Vi lever i en evig vandring. Allt, både levande och dött, är i rörelse. Rörelse är förvandling från ett tillstånd till ett annat. Det finns inte något som i detta ögonblick är precis som det var för några sekunder sedan. Även den hårdaste granit, ja, även diamanter är underkastade en förvandlingsprocess. Att rörelsen eller förvandlingen här försiggår så långsamt att den inte kan iakttas direkt, förändrar inte principen.

Men kilometer och år är i sig själva färglösa och omarkerade och därmed otillgängliga för upplevelse, om det inte existerade ett tredje element, nämligen den företeelse som vi kallar "psyke", som i sin tur är detsamma som mentalitet eller medvetande. Men vad är då medvetande? Medvetande är vilja, upplevelse och skapelse. Dessa tre faktorer är i sin tur den enhet som vi kallar "livet". Livet är återigen ett namnlöst "något" eller jagets tillkännagivande och erkännande av sig själv som ett levande väsen. Att detta levande något eller jag existerar och befinner sig i nämnda förhållande till de tre elementen: rummet, tiden och psyket, blir alltså till ett faktum genom vår egen existens.

Vi har således här i ett nötskal fått analysen av hela det allomfattande liv, den allt behärskande rörelsen och tiden, den oändliga rymden, som vi befinner oss mitt i. För att det liv, det universum med all sin utsträckning ska kunna existera och bli tillgänglig för upplevelse, såsom är fallet i form av vår existens, måste det således finnas tre element och ett något som behärskar dessa element. Dessa element är alltså rummet, tiden och psyket, medan det upplevande något är jaget inne i det levande väsendet. Detta är alltså en generalanalys av universum, som den utvecklade forskaren eller tänkaren inte kan komma runt. Vad kan finnas till utan ålder? Vad kan finnas till utan rörelse? Vilken rörelse kan finnas till utan förvandling? Vilken förvandling kan finnas till utan att utgöra skapelse? Vilken logisk eller medvetandemässig skapelse kan finnas till utan att utgöra en plan? Vilken plan kan finnas till utan att utgöra en ändamålsenligt uppbyggd tankeföljd? Men vilken ändamålsenligt uppbyggd tankeföljd kan existera utan att uttrycka vilja och begär? Men hur kan ett begär eller en styrd skapelse finnas till utan en skapare? Det är ju inte de skapade tingen som skapar skaparen; det måste vara skaparen som skapar de skapade tingen. Det är inte kläderna som skapar skräddaren, eller huset som skapar byggmästaren, eller klockan som skapar urmakaren. En sådan uppfattning skulle bland normala människor uppfattas som helt galen. Varför skulle den då inte också uppfattas så, när det handlar om logiska skapelseprocesser av sådana dimensioner, att de vida överstiger den mänskliga skapar- och produktionsförmågan? När så små skapelseprocesser, som de rent mänskliga produkterna måste anses vara i förhållande till universums logiska skapelseprocesser, inte i ett enda fall kan uppvisa logisk skapelse utan en i förväg existerande skapare, måste det då inte i långt högre grad finnas en skapare när det handlar om laborerandet med så stora materiemassor, vars logiska form betingar skapelsen eller tillblivelsen av beboeliga klot med existerande livsbetingelser och möjligheter för ett blomstrande av animaliskt liv, som till exempel på vårt eget klot? Hur kan alla dessa underbara förhållanden och möjligheter för en verkligt gudomligt lycklig tillvaro, som existerar på planeten och bara väntar på människans fullkomliggörande för att kunna utnyttjas, bli till av sig själv? Hur kan hela denna fullständigt logiska anpassning av energiernas omvandling från sol- eller eldtillstånd till det nu existerande leende, fysiska tillståndet i form av underbart bördiga marker, gröna skogar, blå oceaner och milda klimat, alla oumbärliga betingelser för upprätthållandet av högt utvecklat animaliskt liv och således ett uttryck för en planmässig skapelse, bli till utan att vara tanke eller psyke, utan att vara begär och vilja? Varför skulle endast de små logiska skapelser som universums mikrober: människorna och djuren och de mycket, mycket mindre väsendena, frambringar, vara psyke, medvetet liv och tanke och inte de omåttligt stora skapelseprocesserna i universum? Varför skulle inte de absoluta principerna, de absoluta skapelsebetingelserna eller lagarna för skapelse, vilka är orubbligt alltbehärskande inom det område där människan har sin förnimmelsekulmination eller högsta förmåga att iaktta, inte vara vårt rättesnöre inom de områden där vi har en mycket ringa eller ingen som helst förmåga att kunna iaktta? Hur kan det vara logiskt och därmed vetenskapligt korrekt att förkasta våra erfarenheter gällande lagen för skapelse inom vårt allra högsta förnimmelseområde och ersätta den med en fantasi, som helt saknar någon som helst hållpunkt eller realistisk förklaring och därför är en ren övertro? Allt materialistiskt förnekande av psyke bakom universums rörelser eller skapelseprocesser är en sådan övertro och har inte ens den allra minsta form av vetenskaplig motivering bakom sig, även om den nästan uteslutande framförs av "vetenskapsmän".

