Människornas dagliga liv är fyllt med en massa stora problem, ja, för många människor är det till och med en väg stenlagd med bekymmer. För många människor är det en förlamande fattigdom och arbetslöshet med inslag av sjukdom att slåss med. Andra åter lever i olyckliga äktenskap, andra härjas av laster, dryckenskap och narkotika. Förutom detta är det andra problem som framkallar krig mellan människorna, krig man och man emellan och krig mellan nationerna. Vi lever i allas krig mot alla och människans krig med sig själv. Det är olycks- och krigsfronter, vart människan än vänder sig. Hon kan möta fiender överallt. Varför är det så? Kan det vara livets mening, att människan föds till världen endast för att leva i bekymmer från vaggan till graven? Kan det vara livets mening, att människan föds till världen endast för att leva det mesta av sitt liv på kant med samhällets lagar och därmed tillbringa det mesta av sitt liv i statens fängelser? Kan det vara livets mening, att människan föds till världen endast för att sluta i krigsskådeplatsernas dödsdans och frambringanden av invaliditet? Kan det vara livets mening, att människan skall halta omkring på kryckor och släpa sig runt i rullstolar, betjäna sig av konstgjorda armar och ben? Kan det vara livets mening, att väsen skall lida av nervsammanbrott och hamna på sinnessjukhus och nervkliniker? Kan det vara livets mening, att små barn skall uthärda våld och våldtäkt, ha eländiga föräldrar, som varken har begåvning eller kärlek för att uppfostra sina barn? Kan det vara livets mening, att människan skall vara den mest geniala mördaren eller överträdaren av det femte budet: Du skall icke dräpa? Kan det vara livets mening, att människan skall fortsätta att leva och inte känna till någonting som helst om den himmel och jord, inom vars områden hon upplever livet, och således leva på samma stadium som djuret? Kan det vara livets mening, att när människan riktar sin blick upp mot stjärnhimlen en mörk natt, så uppfattar hon endast denna som en mängd stjärnor, solar och planeter, som tillfälligt svävar runt i sina eviga banor i rymden? Är det livets mening, att de likaledes, när de skådar ned i mikrokosmos, endast ser atomer och elektroner eller döda tillfälliga kraftcentra? Kan det vara livets mening, att människan endast skall skåda universum i hastigheter, våglängder, kilometer, grader eller i andra former av mått och vikt? Kan det befria människan från hennes fruktan för döden, att hon kan mäta ljusets hastighet eller väga solen, eller kan konstatera att det eller det stjärnsystemet är så och så många ljusår borta? Kan ett vetande om maskiner, teknik och kemi avlägsna en mors sorg över sitt döda barn? Om det är livets mening, att människan inte skall ha någon annan tillvaroform och ödestillstånd än det hon nu lever i, är själva livet och livslagarna rena sadismen. Rättfärdighet i världen är därmed en omöjlighet. Naturen skulle i sig själv vara den största våldsförbrytaren, och väsendena en kastboll för denna förbrytares kulmination i utövandet av de värsta raffinerade plågorna.

