Under årtusende efter årtusende, ja, så långt tillbaka som det över huvud taget har funnits en mänsklig historia, har människorna varit inställda på att det finns en andlig värld med andliga väsen. De har trott på ting som var "övernaturliga" för dem, ja, de har rent av menat att den andliga världen och dess härskare: gudar eller andar, änglar och djävlar, även var de primära väsendena, var livets och därmed jordmänniskornas härskare. Vi kan spåra denna inställning ända tillbaka till djurets ångestskrik. Vad innebär djurets ångestskrik när det befinner sig i extrem livsfara? Det skriker enbart till en okänd försyn för att få hjälp. Det är inte alls medvetet om denna försyn. Dess utlösning av dödsskriket framträder därmed som en automatfunktion, vilken i sin tur kan hänföras till den mentala reaktion som heter "instinkten". Detta djurs dödsskrik är således en omedveten hänvändelse till en okänd makt, till en omedveten försyn om att bli räddad. Men när väsendet således redan på ett så tidigt stadium reagerar inför en okänd eller psykisk makt, och har en begynnande inställning till en försyn, ser vi här att själva idén om en sådan okänd makt, en sådan icke-fysisk försyn, och därmed en motsvarande icke-fysisk existens, inte har sina djupaste rötter i någon mänsklig fantasi eller föreställning och således inte är uppfunnen av människor. Den har däremot sina rötter i en verkligt realistisk företeelse, nämligen den egendomligheten att de djur som kan frambringa ljud, just utstöter ett nödrop till – inte något fysiskt − för det lönar sig inte att tigerns offer ber tigern om medlidande – utan däremot till något psykiskt eller andligt.

Det som vi här således möter i djurets ångestskrik, är den alla första späda formen av en sinnesbegåvning, som senare ska göra denna psykiska makt, denna psykiska eller andliga försyn och en motsvarande andlig existens, till levande, verklig, vaken dagsmedveten upplevelse för det levande väsendet och i det här fallet för den jordiska människan. Denna psykiska inställning blev, från att ha varit en helt omedveten automatfunktion hos djuret, till en mer och mer vaken medveten inställning, i form av den så kallade "tron". Ja, hos alla de mest primitiva naturmänniskorna eller folkslagen och genom alla utvecklingsepoker ända fram till den moderna, helt troende kristna människan, har denna okända försyn och denna okända andliga värld varit föremål för väsendets föreställningsförmåga, dess fantasi och antaganden. Föreställningarna om denna försyn och denna försyns värld, "himmelrike" eller "paradis", har i sin tur till och med behärskat dess fysiska beteende, dess förhållande till sin omgivning: djur och människor, växter och mineraler.

Men om det nu inte alls fanns någon som helst försyn eller någon som helst andlig värld, hur kan det då vara så att de levande väsendena i en så överväldigande grad, både instinktmässigt och vaket tanke- eller medvetandemässigt, räknar med denna existens, ja, intill en sådan grad att allt tvivel under en viss epok är totalt uteslutet. För de primitiva naturmänniskorna och de starkt religiöst troende anhängarna av religiösa sekter eller världsreligioner, finns det absolut inget tvivel. Hur kan något icke-existerande, alltså något absolut "intet" utlösa en så allomfattande mental inställning och ett behärskande av de levande väsendena? "Något" kan inte bli till av "intet", liksom "intet" aldrig kan bli till "något". Det måste ju existera något som har framkallat den religiösa känslan, för en upplevelse av ett ting kan inte bli till utan att den på ett eller annat sätt inverkar på väsendets psyke. Hur skulle vi ha fått en förmåga att se, om inte det existerade ljus, och hur skulle vi ha fått vår förmåga att höra, om det inte i förväg existerade ljud?

