Så länge det behagliga eller förment behagliga sålunda är den utlösande faktorn för viljan, kommer människorna ofrånkomligt att utlösa lidanden eller det olyckliga öde, som idag mer eller mindre är knutet till alla jordmänniskor.

Människans grund för viljeutlösning är sålunda inte fullkomlig. Förmågan att uppfatta tingen som behagliga, som förment moraliska och riktiga är inte en så stark grund för viljeutlösningen att den kan bli en orubblig garanti för ett direkt skapande av det absolut lyckligaste ödet. Det skall mera till. Det behövs en förmåga att analysera de olika formerna för behag, under vilka de viljeutlösande begärens tillfredsställelse kan visa sig. Men då denna förmåga uteslutande är baserad på "kunskap", är det denna kunskap, som måste stå bakom den mänskliga viljemanifestationen, innan denna kan bli en hundraprocentigt logisk manifestation och därmed en motsvarande garanti för skapandet av den allra högsta lycka för sitt upphov.

Men när människan inte äger denna kunskap och därför endast kan rätta sig efter vad som är behagligt, handlar hon ju ännu delvis i blindo, ja, faller så att säga i en mängd fallgropar, i det många av de ting, vilka till en början visar sig som behagliga, i verkligheten skapar olycka. Det är således en mycket vansklig värld att leva i. Många människor har det svårt, de är inne i stora lidanden och kamp, som ibland kan leda till ny kamp och ännu mer lidande. Jorden är just en sådan planet där dessa former av upplevelse i särskild grad kan komma till kulmination.

Men resultaten av de felaktiga dispositionerna, den felaktiga viljeutlösningen, de många förfärliga lidandena och bekymren, skapar mer och mer erfarenheter, som pekar på nödvändigheten av en verkligt rationell kunskap och därmed utvecklar mottagligheten för "den helige ande".

Denna "helige ande" är ju ingenting mindre än den allra högsta kunskapen om världsalltet, om livet och dess lagar. De många lidandena utvecklar människornas känsloliv, dvs ger dem förmågan att i allt större utsträckning ångra vissa handlingar eller manifestationer emot nästan. De börjar mer och mer upptäcka, att det behagliga inte är ett helt idealiskt rättesnöre eller en effektiv måttstock för viljeutlösningen. Det blir mer och mer en fråga om vad man nänns göra. Det uppstår således sympatier och antipatier bakom viljemanifestationen. Men då dessa känsloinslag också i hög grad kan vara missvisande, eftersom det inte är alla former för sympati som är kärlek och inte alla former för antipati, som inte är kärlek, blir individen på ett visst utvecklingsstadium helt villrådig om vad som är bäst "att vilja". Den stora frågan: "Vad skall jag göra för att bli salig?" flammar ut från hela hans själ.

De svåra lidandena har alltså medfört att individen börjat upptäcka och förstå sin egen mycket bristfälliga förmåga att styra och leda sitt eget väsen, sin egen inre natur och sina anlag. Och med denna förståelse, som i sin tur är grundförutsättningen för vad vi kallar ödmjukhet, träder världsåterlösningen eller kristusprincipen hjälpande in. Denna princip är något som genomströmmar allt och är närvarande överallt i naturen. Det är denna princip, som betingar att alla barn som föds till världen har föräldrar, vilkas plikt det är att kärleksfullt ta hand om dem tills de själva blir vuxna. Det är samma princip, som är grunden för alla former av religion, alla former av förbättringar och höjning av moral och sunt tänkande, och den manifesteras genom "äldre bröder" i utvecklingen, som man kallar profeter och vismän. De mest utvecklade och ledande kallas kristusväsen eller världsåterlösare. Och detta gäller också idag. Kristi löfte om "hjälparen den helige ande", som Fadern skulle sända i hans namn, håller redan på att uppfyllas. Den helige ande strålar idag med förnyad kraft in över världen. Denna ande är ju inte en person utan den lysande kosmiska materia, som är det enda som kan utgöra material för de tankar i hjärna och medvetande, som är den högsta kunskapen om Gud, om världsalltets natur och livets högsta lagar. Denna materia strömmar idag i form av en kosmisk energivåg från vårt vintergatsystems centrum direkt in över de skandinaviska länderna. Och det är denna materia, som t.ex. betingar att jag kan manifestera den högsta kosmiska kunskap. Mitt medvetande har nått ett stadium där det kan ta emot, uppleva och återmanifestera "den helige ande". Och de individer som idag är utvecklade till att hysa intresse för denna högsta upplysning, utgör tillsammans "de kommande släkten", som Kristus hade lovat skulle få en "hjälpare", som dessa kommande släkten skulle kunna förstå.

