Ett av de allra äldsta begreppen i människornas föreställningar är begreppet om den vrede Guden. I urminnes tider, ja, ända så långt tillbaka i tiden som människorna över huvud taget har kunnat skapa sig föreställningar om en försyn, en gud eller gudar, har de format denna försyn efter sin egen avbild. De fann det naturligt att bli irriterade eller vreda, när någon eller något gick dem emot. De fann det naturligt att hämnas en oförrätt eller att straffa, ja, till och med att mörda eller avrätta individer som motarbetade dem eller stod i vägen för dem. Tillvaron blev alltså för dessa individer mer en fråga om makt än en fråga om rätt. Makt och styrka blev den förhärskande faktorn i samhällslivet långt innan man hade något som helst begrepp om verklig "rättvisa". Den starkaste individen var idealet, var förebilden, var hjälten i människornas tillvaro. Eftersom det över människorna fanns krafter som var ännu starkare än de starkaste människorna eller deras hjältar eller hövdingar, de så kallade naturkrafterna, började individerna att i dem se yttringar av högre väsens manifestationer. De började skapa sig föreställningar om en försyn, om väsen som var långt större än människorna, och gav dem namnet "gudar". Eftersom dessa gudar var starkare än människorna och därför kunde bestämma över deras liv och död, började man föreställa sig att det gällde att stå på god fot med dessa gudar. Men för att behaga dessa måste man ju ha en föreställning om vad som var behagligt för dem och vad som var obehagligt. Men hur skulle man kunna föreställa sig detta utan att utgå från just sig själv? Det som för en själv hade blivit livsbetingande ideal, måste man också betrakta som försynens ideal. Eftersom detta att bli vred, hämnas och straffa i allra högsta grad var idealism och moral, måste man nödvändigtvis tänka sig detsamma som moral för gudomen. Och gudomarna eller försynen blev alltså människans avbild, henne lik.

Men eftersom det är djuriskt att hämnas och straffa och att på det hela taget i kraft av sin större makt eller den starkares rätt underkuva och dominera över dem som är svagare, blev individernas försyn en djurisk gudabild. De såg i försynen en hämnande och straffande gud, en gudom som hade vänner och fiender, en gudom som låg i krig med sin omgivning, en gudom som hade samma sympatier och antipatier som de själva. Och är det på annat sätt i dag? Är inte gudomen för det tjugonde århundradets människor fortfarande en gud som blir vred, hämnas och straffar? Förkunnas inte den eviga förtappelsen från de kristna ländernas auktoriserade predikstolar? Är det inte något om att "brinna i ett evigt helvete" eller att kastas ut i mörkret, där det är gråt och tandagnisslan? Och finns det inte bland de troende stora tendenser att se sig själva som gudomens favoriter och de vantrogna som dem som ska gå till det ovan nämnda varma stället? Ja, är det inte på det sättet att det till och med är omöjligt att undgå det eviga helvetet utan gudomens nåd, hans bortseende från vårt syndaregister, hans "förlåtelse av våra synder"?

