Hela världsalltets upprätthållande sker på grundval av ett samarbete mellan energiernas och krafternas verksamhet. Om det inte här fanns ett samarbete som i sitt slutfacit var uttryck för total fullkomlighet, skulle det inte finnas något världsallt. Det skulle endast finnas ett evigt "intet". Varken människor, djur, växter eller mineral skulle finnas, liksom det naturligtvis inte heller skulle finnas tanke och medvetande. Ett fullkomligt samarbete mellan världsalltets energier och krafter är sålunda en orubblig betingelse för det totalt fullkomliga livets existens. Om jordens energier och krafter inte var förenade med solens ljus- och värmekrafter, skulle allt fysiskt liv ju vara en omöjlighet inom dess område. Hur skulle luft, hav och land uppstå, om inte dessa företeelser var resultat av samarbete mellan energierna? Hur skulle vår egen organism kunna existera, om den inte upprätthölls genom ett samarbete mellan dess innehåll av energier och krafter? Hur skulle den kunna hållas i bruk, om hjärtat inte fungerade eller om lungorna, njurarna, körtlarna, hjärnan och nerverna inte fungerade i ett fullkomligt samarbete? Är det inte just det totalt fullkomliga samarbetet mellan samtliga organs funktion i organismen som betingar dess totalt fullkomliga hälsa?

Till skapandet av vilket som helst objekt måste det användas materia eller stoff, som också i sig självt är energi och kraft. Att leda in dessa energier i den kombination som krävs för att ett önskat objekt ska kunna uppstå, är detsamma som skapande. Om dessa energier, som objektet ska bestå av, inte anpassas inbördes på ett sådant sätt som krävs för att objektet ska kunna uppstå, kan detta omöjligt äga rum. Energierna blir då till kaos, olycka och lidande. Skapande är alltså ledning av energierna till logisk förening, så att de kan samverka och bilda ett objekt.

Men energierna kan inte logiskt förenas och samarbeta utan att detta måste vara ett resultat av föregående tänkande och planering och därefter genom viljeföring och kraftutveckling ledas till att utgöra den logiska kombination som utgör skapandet av det önskade objektet. Vi ser överallt i världsalltet att energier förenas och att energier går i upplösning, och av detta kommer det logiska och ologiska resultat, vilket vill säga resultat som är till glädje och välsignelse för levande väsen och resultat som är till lidande och olycka för samma väsen. När det bakom energiernas styrning eller ledning för att bilda objekt orubbligt finns tanke, önskan, vilja och kraftutlösning, blir det sålunda här till faktum att det finns något levande bakom all viljeföring och ledning av energierna till att bilda särskilda ändamålsenliga objekt eller utgöra mer eller mindre logiskt skapande. Om det inte fanns ett levande "något" bakom energierna, hur skulle det då kunna finnas begär och det därav följande mer eller mindre logiska planerandet och viljestyrda skapandet? Kan något "intet" ha begär och förmåga till planering och viljeföring och mer eller mindre logiskt skapande? Detta är i alla fall skriande emot den evigt existerande absoluta verkligheten och det faktiska förhållandet. Endast "något levande" kan begära, förnimma, uppleva och skapa.

Men har vi inte alla upplevt som ett orubbligt faktum att vi själva finns som ett sådant "levande något"? Har vi inte upplevt oss själva som ett "jag", vilket vill säga som en upplevande och dirigerande mittpunkt i vår organism? Vad är vår organism utan detta "jag"? Är det inte just en jaglös organism som vi betecknar som ett "lik"? Är skillnaden på en levande organism och ett lik inte just denna att den levande organismen är uttryck för ett jags närvaro i den, medan liket eller den döda organismen inte längre rymmer något dirigerande jag. Den avslöjar att den endast har varit ett redskap för upplevelse och skapande för det jag som nu har lämnat den. Den är alltså ett kasserat livsredskap. Vi ser här att organismen endast är något skapat, uppbyggt av materier i syfte att vara ett livsupplevelseredskap för det jag som nu har frigjort sig från detta redskap. Detta jag eller "levande något" är alltså inte identiskt med organismen, såsom den världsomfattande övertron ger uttryck åt. Eftersom detta jag är skaparen, kan det inte vara skapat och kan därför aldrig någonsin ha börjat och kommer aldrig någonsin att kunna upphöra. Det är därför evigt i sin natur. Det kan därför överleva sin skapade organism, som ju är förgänglig just därför att den endast är en materiekombination.

