Tidigare har jag visat på den meningslöshet det skulle vara om anden, väsendets högre själv eller jag, skulle gå under tillsammans med den fysiska kroppen vid den process vi kallar "döden". Det blev således klart, att ett förnekande av odödlighet var absolut ologiskt och därför i strid med naturens övriga lagar där ingenting som helst är ologiskt. Att erkänna odödligheten blev således absolut logiskt och därför identiskt med den absolut normala tanke- och viljeföringen.

Alla väsen, vars jordiska liv leds av instinkten, vilket vill säga alla de väsen vi känner under begreppet "djur", får en fullkomlig övergång från den fysiska till den andliga tillvaron. De lever i flockens ande, håller dess lagar och känner inte till detta att "synda", vilket vill säga att överträda dessa lagar. Så kallade "samvetskval" existerar inte hos djuren. Lika naturligt som de på det fysiska planet lever efter naturens lagar, lika naturligt fortsätter de med att vara i kontakt med naturens lagar efter döden. Deras enda mörkerupplevelse är den livsfara som de ibland på det fysiska planet kan befinna sig i, genom att de eventuellt är eftertraktade som byte och föda för andra väsen. Men då de inte filosoferar över tillvaron känner de inga tims- eller dagslånga mentala bekymmer eller sorger. De skiftar från glädje till sorg lika fort som spädbarnet. I allmänhet skiftar det i själva verket lika fort från rädsla till sorglöshet, som det skiftar från sorglöshet till rädsla. Djuren lider inte av nervsammanbrott, om de inte är underkuvade och förstörda av människor. Det är klart att djuren inte är oemottagliga för lidande, rädsla och smärta. Det är klart att smekningar och humanitet är välgörande för djuren såväl som för människor. Men djuren har, som tidigare nämnts, ingen filosofisk förmåga och går inte och grubblar över någonting. De kan därför inte ångra en handling på samma sätt som en människa. De har inga syndakomplex. När ett sådant väsen dör, lever det bara vidare och fortsätter det andliga livet i flock tillsammans med sina döda medväsen av sin art.

Då den andliga världen består av väsendenas tankeliv, väsendenas fantasi- och verklighetsuppfattning, kommer ju upplevelsen av den andliga världen att vara beroende av omfattningen av dessa väsens tanke- och själsliv. Djuren har alltså inte något särskilt stort område i den andliga världen. De djuriska sfärerna i den andliga världen är mycket begränsade. De kommer mycket snabbt tillbaka till den fysiska världen. Därför sker reinkarnationen för djurens vidkommande i det stora hela i ett mycket snabbare tempo än för jordmänniskorna. Merparten av djuren har således inte bara ett mycket kortare andligt liv, utan deras fysiska liv är i regel också kortare än människans. Men för djuret är målet för närvarande också något helt annat än för jordmänniskan. Djurets viktigaste uppgift är nämligen den att utveckla den djuriska kroppen till en människokropp och hjärnan till en människohjärna. Endast i denna kropp och med denna hjärna kan det levande väsendet komma tillbaka till de höga kosmiska livsstadierna i kretsloppet, där det framträder som Guds avbild, såsom ett med Fadern, vägen, sanningen och livet.

För jordmänniskans vidkommande är det kroppsliga stadiet så att säga uppnått. Detta väsen har fått sin djuriska kropp omvandlad till den begynnande människokroppen, och den djuriska hjärnan är nu omformad för att vara ett redskap som är fullt tillräckligt för att bära det kosmiska medvetandet i fysiskt vaket tillstånd. Men det viktigaste för detta väsen är alltså att nu utveckla sin förmåga till att vaket medvetet kunna färdas i dessa förut nämnda högre livsstadierna i kretsloppet. Och denna förmåga är i själva verket alls inte främmande för väsendet. Den är nämligen identisk med dess "tankeförmåga". I samma grad som individen kan tänka, kan han medvetet börja "vandra" i en annan värld än den fysiska. Och i samma grad som väsendets tankeförmåga representerar intellektualitet, vilket vill säga förmågan att konstatera den absoluta sanningen i allting, i samma grad blir den andliga världen till orubblig eller påtaglig verklighet. Där individen ännu inte har tillräcklig intellektuell uppfattningsförmåga måste han leva på instinkt, som i sin tur för människans vidkommande är detsamma som "tro". De religiöst troende väsendena lever således inte på en vaken dagsmedveten, verklig upplevelse av den andliga världen. Den är för dem trots allt endast mystik och måste vara mystik. Mystik kan endast upphöra att vara mystik i kraft av intellektuellt ljus. Och så länge väsendet inte är i besittning av tillräckligt intellektuellt ljus, måste det ledas av ointellektuellt ljus. Men ointellektuellt ljus är fladdrande och kan omöjligt genomlysa tingen. Tingen, vilket här vill säga livets detaljer, får därmed i en del fall fantastiska figurer, kommer att likna obehagliga spöklika och fasaväckande uppenbarelser, medan de i andra fall kommer att framstå som överdrivet övernaturliga ut och i inbillat behagsideal, som inte har något med verkligheten att göra. Både i behag och obehag kommer livet att te sig överdrivet och onaturligt för den som ännu lever på en ofullkomlig tankeförmåga, dvs väsen som ännu i övervägande grad lever på aningar och tro, på fantasi och hypoteser, på förmodanden och gissningar.