"Syndaförlåtelsen" spelar alltså en utomordentligt stor roll i den kristna kyrkliga religionen. Men så länge det är fråga om syndaförlåtelse, är det också fråga om en försyn som straffar. Men en försyn som straffar med evig förtappelse och dömer till evig plåga i ett lika evigt helvete, är inte endast en straffande och hämnande gudom, utan det är ett sadistiskt väsen. När en individ i gynnsammaste fall endast lever här på det fysiska planet i hundra år, medan tusentals och åter tusentals dör utan att leva färdigt det fysiska livet, ja, som dör kort tid efter födelsen, och ändå inom denna tidrymd ska vinna inträde till ett fortsatt evigt liv genom att – om han inte ska brinna i en evig plåga, i ett glödande helvete – bönfalla om förlåtelse för "synder" som han omöjligt har kunnat undvika, ja, var händelser som var naturliga och sunda organiska drifters tillfredsställelse, blir det svårt att i dessa bud se en oändligt kärleksfull gudom. Då är det mycket lättare att se jordmänsklig medeltida övertro, naivitet och hämndgirighet mot oliktänkande. Det finns här absolut inget logiskt förhållande mellan synd och straff. När jag förbereddes för konfirmationen, lärde prästen oss att ett litet barn som dog utan att ha blivit döpt var förtappat, vilket alltså betyder att det i all evighet ska plågas i helveteselden. Vore det inte kärleksfullare att det lilla barnet aldrig hade fötts? Eftersom det inte hinner bli så gammalt att det självt har förstånd och kan se till att bli döpt, har det ju helt satts ur spel. Det har alltså fötts uteslutande för att plågas i helvetet. Det har aldrig någonsin haft en enda chans. Men låt oss bara ta hundraåringen. Låt honom synda i hela sitt liv. Straffet för detta är alltså inte motsvarande hundra års lidande, vilket ju måste vara mer logiskt, utan i stället ett helt obegränsat straff. Hur kan ett obegränsat straff för en begränsad synd vara rättvist? Och hur kan det vara rättvist att straffet kan rättfärdigas genom att man bönfaller gudomen om förlåtelse? Har gudomen då ett sådant begär att se olyckliga själar att han för deras tårars skull belönar dem med evig salighet och evig favorisering, hur många mord, dråp och skurkstreck individen än har på sitt samvete? Denna belöning liksom straffet står absolut inte i något rimligt förhållande till det försvinnande "intet" som ett ögonblicks tårar eller ett livs synder måste vara i förhållande till själva evigheten. Vad betyder hundra år i förhållande till miljarder och åter miljarder år och som inte ens kan utgöra en sekund av evigheten? Hur kan en belöning eller en utmätning av straff för ett enstaka jordelivs manifestationer anta sådana dimensioner? Är det inte lätt att se att vi är inne i den ointellektuella människans fantasiregioner, där hon ännu inte har intellektualitet till att kontrollera sina inbillade föreställningar? Och så länge det är fråga om "syndaförlåtelse" i bokstavlig mening, har individerna ännu inte funnit Gudomen. Då är det inte människan som är Guds avbild, utan Gudomen som uppfattas och förkunnas som människans avbild.

I det föregående förklarade jag hur gudomsbegreppet först blev "människans avbild" och sedan hur människan blev "Guds avbild", hur hela universums grundton var kärlek och att allt lidande i världen inte var något straff från en vred gud, utan resultatet av människans ännu ofärdiga skapande och att människan ännu liksom befann sig i ett kosmiskt kemiskt laboratorium, där hon arbetar med okända motsvarande kosmiska kemikalier och ämnen. Eftersom hon genom försök måste lära känna dessa i många fall mycket farliga ämnen, såras och lemlästas hon ofta, ja, får organismen så förstörd att den blir helt obrukbar, och individen upplever den fysiska döden eller avskiljandet från den fysiska organismen och anknytningen till en ny organism. Det är alltså detta kosmiskt kemiska experimenterande som kräver reinkarnation eller kroppsförnyelse. Eftersom individen sålunda här på det fysiska planet lever i en så farlig tillvaro och så oerhört lätt råkar lemlästa eller fördärva sin fysiska organism, kan det ju också endast sägas vara gudomligt att hela hans fysiska kroppskultur grundar sig på just en ständig förnyelseprocess och att han får sin organism utbytt rent automatiskt med vissa korta mellanrum, så att han åter och åter föds på nytt och genom ständigt fortsatta försök kan ta upp kampen med de farliga kemikalierna och på detta sätt till sist överleva experimenten och med stor visdom göra sig "världen underdånig".

