M0196
Den eviga Gudomen
av Martinus

1. Bakom världsalltets energiocean existerar Guds manifestation och upplevelse
Ända från vaggan till graven upplever alla levande väsen en omåttlig energiutveckling omkring sig, liksom de i form av sina egna liv, sina kroppsliga eller lekamliga funktioner, sin tanke och viljeföring i sig själva är ett sprudlande källflöde av en fortlöpande energi. Mellan denna vår egen energi och den energi som utvecklar sig omkring oss, uppstår det en reaktion. Denna reaktion är vår upplevelse av livet. Den är vårt öde. Att hela denna väldiga ocean av energiutlösning tillsammans med den energi vi själva utlöser, kan upplevas som vårt öde, vår tillvaro, vårt hopp och vår besvikelse, vår sorg och glädje, vår hunger och mättnad, vårt krig och vår fred, vårt arbete och vår vila etc., gör det till ett faktum att det finns något mer än själva energiutlösningen. Det finns också "något" som upplever energin, ja, inte bara upplever den, utan också till en viss grad kan inverka på den, kan dirigera den. Om inte detta "något" existerade, skulle denna väldiga energiocean, som vi nu känner som världsalltet med dess enorma flöde av detaljer, aldrig någonsin upplevas. Döden skulle ruva över vattnet. Men nu har vi genom vår kristendomsundervisning i barndomen fått veta, att "Guds ande svävade över vattnet". Ande är medvetande, och medvetande är återigen detsamma som manifestation och upplevelse. Att "Guds ande svävade över vattnet", betyder alltså detsamma som att Guds medvetande svävade över vattnet. Bakom vattnet, vilket vill säga bakom denna väldiga energiocean, existerar alltså Guds manifestation och upplevelse.
Nu finns det ju de som påstår att detta är nonsens. Det finns över huvud taget inte någon Gud. Men på vad grundar man ett sådant abnormt påstående? – Vad bevisar att det inte finns någon Gudom? – Att Gudomen inte kan vara blott och bart en människa, blott och bart ett djur, ett träd, en kristall måste vara solklart. Att han heller inte kan vara ett berg, en klippa, en flod eller en annan begränsad form av materiekombination, måste också vara självklart för den utvecklade tänkaren. Att en ideal gestalt, ett kristusväsen lika litet kan vara den absoluta Gudomen som en tänkt fantasigestalt uppe i himlen, oavsett hur vacker åldring med vitt hår och vördnadsvärt patriarkaliskt utseende man än måtte vilja göra honom till, är också självklart för den klarsynte. Men att Gudomen inte kan existera under dessa tänkta former, är ju inte något bevis för att han inte existerar.
2. Helheten kan inte bedömas tillfredsställande utifrån en lokalitet
Att krig, lemlästning och mördande äger rum inom jordmänskligheten, att miljoner människor befinner sig i olyckliga öden, hungrar och fryser, har mist en eller flera av sina kära, att hundratals barn är föräldralösa och hemlösa, att röveri- och banditväsen florerar, att tusentals människovrak i sin invaliditet måste linka omkring och söka husrum eller skydd i ruinhögar är heller ingen som helst bevisstyrka för en gudsförnekelse. Att några små mikroväsen som kallas jordmänniskor – på det lilla dammkorn till klot, som jordklotet utgör i universum – begår mordiska handlingar, befordrar krig och lidande, kan inte vara en tillfredsställande grundval för en bedömning av universums helhetsstruktur. Den vanliga, egoistiska eller själviska jordmänniskans mentalitet är då en alltför liten grundval att bedöma universums grundton efter. Det finns inget hinder för att det kan existera ett otal klot med mänskligheter, som vida överstrålar den jordiska människan i kärlek till nästan och osjälviskhet, klot, där julevangeliets fred för länge sedan har blivit det självklara dagliga livet.