Den jordiska människan är alltså ett väsen, som har nått fram till att ha fått organismen och hjärnan så pass färdiga att de kan utnyttjas för skapelsen och upplevelsen av den andliga världen. Hon har således denna fantastiska kropp. Hon kan börja tänka. Tankarna blir till detaljer i en värld som ligger ovanför den fysiska. Men då tankar kan vara ofullkomliga såväl som fullkomliga, kan de i sig själva inte garantera individen någon verklighetsupplevelse av den andliga världen. Först när tankarna inte längre är ofullkomliga blir den andliga världen inte längre mystik, utan en absolut realistisk upplevelsesfär i vilken individen kan behärska materien, detaljerna och naturen på samma sätt som individen efter hand har nått fram till att kunna det i den fysiska världen. Men då den jordiska människan ännu i en allt överväldigande grad inte kan tänka fullkomligt, blir hennes vandring i den andliga världen en högst ofullkomlig och delvis medvetslös och famlande färd. Den jordiska människan är ju ett väsen som för länge sedan har kommit så långt fram i spiralkretsloppet, att lagen för hennes liv varken är detta att hon skall döda för att leva eller leva för att döda. Hon skall i stället endast leva för att ge liv. Då detta är den andliga världens absoluta område eller verklighet, famlar väsendet alltså i blindo i samma grad som det inte kan skåda denna verklighet.

Och ännu värre blir det när väsendet till och med förnekar denna verklighet. Här handlar det helt på tvärs med denna nya världs fundamentala eller livsbetingande lagar. Men att handla emot livsbetingande lagar är ju detsamma som att underminera eller sabotera sin egen livsupplevelse eller insikt om verkligheten. Det är detta sabotage av verklighetsupplevelsen som tar sig uttryck i alla former av obehag, smärta och lidande. Det är detta sabotage av livet vi känner under begreppet krig. Men som vi redan förstår, är det ju inte bara på det fysiska planet och i den fysiska organismen som lidandet och obehaget existerar, det finns ju också i medvetandet, i tankelivet. Tankelivet blir till bekymmer, sorg och rädsla. Sorgen och rädslan sätter fantasin i rörelse för den människa som inte kan tänka logiskt, utan lever på tro, fantasi och inbillningar. Och då tankarna och förmågan att tänka är de enda redskap med vilka väsendet kan se eller uppleva den andliga världen, kommer ett sådant väsen att vara utsatt för en tämligen mörk upplevelseepok när det dör och inte längre har den fysiska kroppen eller den fysiska upplevelseförmågan att hålla sig till. Denna mörka sfär är ett andligt komplement till den fysiska lidandesvärlden och är känd under begreppet "skärselden".

När en jordisk människa dör, föreligger den möjligheten att hon skall igenom skärselden. Men den möjligheten kan också föreligga att hon inte upplever något som helst obehag. Om hon skall in i skärselden eller undgå den, är alltså ute slutande beroende av hennes tankeförmåga. Alla civiliserade människor i världen vet teoretiskt mycket väl att humanitet är livets mål, och att en försyndelse mot detta är en försyndelse mot utvecklingen eller livets mening med människorna. De har fått lära sig det genom världsåterlösningsprincipen, som igen har manifesterats genom de stora världsreligionerna. Varje försyndelse mot humaniteten eller nästakärlekslagen skapar skärseld. Skärselden spärrar eller försenar i sin tur tillgången till njutandet av den andliga världens verkliga, stora värden. Då människorna således i skolorna, genom uppfostran, genom religionen och de civiliserade lag- och rättsbegreppen inte kan undgå att ha hört, att de verkliga livsvärdena i världen är de som utgör den absolut sanna "mänskligheten" såsom: ärlighet, trofasthet, humanitet eller nästakärlek, kommer de att få samvetskval där de inte har uppfyllt eller varit i kontakt med dessa värden. Samvetskval är skärseldsupplevelsen på det fysiska planet. Det är mycket möjligt att väsendet kan vänja sig vid att ignorera samvetskval, så länge det är i den fysiska världen och kan döva samvetet med tillfredsställelsen av starka fysiska begär. Men när det mister den fysiska organismen, och det är hänvisat till den andliga världen och skall stå ansikte mot ansikte med sina tankar, som är synliga just här, kan det omöjligt undgå samvetet. Då kommer det med en allt överväldigande kraft. Väsendet ser sitt angripna själsliv, sin ynkliga tankegång, sitt stora djuriska utseende totalt obeslöjat. Här är nämligen tankarna, själen eller anden det utvändiga hos väsendet, synligt för alla.

Vad kan framkalla samvetskval och skärseld för den moderna kulturmänniskan? – Kärlekslöshet i äktenskapet, kärlekslöshet gentemot sina barn. Kärlekslöshet gentemot sina medväsen, kärlekslöshet gentemot sin omgivning, kärlekslöshet gentemot sin egen organism genom laster. Ja, överallt är det uteslutande denna enda tankeart som skapar skärseld. Kärlekslöshet är återigen oärlighet, bedrägeri, svindleri och skojeri, hänsynslös diktatur, politik och maktlystnad och förtryck av andra väsen.