Men när lidandena i verkligheten endast syftar till att ge individerna erfarenheter eller kunskaper om de kemikalier, ämnen eller krafter av vilka livet byggs upp, skulle det ju vara farligt om försynen eller Gudomen eller någon annan makt kunde hindra individerna att uppleva lidandet. För denna försyn eller denna Gudom skulle därigenom hindra individen att utvecklas och bli herre över kemikalierna. Han skulle aldrig någonsin kunna uppnå att bli ett självständigt, fritt och suveränt väsen, utan skulle evigt vara ett väsen vars salighet inte på något som helst sätt grundades på hans egen kamp med ämnena eller hans eget klättrande upp mot höjderna, utan endast på något som likt en nådegåva hade skänkts och befordrats av andra individer eller inom kristendomen genom Guds nåd och Jesu blod. Hur skulle alla de evigt frälsta individerna någonsin kunna bli visa och liksom Gud komma att känna skillnad på gott och ont? Om alla de stora och verkligt betydande erfarenheterna genom syndernas förlåtelse omöjliggjordes för individerna, skulle all tillgång till livsmysteriets lösning och individens verkliga kosmiska uppståndelse eller uppnående av den heliga anden eller kosmiskt medvetande vara en omöjlighet. Vad ska alla lidanden tjäna till, om de inte är mer värda än att man bara kan dra ett streck över dem? Om individernas salighet ändå endast kan uppnås genom att det dras ett streck över deras lidanden, vad tjänar då de så förfärliga lidandena till? Tror man inte att Gudomen eller Försynen genom universums struktur har gett individerna en annan möjlighet till salighet än genom att bönfalla Försynen om förlåtelse för några synder som man av samma Försyn ändå hade skapats till att vara tvungen att begå? Om individerna på förhand hade skapats på ett sådant sätt att de helt kunde undgå att synda, vilket vill säga att de hade ett så utvecklat medvetande att de satt inne med all visdom redan vid födelsen som en talang, liksom de på så många andra områden har talang och begåvning och ändå syndade, ja, då måste man ju säga att det fanns en viss logik eller rättvisa i att kräva att individerna skulle erkänna och ångra sina synder för att få förlåtelse för dem. Men när individerna som syndar ju enligt Kristus "inte vet vad de gör", hur ska de då få kunskap om vad de gör om de inte får uppleva verkningarna av sitt handlingssätt? Och om man kunde dra ett streck över dessa verkningar för de individer som bönfaller Försynen om syndernas förlåtelse, varför kan Försynen då inte dra ett streck över alla andra väsens lidanden? Betyder det så mycket för den så kallade kärleksfulla Guden att se individernas jämmer och tårar, att det kostar en evig förtappelse om man inte kan prestera denna jämmer och dessa tårar, innan man uppnår den fysiska döden? Det är då en märklig Gudom som i en så pervers grad önskar se tårar, se individerna krypa i stoftet, sönderkrossade och tillintetgjorda. Är det märkligt att kyrkbänkarna och nådareligionen efter hand mer och mer överges av de begynnande intellektuella och självständigt tänkande människorna? Gudomen är inte ett väsen för vilket det är ett nöje att se tårar, ångestskrin och lidanden.

Lidandena betyder något mycket mer gudomligt och upphöjt än att de skulle vara ett straff. De är en invigningsprocess. De utgör de svårigheter som är förenade med att klättra upp mot kosmos eller universums högsta tinnar, upp mot upplevelsen av odödlighet och sin egen identitet som ett med Gudomen och själva oändligheten i tid och rum.