Att bedöma universums mentala struktur efter jordmänsklighetens ofärdiga mentala manifestationsform är ju detsamma som att bedöma en helhet utifrån en lokalitet och till och med dessutom från en mikroskopisk lokalitet. Om vi endast kunde bedöma ett levande väsen utifrån en enstaka liten cell eller molekyl i dess organism, vad skulle vi då veta om det levande väsendet ifråga? Ja, skulle vi då månne inte till och med vilja förneka dettas existens? Inne i vår organism existerar ju myriader levande mikroväsen. För dessa väsen blir våra organfunktioner, blodomlopp, andning osv. till naturkrafter, i vilka dessa små väsen måste klara sina liv. Om vi tänker oss dessa små väsen med mänsklig tankeförmåga, tror man då inte att dessa på samma sätt skulle förneka vår personlighets existens och tro att vår organism, alltså dessa små väsens universum, var döda, tillfälliga krafter? Skulle det finnas något skäl till att de inte skulle reagera på just det sättet? Absolut inte.
3. Gudsförnekelse är en fantasiföreställning utan rot i verkligheten
Men vi är nu så lyckligt lottade, att vi kan överblicka dessa små väsens universum och vet att detta är vår kropp. Men varför skulle inte denna princip kunna existera i ett större format? Har man någonsin sett någon gräns för stort och smått? – Varför skulle de naturkrafter, som vi befinner oss i, och som också fungerar lika lagbundet som energiutlösningarna inne i vår organism, inte kunna vara en stor organisms organfunktioner, vara redskap för ett upplevande något eller jag, på samma sätt som vår organism är det? Om jordmänniskorna befinner sig som mikroväsen inne i ett makroväsens organism, och där verkar ofärdiga eller ofullkomliga, är det ju inte något uttryck för att också andra makroväsens mikroväsen är ofärdiga eller ofullkomliga. Bara för att en människa är angripen av en eller annan ofullkomlighet, sjukdom eller hämning, betyder ju inte detta att alla människor har samma skavank. Att bedöma mänskligheten efter en sjuk människa skulle vara dåraktigt, helt bortsett från att det skulle vara skriande orättfärdigt. Att en människa kan vara sjuk, förhindrar ju inte att miljoner människor kan vara friska. Att förneka en Gudoms existens bara för att jordens människor inte kan försonas eller visar en ofärdig tillvaro, är ju detsamma som att förneka möjligheten av en sommars existens bara för att man för tillfället har vinter. Så dåraktiga blir alltså alla argument för en gudsförnekelse. Det finns absolut ingen möjlighet att göra förnekandet av en Gudom till annat än ett postulat, en fantasiföreställning, som absolut inte har någon rot i verkligheten. Man bygger sin själsgrund på tämligen lösan sand, när man lever på en gudsförnekelse. Men ett sådant postulat är på förhand dömt till undergång. Det kommer att överges av alla.
4. När den gudomliga principen ikläds egna moraliska uppfattningar
Något som inte kan bevisas måste försvinna. Livet kan i längden endast baseras på någonting, som absolut orubbligt kan bevisas. Kan då erkännandet av en Gudom bli till annat och mer än ett liknande postulat? Och här måste svaret bli ett orubbligt ja. Gudomsbegreppet kan aldrig någonsin upphöra att existera inom mänskligheten, även om det naturligtvis i sin yttre tolkning kan variera, och även om människor för en tid till och med har förlorat tron på ett sådant väsens existens. Skillnaden på ett erkännande och ett förnekande av Gudomen är inget mindre än den, att medan ett gudsförnekande, som vi just har sett, uteslutande endast kan vara baserat på fantasi eller en uppdiktad föreställning, så är erkännandet av en Gudom av en långt djupare natur, i det den är en produkt av en organisk funktion. Den är inte på något sätt ett mänskligt påfund.
