M2465
Vägen till livet
av Martinus

1. Livet upplevs på många olika sätt
Vi är alla i färd med att uppleva något, som heter livet. Men vi upplever det inte allesammans på samma sätt. En del väsen upplever livet i långt högre grad än andra. En del väsen kallar vi primitiva, andra väsen kallar vi högintellektuella. En del väsen kallar vi de "oskäliga", och andra väsen kallar vi "talande". De första känner vi som djur, medan vi känner de andra som "människor". Men inom mänskligheten finns det ju en hel skala av olika förmågor att uppleva livet på. Här är några väsen genier, medan andra är efterblivna. Medan de förstas skapelser är strålande fullkomliga, är förebilder och lyckliga livsupplevelser för andra, är de sistnämndas skapelser närmast ett obehag för medväsendena. Livets upplevelse är således inte lika för alla människor. För en del väsen är livet en strålande upplevelse av ömhetsbevis, medan det för andra kan vara ett enda stort sabotage. Livsupplevelsen kan vara ett olyckligt öde, likaväl som den kan vara ett lyckligt öde.
2. Skaparen och det skapade
Livets upplevelse är således något, som varje levande väsen oundgängligen är underkastad. Intet väsen kan undgå denna upplevelse, eftersom den utgör de två principerna i det levande väsendets identitet som en treenig princip. Livets upplevelse är således detsamma som X2 och X3, som åter är detsamma som "skaparförmågan" och "det skapade". Vi vet från den eviga världsbildens kosmiska analyser, att dessa principer är eviga realiteter och därför existerar utanför tid och rum, men det som jaget frambringar med hjälp av dessa två principer, är skapade företeelser, ting som därför har början och slut. De är därför tids- och rumsdimensionella. Det existerar således i själva verket endast två ting: "skaparen" och "det skapade". Då skaparen vid skapelse frambringar tiden och rummet, kan skaparen inte själv vara identisk med det tids- och rumsdimensionella, i det han var före detta och kommer att överleva detta. Han är därför evig. Han kommer evigt att skapa, liksom det därför evigt kommer att vara något som är skapat. Men det skapade kan endast markeras med detaljer, som har början och slut. Detaljer, som således inte är framträdande, kan ju inte skiljas från evigheten och är därför otillgängliga för direkt förnimmelse. Det är alltså denna det levande väsendets skapelse, som är detsamma som livets upplevelse.
3. Samspelet mellan vårt eget sätt att vara och andras sätt att vara
Vi är således alla var och en med om att skapa livets upplevelse, inte bara för oss själva, utan också för andra. Livets upplevelse kan nämligen inte skapas eller bli till annat än genom vårt eget jags arbete med det redan skapade livet. Detta skapade liv är för människornas vidkommande de medmänniskors sätt att vara, som vi är knutna till i det dagliga livet i vår kamp för tillvaron. Likaledes är dessa våra medväsen knutna till vårt sätt att vara. Då detta vårt sätt att vara skall vara livsupplevelse för våra medväsen, och dessas sätt att vara skall vara livsupplevelse för oss, blir detta samspel av sätt att vara avgörande för om vårt öde blir lyckligt eller olyckligt. Och det finns således i verkligheten endast ett enda problem inom mänskligheten, och det är uteslutande väsendenas sätt att vara.
4. Kommunism och kapitalism
När mänsklighetens öde för ögonblicket är fyllt med fruktan och rädsla, är det ju endast de olika folkens eller nationernas sätt att vara man fruktar. Man är här i Västeuropa och Amerika rädda för ryssarnas sätt att vara, den så kallade "kommunismen", och ryssarna är rädda för västländernas sätt att vara, den så kallade "demokratin". Västländerna tycker att ryssarnas sätt att vara skapar diktatur och slaveri för människorna, medan ryssarna tycker att västländernas sätt att vara skapar kapitalism, som också är en diktatur och skapar slaveri. Var och en fruktar förtryck från den andra parten. Och denna fruktan är i själva verket närvarande ända ned till de enskilda människorna eller man och man emellan. Då kapitalism såväl som kommunism, i den form bägge framträder i dag, i själva verket skapar diktatur och förtryck, antingen uppenbart eller kamouflerat, ser vi här att ingen av dessa två olika förhållningssätt kan representera det slutliga fullkomliga sättet att vara, nämligen det att skapa det absolut lyckliga ödet för människorna och alla övriga levande väsen. Varken kommunism eller kapitalism i diktaturformen är uttryck för det geniala sättet att vara. De skapar var och en för sig en större eller mindre fruktan hos andra väsen eller hos motparten. Det är ju därför parterna ömsesidigt vill övervinna och förtrycka varandra. Och detta krigstillstånd måste nödvändigtvis fortsätta att existera, så länge de enskilda människorna själva sluter sig samman i den ena eller den andra av de två formerna för sätt att vara. Och detta går inte att ändra på annat sätt än genom att dessa människor lär sig att bygga upp en logisk grundval för sitt sätt att vara, så att det baseras på en verklig kunskap om de lagar och villkor utan vilka ett fullkomligt sätt att vara omöjligt kan byggas upp och existera.