Eftersom materia eller stoff i sig självt är rörelse och denna rörelse går i kretslopp, kan ingen som helst materiekombination, som alltså i sig själv är en rörelsekombination, bestå för alltid. Den kan absolut endast vara tillfällig, eftersom de olika ämnena, som alltså är detsamma som olika rörelser, följer sina kretsloppsbanor. Då dessa inte går i samma riktning, måste den kombination eller sammansättning som de har utgjort som någonting skapat, absolut gå i upplösning. Varje materie- eller rörelsekombination, alltså varje skapad företeelse, kan sålunda omöjligt vara evig. Den har börjat och måste lika säkert åter gå i upplösning. Den är sålunda endast en timlig företeelse. Det är denna ämnenas eller materiens kretsloppsnatur som är upphov till organismernas barndom, ungdom, mogen ålder och ålderdom, liksom den ligger till grund för de växlande årstiderna. Det är också denna materiens kretsloppsnatur som ligger till grund för allt materieavfalls naturliga upplösning och övergång i nya kretslopp och som åter blir friskt material eller stoff i nya skapelseprocesser.

Vi har här fått en liten inblick i hur vi själva och därmed de levande väsendena utgör ett jag, som är energiernas, rörelsernas och därmed materiens eller ämnenas herre. Det är alltså detta de levande väsendenas jag som är upphov till alla existerande skapelseprocesser i världsalltet. De skapelseprocesser vi känner bäst till är naturligtvis de som människorna, djuren och växterna är uttryck för och som vi har gett namnet mellankosmos. Under detta kosmos finns alla de skapelseprocesser vi känner under begreppet mikrokosmos. Likaså befinner sig över oss de kolossala, jättestora rörelse- eller skapelseprocesser som vi känner under begreppet makrokosmos. Vi måste ju här erkänna att det naturligtvis finns dirigerande jag likaväl bakom de makrokosmiska skapelseprocesserna som bakom de mellankosmiska och mikrokosmiska. Hur skulle dessa skapelseprocesser, som är lika logiska och livsbetingande som vår egen skapelse- eller livsupplevelseprocess, kunna uppstå av sig själva? Att de är logiska och därmed uttryck för tänkande och planering blir till faktum för oss därigenom att hela vår existens som levande väsen skulle vara en omöjlighet om de makrokosmiska skapelseprocesserna inte var levande väsens livsprocesser. Hur skulle mikroväsendena i vår egen organism kunna uppleva livet, om inte organfunktionerna i denna var levande livsprocesser? Liksom vi är makrokosmos för vår organisms mikroväsen, så är också vi mikroväsen i ett makrokosmiskt väsens organism. Allt i världsalltet är organismfunktioner inuti organismfunktioner, livsformer inuti livsformer och därmed levande väsen inuti levande väsen.

Att vi inte skulle befinna oss inne i en makrokosmisk organism, men däremot befinna oss i döda tillfälliga materier och krafter, är en helt abnorm uppfattning. Varför skulle dessa gigantiska kosmiska krafters rörelsetillstånd och skapelseprocesser inte likaväl vara uttryck för levande väsens livsprocesser som våra egna skapelseprocesser, som endast är att räkna som dammkorn i förhållande till de väldiga planeternas, solarnas och vintergatssystemens gigantiska krafter? När "dammkornen" inte är tillfälliga, utan manifesteras under stark kontroll och ska uppfylla planmässiga ändamål, hur skulle det då kunna vara logiskt att anta att de gigantiska kosmiska krafterna endast skulle vara döda, tillfälliga och planlösa företeelser? Det skulle vara detsamma som att anta att världsalltet är en oändlig ocean av livlöshet, endast med det undantaget att jordens människor, djur och växter är det enda levande i denna livlöshetens eller dödens ocean. Men eftersom jordklotet i förhållande till denna väldiga ocean av materia och rörelse inte ens kan utgöra ett dammkornens dammkorn, kan det endast vara skriande emot absolut logiskt tänkande att anta att detta dammkorns liv är det enda tänkande, skapande och upplevande "något" i det oändliga världsalltet. Det är detsamma som att tro att vi lever i ett lik och att vi är omgivna av döden på alla håll och kanter. Döden skulle sålunda vara världsalltets härskare. Månne det finns någon med normalt klart förstånd som önskar tro på en sådan härskare, en sådan tomhet, en sådan meningslöshet?