Den straffande, vreda och hämnande Gudomen var ju en tusenårig tradition hos det judiska folket. Allt lidande uppfattades i deras föreställningsvärld som Guds "vrede" och "straff", "Guds förbannelse över synden". Ja, inte ens de nästan två årtusenden som gått sedan dess har kommit till rätta med traditionen. Ännu behövs oerhörda lidanden, innan den härigenom växande själsförädlingen kan få bukt med denna judiska Gudom i Mose gestalt. Ännu i dag förkunnas han ståndaktigt från synagogorna till och med så våldsamt att det har gett och fortfarande ger, trots Jesus, eko i de kristna kyrkorna. Gudomen från den judiska Bibeln eller Gamla testamentets Gud finns fortfarande som en mörk slagskugga över Jesu rena fotspår. Att Jesus ännu inte hade till uppgift att gå direkt löst på denna i mental granit av Moses utmejslade Gudom är självklart. Följaktligen måste han gå försiktigt till väga eller manifestera de kosmiska principerna eller sanningarna inte i vetenskapliga bokstavsformer, som det judiska folket alltså inte hade den ringaste möjlighet att acceptera, men i stället i liknelser som var mycket starkt anpassade till detta folks mentalitet eller psyke. När en lidande individ kom till Jesus, kunde det alltså inte tjäna något till att han började berätta för denna individ att han hade levt tidigare och i denna tillvaro själv hade utlöst orsaken till sitt nuvarande lidande, för i så fall skulle det omöjligt ha kunnat uppstå någon som helst själslig kontakt mellan världsåterlösaren och den lidande. Men genom att med sitt eget kärleksfulla väsen ingjuta hos den sjuke något av sin egen stora själsstyrka och livskraft hände det ju ibland att den sjuke blev helt frisk. Men därmed hade den sjukes syndakomplex eller föreställning om Guds vrede i den givna situationen satts ur spel. Det som för den sjuke absolut endast kunde förstås som "syndaförlåtelse" hade skett till fullo. Och det blev ju endast det absolut naturliga för Kristus att låta den sjuke bli kvar i den föreställningen genom att samtycka till eller bekräfta hans uppfattning att han genom tillfrisknandet hade fått syndernas förlåtelse. När Kristus säger till den sjuke "dina synder är dig förlåtna", har han ju i form av en liknelse bekräftat en kosmisk sanning. Eftersom sjukdomen eller lidandet var en verkan av en av individen utlöst överträdelse av ett eller annat i livslagarna utan att för den skull vara ett straff, och denna verkan nu genom Jesus hade upphävts, vilket av den sjuke betraktades som "syndaförlåtelse", hade denna "syndaförlåtelse" i den givna situationen som tidigare nämnts skett till fullo. Att förklara detta för den sjuke på annat sätt skulle rent av endast ha varit till fördärv och medfört en ny karma eller en förlängning av individens sjukdom. Världsåterlösarens handlingssätt är därför både genialiskt, gudomligt och kärleksfullt i renodlad form.

Allt vad ett väsen får uppleva av obehag, smärta eller lidande, är uttryck för att individen i fråga på ett eller annat sätt ännu inte är i kontakt med livets lagar. Lidandets syfte är alltså att bringa individen till insikt om detta. Det är därför som de största eller mest utvecklade människorna inte så mycket ber om att bli fria från lidandet som att "Guds vilja måtte ske". De vet att Guds vilja med lidandet inte är att straffa eller hämnas, utan uteslutande för att upplysa och därmed förädla väsendet. Om man på en enda punkt kunde påvisa att Gudomen utsatte de levande väsendena för lidandet endast för lidandets egen skull, måste man ju i detta se något sjukligt, något abnormt eller det man enligt mänskliga begrepp kallar sadism. Det skulle alltså vara en njutning för Gudomen att se individerna lida. Men eftersom något sådant är omöjligt, därför att lidandet i sin kosmiska analys uteslutande visar sig syfta till individens förädling, blir denna förädling den enda vägen till lidandets upphörande. På alla de områden där individen är tillräckligt förädlad, är han beskyddad mot lidanden, medan han alltså är oskyddad eller mottaglig för lidande på de områden där han ännu inte är förädlad eller fullkomlig. Hur kan nu denna reglering av lidandet ske? Den sker uteslutande genom principen "vad en människa sår, det skall hon också skörda".

