Orsaken till det stora ragnarök, det tillstånd av olycka och lidande, detta allas krig mot alla, som världen av i dag suckar och stönar under, beror uteslutande på en enda sak: okunskap. Inom den jordmänskliga materialistiska vetenskapen famlar man sig fram i blindo och tror att världsbilden är något man kan förnimma på samma sätt som man kan förnimma, väga och mäta en sten, ett moln eller en vattendroppe. Och man har redan tidigare under årens lopp uppställt många märkliga facit som uttryck för en världsbild. Man talar således om att världsbilden är en begränsad företeelse, något som är ändligt och således alltså måste utgöra ett särskilt rum. Likaså menar man att alla stjärnor, solar och galaxer är på väg bort från varandra med en rasande fart, vilket väl också för samma materialistiska forskare måste betyda att världsalltet, det rumsliga världsalltet, befinner sig i en våldsam upplösning. Man tillverkar mer och mer kraftfulla kikare, teleskop och mikroskop för att därigenom kunna observera världsalltets eller universums hemlighet, för att slutligen upptäcka att detta utvidgande av den materiella horisonten endast blir ett motsvarande utvidgande eller en expansion av ens i förväg framträdande okunskap, när det gäller livets hemlighet.

Livsmysteriets lösning är nämligen inte en fråga om plats, tid och rum. Det är inte en fråga om kilometer eller kilogram. Det är inte en fråga om det som kan vägas och mätas, utan däremot uteslutande en fråga om det som kan väga och mäta, alltså det "något" som kan konstatera mått och vikt, det som kan bryta ner och bygga upp, det som kan skapa, det hos vilken fråga och svar kan uppstå. Hos något där en fråga eller ett svar inte kan uppstå, finns det ingen anledning att iaktta med mikroskop eller teleskop, med avsikten att finna livsmysteriets lösning, för det kommer även fortsättningsvis att utgöra den illusion som det redan är på förhand, nämligen en livlös massa. Och med geniala optiska instrument tittar man således in i denna förmodat livlösa massa: makrokosmos och mikrokosmos. Genom jättelika teleskop tittar man tusentals ljusår ut i världsrymden för att hitta det "något" som i verkligheten står bakom teleskopet och vetgirigt söker efter sig själv ute bland galaxerna. Likaså tittar man genom mikroskop ner i de ofattbara smådelarna i mikrokosmos för att hitta det "något" som omåttligt förväntansfull och nyfiken tittar ner genom mikroskopet. Varför speja ut i världsrymden efter det "något" som existerar inne i oss själva? Är det inte här tydligt att det måste vara fel väg att gå? Man kan ju inte befinna sig både framför och bakom kikaren på en och samma gång. Och varför leta efter sig själv med mikroskop bland ofattbara smådelar, när ens eget liv eller det "något" man söker är så stort att det kan hålla i mikroskopet och mycket lättare kan iakttas utan? Är det inte här tydligt att den materialistiska vetenskapens väg till världsbilden är styrd av illusion, övertro och naivitet?

Att söka i mikrokosmos och makrokosmos efter lösningen på den gåta som vi själva utgör, kan då endast betraktas som dumt, eftersom det liv, det tänkande och upplevande "något" som vi själva utgör, är världsalltets mittpunkt. Ju mer vi avlägsnar oss från denna mittpunkt, desto mer avlägsnar vi oss från oss själva eller från det liv, vars hemlighet vi önskar avslöja. Det som är världsalltets eller de synliga företeelsernas fundament eller första orsak, kan inte vara dessa företeelsers beskaffenhet, den manifestation eller rörelse de utgör, utan i stället den fasta punkt på vilket dessa vilar. Vilar rörelserna då på en sådan fast punkt? Ja, absolut. Men för att få klarhet i detta, måste man här på liknande sätt närma sig det område inom vår förnimmelse, där man upplever utan mikroskop eller andra hjälpmedel, och inte, som brukligt är inom den materialistiska vetenskapen, genom att avlägsna sig så mycket som möjligt från samma område. Varje gång man tar en kikare eller ett mikroskop till hjälp, avlägsnar man sig nämligen precis så mycket från det objekt man vill undersöka, som dessa instruments styrka förlänger ens syn in i mikrokosmos eller makrokosmos. Då varje levande väsen bär livsmysteriets hemlighet i sitt eget inre, måste det vara helt uppenbart att det är här det måste sökas. Den mest fundamentala förnimmelsen av detta livsmysterium är dock förnimmelsen av att vara mittpunkten i världsalltet, som vi alla förnimmer och utgör. Denna mittpunkt upplever vi alltså som vårt eget själv eller jag. Det är utifrån denna mittpunkt, detta själv eller jag, som vi bedömer allt och alla. Denna mittpunkt är alltså det högsta levande inne i oss. Det är denna som bestämmer vårt framträdande, som dirigerar vår vilja och upplever vårt förnimmande. Vi ser att det omkring detta jag således existerar rörelse. Detta jag blir därmed synligt som den fasta punkt på vilken rörelserna vilar.

Ett levande väsen utgör således ett visst bestämt område, bestående av dess jag, dess medvetande och organism. Dessa tre skapar tillsammans en enhet. Inom denna enhet har vi alltså hela livsmysteriets och därmed världsalltets hemlighet. Det finns inga principer eller rörelsearter utanför en sådan enhet som inte utgör områden eller delar av andra motsvarande enheter. Då vi själva utgör en sådan enhet, kan man precis lika väl, ja, det vore den absolut enda korrekta vägen att gå, undersöka denna enhet som ett objekt för ens utforskande av livsmysteriet eller sökandet efter livets hemlighet. Här har vi både den fasta punkten och rörelsen. Här har vi det område för manifestation av orsak och verkan som befinner sig närmast oss, och som är det mest klarlagda och tillgängliga. Här, inom detta fält, kan vi se lagen för rörelse, förvandling eller skapelse. Vi måste nu därför säga farväl till alla kikare och mikroskop, allt vägande och mätande, sådana företeelser har vi inte användning för mer, de för oss bara in på avlägsna områden där vi endast på konstgjord väg kan se det som vi i verkligheten på ett naturligt och direkt sätt kan se inom vårt eget område i världsalltet. Vad kan vi då se här?