stora antal människor som inte tror på odödlighet har ett sinnelag som inte blir tillfreds med de här skildrade konsekvenserna av förnekandet av odödlighet. Den utvecklade tänkaren blir därför mer och mer betänksam av att hålla fast vid odödlighetsförnekandet när man, som här, ser vad det är man håller fast vid, när det går upp för vederbörande vilket perverst evangelium man därmed predikar eller förmedlar.

Som vi här har sett leder alltså förnekandet av odödlighet till de mest hårresande och ologiska konsekvenser. Den kan inte ge en lösning som kan tillfredsställa den i tänkande eller högintellektualitet starkt utvecklade människan. Hon kan alltför lätt gå igenom analysen och göra konsekvenserna av denna världsinställning begriplig för sig. Därför har vi också sett att alla mänsklighetens största ledare har hänvisat till ett "evigt liv".

Här kan då invändas att om man lever evigt, varför har man då inte för länge sedan blivit skicklig nog för att leva fullkomligt? Men det är en fråga om kontrastprincip, förnimmelseförmåga och kretslopp som har behandlats i artikeln "Kretsloppets betydelse eller ljuset och mörkret" (1). Nu har jag kvar att peka på det som jag nämnde i början, nämligen att man på andra vägar kan komma till verklig självupplevelse av odödlighet. Jag har här endast visat på hur all fysisk tillvaro fullständigt upplöser tron på dödlighet och i allra högsta grad bevisar odödlighet. Men det blir alltså endast en yttre teoretisk bevisföring. Den verkligt självupplevda odödligheten kommer till varje människa när hon i sitt förnimmelseområde, sin mentalitet eller sin intellektuella kunskap har en tillräckligt djupgående psykisk inlevelseförmåga. Hur utvecklar man då denna förmåga? Ja, det är uteslutande genom att vara inställd på sin omgivning, sin nästa. Och denna inställning blir djupgående endast när vederbörande är inställd på denna nästa och omgivning för dess egen skull, alltså är hundra procent i osjälviskhetens tjänst. Man kan omöjligt ha en djupare inställning till sin nästa än den som inspirerar oss till att förstå, att vi har kommit till världen endast för att tjäna denna nästa och inte för att låta oss tjänas. Därför är det riktigt detta, att älska sin nästa som sig själv är hela lagens uppfyllelse. Endast ett av hjärtat tjänande väsen kan på ett fullkomligt sätt vara som Guds avbild honom lik och uppfylla den gudomliga viljan med människans skapelse. Endast genom detta levnadssätt kan Guds befallning: "Varde ljus" bli en realitet genom världskulturen.