Att det inte är någon mening i en sådan uppfattning blir till verklighet redan genom det faktum att det finns rörelse överallt i världsalltet. Rörelse kan nämligen omöjligt uppstå annat än genom ett levande upphov. Något absolut dött är ju absolut stillhet och kan omöjligt sätta i gång något, liksom något absolut "intet" ju lika omöjligt kan skapa rörelse. Överallt där det är rörelse finns det sålunda liv. Rörelse är livets orubbliga kännetecken. Därtill kommer sedan som ytterligare bevis för liv att alla universums fundamentala rörelser i sitt slutfacit utlöser absolut logiska facit. De är alltid orubbligt till glädje för levande väsen. Ja, hur skulle ett sådan bebott klot som jordklotet kunna ha blivit till med hela dess livsocean av människor, djur, växter, mineral- och mikroliv, om den inte befann sig i ett logiskt förhållande till solsystemet och om inte detta system åter var i ett logiskt och ändamålsenligt förhållande till planeterna, och hur skulle solen existera i ett sådant förhållande om den inte i sin tur var ett resultat av ännu högre system, krafter och planer? Vid närmare kosmiska studier visar sig hela världsalltet sålunda vara en ocean av logiska och ändamålsenliga system, vilka uteslutande har till uppgift att upprätthålla en evig livsupplevelseförmåga och objekt för denna förmåga eller förnimmelse. Detta är alltså livets och skapelsens allra högsta syfte. Eftersom detta syfte åter visar sig vara skapandet av den allra högsta upplevelsen av lycka och salighet, som åter är detsamma som den absoluta kärleken för varje levande väsen, blir denna absoluta kärlek själva livsupplevelsens kulmination och därmed livets absolut allra högsta form för manifestation och uppträdande. Det uppträdande som alla existerande rörelser och skapelser i världsalltet utgör, är sålunda orubbligt kärlek. Kärlek är sålunda världsalltets grundton.

Om världsalltets grundton inte var kärlek, skulle världsalltet omöjligt kunna finnas som uttryck för den allra högsta visdomen och den allra högsta allmakten. Allt skulle vara kaos och slump, olycka och lidande, hatet skulle vara universums grundton.

Nu menar många människor här möjligtvis att det är just detta vi blir vittne till. Vi upplever ju krig, mord och dråp, olyckor och lidanden och att dessa företeelser väl ändå inte kan vara uttryck för kärlek. Ja, det är riktigt, rent lokalt sett är dessa manifestationer eller livsyttringar inte uttryck för kärlek. Men vilka är upphov till dessa manifestationer? Det är inte de jag som står bakom världsalltets ledning. Det är inte dessa jag, som har skapat eller upprätthåller klot och världar, solsystem och vintergator. Det är inte dessa jag, som har format de levande väsendenas organismer, så att de var för sig passar till sina upphovs livsbetingelser. Det är inte dessa jag, som är Gudomens primära redskap för skapandet och upprätthållandet av världsalltets grundton.