Om vi iakttar vår fysiska kropp, kommer vi att se att den i verkligheten uteslutande utgör en enda stor kombination av förnimmelseförmågor, som har blivit till efter hand genom en påverkan från den yttre världens olika energiarter. Det är inte endast detta att kunna se och höra, känna och förnimma, som är en förnimmelsereaktion. Vår andning, vårt blodomlopp, våra körtelfunktioner, vår rörelseförmåga, ja, absolut alla våra fysiska funktioner är i sin djupaste analys förnimmelsereaktioner, är en växelverkan mellan ett upplevande något eller jag och materien. Om ett väsen kommer att leva under en särskild påverkan av en yttre energiart eller materia, kommer denna efter hand att åstadkomma en växelverkan mellan individen och den yttre världen inom denna speciella energiarts område. Först är denna växelverkan omedveten eller instinktmässig, för att till sist bli vaket dagsmedveten genom de av denna växelverkan uppkomna organen, som ju i verkligheten är desamma som förnimmelseförmågor. På detta sätt har alla våra sinnen uppstått, liksom det finns andra förnimmelseförmågor som har degenererat eller försvunnit, därför att reaktionen efter hand upphörde till fördel för andra reaktioner.

Väsendena har således skiftande förnimmelseförmågor. Och det blir solklart att ett väsens uppfattning om sig självt och universum hela tiden måste vara ett resultat av den påverkan eller den växelverkan med de yttre energierna, som för ögonblicket är mest dominerande. Då det levande väsendets världsbild ju utgör den samlade uppfattningen av dess förnimmelsereaktioner eller växelverkan med den yttre världen, och dessa förändras, måste det levande väsendets världsbild således också förändras. Det kommer för alltid endast att vara ett uttryck för vad väsendet kan förnimma och inte ett utryck för vad det i absolut mening är. Det är inte så konstigt att jordmänniskornas världsuppfattning är olika, och att de till och med kommer att slåss om världsbilden. Alla krig och all ofred i världen är i verkligheten inte ett krig eller ett slagsmål om det som för tillfället uppges vara kampens objekt eller orsak, det är i verkligheten ett krig om en detalj eller detaljer i världsbilden. Ser vi ett slagsmål på gatan, som har startats på grund av att den ena beskyller den andra för en eller annan begången orätt, så är slagsmålets djupaste orsak i verkligheten inte den förment begångna oförrätten, utan däremot den skillnad som finns i de båda väsendenas uppfattning av världsbilden.

Om en handling är rättfärdig eller orättfärdig kan ju inte existera utan att vara en världsbildsfråga. I det ena väsendets världsbild är handlingen inte orättfärdig, medan den däremot i allra högsta grad är orättfärdig i den andres världsbild. Och således handlar alla de existerande levande väsendena som har uppnått det vakna dagsmedvetna tänkandet, vilket vill säga jordmänniskan, i intim kontakt med sin livs- och världsuppfattning. Inbrottstjuven upplever det som rättfärdigt att han vid lämpliga tillfällen kan komma över olika värdesaker eller pengar från en rik person som är hans nästa. Han har inga skrupler vad gäller detta sitt beteende. Detsamma gäller rånmördaren, skvallerbyttan, ögontjänaren¹ och den som armbågar sig fram på sin nästas bekostnad, så länge de ännu befinner sig på så primitiva mentala steg att de inte får dåligt samvete över sitt beteende. Om de får dåligt samvete, betyder det endast att de inte är helt i kontakt med sin livssyn eller uppfattning av världsbilden. De börjar förstå att deras handlingar i verkligheten inte är så lämpliga och riktiga som de tidigare hade trott. Samvetskval är ett tecken på att deras världsbild har eller är på väg att förändras.