Varje gång en individ utlöser en handling, blir denna handling i sin innersta kärna en tankekombination, antingen i ett intellektuellt tillstånd, en rent intelligensmässig, en rent känslomässig eller endast instinktmässig form. En sådan energikombination är ju en psykisk kraftvåg. När en individ utlöser en handling, utsänder han alltså en genom denna manifestation formad kraftvåg. Men eftersom rörelse inte kan gå i absolut rät linje, utan alltid måste gå tillbaka till sitt ursprung, kommer denna psykiska kraftvåg också att gå tillbaka till sitt ursprung. Genom den handling i vilken den utsändes, har den fått form och innehåll. Om det är en hämndeakt som har utlösts, består den i särskild grad av tyngdenergi, vilket vill säga en energiform som frambringar hetsighet, hat och mordlust. När denna energi en gång kommer tillbaka till sitt upphov, kommer den att förena sig med individens aura och medverka till att utgöra något av denna. Och ju mer individen utlöser detta slag av manifestationer, desto mer avlagrar sig de återvändande energierna i auran och kommer här att påverka omgivande individer som är mottagliga för detta slag av tankeenergi. Dessa kommer sålunda nästan i varje situation att "se rött" inför en sådan individ och i värsta fall utlösa samma hat och mordlust mot individen som denne själv på sin tid i form av dessa energier utsände mot sin nästa. Om de orsakade att denna nästa mördades, kommer de nu likaså här att orsaka att deras upphov mördas. Det är denna energiform i auran som gör att en individ kan vara så kallad stryktäck. En sådan individ verkar alltså irriterande, ger upphov till andra individers antipati eller vrede mot honom utan någon annan synlig orsak. Och de individer som i särskild grad uppfattar denna individ som "stryktäck", är ju just sådana individer vilkas aura i särskild grad är uppfylld av samma slag av energi och därför i dessa individer särskilt lätt mobiliserar lusten att "slå på käften", medan individer som för länge sedan har upphört att utsända sådana tankar, inte har dessa i sin aura. Men när de inte har dessa i auran, kan de inte heller dra till sig tankar av samma slag eller påverka sin omgivning till explosivt uppträdande. Så ren och fri från tyngdenergi kan auran vara, att till och med en riktig bandit eller slagskämpe här kommer att vika undan och med blid stämma be om ursäkt. Men liksom mörka och hatfulla handlingar ger upphov till omgivningens motsvarande mörka och hatfulla tankar och manifestationer, så befordrar också ens ljusa och kärleksfulla tankar och uppträdande omgivningens ljusa och kärleksfulla tankar, allt efter den förmåga man har att uppfylla sin aura med just dessa tankeformer. Den fullkomliga auran är alltså den som är full av oändlig kärlek, universums grundton. I alla situationer där den är förhärskande, beskyddar den individen mot mörkret. Härifrån måste dock undantas fall där individen frivilligt ger sig in under mörkrets verkningar såsom Kristus eller individer som springer in i elden eller ut i vattnet för att rädda andra. Men här åstadkommer händelsen ju den karma i auran att individerna själva kommer att räddas i liknande situationer i det nuvarande livet eller i kommande liv.

Nu har vi kommit så långt att vi kan börja se den riktiga "syndaförlåtelsens princip". För det finns verkligen en sådan princip. Men den grundar sig inte på något blidkande av en vred gudom. Och den är inte heller ett upphävande av att denna ska låta "nåd gå före rätt". Som nämnts är varje handling en utlösning av karmisk eller psykisk energi, som efter att ha passerat ett kretslopp återvänder till sitt upphov och där förenar sig med auran, vilket i sin tur gör att vår omgivning eller vår nästa kommer att reagera mot oss på samma sätt som vi reagerade mot dem. Men eftersom energivågen ska passera ett kortare eller längre kretslopp, kan det för den intellektuella människan hända att hon efter att själv ha utlöst en mordhandling och innan denna energivåg kommer tillbaka, bittert ångrar denna handling och detta i sådan grad att hon aldrig mer kommer att kunna utföra en sådan handling. Hon behöver då inte uppleva verkningarna av den ännu i kretsloppet förekommande mordhandlingen. Och denna nya inställning i mentaliteten eller auran gör att den återvändande mordvågen upplöses. Energierna från den kärleksfullare inställningen uppsummerar mordenergierna i sig eller sätter dem ur kraft i auran, och dessa kommer då inte att kunna påverka omgivningen eller ens nästa till den mord- eller dråpvedergällning som man nödvändigtvis annars skulle ha råkat ut för. Här har individen alltså verkligen en situation där han har begått en kärlekslös handling som han inte behöver uppleva verkningarna av. Och detta är ju endast gudomligt, för om det inte var på det sättet skulle ingen som helst individ kunna komma ut ur mörkret, eller livet över huvud taget kunna existera.

