Varje levande väsens mentalitet eller tankesfär kan endast bestå av två saker: "sanning" och "osanning", som i sin tur är detsamma som ärlighet och oärlighet. Medan den förstnämnda företeelsen är detsamma som de "riktiga" föreställningarna om det levande väsendet självt och de väsen och ting som omger det, utgör sistnämnda de "felaktiga" föreställningarna om samma omgivning, väsen och ting. Då de "felaktiga" föreställningarna utgör fundamentet för vilket skapande av disharmoni som helst, ja, det är helt omöjligt för någon som helst smärta och något lidande att bli till eller upprätthållas annat än på grund av "osanning" (felaktiga föreställningar), blir "osanning" således det levande väsendets första och djupaste orsak till sjukdom eller lidande.

Då de absolut riktiga föreställningarna i motsats till detta utgör fundamentet för skapandet av varje form av harmoni, hälsa och normal livsglädje, och dessa företeelser på så sätt är helt omöjliga att tillägna sig utan nämnda fundament, blir "sanningen" alltså det levande väsendets absolut första och djupaste "botemedel".

Då dessa två företeelser är så djupa och allvarliga ödesbestämmande krafter, ligger det nära till hands att anta att varje jordisk människa uteslutande skulle viga sitt liv åt att tillägna sig "sanningen" och därmed göra sig immun mot alla störande skavanker för livsupplevelsen, liksom man i samma grad måste anta att man i allra högsta grad sannolikt endast lär handskas med "osanningen" med en kolossal försiktighet. Men så utformar sig inte alls jordmänniskans dagliga liv. Saken är den att "sanningen", detta fantastiska botemedel, denna gudomliga Aladdinlampa och den härav följande mirakelkuren, inte är något som kan köpas i större eller mindre kvantitet på ett apotek, utan snarare är något som endast finns uppe på de allra högsta, brantaste och mest otillgängliga mentala klippväggar, pekande ut över djupa avgrunder, medan "osanningen" är så lättillgänglig att den så att säga flyter från tusentals källor, bäckar och floder här i djurriket, där jordmänniskozonen ännu hör hemma.

Osanningen kostar absolut ingenting. Den är en ocean, ett element som några av de levande väsendena har lika svårt att frigöra sig från som "fisken" kan frigöra sig från det vatten den lever och andas i. Vad är tigerns klor och skarpa tänder annat än medfödda redskap för att befordra en realistisk bloddrypande motsats till livets verkliga sanning eller harmoni, som vi kallar "kärleken"? Och är det inte denna harmoni eller kärlek som har byggt upp det liv, skapat den muskulatur, de ådror, de nerver, den vackra och spänstiga kropp som på lätta fötter ung och glad sprang genom skogen, men som nu av osanningens maktbegär, inkarnerad i rovdjuret, blir flådd och fläkt. Var inte detta olyckliga djurs ångestskri det första ropet efter beskydd, som i sin tur endast kan vara olyckans eller disharmonins motsats: harmonin, som i sin tur endast kan vara sanningen. Är inte tigerns ränder, leopardens fläckar och kameleontens färger direkta, realistiska organ för lögnen? Ska de inte förespegla omgivningen en falsk verklighet? Ska de inte få omgivningen att tro att den ser träd, buskar, grenar, skuggor eller andra företeelser i stället för det som de i dessa situationer verkligen ser, nämligen dessa djurs kroppar? Och har inte dessa lögnens förmågor blivit lika livsbetingande eller nödvändiga i dessa djurs existens i osanningens element, som fiskarnas fenor och gälar är nödvändiga för dessa väsens liv i vattnets element?