Som man ser här är en människas uppfattning av världsbilden eller livet således avgörande för hela hennes välgång och lycka. Därför har människorna under årtusenden kunnat regeras och ledas i kraft av en kungamakt, vilken i verkligheten var en prästmakt, då kungarna var invigda väsen. Dessa kungar eller överstepräster hade liksom de senare världsåterlösarna en så stor överblick över världsbilden, att de kunde diktera för sina undersåtar eller folk just precis den moral eller levnadssätt som var i kontakt med dessa väsens tillfälliga steg i utvecklingen, och därmed garantera dem de erfarenhetsupplevelser som de måste ha eller ledas in i för att kunna utvecklas till nästa högre kulturnivå. Men efter hand började allmänheten själva kunna tänka, började själva kunna undersöka och efterforska. Och deras första objekt för denna förmåga blev naturligtvis den fysiska materien. Och efter hand som väsendena således började upptäcka att de genom forskning kunde tillägna sig kunskap, och därmed bli medvetna om många av de ting hos materien som de tidigare ansåg vara mystik och övertro, började tvivlen på de andliga företeelserna att göra sig gällande. Man uppnådde ett totalt förnekande av psykiska eller andliga företeelser, och därmed blev tron på en gudom också uppfattad som rent nonsens. Den ursprungliga världsbilden förändrades. Från att uppfatta universum som ett uttryck för en gudoms liv, blev det nu till en död värld.

I den moderna vetenskapliga uppfattningen, har den religiösa instinkten kommit ända ner till ett helt latent stadium, och med denna, den religiösa förmågans degeneration, har världsbilden nu blivit en "dödsbild". Man har varit, och är väl också fortfarande, i hög grad inställd på att jordmänniskan är det högsta och förnämsta uttrycket för liv, och att allt som förekommer utanför det jordmänskliga och de kända djurens manifestationer och skapelser, deras jonglerande med materien, är döda och livlösa krafter. Då människorna och djuren, ja, allt som existerar av liv på jordklotet och i samband med detta, endast utgör ett osynligt dammkorn i universums kolossala uppenbarelse, innebär detta att endast erkänna en bråkdel av detta dammkorn som ett uttryck för liv ju detsamma som att betrakta universum som ett lik. Och vi står således här inför den högvetenskapliga materialistiska världsbilden av i dag. I sanning, den död som skulle bli följden av ätandet av kunskapens träd, har till fullo uppfyllts. Människorna tillber döden i stället för livet. De tror att de lever i ett lik.

Men detta tillstånd kan man ju inte klandra människorna för. Tvärtom, det har ju redan, som vi just har sett, förutsagts av andra väsen som en död, som skulle komma som ett resultat av ätandet av kunskapens träd. Denna högvetenskapliga materialism är således heller inget annat än ett antagande som skapats av sinnesintryck. Den är således inte så högvetenskaplig, som den verkar vid första anblicken. Och vi ser också att denna världsbild nu är på väg att falla samman. Man har nämligen börjat förstå, att världsbilden är mer än ett materiellt område, och att det just är en fråga om förnimmelse. Man har börjat förstå de materiella sinnenas otillräcklighet. Och därför har man börjat spekulera över själva förmågan att förnimma eller uppleva. Anledningen är förmodligen en begynnande förståelse för att även om man befinner sig på den materialistiska vetenskapens högsta tinnar och nu kan behärska elementen så att säga genom att trycka på knappar, så har detta inte förbättrat världen vad gäller trygghet eller att avlägsna fruktan för att inte få det dagliga brödet.

Detta har oundvikligen lett till en begynnande, mer försonlig inställning till möjligheten av en högre världs existens. Men då väsendena nu har lärt sig att tänka och därmed kan utforska, är deras mentala sökarljus nu inriktat på själva förnimmelseförmågan. Och man börjar nu förstå, att världsbilden uteslutande är ett resultat av förnimmelseförmågan, och att denna måste bli fullkomlig eller ofullkomlig, allteftersom förnimmelseförmågan är fullkomlig eller ofullkomlig. Ja, de längst komna materialistiska forskarna börjar förstå att de i verkligheten inte alls har någon världsbild. De börjar förstå, att detta att se universum eller världsalltet som en samling döda, tillfälliga energier inte är någon lösning av livsmysteriet. Man börjar förstå de materiella förnimmelseförmågornas ofullkomlighet. Man förstår, att det måste finnas orsaker och energiutlösningar bakom de fysiska företeelserna, som de fysiska sinnena inte kan reagera på. Dessa orsaker och energiutlösningar blir därmed i en första instans lika med ett intet. De kan inte ses eller höras, de kan inte vägas eller mätas, men är ändå närvarande. Man har därför börjat räkna med sinnesdimensioner. Även om dessa förnimmelsedimensioner för tillfället endast är hjärnspekulationer och inte kan ge människorna livsmysteriets lösning (intelligensspekulationer kan aldrig lösa livsmysteriet), så är det dock ett stort framsteg, då det får människorna att inse att man bör vara försiktig med att döma. De ser varför människorna har så olika uppfattningar och blir toleranta. De kommer genom dimensionsläran att komma till insikt om att vi absolut inte kan ha samma syn på tillvaron, och heller inte kan få det genom hetsiga diskussioner, diktatur, krig och straff.

