Under studiet av den psykiska eller andliga världen kan man inte låta bli att uppehålla sig lite vid förhållandet mellan denna värld och bönen. Om det inte fanns någon andlig värld, skulle bönen ju vara totalt meningslös och helt utan värde. Bönen eller detta att be är ju uteslutande en hänvändelse till den psykiska världen. Och det är dessutom den från det fysiska planet mest fullkomliga hänvändelsen eller den som är mest i kontakt med livslagarna. Vi har ju redan genom mina föredrag, analyser och skrifter fått en betydande kännedom om bönens mysterium, så att denna underbara kraft inte längre behöver vara ett mysterium för den utvecklade individen som studerar de kosmiska problemen. Den är ju inte endast en stor kraft som är inneboende i alla levande väsens psyke eller innersta väsen, utan den är också ett odiskutabelt bevis för den andliga eller psykiska världens existens.

Som vi vet genom ovannämnda studium, är bönen inte en företeelse som är uppfunnen av någon människa. Den är i stället en psykisk företeelse som vi kan iaktta hos väsendet redan innan det ännu har blivit människa. Det vill alltså säga att djuren redan använder sig av denna i väsendena inneboende naturkraft. Vi ser att överallt där de mer utvecklade djuren, vilket vill säga djur som kan ge ifrån sig ljud, utsätts för livsfara, upphäver de ett ångestskrik. Till vem vänder sig dessa skrik? Djur som faller offer för ett rovdjur kan inte förvänta sig att finna medlidande hos detta väsen. Rovdjuret känner inte till någon som helst form av barmhärtighet eller mildare känslor när det gäller dess offer. Ett sådant sinnestillstånd skulle ju också innebära rovdjurets död och undergång. Djurets ångestskrik kan således aldrig vid något som helst tillfälle vara avsett att få gehör hos detta väsen. Men när det inte desto mindre är ett faktum att djuret skriker, när alla fysiska utvägar för dess räddning eller befrielse är stängda, blir det ju ett faktum att skriket inte är en hänvändelse till något fysiskt väsen. Man menar kanske här att det möjligen är för att varna flockens medlemmar, så att den samlade flocken ska komma till undsättning mot rovdjuret, men procentuellt sett sker detta endast i en mycket, mycket liten omfattning. Alla växtätande djur flyr helt skräckslagna när rovdjuret närmar sig, oavsett hur överlägsna till antalet denna flock än må vara. De är absolut inte inställda på att komma sina överfallna medväsen till undsättning. När detta väsen inte desto mindre skriker, kan detta skrik således heller inte vara riktat till dess flock.

Att skriket inte alls skulle vara en hänvändelse till eller mot någonting, strider ju mot alla andra existerande naturfenomen. Har man någonsin sett att naturen har skapat något utan ett ändamål? Aldrig. Om vi undersöker vår egen kropp, ser vi att det här normalt sett inte finns någonting som inte är avsett att uppfylla ett ändamål. Vart och ett av våra organ har sin speciella mission. Har vi inte våra ögon för att kunna se med hjälp av dem? Har vi inte våra öron för att kunna höra med dem? Är det inte exakt likadant med alla de övriga organen i organismen? Här finns inga överflödiga funktioner om vi inte själva antingen medvetet eller omedvetet gripit in i naturens ordning och därmed kommit att rubba dess väsen. Alla sjukdomar och onaturliga svulster och funktioner i en organism har alltid uppstått på grund av väsendenas felaktiga handlande, antingen i nuvarande eller tidigare liv, till exempel genom felaktigt leverne, laster och utsvävningar. Naturen själv skapar ingenting utan ett ändamål, ja, även dessa laster och utsvävningar, som människorna själva har åstadkommit, blir till sist omformade av naturen till nyttiga ändamål, då de ger deras upphov erfarenheter och därmed ett utvidgande av medvetandet, så att samma upphov till sist tillägnar sig själva naturens vetande i sitt eget medvetande, psyke och väsen.

När naturen således aldrig vid något som helst tillfälle skapar någonting utan en avsikt, blir det i motsvarande grad ett faktum att djurets ångestskrik är en hänvändelse mot någon osynlig makt. Att denna makt i sig måste innebära en möjlighet för djurets befrielse eller räddning, är således också självklart, ty annars skulle ju ändamålet vara meningslöst. Den nämnda makten kan ju inte vara en makt som också står efter djurets liv. Det måste således vara en beskyddande makt och inte en angreppsmakt. Djurets ångestskrik gör det således i helt obestridliga analyser till ett faktum att det bakom de fysiska företeelserna finns en makt, som alla levande väsen tryggt kan vända sig till i en uppkommen livsfara. Denna makt är alltså inte någon fysisk makt. Det är ju just där alla fysiska källor till hjälp sviktar, som väsendet ställer in sig på den osynliga makten. Då de väsen som ännu inte har fått mänskligt förstånd genom sin dödsångest omedvetet skriker ut sin hjälplöshet, på samma sätt som de väsen som har fått förnufts- eller förståndsgåvor, medvetet i form av bönen uppenbarar sin hjälplöshet för den okända makten, måste denna makt ju vara en realitet. Vi upplever ingen hunger som inte kan mättas. Vi har inte fått ögon för att vi inte ska kunna se, liksom vi heller inte har fått öron för att vi inte ska kunna höra. Varför skulle vi då ha fått förmågan att skrika ut vår hjälplöshet emot en speciell makt, om denna makt inte existerade? Vilket ändamål skulle en sådan förmåga kunna tjäna?