Och hur är det med jordmänniskorna? Har de inte i en ännu högre grad dokumenterat sin existens som hemmahörande i denna osanningens blodiga element? Har de inte för länge sedan passerat djurens allmänna rörelsefrihet i nämnda element? Vem kan ljuga på fler sätt och mer genialt än den jordiska människan? Är de inte detta elements farligaste väsen? Vad är djurens inbyggda osanningsorgan: ränder, fläckar och färger i jämförelse med de organ för mångfaldigande av osanning som jordmänniskorna har vuxit fram till eller är i besittning av? Ja, är det inte till och med så att medan djuren som regel endast manifesterar osanning i livsbetingande nödsituationer, så utvecklar jordmänniskorna lögnens atmosfär på ett väldigt stort område av situationer, där det inte på minsta sätt krävs för deras existens eller välfärd. Man ljuger för att hämnas, för att förfölja och skada dem man inte tycker om, och man ljuger för att behaga dem man älskar och vilkas uppskattning man mycket gärna vill ha. Man ljuger av fåfänga och man ljuger för att skapa framgång. Man ljuger för att visa världen vilken hjälte man är, liksom man ljuger för att visa vilken martyr man är. Man ljuger för att framkalla tårar, sorg och grämelse hos några väsen och ljuger för att avvärja detsamma hos andra. Man ljuger för att armbåga sig fram och erövra sin nästas position, bröd och inkomster, och man ljuger för att dölja sina lögner.

Och hela denna osanningens atmosfär överförs med hjälp av tusentals ton papper och trycksvärta, färger och bilder som en oupphörlig, suggererande ström av böcker, tidskrifter och tidningar och den genljuder genom radio ut över kontinenter och oceaner och flimrar via film inför miljoner åskådare på biograferna världen över. Ja, osanningen är ännu en kolossal ocean som den jordiska människan ler, gråter och genialt vältrar sig i. Och denna osanningens ocean har sina stormar, sina bränningar och sina stilla och sköna spegelblanka vatten liksom andra oceaner. Denna spegelblanka yta på osanningens ocean känner vi igen i form av de stora städernas storslagna neonreklam. I strålande, praktfulla och miljonanläggningars oerhört dyrbara skiftande variationer av figurer, färger, streck och linjer, lysande och glänsande högt uppe på affärspalatsens och finanstemplens fasader, gavlar, torn och kupoler, berättar man hur omåttligt man har offrat sig eller låtit sig korsfästas för sin nästa för att kunna förära sina kunder varorna till långt, långt under deras verkliga värde. Och upprepas inte samma upplägg i firmornas dyrt upplagda reklamfilmer, som påtvingas varje biograf- eller teaterbesökare? Ska man inte före varje föreställning ha en liten dos av berättelsen om den ena eller den andra firmans kolossala ädelmod gentemot kunderna. Ja, är det inte så att om vi endast hade kännedom om världen genom dessa reklamföretags produkter skulle vi tro att vi redan befann oss i det fullkomliga människoriket, där kärleken till nästan var den allt behärskande faktorn. Skulle man inte i sitt stilla sinne glädjas över en värld med sådana osjälviska firmor med miljoner i förmögenhet, som endast hade till uppgift att nästan helt eller i alla fall delvis gratis förse sina kunder med de eller de varor eller förbrukningsartiklar som de kunde ha användning för? Vem skulle tro att denna leende, påkostade, färgsprakande, konstnärliga yta är tigerns ränder, leopardens fläckar och kameleontens färger, som nu i en högre och mer genial form har kommit till uttryck i osanningens tjänst. Vem skulle tro att det under denna lysande och strålande yta ibland kan dölja sig andras ruin, utnyttjande av tusentals andra väsens arbetskraft och andliga förmågor, förnedring, fattigdom, svett, smuts och undergång?

Men osanningens ocean har också sin stormiga yta och sitt djup. Vad tänker man om krigets fasa och grymhet, dess bombningar, dess dundrande kanoner, städers ödeläggelse, rikens undergång, människors och djurs lemlästning, kilometerlånga soldatgravar och liv i ruinhögar och granathål, och de därav följande sjukdomarna: epidemier, laglöshet, omoral, rån, plundring osv.? Tror man inte att detta är motsatsen till den strålande harmoni som har byggt upp de många, men nu lemlästade kropparna, som var avsedda för att kunna praktisera ett fullkomligt liv på ett klot, som samma makt likaså för länge sedan utrustat med strålande livsmöjligheter för minst dubbelt så många människor som nu finns på jorden?