Att det just är den helige ande som manifesteras eller uppenbaras genom mig, kan ni själva kontrollera. Kristus har själv angivit kännetecknet och sagt, att "man skall känna trädet på dess frukter". Mina "frukter" är min utredning och dokumentering av de vises högsta uttalanden som identiska med sanning, med vetenskap. Och man kan inte i mina manifestationer finna någonting, som inte på alla områden stämmer överens med den i kärlek kulminerande stora slutsatsen eller Gudomens egen livssyn, att "allt är mycket gott". Mitt arbete kan således inte undgå att leda er vidare mot det ljusa mentala tillstånd, som jag har kallat "den stora födelsen". Det är också ett faktum att många bland er redan har börjat uppleva närheten av den gudomliga anden genom mitt arbete, mina analyser och mitt kosmiska vetande.

Ni kommer således alla från en mycket mörk zon och längtar efter detta stora ljus, som ni upplever är på väg att stiga upp över djurrikets nattsvarta och tragiska horisont. Och har ni några enstaka områden i er mentalitet, som är särskilt utvecklade eller färdiga, ja, då har ni redan genom dessa börjat uppleva det mentala välbehag och den ljusa livssyn, som är början till den stora födelsen. Därför har jag kallat denna form av upplevelse för "förelöparstadiet" till denna födelse.

Ni befinner er således alla i närheten av ingången till ett stort och härligt ljusets rike, det rike som Jesus sade "inte var av denna världen". Ingen som studerar mitt arbete i kärlek, dvs opartiskt och ödmjukt, har kunnat undgå att märka dess gudomliga atmosfär. Och här är vi vid den stora "tröskeln". Denna "tröskel" utmärker alltså ingången till Guds rike, vilket vill säga människans fullkomliggörelse som "Guds avbild", "djurets" fullständiga förvandling till "människa", människans upplevelse av att vara "ett med Fadern", hennes medvetandes invigning till en tillvaro i permanent kontakt med den helige ande.

Denna tröskel har emellertid sina "väktare". Uttrycket är drastiskt men i själva verket endast symboliskt. Man skall inte tro att det framför Guds rike står väktare i militär utrustning med svärd och bajonetter, skjutvapen och sprängämnen. Man skall heller inte tro att dessa väktare är fantastiska psykiska väsen med stora magiska krafter, djävlar eller halvdjävlar, mystiska troll med mordiska blickar och förhäxade ord. Nej, Guds rike vaktas orubbligt av en helt annan form av väktare. Dessa är emellertid inte mindre farliga än de nyss nämnda, framför allt därför att de för dem de skall hindra att passera tröskeln ter sig som de mest strålande, änglalika väsen med det mest charmerande och fullkomliga utseende, man kan tänka sig. Men denna härlighet är endast skenbar. Dessa väktare är varken mer eller mindre väsendenas egen ofärdiga natur eller anlag.

När individerna i sin utveckling når upp till närheten av ingången till Guds rike eller den stora födelsen, har de naturligtvis övervunnit alla grövre former för brott emot kärlekslagen eller nästakärleken, sådana som utlöses i direkta mord eller andra former av dödsbringande manifestationer. Dessa individer har naturligtvis i stort sett lärt sig tolerera och för låta mångt och mycket som de tidigare inte kunde överse med. Och de har kanske vissa sympatiska sidor, som redan är så fullkomliga att de rentav kunnat få förbindelse med själva ljuset eller den gudomliga anden. De har därigenom upplevt ett så stort glädjerus eller kommit i en sådan extas att de redan tror sig ha upplevt den stora födelsen. Men det är klart att dessa individer inte kan förbli i ljuset. Den natur eller det anlag i deras mentalitet, som inte är färdig, kommer förr eller senare att bli ett avgjort hinder. Dessa naturanlag visar sig nästan alltid som otillfredsställda begär, krav eller fordringar av en eller annan självisk art. Dessa ofullkomliga naturanlag är naturligtvis så väl dolda eller kamouflerade, att deras upphov i verkligheten absolut inte ser eller förstår deras sanna väsen utan tror sig gagna eller stärka saken eller ljuset genom att låta dem komma till utlösning.

