Ända från vaggan till graven upplever alla levande väsen en omåttlig energiutveckling omkring sig, liksom de i form av sina egna liv, sina kroppsliga eller lekamliga funktioner, sin tanke och viljeföring i sig själva är ett sprudlande källflöde av en fortlöpande energi. Mellan denna vår egen energi och den energi som utvecklar sig omkring oss, uppstår det en reaktion. Denna reaktion är vår upplevelse av livet. Den är vårt öde. Att hela denna väldiga ocean av energiutlösning tillsammans med den energi vi själva utlöser, kan upplevas som vårt öde, vår tillvaro, vårt hopp och vår besvikelse, vår sorg och glädje, vår hunger och mättnad, vårt krig och vår fred, vårt arbete och vår vila etc., gör det till ett faktum att det finns något mer än själva energiutlösningen. Det finns också "något" som upplever energin, ja, inte bara upplever den, utan också till en viss grad kan inverka på den, kan dirigera den. Om inte detta "något" existerade, skulle denna väldiga energiocean, som vi nu känner som världsalltet med dess enorma flöde av detaljer, aldrig någonsin upplevas. Döden skulle ruva över vattnet. Men nu har vi genom vår kristendomsundervisning i barndomen fått veta, att "Guds ande svävade över vattnet". Ande är medvetande, och medvetande är återigen detsamma som manifestation och upplevelse. Att "Guds ande svävade över vattnet", betyder alltså detsamma som att Guds medvetande svävade över vattnet. Bakom vattnet, vilket vill säga bakom denna väldiga energiocean, existerar alltså Guds manifestation och upplevelse.

Att krig, lemlästning och mördande äger rum inom jordmänskligheten, att miljoner människor befinner sig i olyckliga öden, hungrar och fryser, har mist en eller flera av sina kära, att hundratals barn är föräldralösa och hemlösa, att röveri- och banditväsen florerar, att tusentals människovrak i sin invaliditet måste linka omkring och söka husrum eller skydd i ruinhögar är heller ingen som helst bevisstyrka för en gudsförnekelse. Att några små mikroväsen som kallas jordmänniskor – på det lilla dammkorn till klot, som jordklotet utgör i universum – begår mordiska handlingar, befordrar krig och lidande, kan inte vara en tillfredsställande grundval för en bedömning av universums helhetsstruktur. Den vanliga, egoistiska eller själviska jordmänniskans mentalitet är då en alltför liten grundval att bedöma universums grundton efter. Det finns inget hinder för att det kan existera ett otal klot med mänskligheter, som vida överstrålar den jordiska människan i kärlek till nästan och osjälviskhet, klot, där julevangeliets fred för länge sedan har blivit det självklara dagliga livet.

Men vi är nu så lyckligt lottade, att vi kan överblicka dessa små väsens universum och vet att detta är vår kropp. Men varför skulle inte denna princip kunna existera i ett större format? Har man någonsin sett någon gräns för stort och smått? – Varför skulle de naturkrafter, som vi befinner oss i, och som också fungerar lika lagbundet som energiutlösningarna inne i vår organism, inte kunna vara en stor organisms organfunktioner, vara redskap för ett upplevande något eller jag, på samma sätt som vår organism är det? Om jordmänniskorna befinner sig som mikroväsen inne i ett makroväsens organism, och där verkar ofärdiga eller ofullkomliga, är det ju inte något uttryck för att också andra makroväsens mikroväsen är ofärdiga eller ofullkomliga. Bara för att en människa är angripen av en eller annan ofullkomlighet, sjukdom eller hämning, betyder ju inte detta att alla människor har samma skavank. Att bedöma mänskligheten efter en sjuk människa skulle vara dåraktigt, helt bortsett från att det skulle vara skriande orättfärdigt. Att en människa kan vara sjuk, förhindrar ju inte att miljoner människor kan vara friska. Att förneka en Gudoms existens bara för att jordens människor inte kan försonas eller visar en ofärdig tillvaro, är ju detsamma som att förneka möjligheten av en sommars existens bara för att man för tillfället har vinter. Så dåraktiga blir alltså alla argument för en gudsförnekelse. Det finns absolut ingen möjlighet att göra förnekandet av en Gudom till annat än ett postulat, en fantasiföreställning, som absolut inte har någon rot i verkligheten. Man bygger sin själsgrund på tämligen lösan sand, när man lever på en gudsförnekelse. Men ett sådant postulat är på förhand dömt till undergång. Det kommer att överges av alla.

Något som inte kan bevisas måste försvinna. Livet kan i längden endast baseras på någonting, som absolut orubbligt kan bevisas. Kan då erkännandet av en Gudom bli till annat och mer än ett liknande postulat? Och här måste svaret bli ett orubbligt ja. Gudomsbegreppet kan aldrig någonsin upphöra att existera inom mänskligheten, även om det naturligtvis i sin yttre tolkning kan variera, och även om människor för en tid till och med har förlorat tron på ett sådant väsens existens. Skillnaden på ett erkännande och ett förnekande av Gudomen är inget mindre än den, att medan ett gudsförnekande, som vi just har sett, uteslutande endast kan vara baserat på fantasi eller en uppdiktad föreställning, så är erkännandet av en Gudom av en långt djupare natur, i det den är en produkt av en organisk funktion. Den är inte på något sätt ett mänskligt påfund.

Det är självklart att det med utvecklingen måste komma en tid, då man började förstå denna stora ihålighet, missförstånd och övertro, som hela detta självutnämnda och uppdiktade iklädande av Gudomen representerade. Efter hand som mänskligheten blev mer och mer nykter och vetenskapligt inställd, upptäckte den att förmodanden och uppdiktade föreställningar endast var osäkra fundament för det dagliga livet, och att man därför måste ha realistiska fakta att leva på. Och man kom därefter in på att leva på rent materiella, vetenskapliga fakta. Men dessa fakta var inte upplysningar om ett existerande levande något bakom universum, vår omgivning och dagliga tillvaro. Det blev däremot en fantastisk kunskap om detaljer och ting som var så intressanta och fördelaktiga i kampen för det dagliga brödet, att man helt tappade förmågan att förnimma det osynliga något, fastän denna förmåga trots allt alltjämt bodde i väsendena.

I denna nya världsepok, som kommer att avlösa den nu döende epoken, kommer väsendena åter att bli inställda på Gudomen, men som redan nämnts på ett helt annat sätt. Gudomen kommer inte längre att vara en fantasibild med den eller den moraliska inställningen. Gudomen kan varken vara baptist, frikyrklig, mormon eller någon adventist, lika lite som han kan tas till intäkt för något annat systems favorisering. Han framträder heller inte som en särskild gestalt eller ett väsen i himlen eller någon annanstans. Hur kommer han då att vara, och hur kommer han då att kunna bli erkänd? – I den nya epoken kommer han att bli erkänd genom sina verkliga i form av naturen uppenbarade manifestationer och inte genom uppdiktade eller förmodade manifestationer.