Även om världsalltets grundton är kärlek, finns det alltså både hat, krig, mord och dråp, olycka och lidanden i detta världsallt. Ja, det är riktigt, men upphoven till dessa manifestationer eller detta mordiska uppträdande är alltså de jag som inte har förmåga att vara i kontakt med universums grundton. De har inte en sådan kärleksförmåga. Deras manifestationer eller uppträdande måste därför vara i disharmoni med världsalltets grundton eller fundamentala uppträdande. Det är dessa jag i form av levande väsen som vi känner som ofärdiga väsen. Det är dessa väsen vi betecknar som växter och djur. Till dessa sistnämnda hör också de ofärdiga människorna. Eftersom djurriket med dess innehåll av djur och djuriska människor är själva kulminationen av mörkrets, krigets och lidandenas uppträdande, och eftersom denna zon endast utgör en sjättedel av livsupplevelseområdet, medan de övriga fem sjättedelarna utgör kärlekens område, är det inte så märkligt att kärleken är universums eller världsalltets grundton. Kärlekens uppträdande är så uppenbart och orubbligt världsalltets grundton och uppträdande. Kärleken är alltså världsalltets största manifestationsfaktor. Eftersom världslagarna grundar sig på denna faktor, åstadkommer denna att alla existerande väsen inom mörkrets och lidandenas område tillägnar sig kärlekens uppträdande och kommer ut ur den mörka sjättedelen av livsområdet och in i de fem andra sjättedelarnas livsområde, som är kärlekens och därmed den totala eller högsta formen för livsupplevelse i ljus och glädje, och vi ser sålunda här kärleken som världsalltets grundton.

Eftersom jordens mänsklighet inte består av färdiga väsen och likaså är omgiven av djuren, som är ännu mindre färdiga, är det inte så märkligt att kärleken här inte kan sägas vara grundtonen i människornas dagliga liv, men att mörkrets grundton "hatet" mer eller mindre är rådande. Här är egoism, känsla av egendomsrätt, avund, svartsjuka, missunnsamhet, rivalitet, vrede, hat eller hämndgirighet, förtalslusta osv. mer eller mindre rådande. Att det för dessa människor inte är lätt att se det gudomliga och av kärlek styrda världsalltet är självklart.

Det finns så övervägande mycket kärlekslöshet i de jordiska människornas värld, att en mycket stor del av mänskligheten inte längre kan tro på det och inte tro på att det skulle finnas en kärleksfull försyn eller en gudom där. De har blivit materialister eller gudlösa. Den religiösa vägledning som fört dem fram till deras nuvarande kulturstadium har förlorat sin makt över dessa människor.

Att använda atomvapen på miljonstäder är inte endast en utplåning av människor, utan är också rent av ett attentat mot själva jordklotet. Här kulminerar människorna i livets största övertro, nämligen den att krig kan avskaffas genom krig. De kulminerar således i överträdelsen av livets femte bud: "Du skall inte dräpa." Med kärnvapnen har människorna mångfaldigat sin förmåga att överträda detta bud. De offrar miljarder på förstärkningen av denna överträdelse och blir mer och mer oroliga. I sin okunnighet gör de så att säga allt för att skapa eller framkalla det krig som de i verkligheten av hjärtat önskar kunna undvika. Och hur är det med människorna man och man emellan? Lever inte också de mycket ofta i krig med varandra, trots att de allra helst skulle vilja leva i vänskap och harmoni?

I verkligheten befinner sig människorna i kris. De har fått en kolossal vägledning och utveckling i fråga om att behandla materien eller stoffet. De kan använda miljoner och åter miljoner hästkrafter från naturens stora kraftocean. De har till en viss grad fått makt över den fysiska materien och har härigenom skapat ett mycket stort område av materiella tillgångar för människorna, så att den fysiska världen, tekniskt sett, har blivit mycket lättare att leva i. Vi har maskiner till allt det grova arbetet, vi har maskiner till mental hjälp, vi har maskiner som kan transportera oss över land och hav och genom luften med stor hastighet. På många sätt har den materialistiska kunskapen gjort livet lättare på det materiella fysiska planet, och detta är uteslutande dess uppgift. Den har ingen kunskap om rent andliga materier och kosmiska tillvaroplan. Den grundar sig uteslutande på intelligensförmågan. Med den kan man varken uppleva de fysiska eller de andliga företeelserna. Med intelligensen kan man endast analysera det som man har upplevt med sinnena. Eftersom människorna med de fysiska sinnena har upplevt den fysiska världen eller de rent materiella företeelserna, har de med denna förmåga kunnat analysera dessa nämnda fysiska företeelser. Det är dessa analyser vi betecknar som den materialistiska vetenskapen.