Om någon t.ex. i sin begeistring eller sitt glädjerus mer eller mindre har hjälpt ljuset eller givit den eller de personer, genom vilka ljuset manifesteras, ekonomiskt stöd, fysiskt arbete eller andra former för sympati, så kommer de icke färdiga naturerna i motsats till de färdiga att kräva en motsvarande favorisering eller särskilt hänsynstagande till deras person. Entusiasmen för ljuset kan naturligtvis vara så stark, att den kan hålla dessa krav eller fordringar borta för en tid. Men efter hand som anknytningen till ljuset genom de få färdiga eller högt utvecklade sidorna blir mer alldaglig, kan detta inte hålla begären från de ofärdiga sidorna i schack. Och det uppstår därför efter hand i dessa individers mentalitet ett motsvarande växande missnöje, som till sist blir större än glädjen över ljuset. De ofärdiga naturanlagen, som ju alla är av egoistisk natur, skapar en känsla av att man är åsidosatt, ignorerad och misskänd av själva ljusets representanter. Man känner sig orättvist behandlad av dem, man har hjälpt eller stött. Denna känsla kan t.o.m. bli så stark, att man känner sig berättigad att gå emot detta "martyrium" och bekämpa det. Och utan att man faktiskt vet om det håller man på att förfölja och bekämpa det ljus, man tidigare älskade över allt annat på jorden.

Men denna kamp är hopplös och drabbar icke ljuset utan dess väktare, dvs den ofärdiga naturen hos en själv. Det kan sålunda aldrig någonsin uppstå en svår situation, i vilken man inte i själva verket uteslutande är i kamp med sig själv.

Men så känns det absolut inte. Förmågan att känna sin egen skuld är alltså ännu mycket späd och svag. Och i en sådan period där denna ofärdiga natur har makten ser man framför allt "grandet i sin broders öga, men bjälken i sitt eget kan man inte se". "Tröskelns väktare" är alltså särskilt detta att inte kunna se denna "bjälke i sitt eget öga". Och i samma mån som man inte kan se den utan endast ser alla, ja, även de allra minsta fel hos sin nästa, är det givet att detta kan ge en känslan av att vara mycket överlägsen denne i utveckling, ja, stundom t.o.m. känslan av att vara helt felfri. Detta kan naturligtvis endast resultera i att man kommer att känna de eventuella obehagligheterna i sin tillvaro som "martyrium" och detta martyriums upphov som sina förföljare. Dessa "förföljare" är inte alltid medväsen utanför ljuset. De kan naturligtvis lika väl vara medväsen inom detta, ja, man kan t.o.m. få för sig att själva ljusets representant, "världsåterlösaren", handlar fel. Har vi inte berättelsen om Judas? Tro för all del inte att han var någon "bandit" så som man närmast söker ge sken av i de traditionella bibliska berättelserna. Tro heller inte att det var de trettio silverpenningarna, som fick Judas till att förråda Jesus. Nej, Jesu lärjungar var inte en samling banditer eller gnidare. De var en grupp individer, som nått så långt i sin utveckling att deras natur gjorde dem mottagliga och entusiastiska för ljuset och gjorde att de var i ljuset, kom att leva sida vid sida med världsåterlösaren och blev hans personliga vänner. Och tror man inte att dessa personer var oerhört lyckliga över denna vänskap? Men kom inte det ofärdiga i deras natur också här fram och gjorde sig gällande, ryckte dem för en tid bort ifrån ljuset? Erfor man inte det märkliga i att de faktiskt inte ville tro på Jesu egna ord om hans stundande lidande och död? Ser vi inte i samma berättelse att aposteln Petrus vägrar att vidkännas sin bekantskap och nära gemenskap med Jesus genom att ljuga upprepade gånger? Och vek inte ljuset ifrån honom? Står det inte skrivet att han "gick bort och grät bitterligen"?