Man kan inte utveckla någon som helst förmåga utan genom en i förväg framträdande yttre påverkan. När det i väsendenas psyke existerar en kraft, som helt vid sidan om väsendenas förstånd och vilja, vid varje livsfara träder i funktion och skapar en hänvändelse, en åkallan av eller en inställning på en speciell makt, måste denna makt ju existera, även om den förvisso är osynlig för det fysiska ögat. Denna förmåga att inställa sig på denna makt kunde ju aldrig ha uppstått utan att vara ett resultat av en föregående påverkan från denna makt. De övriga förmågorna och anlagen i väsendenas psyke har uteslutande blivit till på detta sätt. Hur skulle ögonen ha blivit till om inte ljuset i förväg hade påverkat väsendena och långsamt skapat väsendenas syn, och hur skulle väl hörseln ha blivit till, om inte ljudet på samma sätt i förväg långsamt med sin påverkan hade skapat väsendets hörsel? Det absolut enda logiska och därmed vetenskapliga i detta fall måste därför vara att acceptera denna osynliga eller psykiska makts närvaro bakom alla naturens yttre synliga företeelser.

Och det är då heller inte så konstigt att absolut alla folkslag genom alla tider, och även i våra dagar, har trott på denna makt och har uppfattat den som en eller flera existerande "gudomar". Att det i våra dagar finns väsen som vitt och brett förnekar denna makt och på det hela taget allt andligt, förändrar inte faktum och försvagar inte denna makts existens. De mest hårdnackade materialistiska väsendena kommer precis som djuret att skrika till den av dem förnekade okända försynen, om de hamnar i livsfara och inte på något som helst sätt kan få hjälp av något fysiskt väsen. Det ska nog visa sig att detta anropsorgan omgående träder i kraft och riktar väsendets inställning emot denna makt. Men väsendena kan ju obekymrat förneka en makt, så länge som de inte har upptäckt att de har användning för den och tror att de själva förfogar över de vises sten eller en Aladdinlampa i form av sin "vetenskap", position och makt som kan betvinga allt annat. Så länge man vandrar i ett nattsvart mörker, spelar det ju ingen roll om vi har ögonen öppna eller stängda. Det är ju först när vi träder in i ljuset som synen blir aktuell. Så länge gudsförnekaren befinner sig i ett psykiskt tillstånd där han faktiskt kulminerar i motsatsen till livsfara, kulminerar i välmående, en hög social och ekonomisk position och berömmelse, är nobelpristagare och frossar i en hel världs beundran, har han ju inte användning för någon nödbroms eller rop på räddning. Så länge man inte befinner sig i livsfara har man ju inte användning för någon räddning. Hur skulle man kunna upptäcka att man kan se, när man vandrar i ett permanent mörker? Hur ska man kunna upptäcka att man kan höra, när man vandrar i en permanent tystnad? Hur ska man kunna upptäcka att man i sig har en förmåga som endast utlöses av total livsfara, när man permanent lever bortom denna livsfara? Man kommer således inte undan denna makt bakom de fysiska företeelsernas framträdanden, den psykiska, beskyddande makten.

Vi ska därför nu här endast ägna oss åt hur denna för djuret och gudsförnekaren okända makt eller denna okända försyn besvarar djurets ångestskrik och den nödställda hjälplösa människas rop på hjälp. Det är uppenbart att då det är en psykisk och därmed fysiskt osynlig makt som man vänder sig till, måste svaret från denna makt också i sin första instans vara en psykisk och därmed en fysiskt osynlig verksamhet. Detta förutsätter alltså att det vid sidan om den fysiska världen existerar en annan värld, i vilken man kan uppfatta, tänka och förstå, och utifrån detta i sin tur verkställa handlingar som kan utveckla sig vidare fram till en fysisk form som kan vara till hjälp på det fysiska planet för det nödställda väsendet. Det är klart att bönhörelsen inte kan ske genom ett ingenting. Alla svar på en bön är således av psykisk karaktär. Innan denna bönhörelse kan nå det fysiska planet måste den passera psykiska väsen eller andar, vilka i sin tur kan besätta fysiska väsen med de nödvändiga impulser som kan manifestera sig som hjälp till det fysiska väsendet.