Jag ska inte komma närmare in på de för ögonblicket dominerande moderna uppfattningarna av dimensioner, jag får ju inte min kunskap genom denna väg. Jag måste i stället hålla mig till den väg, genom vilken den kosmiska världsbilden visar sig för de så kallade invigda väsendena. Med invigningen eller den i mitt huvudverk Livets Bog omtalade "stora födelsen" menas en organisk process, som utlöses av sig själv på ett särskilt givet, moget utvecklingssteg under individens långa följd av jordeliv. Denna process är alltså inte en ceremoni eller handling utförd av människor. För detta väsen visar sig jordelivet som något timligt, något ändligt. Ja, det ser rent av att alla de företeelser som den materialistiska världen erkänner som fasta hållpunkter, är rena illusionerna. Det ser att alla de olika världsbilderna som man kan iaktta genom mänsklighetens långa utvecklingsbanas olika steg, endast är ett slags jordeliv, ett slags organismer eller kroppar för en immateriell idé. Dessa organismer eller kroppar (de olika världsbilderna) är var och en för sig endast ett led i en kedja av tillfälliga uttryck för den verkliga världsbilden, som varken är timlig, mätbar eller möjlig att väga.

Det kosmiska väsendet ser att den verkliga lösningen finns bortom mått och vikt, finns bortom början och avslutning, finns bortom energi, planer och medvetande. Detta väsen ser således att ingen enda av dessa företeelser kan vara eller bli någon lösning på världsgåtan, då det fortfarande finns något som existerar bortom dessa företeelser, och som förnims som dessa företeelsers upphov. Dessa uttrycker alla frambringade eller skapade ting. Det existerar fortfarande något som väger och mäter, som skapar och upplever. Vad är det? Ja, här står vi inför det "något" som är det enklaste i tillvaron, men inte desto mindre är det svåraste för forskaren att förstå. Det är nämligen det absolut enda något i tillvaron, vars enda analys är den att det ingen analys har utöver denna enda, att det existerar. Det utgör ett "något som är". Det kan inte förnimmas direkt utifrån på något som helst sätt, det kan endast förnimmas på ett enda ställe, och det är i vårt eget inre som det något, som i oss uppfattar synen genom våra ögon, uppfattar livet och världsbilden genom våra sinnen. Vad vi än ser, och vad vi än upplever, så är det alltid i kraft av detta någots existens i vårt inre. Detta upplevande något kan inte definieras, därför att det inte är sammansatt av materia eller energier. Det konstaterar bara energierna och bestämmer över energierna. Detta något är universums kärna. Denna universums kärna möter vi inte endast i oss själva, den finns överallt som livets alfa och omega. Den är något som existerar bortom tiden, och som vi uttrycker som evigheten och bortom rummet som oändligheten. Och den är detta något, vars existens kan dokumenteras inne i varje begränsning.

Genom att således uppleva sig själv som en över all tid och rum existerande evighet och oändlighet ser vi här en ny förnimmelsedimension, i vilken världsbilden framträder som en fullbordad helhet. En världsbild i vilken allt förenas. En världsbild som är identisk med evigheten och oändligheten kan aldrig upphöra. Men en livsuppfattning som aldrig kan förändras, utan innehåller hela livsgåtan, kan ju endast vara den absoluta, fasta punkten. Den fasta punkten i livet eller världsbilden måste således vara av andlig natur och inte fysisk.

1. En "ögontjänare" är ett gammalt uttryck för en person som uppför sig insmickrande och inställsamt.