Vad Judas beträffar så skall man inte tro annat än att han handlade utifrån de motiv, som syntes honom själv bäst och ädlast. I motsatt fall skulle han ju ha varit vad vi kallar en "bandit". Men då Jesu personligt valda medarbetare och vänner inte kan tänkas vara banditer, kan vi dra den slutsatsen att Judas måste ha haft ett som han själv uppfattade det ädelt motiv för sin olyckliga gärning. Detta bekräftas också av hans självmord. Inser man inte att detta hade sin orsak i hans ånger och förtvivlan över den verklighet, som uppenbarade sig för honom då han hade medverkat till Jesu fängslande? Tror man inte att det var sorgen över den misshandel, hans handlande medförde för hans högt älskade mästare? Vad skulle det annars vara?

Men hade han då inte i förväg förstått att hans handlande obönhörligt skulle medföra denna förfärliga konsekvens för världsåterlösaren? Ack nej, det hade han sannerligen inte förstått. Tröskelns väktare, hans egen ofärdiga natur, vilket i detta fall vill säga hans starka begär efter att få visa världen, få visa sin egen skeptiska familj och sina tidigare vänner sin mästares storhet, hade för längesedan förespeglat honom att "Guds son" var allsmäktig och därmed fysiskt orörbar, och att alla som ville lägga hand på honom skulle bli slagna av förlamning. Världsfrälsarens storhet och gudomliga härkomst skulle härmed genom hans (Judas) handling bli uppenbarad och avslöjad för allt folket.

Men gudomlig storhet uppenbaras icke genom brutal psykisk eller fysisk maktutveckling. Världsåterlösarens medel är inte dödande och oskadliggörande av motståndare och skeptiker genom jordskalv, blixt och tordön, lika litet som genom svärd och spjut, bågar och pilar. Han verkar däremot uteslutande genom att "vända den högra kinden till, när han blir slagen på den vänstra."

Men ett sådant handlingssätt verkar alltför långsamt för starkt "troende" och engagerade individer med en sådan ofärdig natur att den gör dem till sensationslystna och äregiriga brushuvuden. För att få sådana lustar och begär tillfredsställda och förenade med det utvecklade samvetet, måste de äga ett sken av rättfärdighet. Och Judas såg alltså motiveringen i Jesu förmodade fysiska osårbarhet. Ja, denna motivering blev så stark i hans medvetande att den helt överskuggade mästarens egen permanenta tolkning och tillkännagivande av att hans rike "icke var av denna världen". Och Judas gick förblindad sin "egen väg". I tron på att gå in, gick han ut ur "Guds rike". I tron på att vara världsåterlösarens hjälpare och därmed mänsklighetens välgörare, blev han sin mästares förföljare och därmed mänsklighetens symbol för förräderi genom alla tider.

Och här är vi vid grundorsaken till hans självmord. Som den goda och utvecklade människa, han för övrigt var, och som gjort att han blivit världsåterlösarens lärjunge, kunde han inte stå ut med att se sin handlings verkliga konsekvens, dess nakna och sanna verklighet. Han kunde inte bära att se sin älskade mästares hemska tortyr och misshandel. Och då han inte förmådde göra något för att befria honom från lidandet, ja, inte ens kunde få gråta ut sin ånger inför honom på grund av den starka och brutala vakten omkring honom, kände han att han endast kunde sona med sitt eget liv. (Se f.ö. min bok PÅSK).