Nu menar man kanske att det ju inte på långt när är alla böner som blir bönhörda. Men på det måste jag svara att absolut alla böner, ja, även den minsta suck, blir hörda, ja, ibland kan den nödställdes bön uppfattas eller ses i den psykiska världen redan innan den har formats i fysiska ord, då tankarna som ska utlösa de fysiska orden, ju är synliga på det psykiska planet. Absolut alla böner eller dödsskrik blir hörda, ja, också till och med innan de utlöses på det fysiska planet, men det betyder naturligtvis inte alltid att denna bönhörelse blir en uppfyllelse av den bedjandes önskan eller det som den bedjande tror skulle vara hans räddning. Vi ser ju att djurets ångestskrik inte alls hjälper, det blir dräpt och uppätet av rovdjuret trots allt. Vi har kanske själva eller känner andra, som har bett outtröttligt om någonting angående vår egen eller andras eventuella sjukdomar, besvärligheter och lidanden och inte funnit det minsta tecken på att det alls har hjälpt. Och det kan i och för sig vara sant. Det har kanske inte i just de aktuella situationerna hänt något speciellt på det fysiska planet, men det betyder inte att bönerna inte har blivit hörda. Det har de, till och med var och en av dem. När det inte desto mindre inte skedde något som kunde tyda på hjälp i de aktuella situationerna, så beror det uteslutande på den omständigheten att dessa situationer helt enkelt inte kunde ändras utan att vara naturstridiga. Om det skulle gå så som den bedjande önskade sig, skulle det ha förvärrat situationen för de berörda personerna.

Bönhörelsen arbetar naturligtvis inte mot naturens lagar. Den arbetar uteslutande på lång sikt, ja, så lång sikt att den tar hänsyn till väsendets kommande jordeliv. Om ett väsen till exempel ber till Gud om att dess sjuka barn ska bli friskt, blir bönen absolut hörd, men om barnets död är en fördel för dess skapande av erfarenheter och liv i dess nästa, kommande fysiska tillvaro, kommer bönhörelsen endast stimulera denna form för barnets öde. Men barnets far och mor ser bara att barnet dör trots deras böner. De tror därför att de inte har blivit bönhörda och blir som regel bottenlöst olyckliga. Om de hade bett om att Guds vilja först och främst skulle ske, då skulle bönhörelsen i en mycket stor utsträckning också ha inneburit ett större eller mindre besättande av deras psyke med livsenergi, med stärkande andlig kraft för att kunna bära sorgen. Då man inte alltid kan se vad det är man ber om, är det ju tur att man inte störtas in i den olycka som ett hörsammande av ens bön i en sådan situation eventuellt skulle kunna innebära.

Vem är det då som tar hand om bönhörelsen? Det är väsen av många olika kategorier. Men dessa är naturligtvis underställda högt utvecklade, opartiska väsen, vars känsla eller medkänsla utgör den absoluta kärleken, vilken endast uteslutande kan verka i kontakt med Guds vilja. Den fullkomliga skyddsängeln är ett invigt väsen. Detta väsen har många ännu oinvigda men högt utvecklade medhjälpare. Här finns det många avdelningar. Förutom avdelningarna för de väsen som är i den första andliga sfären efter döden, finns det många avdelningar för de väsen som befinner sig på det fysiska planet. Den fysiska världens struktur, dess skapelseprocesser och organisationer verkställs inte endast av de kända framträdande fysiska personligheterna som vi känner från de stora händelserna i världshistorien. Bakom de stora krigsledarna, ja, bakom Hitler och Mussolinis gärningar, verkade skyddsänglar, bakom de allierade verkade stora, invigda skyddsänglar. Alla de många olika trådarna i världshändelserna befinner sig således under en allt behärskande kontroll av invigda skyddsänglar. Ja, sådana ting som uppfinningarna av krigsmaskiner, atombomber och så vidare, tillåts och bestäms av högt utvecklade skyddsänglar. Vilka uppfinningar som får konstrueras och inte konstrueras på det jordiska planet, bestäms således inte av fysiska auktoriteter, utan av andliga auktoriteter, vilket vill säga väsen som i kraft av sin invigning, sitt kosmiska medvetande, känner utvecklingens lagar och den härigenom manifesterade gudomliga viljan, ser vilka erfarenheter de jordiska människorna absolut måste ha för att nå fram till ljuset, och vilka de inte längre behöver, liksom de också ser vilka nationer som i kraft av sitt psyke ska förlora, och vilka som ska vinna. Det, som från den fysiska sidan ser ut som att man vinner, innebär inte alltid en seger från det psykiska planet, och detta att förlora på det fysiska planet är inte alltid ett nederlag sett från den andliga världen. De andliga väsen som inspirerar, besätter och styrker de fysiska personligheterna som på det fysiska planet skenbart har makten, ser helt annorlunda på situationerna än man gör på det fysiska planet. Från den andliga världen sett existerar det ju ingen död, inget upphörande av liv, medan föreställningen om död och undergång ju är den allt behärskande faktorn i de jordiska människornas inställning till världshändelserna.