Finns det då andra objekt och företeelser i tillvaron än de fysiska, och finns det förnimmelseförmågor genom vilka de kan upplevas? Svaret härpå måste bli ett absolut orubbligt ja. Är det inte ett faktum att forna tiders stora kulturer inte baserades på en gudlös, materialistisk vetenskap, men däremot på ett kulturfundament som i stor utsträckning grundades på andra förmågor än de rent fysiska? Från primitiva naturmänniskor och ända fram till våra dagars materialistiska kulturmänniskor har människornas liv grundats på religiositet. Kärnan i denna religiositet var orubblig. Tolkningen av denna kärna var olika hos de olika folkslagen och under olika tider. Denna kärna var en medfödd förnimmelse av högre andliga makter, stora andar, gudar eller gudomar som styrde världen. Denna förnimmelse var alltså något medfött, baserat på en förmåga som också på andra områden var ett fundament för väsendets liv. Denna förmåga var "instinktförmågan". Genom denna förmåga kände människorna orubbligt att det fanns överjordiska eller andliga jätteväsen som styrde världen. Denna känsla blev sedan av andliga ledare eller världsåterlösare reglerad och utformad i tankebilder, ord och meningar som kunde vara vägledning, stimulans och inspiration i det för ifrågavarande väsen mest naturliga uppträdandet. Genom denna religiösa instinkt kunde väsendena sålunda orubbligt ana att det fanns högre makter, helt utan att få denna uppfattning inlärd. Även om de aldrig hade hört något om dessa högre makter, skulle de alltså ändå ha denna aning. Denna påfördes alltså inte väsendena. Däremot blev denna aning, som tidigare nämnts, reglerad och utformad till fundament för ifrågavarande väsens naturliga livsinställning, moral och uppträdande.

Historien visar att stora och framstående kulturer således har varit baserade på religiositet, baserade på ett förhållande till högre religiösa, överjordiska andliga väsen och krafter. De hade inte maskiner och stora tekniska apparater och materiella hjälpmedel, såsom vår tids kultur har, men de var i besittning av stora, religiösa ockulta krafter som hjälpmedel i sina stora fysiska skapelser. Detta är alltså krafter som många i dag har så bråttom att förneka, därför att de är obegripliga för dem och just av samma skäl hör in under begreppet mystik.

Nu leds människorna däremot i stigande grad genom sin starkt utvecklade intelligens. Medan den religiösa instinkten band människorna till det andliga eller psykiska bakom den fysiska världen, binder intelligensen människorna till det fysiska. Den religiösa instinkten har degenererat i samma grad som intelligensförmågan har utvecklats, och människorna har därmed förlorat sin förbindelse med den andliga världen i en sådan grad att de inte längre tror att den finns. Deras huvudintresse är därför inte längre den andliga världen, men däremot den rent fysiska.

Detta bloddrypande, djuriska levnadssätt kommer att få mänskligheten att längta efter en högre form av tillvaro, liksom den förlorade sonen längtar efter att bli sin faders daglönare, vilket alltså vill säga bli Gudomens tjänare, komma tillbaka till fädernehemmet, vilket vill säga till freden, ljuset och glädjen i kontakt och samvaro med Gudomen. Finns det då något som tyder på att människorna skulle komma tillbaka till en religiös kultur eller livsform? Ja, för den utvecklade forskaren har detta redan för länge sedan blivit ett faktum. Eftersom världsalltets grundton är kärlek, kan inget enda väsen förbli i mörkret eller lidandena.

Karma- eller ödeslagen är så vist inrättad att allt vad vi gör mot vår nästa blir vårt eget öde. Det onda och mörka som vi utlöser mot vår nästa, kommer tillbaka som vårt eget öde. Vi kan på detta sätt själva bestämma över vårt öde. Om vi gör gott mot vår nästa, får vi samma goda i vårt eget öde, liksom vi på samma sätt får det onda i vårt öde som vi har åsamkat vår nästa. Inget väsen kan därför fortsätta att åsamka andra väsen ont eller lidanden utan att det därigenom försätter sig självt i motsvarande lidanden. De överståndna lidandena ger upphov till den mänskliga förmåga vi kallar humanitet, vilket är detsamma som begynnande kärlek till nästan. Det är graden av denna förmåga som bestämmer graden av vad man inte kan nännas att göra av ont mot sin nästa. Denna förmåga utvecklas alltså av lidandena eller verkningarna av ens onda handlingar. Det är denna förmåga som får väsendet att längta tillbaka mot Gud.