Individerna utlöser dagligen så mycket mörk energi att de aldrig skulle kunna uppleva de mörka karmiska verkningarna färdigt om inte syndaförlåtelsens princip fanns. Redan en vandring genom skogens grönområden en sommardag betyder ju död och undergång för många små väsen under våra fötter. Om vi skulle betala tillbaka alla dessa små liv med vårt eget liv, skulle vi ju aldrig bli färdiga. Om Napoleon och Hitler med sitt eget liv skulle betala tillbaka alla de många soldaternas och andra individers död och undergång, skulle ju de likaså vara tvungna att plågas i omätliga tidrymder sedan de redan hade upptäckt att deras handlingssätt var naturstridigt eller mot lagarna om kärleken till nästan. Och vad skulle denna helvetesplåga tjäna till och till glädje för vem om den inte längre var nödvändig, eftersom dessa individer för länge sedan hade kommit till insikt om sina fel och begrät och ångrade sitt handlingssätt och hade blivit verkligt kärleksfulla människor som respekterade alla andra individers liv och hälsa? Vår mörka karma på ett bestämt område upphör i samma ögonblick som vi förstår att den handling med vilken vi utlöste den var felaktig, var emot naturen och därmed emot den gudomliga viljan och vår förståelse är så djupgående att det inte endast är en kunskap hos oss, utan också har blivit en förmåga att inte längre manifestera en sådan handling. Och det var ju det som var det gudomliga syftet med lidandet och inte att tillfredsställa en abnorm eller pervers försyn. En sak har dock sipprat igenom övertron om den vrede Guden, nämligen detta att man ska känna förkrosselse. Förkrosselsen är ju tecken på att man har ångrat sin gärning. Att man känner ånger kan ju bero på att man har kommit till insikt om att ha handlat felaktigt. Därför är ångern i verkligheten detsamma som en fundamental understrykning av att man har nått den verkliga eller absoluta förståelsen av sitt felaktiga handlingssätt, så att den inte bara är en kraftlös teoretisk kunskap. Det är en understrykning av att man upplever sitt felaktiga handlingssätt inte endast med förståndet, utan också med hjärtat. Och det är denna sistnämnda upplevelseform som befriar människan från mörkret.

Mänskligheten av i dag befinner sig mitt emellan två stora världsepoker. Den är i slutet av en epok där det gamla gudsbegreppet, skapad till "människans avbild", håller på att degenerera eller är döende, och den befinner sig likaså i början av en ny epok, där människan omformas till "Guds avbild". Den gamla världsepokens gudomsbegrepp eller Gudom avsåg ett väsen som liksom människorna kunde bli vredgat, kunde straffa och hämnas, och det gällde därför att offra till honom eller att på annat sätt ställa sig in hos honom för att blidka honom och därigenom få sina "synder förlåtna". I den nya världsepoken kommer man att upptäcka att världsalltets grundton är kärlek eller oändlig kärlek. Alla energiformer eller kraftutlösningar, alltifrån de allra minsta till de allra största som kan förnimmas, skapar endast och allena nytta. De kan därför varken vara straff eller hämnd, utan endast utgöra smekningar. Men smekningar kan inte fortsätta att vara dolda. Människan eller gudasonen kommer inte endast att upptäcka att "allt är mycket gott", utan också att naturen eller allt som hon är i stånd att förnimma av omgivningen har ett psyke, är uttryck för ett själsligt tillstånd och därmed återigen uttryck för tanke och vilja. När varje företeelse, såväl en nedbrytande som en uppbyggande, är led i ett logiskt kosmiskt skapande som är till välsignelse för helheten, är det ju uttryck för både ett intelligensmässigt och ett känslomässigt handlingssätt. Men ett sådant handlingssätt kan ju inte existera självständigt, utan endast som yttring av ett jag, vilket vill säga ett "något" som önskar eller vill detta skapande, denna smekning av de levande väsendena. Man blir alltså i den nya världsepoken så småningom klar över att allt vi är vittne till eller kan förnimma, är en gudomlig viljeföring, och att det alltså i verkligheten eller i absolut mening finns en allting behärskande kärleksfull gudom, och att vi genom vårt dagliga uppträdande eller vår dagliga växelverkan med denna gudom skapar vårt eget öde.