Det är riktigt att det yttre iklädandet av denne Gudom, vilket vill säga föreställningen om denne Gudoms medvetande, hans antipatier och sympatier osv., naturligtvis i en utomordentligt stor utsträckning och genom många generationers utveckling är ett resultat av skiftande mänsklig fantasi och föreställningsförmåga. Var och en ser ju helst Gudomen som sin egen avbild. Människorna vill ju helst se denne Gudoms mentalitet utifrån sin egen moraliska inställning, så att just de kan vara hans favoriter. Och vi ser därför, att alla sekter och religiösa samfund var och en för sig har sin egen speciella uppfattning om Gudomen som det enda saliggörande, medan alla andra rörelsers uppfattning naturligtvis är felaktig. Men så kommer ju resultatet alltid att fortsätta att vara, så länge man ikläder den gudomliga principen sin egen avbild och smyckar honom med de moraliska föreställningar, som man själv anser vara högsta ideal.
Dessa ideal är alltså mänskliga, självförhärligande påfund och uppfinningar och har ingenting med verkligheten att göra. Men det som är bakom hela detta staffage och utstoffering av mänsklig dekorering och utsmyckning, är tendensen till eller förnimmelsen av ett oumbärligt något bakom den yttre världen, bakom alla de energiformer man är omgiven av, och som tillsammans bildar universum eller världsalltet. Denna förnimmelse av ett osynligt levande något är i själva verket mer eller mindre latent närvarande i alla levande väsen. Och hos människorna har den fött den stora frågan: Hur ser detta något ut? Och det är här man har börjat ikläda detta något sina ideal och tillskrivit det mirakulösa, diktatoriska förmågor över allt och alla. Och vi behöver inte här komma in på alla de fantastiska variationer av gudabilder och moraliska traditioner, som detta något har varit iklätt av alla jordens olika folkslag,
5. Mänsklighetens materialistiska och gudlösa epok
Det är självklart att det med utvecklingen måste komma en tid, då man började förstå denna stora ihålighet, missförstånd och övertro, som hela detta självutnämnda och uppdiktade iklädande av Gudomen representerade. Efter hand som mänskligheten blev mer och mer nykter och vetenskapligt inställd, upptäckte den att förmodanden och uppdiktade föreställningar endast var osäkra fundament för det dagliga livet, och att man därför måste ha realistiska fakta att leva på. Och man kom därefter in på att leva på rent materiella, vetenskapliga fakta. Men dessa fakta var inte upplysningar om ett existerande levande något bakom universum, vår omgivning och dagliga tillvaro. Det blev däremot en fantastisk kunskap om detaljer och ting som var så intressanta och fördelaktiga i kampen för det dagliga brödet, att man helt tappade förmågan att förnimma det osynliga något, fastän denna förmåga trots allt alltjämt bodde i väsendena.
Detta gjorde att en Gudom blev helt överflödig. Och resultatet av detta blev denna materialistiska och gudlösa period, där man tillbad vetenskapen i stället för Gudomen och därmed blev materiens och energiernas slavar. Mänskligheten sjönk ned i världskrig och ragnarök, kultursammanbrott och banditväsende, ett tillstånd som är utsett att vara den dramatiska avslutningen på den stora gudsdyrkanepoken i vilken man tillbad Gudomen, som man hade skapat till sin egen avbild. Men den sanne Gudomen är inte något man skapar till sin egen avbild. Den sanne Gudomen är däremot en bild efter vilken man skapar sig själv. En ny världsepok, där Gudomen blir modellen för vår skapelse som hans avbild, är alltså en diametral motsats till den epok som nu ligger på dödsbädden, och där vi skapade Gudomen till vår avbild. Detta vill alltså återigen säga, att mänskligheten via vetenskapen kommer att vända tillbaka till Gudomen, men då kommer han i kraft av människornas utvecklade vetenskapliga sinne och inställning att bli till en levande, vaken dagsmedveten verklighet, omformande alla människor som sin evigt lysande avbild och strålande kärleksglans.