Med humanitetsförmågans utveckling börjar en annan mänsklig upplevelseförmåga att utvecklas. Denna förmåga är förmågan att förnimma kosmiskt. Den är känd under begreppet intuitionsförmågan. Med utvecklingen av kärlek till nästan och den härav följande mognaden av intuitionsförmågan blir människan den färdiga människan som Guds avbild, honom lik. Vi började med att berätta hur naturens stora skapelseprocesser var logiska och i sina slutfacit ledde till glädje och välsignelse för levande väsen. Vi såg här att universums grundton var kärlek. Vi har nu sett att mörkret, det onda och lidandena också är ett led i denna naturens kärleksprocess. Den leder alla levande väsen i mörkret fram till ljuset eller livsupplevelsens största kulmination i kärlek, lycka och salighet som väsendet som Guds avbild, honom likt.

Om världsalltets eller Guds uppträdande sålunda är kärlek, hur förhåller det sig då med den ofärdiga människans uppträdande? Är det inte lätt att här förstå att också detta måste vara kärleksfullt? I kraft av kärleken i världsalltets skapelseprocess har också vi fått en förmåga att skapa. Att vi har fått denna förmåga kan naturligtvis endast vara för att vi ska lära oss att använda den på samma sätt som det Gudomen uppenbarar genom världsalltet. Men eftersom den jordiska människans användning av sin skaparförmåga i större eller mindre utsträckning har till syfte att skapa obehag, besvär och ont för hennes nästa, är ju detta här i skriande kontrast till Gudomens eller världsalltets skapande. Det är därför inte så märkligt att en sådan människa kommer att leva i oro och fruktan för sin nästa i stället för att vara i harmoni och lycklig samexistens eller samarbete med denna sin nästa. Det är livets mening att vi allesamman ska vara i fredlig och lycklig samexistens. I situationer där detta inte sker och människorna ligger i krig och ofred med varandra, är det ju uteslutande därför att ifrågavarande väsen inte är färdigskapade. De har ännu inte förmåga att använda sin skaparförmåga på rätt sätt, så att deras skapelseresultat kan bli till glädje och välsignelse för deras omgivning. Men lidandena utvecklar deras humana sinne och därmed intuitionen, som ger dem kosmiskt medvetande och därmed gör dem till ett med Gud. Mörkret i världen är sålunda absolut nödvändigt för att väsendena ska kunna utvecklas och få förmåga att uppleva ljuset. Utan upplevelse av mörkret ingen som helst förmåga att uppleva ljuset. Utan kontraster ingen som helst förmåga att uppleva livet. Alla existerande upplevelser är var för sig en kombination av kontraster, alla skapade ting är en kombination av kontraster. Något som inte är en kombination av kontraster kan inte upplevas och är sålunda totalt otillgängligt för förnimmelse. Vi ser sålunda här mörkrets absoluta nödvändighet för Guds skapande av "människan till sin avbild, till att vara honom lik". Vi ser att också mörkret är en yttring av världsalltets grundton kärleken. Utan denna enda sjättedelsupplevelse av livet i mörkret, skulle livsupplevelsen i de andra fem sjättedelarna i ljuset vara en omöjlighet. Kärleken är sålunda den allt överstrålande makten i världsalltet. Det är inte så märkligt att det har sagts till människorna att Gud är kärlek.

