För utomordentligt många människor är religiositet något föraktligt, något man inte kan vara betjänt av att intressera sig för, eftersom man menar att detta endast är uttryck för naivitet och övertro. Denna uppfattning förekommer särskilt hos individer som kommit i besittning av stor materialistisk kunskap eller vetenskap. Det blir därigenom två slag av människor i världen: "de religiösa" och "de vetenskapliga". Dessa två slag av människor föraktar som regel varandra. "De religiösa" betraktar "de vetenskapliga" som "gudlösa", som åter är detsamma som "ogudaktiga" och därför "fördömda" eller "förtappade", medan de "vetenskapliga" betraktar "de religiösa" som vidskepliga, ointellektuella eller naiva. Problemet blir då: Vilken av dessa båda kategorier är den fullkomligaste, klarar sig bäst i tillvaron och därför representerar det lyckligaste livet? Ja, frågan är ju alls inte svår att besvara. Världen eller rättare sagt mänskligheten är i den lyckliga situationen att ha fått denna fråga så orubbligt och grundligt besvarad genom sin till dags dato upplevda historia, att det i framtiden alls inte kommer att bli något problem att ta ställning till det religiösa eller det vetenskapliga. Det har nämligen för den utvecklade människan blivit ett så ofrånkomligt faktum att mänskligheten i längden omöjligt kan bli lycklig genom den religiösa principen utan vetenskap, liksom det på samma sätt är lika omöjligt att bli fullkomligt lycklig genom vetenskapen utan den religiösa principen.

Genom att se tillbaka i historien ser vi att mänskligheten uteslutande behärskades av den religiösa principen. Alla lagar grundades på religiositet, vilket vill säga på ett förhållande till Försynen, Gudomen eller gudomarna, vilkas representanter på jorden var de invigda kungarna eller furstarna. Då hade allmänheten ingen vetenskaplig inställning. De hade endast begäret efter beskydd. Och det kunde de endast se eller förnimma genom sin kung eller ledare. De var sålunda till hundra procent inställda på att följa en sådan kung eller ledare, som alltså var en motsvarande diktator till hundra procent. Diktaturen var för dem ett beskydd och därmed en välsignelse och måste därför resultera i dyrkandet av denna diktator och de genom honom representerade himmelska makterna eller gudomarna. Den religiösa principen var sålunda här det allt dominerande och bestod uteslutande i "behovet av beskydd och tillbedjan av beskyddaren".

Men denna kunga- eller diktatorprincip kunde i längden inte ge ett tillfredsställande beskydd av individerna eller undersåtarna. Den kunde inte förhindra att det uppstod sjukdomar, pest, hungersnöd och därav följande själsliga depressioner, sorger och bekymmer. Och tilliten till kungens förmåga att beskydda dem och därmed tilliten till hans gudomlighet började degenerera. Och kungavärdigheten dalade och dalade för att till sist representeras av primitiva, oinvigda, själsligt defekta, sadistiska eller maktlystna självförhärligare, som byggde stora arenor för bloddrypande och dräpande förlustelser. Detta måste oundgängligen leda till att människorna, undersåtarna, till sist inte bara saknade en verklig beskyddare i diktatorn eller envåldshärskaren, kungen av Guds nåde, utan rent av hade en förföljare i diktatorn. Ingen kunde känna sig säker mot en sådan bödels djuriska eller abnorma nycker och tendenser, om man inte sympatiserade med dessa och dyrkade eller erkände diktatorns påstådda gudomlighet. Att den religiösa principen "behovet av beskydd och dyrkan av detta beskydd" så småningom måste söka sig nya vägar, visar sig här som självklart. Detta sökande efter ett beskydd mot själva diktatorn blev det vi kallar politik. Politik är alltså endast den religiösa principen i en ny nyans. Men eftersom diktatorn representerade rent fysisk makt, måste individernas beskydd eller motstånd mot denna makt resultera i ett intresse för fysiska företeelser som kunde bli redskap eller medel för främjandet av detta motstånd. Därigenom vändes individernas psyke, långsamt och omärkligt för dem själva, bort från tron på och dyrkan av någon gudomlig eller överjordisk försyn. Kungen, som ju representerade denna överjordiska försyn, visade sig alltså som en hjälplös individ som själv kunde vara slav under väldiga laster och sjukdomar. När denna försyn inte ens kunde beskydda sin egen representant, hur skulle den då kunna beskydda ett helt folk genom denna representant?