Och det gör inte saken bättre att man förkunnar, att man efter detta ragnarök och genom döden kan riskera att komma in i ett ännu värre helvete, från vilket det över huvud taget inte finns någon som helst befrielse. Till vad nytta är ett sådant helvete, när det inte har till syfte att omvandla människan till en bättre människa, som efter denna förbättring åter kan bli befriad som en bättre och mer fullkomlig människa? Och detta är alltså inte fallet enligt vad man lär sig som barn i den kyrkliga kristendomsundervisningen. Här lämnas absolut allt hopp ute. Och det är till på köpet den stora massan, som går detta fasansfulla öde till mötes. Genom samma kristendomsundervisning har vi fått veta, att Gud är allvetande, allkärleksfull och allsmäktig. Om Gud är allvetande, så vet han i förväg, att det eller det väsendet, som han skapar, kommer att gå till helvetet eller till den eviga pinan. Om han inte vet detta, är han ju inte allvetande. Och om han i förväg vet, att det eller det väsendet går till helvetet och då inte kan förhindra att detta väsen får detta förskräckliga öde, är han ju inte allsmäktig. Och om han kan förhindra att väsendet får detta öde, men inte vill det, är han ju inte allkärleksfull. Gud blir alltså ett väsen, som vet, att de eller de väsen, som han för ögonblicket skapar, går till helvetet, men trots detta skapar han dem likväl. Han måste därför ha ett syfte med denna skapelse, men när det inte är dessa olyckliga väsens fullkomlighet och lycka, som är målet, vilket det ju inte kan vara, då han inte någonsin vill befria dem, kan målet ju endast vara, att det är ett slags njutning för honom själv. Alltså en sadistisk njutning. Den traderade kristna uppfattningen om Gudomen gör alltså för intellektualiteten Gudomen till sadist. Mänskligheten blir därmed synlig som offer för en Försyns eller en Gudoms sadism eller förskräckliga böjelser. Tror man inte, att en sådan tolkning av den verkliga sanningen eller livets mysterium måste sluta med att avfolka den verkliga kristendomen, så som den uppenbarar sig för oss i Världsåterlösarens liv och sätt att vara?

Miljoner människor räknar inte med religionen eller religiösa sekter och rörelser. I den allmänna intelligenta delen av mänskligheten är allt tal om en Gudom närmast att betrakta som naiv övertro. Och då söker man en ersättning för den förlorade Gudomen i materialismen. Man söker efter Gudomen i den döda materien. Men här finner man i första instans ingen ersättning för en Försyn. Man förbättrar sina förmågor att få sina egoistiska materiella önskningar uppfyllda, men verklig trygghet och välbefinnande och befrielse från mörka öden och dödsfruktan finner man absolut inte i det materialistiska vetandet eller vetenskapen, hur gudomlig den än är när den blir använd på rätt sätt. Tvärtom, krigsfruktan och därmed dödsfruktan är sammanväxt med mångfaldigandet av människornas mordiska kunnande. Men människorna fortsätter att sukta efter livsmysteriets lösning. Efter hand som det ena väsendet efter det andra springer sig trött i det materialistiska sökandet efter sanningen och ser hopplösheten i att finna livets lösning i mått och vikt, är behovet eller hungern efter sanningen alltjämt närvarande. Och människan börjar då åter vända blicken mot det psykiska. Och nu representerar väsendet det stadium i den förlorade sonens historia, där denne går in i sig själv och beslutar sig för att gå tillbaka till sin fader. Men var är detta fädernehem och denne fader?

Efter att ha sprungit sig trött i alla former av dogmatisk gudsdyrkan, som var baserade på instinkt och känsla, vilkas kombination av medvetande känns som den fasta tron, genom vilken människorna förts framåt genom de underutvecklade stadierna, kommer väsendet nu inte längre att vara inställd på att kunna ledas blott genom tro, blotta utsagan från andra väsen eller berättelser i böcker, oavsett hur heliga man än uppfattar dessa böcker och väsen vara. Det kan nu endast ledas genom den klara intellektualiteten, vilket vill säga genom intelligens och intuition, genom vilka medvetandeegenskaper i förening med en utvecklad nästakärlek hon kommer att få uppleva kosmisk förnimmelse. Men när väsendet inte tror på andras berättelser, vad skall det då göra? Ja, då finns det ju ingen annan väg, än att det självt måste ledas in till den verkliga, direkta självupplevelsen av livsmysteriets lösning. Och här börjar alltså ett helt nytt avsnitt av väsendets tillvaro. När det självt börjar iaktta livets manifestation, börjar lära sig att förstå dess tal, ja, då blir det, kosmiskt sett, andligt suveränt. Då börjar det uppleva sanningen på egen hand.