Människorna lever alltså i livsupplevelsens mörkerzon därför att de inte är tillräckligt kärleksfulla. Tillvaron har fem livszoner eller sfärer i vilka livet försiggår och upplevs i ren kärlek. Människorna är här i mörkerzonen för att få sin kärleksförmåga så utvecklad att deras uppträdande likaså blir ren och total kärlek och de därigenom blir kvalificerade att leva i samliv med kärleksväsendena i de fem ljus- eller kärlekssfärerna. Människor som lever i mörkret här på jorden, i smärta och lidande, i sorg och olycka, befinner sig i detta tillstånd endast och allena för att bli kärleksfulla. Varje lidande, varje smärta, varje sorg, varje besvär, obehag, förtal och förföljelse från nästans sida bidrar till att utveckla kärleksförmågan i en själv.

Det är här lätt att förstå att Kristus uppmanar människorna att förlåta sin nästa inte bara sju gånger dagligen, utan sjuttio gånger sju gånger dagligen. När därtill också kommer detta att vårt öde uteslutande är den säd som vi med vårt uppträdande själva har sått, vilket vill säga är verkningarna av det onda eller goda vi har gjort mot vår nästa, så är det inte svårt att se vad som i verkligheten är det enda nödvändiga för varje ännu inte färdig människa. Hon måste alltså i sitt uppträdande se till att komma bort från att skapa ont för sin nästa.

Dåliga vanor kan bekämpas med viljan Det är riktigt att den fundamentala kärleksförmågan blir till av lidandena. Den är inte blott och bart en viljeakt. Har man inte denna förmåga, tjänar det inte något till att man skulle vilja vara kärleksfull. Något man inte har förmåga till kan man omöjligt åstadkomma ens om man gärna vill det. Så är det också med kärleksförmågan. Därför kommer människorna också vid en viss tidpunkt i sin utveckling till ett stadium där de inför sig själva liksom Paulus erkänner: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." När människorna väl har kommit så långt att de i verkligheten av hjärtat önskar göra det goda, önskar komma i kontakt och harmoni med världsalltets grundton, så har de som regel ändå många större eller mindre onda egenskaper, som i verkligheten endast är något de har tillägnat sig som vanor och böjelser. Dessa kan och måste människorna vänja sig av med igen. Dem kan de nämligen med sin vilja bekämpa.

En av de största och mest olyckliga av dessa vanor är människans köttätande. Det finns många människor som redan är så utvecklade att de inte själva kan slakta eller döda djuren, men de lever ändå högt på kött och följaktligen på sin nästas undergång och förbereder därmed ytterligare ett högst ohyggligt, kommande ragnarök för sig själva. Det är nämligen absolut ingen livsbetingelse för människan att leva av djuriska organismer eller animalisk föda, tvärtom, ju högre utvecklad människan är, desto osundare är animalisk föda för ett sådant väsen. Människan kan mycket väl vänja sig av med detta barbariska sätt att livnära sig. Väsendenas medverkan till att upprätthålla detta grymma mördande på djuren är tillräckligt för att skapa en karma eller ett öde som i hopsummerat tillstånd från flera liv bland annat kan föra dem till koncentrationslägers grymma dödsplågor, som vi har erfarit under de senaste krigens förbannelser. Mycket av den karma eller grymhet som många till synes hyggliga medborgare råkade ut för här, var flera livs hopsummerade verkningar av dessa väsens medansvar i människans upprätthållande av slakterier eller mordfabriker till bruk för massdråp, fruktan och livsberövande för djuren. Detta är värt att tänka över för den som vill ut ur mörkret.

Det finns andra olyckliga vanor som är mycket besvärande för väsendets nästa eller omgivning – att förtala eller säga nedsättande saker om sin nästa. Det finns människor som rent av har denna förmåga till genialitet. Det har blivit en njutning för dem att i osant och förstorat omfång sprida rykten eller kännedom eller förment kännedom om nästans eventuella fel eller oriktiga uppträdande, rykten som sedan begärligt uppfångas av likasinnade förtalslystna väsen och i deras medvetande tillförs ytterligare osanning och andra nedsättande anmärkningar. Tänk vilken mental cancersvulst som sådana människor kan upprätthålla inom områden där människor ska leva i gemenskap eller samexistens, t.ex. i föreningar, i sammanslutningar, i religiösa sekter och samfund och i andra rörelser som är avsedda för samexistens.