6. Den sanne Gudomen erkänns genom naturens logiska skapelseprocess
I denna nya världsepok, som kommer att avlösa den nu döende epoken, kommer väsendena åter att bli inställda på Gudomen, men som redan nämnts på ett helt annat sätt. Gudomen kommer inte längre att vara en fantasibild med den eller den moraliska inställningen. Gudomen kan varken vara baptist, frikyrklig, mormon eller någon adventist, lika lite som han kan tas till intäkt för något annat systems favorisering. Han framträder heller inte som en särskild gestalt eller ett väsen i himlen eller någon annanstans. Hur kommer han då att vara, och hur kommer han då att kunna bli erkänd? – I den nya epoken kommer han att bli erkänd genom sina verkliga i form av naturen uppenbarade manifestationer och inte genom uppdiktade eller förmodade manifestationer.
Men för att förstå detta riktigt ska vi nu vända tillbaka till själva naturens eget tal. Vi vet redan att det finns något mer än den döda eller livlösa materien. Vi erkänner således redan att det finns något, som inte bara upplever materien, utan också kan få in denna under sin vilja. Ett sådant "något" utgör vårt eget själv. I den lilla lokala delen av hela universums stora ocean, och som utgör vår organism, har vi liksom ett litet prov på vad universum består av. I detta lilla prov existerar nämligen inte bara den underordnade materien, utan också ett "något", som upplever den och dirigerar den med sin vilja. Och vi blir också vittne till att det som vi med hjälp av denna kropp kan uträtta, uteslutande endast kan ske i kraft av vår tanke och vilja. Detta lilla materieområde är alltså den del av det stora universum vi känner bäst. Och det vi känner bäst, måste vi ju använda som måttstock för det vi inte känner. Vi vet att inom den mänskliga viljeföringens område kan ingenting som helst bli till av sig självt. Här kan intet som helst skapa sig logiskt av sig självt. Ett hus kan inte bygga sig självt, ett klädesplagg kan inte sy sig självt. Överallt inom det mänskliga manifestationsområdet kan ingen som helst logisk skapelse frambringas av en tillfällighet. Det största faktumet här är, att allt som baseras på tillfällighet, utlöser sig i kaos. Där tingen inte blir till kaos, utan uppfyller planmässig avsikt, har tingen alltid förts av ett jags föregående tänkande och viljeföring.
Med detta orubbliga faktum för ögonen har man alltså inte någon som helst logisk grund för att anse, att det inte skulle vara exakt likadant på det område som ligger utanför det mänskliga manifestationsområdet, alltså det område vi kallar naturen eller universum. Utgörs detta område av kaos? Absolut inte. Överallt ser vi att naturens skapelse är planmässig in i de mest hårfina detaljer. Är inte de levande väsendenas organismer geniala och ändamålsenliga byggnadsverk? Är inte djurens och växternas organismer lika geniala, ändamålsenligt utrustade med de för var och en nödvändiga fördelarna? Är inte själva jordklotets tillblivelse också ett praktverk i logiskt eller ändamålsenligt skapande: dess gradvisa förvandling från en glödande, kokande och bubblande eldocean till det i dag för mänsklighetens liv och välbefinnande fullt färdiga klot? Tror man att hela denna långa skapelseprocess är ett utslag av tillfälligheter? Hur ska tingen kunna följa en logisk plan eller en ändamålsenlig skapelse, om det inte existerar någon sådan logik eller avsikt? Hur ska en tillfällighet kunna vara det sanna upphovet till hela denna logiska och geniala skapelseprocess som naturen presterar omkring oss? Är det en tillfällighet som gör att varje barn som kommer till världen, normalt har två skyddsänglar i form av föräldrar, som kan sköta och vårda det till dess att det kan klara sig självt i livet?
Martinus blev inte färdig med manuskriptet, som slutar här.
Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript av Martinus till ett föredrag som hölls i Martinus Instituts föredragssal, måndagen den 1 och tisdagen 2 november 1948. Mellanrubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet 10/8 2007. Första gången publicerad i Kosmos nr 3/2008 Översättning: Mona Rehn, 2008 Artikel-id: M0196.
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.