Alla de oss omgivande ämnena och krafterna är avsedda att vara till nytta för helheten, och i samma grad som vi sviker detta Gudomens syfte med tingen, upplever vi smärta och lidande. Denna smärta och detta lidande kan inte vara något straff från Gudomen, utan är i stället det medel som gör det möjligt för Gudomen att få gudasonen att förstå att han har använt ämnena eller krafterna uteslutande till förmån för sig själv, i stället för i helhetens eller sin nästas favör eller intresse. Smärta och lidande eller de så kallade olyckliga ödena kan överallt utan undantag endast finnas som uttryck för individens manifesterade felaktiga handskande eller användning av materien, energierna eller krafterna, antingen i hans nuvarande eller i tidigare liv. Men genom lidandet och olyckan blir individen alltså medveten i en mörkrets värld och blir därigenom efter hand i stånd att känna skillnad på gott och ont. Han ser eller upplever att det inte är likgiltigt hur man handlar eller uppträder mot sin omgivning. Med detta synsätt ges individen ett mål för sin vilja. Utan detta synsätt skulle han fortsätta att leva som ett viljelöst väsen.

Men om allt är mycket gott och lidandena alltså är oumbärliga, eftersom det är dessa som leder individerna mot livet, då finns det ju inte längre något att be om, och om det inte finns något att be om, kommer ju Gudomen mitt i all denna kunskap bort. Nej, detta är en mycket stor illusion. Gudomen blir inte borta. Så länge individernas rent materiella kunskap ökar och man börjar upptäcka att det traditionella gudsbegreppet inte håller stånd mot intellektualitetens ljus, då förlorar individerna tron på en gudom, och det kommer här en period i individens liv där han är gudlös eller det man kallar materialistisk. Han hånar och föraktar alla religiöst inställda människor och betraktar över huvud taget allt religiöst som rent nonsens eller dåraktig övertro. Han tror sig i de rent materiella kunskaperna ha funnit de vises sten. Men han upptäcker snart att enbart de materiella kunskaperna bara är den kosmiska dödens likfläckar och att han själv alltså är ett kosmiskt lik. Han är sålunda mitt i sin materiella kunskap helt ovetande om det liv som han själv utgör bakom materien. Men eftersom livet också har sina särskilda lagar liksom materien har sina som ska uppfyllas, kommer individen likaså på det själsliga eller psykiska området i alla de situationer där han överträder lagarna att få uppleva lidande för att därigenom också här lära sig skilja mellan gott och ont. Och detta skiljande mellan gott och ont yttrar sig här i en utveckling av känslan. Individen förädlas efter varje lidandeprocess, blir kärleksfullare och kommer mer och mer i kontakt med världspsyket eller den oändliga kärleken. Han kan inte längre nännas att göra de brutala saker som han tidigare nändes göra. Och på så sätt blir han mer och mer känslig. Med denna känslighet i förening med den materiella kunskapen blir han nu en kärleksfull människa.

I samma grad som individen är kärleksfull, börjar naturen att öppna sina källor. Han upptäcker inte endast att många saker i det dagliga livet formas till hans fördel utan att han själv har iscensatt dessa saker. Han upptäcker allt mer medvind i allt han företar sig. Och denna synliga medvind blir efter hand så stark att individen inte kan fortsätta att tro att den beror på tillfälligheter. Han börjar efter hand att fyllas med en känsla av tacksamhet, ett behov att tacka den eller de osynliga krafter som sålunda mer och mer uppenbart är till hans fördel. Men om det i individen kan uppstå ett sådant behov att tacka, är denna känsla ju en hunger som åter är en organisk process. Men när denna hunger alltså utvecklas i individen, kan den bara ha ett enda syfte, nämligen att bli tillfredsställd. Det måste alltså finnas en tillfredsställelse för denna hunger. Och denna tillfredsställelse är individens möte med den förlorade Guden, den förlorade sonens återkomst till Fadern.