I människornas mentalitet föddes därigenom de första tankarna eller fröna till demokrati, till att vara medbestämmande i landets eller folkets regering eller styrelse. Och religiositet i form av politik blev efter hand en mycket omfattande faktor, som delades upp i många förgreningar eller partier. Dessa politiska partier är i verkligheten endast ett slags reformerade "religiösa sekter", vilkas religiositet består i att de endast tror på beskydd genom materiella eller fysiska företeelser i stället för på Gudomen, och de sätter därigenom dessa företeelser i främsta rummet. De tror sålunda endast på de bästa eller mest geniala mordvapnen, den största och bäst utrustade militärapparaten, de bästa maskinerna och den mest överlägsna eller största materiella kunskapen som beskydd eller garanti för ett lyckligt öde. Och med denna inställning blev den religiösa principen "behovet av beskydd och dyrkan av detta beskydd" till dyrkan av den materiella forskningen. Den materialistiska vetenskapen blev en ny "religion". Och denna religion blev en allt dominerande ödesfaktor och gjorde sina anhängare till elementens behärskare, som under begreppet kulturstater förtryckte andra folk och gjorde sig till världens herre. Och med denna överlägsna makt skulle den kunna skapa en hundraprocentig tillfredsställelse av den ursprungliga religiösa principen, nämligen "behovet av beskydd och dyrkan av detta beskydd". Men kan den det?

Är inte ropet efter beskydd och dyrkan av detta beskydd starkare i dag än någonsin? Men då lever ju den religiösa principen alltjämt. Den har aldrig varit annat än behovet att bli beskyddad, som åter är detsamma som behovet att leva livet lyckligt och att odla detta lyckliga liv. Vi har sett att detta behov under tidernas växlingar aldrig har kunnat utplånas. Det har sökt genom diktatorprincipen, det har sökt genom politik, det har sökt genom vetenskap, men har ännu inte blivit tillfredsställt. Känner sig inte stater och individer i dag mer oskyddade än någonsin? Individerna har i dag en kapacitet att nedbryta eller utplåna i enorm utsträckning, men de känner sig inte trygga genom denna utplåningskapacitet som medel för beskydd. Tvärtom börjar de med rädsla att själva frukta denna sin egen kapacitet eller omåttligt dräpande förmåga. De börjar frukta sig själva. De börjar upptäcka sig själva som sin egen värsta fiende. Efter att ha blivit i stånd att fysiskt kuva och binda, ja, utplåna sin nästa, har de inte blivit fria från fruktan och därför inte blivit fria från "behovet av beskydd och dyrkan av detta beskydd".

Men det är alltså inte längre sin nästa som det gäller att kuva och binda. Det är inte han som är farlig. Nu är problemet i verkligheten däremot: Hur kan jag skydda mig mot mig själv? Och här kan det endast finnas en väg att gå. Utplåna alla de dräpande egoistiska tendenserna. Lev uteslutande för att skapa fred, vilket endast kan ske genom att förlåta. Detta främjas mycket lättare genom förståelse. Förståelse är detsamma som insikten om den absoluta sanningen. Och den absoluta sanningen är ju den att den religiösa principen eller "behovet av beskydd och dyrkan av detta beskydd" omöjligt slutgiltigt kan främjas eller tillfredsställas genom en kung eller diktator, genom politik, genom materialistisk vetenskap och därav följande dräpande förmåga, utan uteslutande genom övervinnandet av sig själv. I det att man ger sitt liv för andras lycka och denna gåva är ens högsta lycka, finns det inte längre något att frukta. När man har nått därhän att man älskar sin nästa så högt att man mycket gärna ger sig själv för denna nästa, kan det ju inte längre finnas någon fruktan för att förlora sig själv. Därför blir Jesus ord riktiga när han säger att den som ger sitt liv ska äga det, men att den som vill rädda sitt liv ska mista det.