Tänk att vetenskapsmän, som annars har lärt sig hur man med hjälp av logik bygger upp redogörelser för forskning, upptäckter och kunskap, blir de med den största övertron och de största överträdarna av denna deras egen forskningsprincip, när det gäller erkännandet av så viktiga element bakom de fysiska rörelserna, universums processer, som psyke och jagelementet. De har precis kommit till den punkten där de erkänner tid och rum, men de två andra av universums fyra kosmiska element, psyket och jaget, förnekar de hårdnackat ju mer materialistiska och oempatiska de är i sitt framträdande. Men då press, politik och den allmänna uppfattningen bland människor är präglad eller genomsyrad av vetenskapens inställning, blir denna vetenskapens övertro naturligtvis också allmän. Det religiösa, föreställningarna om en gudom, om psyke och tanke bakom alla naturens rörelser, har blivit något primitivt, något enfaldigt, något som man inte har någon nytta av att sysselsätta sig med. Ja, man kan till och med se att i övrigt utvecklade och trevliga människor kan sitta och låta överlägsna och hånfulla, om de lyssnar till ett föredrag eller en studie av dessa livets allra högsta problem. Men det måste man naturligtvis förlåta dem, ty de är ju flockmänniskor, vilket i sin tur innebär människor som är vindflöjlar, därför att de själva inte har någon uppfattning. De böjer sig för tidningarnas och akademikers övertro och kan därför inte se sin egen skrattretande andlighet och sitt förkrympta döda medvetande. Om de kunde se detta sitt medvetande, skulle de omedelbart bli fulla av skam och toleranta, och förstående inför livets verkliga sanning. De skulle då komma bort från den dåraktiga tanken att tid och rum, vilket vill säga ting och ålder, är det enda som existerar i tillvaron. De skulle se hur enfaldiga de i verkligheten är som förnekar sin egen tillvaro, sin egen existens, sitt eget jag, trots att detta deras förnekande i sig själv måste vara det obestridliga beviset för deras eget jags existens och därmed existensen av något som kan ha en åsikt, oavsett om denna så är övertro eller verklighet.

Men vad är då verklighet och vad är övertro? Varje uppfattning om naturen är övertro, när den förnekar psyket bakom denna natur. Vi vandrar alla på en evig väg i form av förvandling. Att det finns mer än denna förvandling, måste då vara ett uppenbart faktum. Det är ju något som upplever förvandlingen och bevarar förvandlingens resultat i sig. Detta något är det levande väsendets jag. Detta jag måste överleva förvandlingen, annars betyder förvandlingen ju ingenting. Om upplevelsen av förvandlingen dör med förvandlingen, till vilken nytta är då förvandlingen? Förvandlingarnas främsta resultat är ju upplevelsen av förvandling. Denna upplevelse är återigen detsamma som medvetande. Medvetande är ju det som gör det upplevande något levande. Alla naturens processer är levande medvetandemanifestationer, som är uppenbarande av tanke. Men att ta emot eller bevittna uppenbarandet av tanke, är ju detsamma som att uppleva andra levande väsens tankar eller medvetande. Att uppleva naturen som uppenbarandet av tanke, är detsamma som att uppleva uppenbarandet av medvetande. Detta måste i sin tur vara detsamma som att uppleva ett levande väsens manifestationer, tal och tankeöverföring. Vi befinner oss således i ett dagligt samtal med Gudomen. Vi och Gudomen är alltså alla rörelsers psyke och jagelement. Vi är det levande bakom alla processer, vi äger världsmedvetandet, vi är ett med Gudomen, vi är evigheten och oändligheten. Tiden och rummet är blott manifestationsmaterial för oss. Vi är evigheten.