5. Vårt dagliga sätt att vara är inte fullkomligt
Är då inte ens sätt att vara fullkomligt? Ett sätt att vara, som skapar fruktan och ger upphov till krig och upprustning både kollektivt och privat, kan inte vara fullkomligt. Det som fruktas, är alltså "onda gärningar" från den andra parten. "Onda gärningar" är alla sådana företeelser i sättet att vara som går ut på att utnyttja medväsendena, att ställa sig in hos makthavarna på andras bekostnad, att ljuga och baktala, att bedra, att stjäla, kort sagt att skapa alla de företeelser som underminerar våra medväsens lycka. Endast dessa företeelser kan skapa fruktan och tendensen att ödelägga oss. När vi således är väsen, som våra medmänniskor måste frukta, är det klart att vi måste komma att tillhöra det "onda", som dessa medmänniskor känner sig nödsakade att utrota eller bekämpa. Det enda verkliga sättet att vara, som kan avlägsna denna fruktan och upphäva deras syn på oss som något ont, är naturligtvis detta att få en så fullkomlig levnadsart, att det blir till ljus och välbefinnande, glädje och lycka för andra människor. Detta kan inte göras genom diktatur eller köpas för pengar. Det kan endast göras av de enskilda människorna var och en för sig. Varje enskild människa skall inte förvänta sig att bli frälst eller få ett lyckligt öde genom sitt politiska parti, oavsett om det är äkta eller oäkta demokrati eller kommunism. Likaledes finner man absolut heller inte lyckan genom religiösa inställningar eller föreställningar, som i sig rymmer tron på favoriseringar eller speciella förmåner av Försynen och medhåll av denna Försyn emot dem man inte kan tåla. En sådan religiositet är lika ovetenskaplig som den skräckinjagande, frihetsberövande politiken. I vårt dagliga sätt att vara ligger alltså vägen till livet, och till – döden.
6. Genialiteten på de materiella områdena
Liksom väsendena har blivit genier på de materiella områdena i deras förhållande till materien, så måste man också lära sig att bli genier i förhållande till anden. Sättet att vara är ju manifestation av ande. Med avseende på jordmänsklighetens förhållande till materien så har den ryckt fram till det geniala stadiet. Duktiga ingenjörer världen över har ju övervunnit de ofullkomligheter, som tidigare hindrade människorna från att kunna utnyttja elementens miljoner hästkrafter. Geniala kraftmaskiner, geniala broar, geniala fortskaffningsmedel, geniala bostäder, ja, kan vi inte fortsätta att nämna enastående, geniala skapelser, som uteslutande har blivit till välsignelse för mänskligheten, välsignelser, som gör det materiella livet lättare och befriar människor och djur från det tunga slitet med den grova materien. Miljoner och åter miljoner människor får både ljus, kraft och värme från elementen i dag och därmed har deras öde och förhållande till naturen gjorts tusentals gånger lättare än till exempel de primitiva forntidsmänniskornas. Detta beror alltsammans på duktiga ingenjörers stora kunskap och det därav följande kunnandet i deras förhållande till materien.
7. Nödvändigheten av en vetenskap om anden
Men när ett fullkomligt förhållande till materien kan ge så strålande välsignelser, vad måtte då inte en fullkomlighet i förhållande till anden, vilket vill säga i förhållande till levande väsens mentalitet, kunna ge? Varför inte utbilda sig i att bli ingenjör i sättet att vara i förhållande till anden eller i samliv med medmänniskorna? Innan människorna får samma förståelse av att vetenskapen i sättet att vara i förhållande till mentaliteter eller tankematerier är lika nödvändig som vetenskapen i de materiella materierna, kan det inte bli fred och trygghet inom den jordmänskliga sfären. Då måste människorna här ännu existera som primitiva naturmänniskor eller instinktväsen liksom djuren. Vi ser ju också att de gör upp sina mellanhavanden på samma primitiva sätt med hjälp av den starkares rätt. Makten går således här före rätten. Rätten är nämligen en mental angelägenhet, som alltså inte är tillträckligt utvecklad hos primitiva väsen, och de måste därför avgöra allt med makt, som ju är tämligen fysisk och primitiv. Att avgöra något genom att ödelägga liv är lika dåraktigt som att besluta om eller bygga upp något av fysisk materia genom att förstöra denna materia. Livet kan endast fulländas genom att kultivera det, genom att förbättra det – inte genom att ödelägga eller tillintetgöra det.
Manuskriptet slutar med dessa meningar:
Visa vägen genom den andliga vetenskapen –
Man måste alltså ha i åtanke att vårt eget framträdande i naturen och livet omöjligt kan äga rum utan att vi kommer i beröring med medväsendena. Dessa medväsens tankematerier blir de materier, som vi på sätt och vis får överlämnat till oss som material för vår ödesskapelse. Och det är här vi får vår utbildning i kosmisk kemi. Är vi utbildade som ingenjörer i tankematerier, kan vi få ett mycket gott och fullkomligt slutresultat av vårt arbete eller vår beröring med dessa vår nästas tankar eller tankematerier. Här kan vi också bygga upp de vackraste ting – inte genom att bli irriterade och arga, inte genom att kritisera, inte genom att göra sig lustig på någons bekostnad, inte med ironi, högmod och överlägsenhet – dessa materier kan mycket sällan blandas med vår nästas materier, här blir det kortslutning – men däremot genom förståelse, tålamod, förlåtelse, accepterande, medkänsla och sympati.
Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal söndagen den 3 februari 1952. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Små korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 20/9 2010. Första gången införd i Kosmos nr 2, 2011.
Översättning: Mona Rehn Ekeback
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.