Den tilltagande tacksamhetskänslan kan inte fortsätta att utlösas mot kalla och döda tillfälliga naturkrafter. Materialistens begynnande känsla av tacksamhet mot Försynen är det första begynnande uppvaknandet av kosmiskt medvetande. Det blir mer och mer en levande uppfattning att det måste finnas ett levande väsen bakom naturens krafter, att det måste finnas en levande medveten viljeföring bakom alla de händelser som äger rum, eftersom de bildar en logisk plan, utgör en logisk helhet. Och denna uppfattning blir efter hand till orubblig visshet. Och en vacker dag, när individen i särskild grad är uppfylld av tacksamhet och kärlek till livet, då inträder denna visshet i det vakna fysiska dagsmedvetandet. Denna upplevelse, som ju är av psykisk natur, kan visa sig på olika sätt, men i ett framskridet stadium visar den sig alltid i samband med ett elddop, en överstrålning av ett starkt ljus, varefter individen i vaket dagsmedvetet tillstånd som realistisk kunskap förnimmer eller ser Gudomen och sin egen odödlighet och eviga anknytning till denna Gudom. Efter denna lyckokänsla, som inte kan beskrivas, utan måste upplevas för att kunna förstås, uppstår nu ett levande förhållande mellan Gud och gudason. Och det egendomliga är att denna Gudom inte är en som svävar ovan molnen, utan en som visar sig i allt och alla i vilken som helst nästas ögon, funktioner och sätt att vara. Allt blir en uppenbarelse av detta väsen, och allt blir en hänvändelse, en lärdom, en underhållning, en undervisning, ömhetsbetygelser mot såväl jordiskt som överjordiskt liv och ljus. Allt blir Gudomens organ eller uppenbarelseredskap, såväl de som inte tycker om oss, som de som älskar oss. Ingenting blir längre en fråga om hat och vrede från nästan, utan en fråga om vad Gud säger mig genom denna nästa, detta hans organ för de särskilda manifestationer som nästan utlöser. Men med den förståelse som individen då har av den gudomliga kärleksmanifestationen, kan gudasonen endast utbrista. "Fader, ske inte min, utan din vilja". Det är den mest levandegjorda uppenbarelse av detta förhållande mellan Gud och gudason som demonstrerats för världen i form av påskevangeliet. Här ser vi i världsåterlösaren Jesu Kristi psyke detta intima förhållande mellan den gudomliga Fadern och sonen som inte i något som helst annat fall tidigare. Människor kan visserligen bli visa, kan genom de högsta krafterna och den heliga anden också uppnå förening med Gudomen, men denna förening är alltid endast en föregående kosmisk glimt av den stora upplevelsen och inte en permanent eller ett bestående tillstånd av denna hos individen, så länge det inte yttrar sig som fader och son.

Detta påskevangelium visar oss en människa i kött och blod, för vilken Gudomen har blivit en så levande och verklig sanning eller dagsmedveten realitet och uppfyllelsen av de gudomliga lagarna en så orubblig visdom, att den fysiska bloddrypande korsfästelsen och förföljelsen och andra människors meningar och förtal, spott och spe, inte upplevdes som dessa individers meningar och avsikter, utan som uttryck för en gudomlig faders vilja, som han inte kunde dra sig undan, även om det ledde till ett Golgata där hans blod måste flyta. Därför måste denna vilja till fullo ske genom hans liv. Han visste att denna vilja var kärlek. I sin stora ödmjukhet mot den himmelske Fadern visste han möjligtvis inte på långfredagens eftermiddag vilken oerhört stor roll han spelade i mänsklighetens historia, vilka gigantiska kärlekskrafter Fadern i detta ögonblick var i färd med att utlösa genom sin älskade sons döende kropp. Men efter att ha gett sitt blod för sanningen och förlåtit sina fiender kände han sin gärning vara fullbordad och överlämnade sin ande i Guds händer. Men kort tid därefter passerade världsåterlösaren med stor strålglans förgården eller skärselden. Och genom skärseldens mörker och lidande ljöd en röst: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila, ty jag har kommit för att söka efter dem som var förlorade och rädda dem." Och på påskmorgonen kom den älskade gudasonen tillbaka till jordens zoner. Med stor makt flammade gudomliga krafter över graven, upp över de bedövade gravvaktarna, ut över världen och ned genom århundradena lyste och böljade en kolossal ljusgloria från den öppnade graven: "Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör." Och genom ännu en ljusgloria från den heliga skådeplatsen bebådade den eviga Gudomen sin närhet i mänsklighetens kommande historia: "Se, jag är med er alla dagar till tidens slut", och härmed hade den första etappen, Gudomens invigning av en ny världsepok med hjälp av en trofast son, fullbordats.