Till feriekolonier kommer det till exempel människor som ett helt år sett fram mot den underbara ferietid som de räknar med att tillbringa tillsammans med andra glada och nöjda människor. Feriebyn här har kanske alla möjliga förutsättningar att kunna glädja och uppliva sina gäster med upplysande föredrag och underhållning och andra företeelser. Tänk vilken skada som ont, nedsättande förtal här kan åstadkomma. Den annars så lysande atmosfären kan bli något blek och oaptitlig i förhållande till förtalarens skicklighet eller genialitet i att dölja en verklighet med en rökridå av lögner. Tänk hur ohyggligt förtalet är i varje gemenskap och samliv människor emellan. Varför förtalar man? En del förtalar endast därför att de har lust att skapa sensation utan att tänka över vilket obehagligt ont de därmed åsamkar föremålet för förtalet. Andra förtalar av hat eller hämndbegär, därför att de på ett eller annat sätt känner antipati mot den de förtalar. De gör det i verkligheten för att göra ont, för att ta hämnd. Det skulle vara en absolut stor god sak att vänja sig av med att förtala, även om man har haft ett eller annat privat mellanhavande med den eller den. Detta kan vara ont nog i sig självt, men att låta detta onda föröka sig och infektera andra människors medvetande, så att också de får antipati mot föremålet för förtalet är skriande emot världsalltets grundton och ett direkt sabotage mot livets mening. Tänk hur riktigt det gamla ordet är som säger: "Dåren vandrar tryggt där änglar inte vågar träda." Tänk vad de människor är underbara som inte går omkring och besudlar andra människor med sin mentala giftspridning och inte heller lyssnar till eller är mottagliga för denna. Det är sådana människor som är hälsan i varje rörelse. Det är en sådan på förtal frigjord mentalitet som är en starkt medverkande hälsobringande faktor i både själ och kropp.

Vi har alltså här sett att världsalltet är en enda oändlig ocean av kärlek, att allt vad vi i dag kan är en verkan av denna kärlek. Hela vår begåvning, vårt förstånd, vår kunskap och skicklighet, vår organism, våra sinnen, ja, hela vår tillvaro och den möjlighet vi fått till skänks att kunna bli människan som Guds avbild, honom lik har uteslutande blivit till på grund av världsalltets grundton kärleken. Om kärleken inte var den förhärskande energin i världsalltet, skulle vi inte ha någon enda av dessa nämnda goda saker och möjligheter.

Eftersom hela vår tillvaro med dess stora slutfacit leder oss fram till kulminerande kärlek och den härav följande högsta visdomen, framträdandet som Guds avbild, är det inte svårt att förstå att man motarbetar denna Gudomens kärlek mot oss själva varje gång eller i varje situation som vi inte är kärleksfulla. Varje gång man inte förlåter sin nästa, varje gång man förtalar honom, förföljer honom och gör livet svårt för honom, är man skriande emot den kärleksplan som ska föra en själv fram till den fullkomliga tillvaron i ljuset. Med varje ond tanke, varje antipati, varje själviskhet eller egoism stänger man med dessa företeelser till för världsalltets kärlek och blir oskyddad mot verkningarna av de nämnda företeelsernas återkomst. Det man inte skyddar sin nästa mot, är man inte själv skyddad mot.

Om de fem sjättedelarna av den samlade livsupplevelsen är tillvaroplan i kulminerande ljus och mörkret endast utgör en sjättedel, varför då inte sträva efter att utveckla de förmågor varigenom man kan komma ut ur mörkret och komma att leva i ljuset? Det är alls ingenting som hindrar att man mitt i mörkrets värld kan uppleva det högsta ljuset. Vi har allesamman ljus i djupet av vårt medvetande. Vi är födda gudasöner. Vi ska bara ta solen till förebild. Den är ju ett av de stora uttrycken för Guds kärlek. Vi ska öva oss i att låta vårt ljus skina på "onda" och "goda", på "rättfärdiga" och "orättfärdiga". I samma grad som vi låter vår ande lysa och värma omkring oss, inte endast för våra vänner, utan också för våra fiender, har vi själva blivit Guds lysande ande mitt i mörkret.