Vi har här den bästa bild av den mission som äger rum under begreppet "tröskelns väktare". Vi har sett Judas komma in i ljuset, bli världsåterlösarens lärjunge. Och vi har sett hur hans icke färdiga natur, hans sensationslust och den därav följande otåligheten över den enligt hans mening alltför långsamma utvecklingen av Jesusrörelsen, därför fick honom till att göra något, som han trodde kunde gagna och påskynda denna. Denna mening var alltså i verkligheten endast ett sätt att kamouflera och rättfärdiggöra tillfredsställelsen av de egoistiska eller själviska begär, han ännu ägde inom sig, och som alltså avskar honom från att helt kunna följa mästaren, ja, som helt överröstade dennes ord.

Men tro inte att det är annorlunda idag. Alla ni som idag har verkligt intresse för andlig vetenskap, har intresse för mitt arbete, är i närheten av ljuset, har mer eller mindre börjat känna vilket enastående välbehag, det kan skapa i själen, och har i motsvarande grad mer eller mindre blivit dess lärjungar. Men då ni inte har nått "den stora födelsen", har ni ju sidor i er natur som inte är färdigutvecklade. Och denna natur gör alltså att ni allesammans förr eller senare kan komma att framträda som en Judas och omedvetet bli förrädare mot det ljus, som blivit ert livs största lycka. Var därför alla på er vakt! Ni kan utan att veta om det komma att stå inför själva världsåterlösaren. Och då han är absolut ofelbar ifråga om de högsta fakta, och de av honom företagna dispositionerna är de enda absolut riktiga, kommer ni ovillkorligen till korta i varje situation där ni utlöser kritik och menar att han borde handla annorlunda, borde göra det eller det på det sätt som ni menar är riktigt, och som kanske är precis raka motsatsen till världsåterlösarens uppfattning. Och tänk ytterligare på att er kritik i hans närhet är dubbelt farlig för er själv, i det denna närhet åstadkommer en förstärkt mobilisering av allt i ert medvetande som kan tjäna till att kamouflera er kritiska uppfattning med den mest ädla eller änglalika dräkt, så att den i de mest gyllne och strålande färger gör er övertygad om att ni har rätt och på samma sätt visar att ni är orättvist behandlad, att ni är martyr och förföljd, om inte världsåterlösaren rättar sig efter er uppfattning.

Men en världsåterlösare ackorderar inte med människornas dåliga och egoistiska begär, oberoende av hur mycket man än må ha stött honom, likgiltigt hur mycket man än anser sig ha offrat för honom, hans sak eller ljuset. För honom är alla mänskliga medvetenhetssteg uppenbarade, och varje mänsklig villfarelse rutinmässigt lätt att genomskåda. Han kan därför endast följa sin egen bana, oberoende av beröm eller tadel, oberoende av utsikten till medvind eller motvind, oberoende av utsikten till att därigenom mista vänner eller skaffa sig fiender. Endast på detta sätt kan han ständigt vara "ett med vägen, sanningen och livet". I motsatt fall skulle han ju vara ett med de vilsegångna, de förblindade och outvecklade väsen, vilkas makt och inflytande han böjde sig för.

Jag har härmed inte avsett någon eller något inom saken utan endast önskat påvisa för er de principiella fakta, som är karakteristiska för den utvecklingszon, ni befinner er i och som ni därför alla i högre eller lägre grad kan råka ut för här i ljusets närhet eller när ni börjar "överskyggas av den helige ande".

Och om ni nu vill fråga mig när ni kan vara säkra på att inte bli en "Judas", då måste jag svara: När ni så starkt har levt er in i det gudomliga ljuset, att ni känner att ingen kan göra orätt och ingen kan lida orätt, och att ni själva är varje obehags innersta orsak, som måste drabba er och ni därför aldrig kan känna er som martyrer, aldrig kan känna er orättvist behandlade av den eller den, likgiltigt vad vederbörande än må företaga sig emot er och därför heller aldrig kan vredgas emot någon eller något utan hela tiden kan leva i en permanent glädje i upplevelsen av världsplanens högsta och sista facit: allt är mycket gott. Då behöver ni inte frukta för att ni är en Judas, ty då kritiserar och angriper ni inte någon eller något. Då kan ni allra högst i all vänlighet dra er tillbaka från den eller det, som inte kan vara i harmoni med er. Ty då har ni själv blivit "vägen, sanningen och livet".