På årets kortaste dag är solen eller den fysiska ljuskällan så långt borta som den kan komma, och då är vinterns och mörkrets tid inne. Kyla och frost eller alla livsnedbrytande krafter har därför möjlighet att komma till uttryck, och människorna söker därför att i största möjliga utsträckning gardera sig. De har i mycket hög grad varit i stånd att ta upp kampen mot vinterns och nattens kyla och mörker. De har skapat underbara, sköna, varma och upplysta bostäder, i vilka de kan överleva årskretsloppets mörkersfär. När vinternattens snöstorm och isande kyla jagar fram över markerna, kan människan ha det ljust och ombonat i behaglig värme innanför skyddande väggar. Att detta är möjligt kan ju endast sägas vara någonting gott.

När ett litet barn kommer till världen, vare sig det är ett litet djur eller ett människobarn, är det sörjt för särskilda skyddsåtgärder, genom vilka det har möjlighet att hjälpas fram till vuxen ålder eller det kroppsliga tillstånd där det kan klara sig på egen hand. Det har alltså genom föräldraprincipen rent av sörjts för att varje födelse betingas av två skyddsänglar, fadern och modern. Alla normala föräldrar har ett behov att skydda och värna sin avkomma. Det är detta behov som vi kallar faders- och moderskärleken.

Det är inte något ringa krav som ett sådant litet väsens beskydd och uppväxt ställer på föräldrarna. Men detta krav uppfylls rent av med dödsförakt där föräldrarna ännu inte har nått så långt i abnormitet och degeneration att de föraktar sin uppgift som skyddsänglar eller sin föräldraplikt och finner alla möjliga utvägar för att komma åt väsendet, ja, till och med innan det har fötts. Tänk vilken skriande överträdelse av livets lagar! Kan mörkret vara mer kulminerande än där skyddsänglarna eller föräldrarna saboterar de väsens liv som är beroende av det beskydd som de genom sitt föräldraskap har förbundit sig att ge. Tänk vilken situation som de försätter det diskarnerade väsendet i! De har ju genom sin parningsakt satt i gång det diskarnerade väsendets inkarnation i moderlivet. Det är inte det diskarnerade väsendet som har bett om föräldrarnas assistans och beskydd. Det hade inte något behov av detta i paradiset eller salighetsriket. Men föräldrarna har genom sin sexuella lust och sitt begär utlöst krafter som leder väsendena ut ur paradiset och in i kött och blod i den fysiska världen och är alltså de enda ansvariga för denna process.

För det normala väsendet är föräldraplikten lyckligtvis också rent av en stor lycka och glädje. Det normala i tillvaron är alltså att varje litet hjälplöst väsen som kommer till världen redan dessförinnan är organiskt knutet till två skyddsänglar som i form av föräldrar garanterar dess beskydd tills det nått vuxen ålder. Kan ett gott vara större och fullkomligare?

Om vi tittar tillbaka på mänsklighetens historia, ser vi också här hur det i dess mörkersfärer eller ödesnätter har visat sig lysande stjärnor som lett människorna ut ur mörkret till tillfälliga kulturella höjder. Dessa stjärnor har varit de invigda profeterna, kungarna och världsåterlösarna. Alla sådana stjärnor har varit människor som varit före allmänheten i utveckling och därför har kunnat vägleda och styra denna mot nya områden och höjder. De mest lysande av dessa väsen i dag utgör upphoven till de stora världsreligionerna, som har gett och alltjämt ger hopp, styrka och tro på ljuset och inspiration att komma igenom mörkret. De här berörda företeelserna har alltså gjort det till faktum för oss att det överallt finns ljus i mörkret. Överallt där väsendena inte kan klara sig själva, har de fått en ljusstråle med vars hjälp de har kunnat klara sig genom det tillfälliga mörkret och vunnit nytt hopp, glädje och livslust.

Vi ser att det bortom den mänskliga existensen finns lagar som skapar beskydd, skapar ljus i mörkret, skapar hjälp åt den svage, lagar som garanterar en väg ut ur varje obehag, ut ur varje mörkt öde, lagar som visar kärlek mitt i hatet, fred mitt i kriget, ära mitt i vanäran. Utan närvaron av denna ljuslåga i varje mörker skulle ingen enda själ kunna övervinna mörkret, och det skulle inte finnas någon väg ut ur hatet, kriget eller förnedringen. Det är denna underbara kosmiska princip som kommer till uttryck genom världsåterlösningen, och de väsen som i största omfattning har representerat denna princip är de så kallade världsåterlösarna med Kristus i spetsen. Det beror alltså också på denna princip som vinterns mörker, årets mest solfattiga dagar, blir till årets största högtidsdagar, blir till ljus och glädje för miljontals människor, besjälar dem med lysande minnen av julen, fyller dem med lust och inspiration att göra denna jul till glädje och välsignelse för andra.

Vi står alltså här inför en stor kosmisk princip, och det egendomliga med denna princip är just den omständigheten att den fullständigt kan symboliseras i en julgran. Vad är en julgran? En julgran är ju ett harmoniskt uppbyggt träd som försetts med en serie ljus, förutom en mängd glitter och pynt, gåvor och paket. Trädet med sitt glitter, sitt pynt och sina gåvopaket symboliserar ju all världens härligheter, som finns som en försyns gåvor. Denna försyn representeras av alla de tända julljusen. Varje enskilt ljus är ett levande väsen, och trädet i sin helhet med alla sina ljus, gåvor och paket bildar den enhet som i form av universum eller världsalltet utgör Gudomen. Julgranen symboliserar i sin fulla härlighet med tända ljus, gåvor och paket alltså uppenbarelsen av den eviga Gudomen och dennas strålgloria. Universum är alltså en stor julgran. Alla levande väsen är detta träds julljus. All materia, alla de av naturen och människan skapade tingen är julgranens dekoration, och detta är själva de levande väsendenas livsupplevelse. Denna är alltså kosmiskt sett en samling gåvopaket, och alltså blir julgranen symbolen på livets största sanning, alldeles oberoende av om man är kristen, fritänkare eller "hedning", likgiltigt om man är troende, misstrogen eller gudsförnekare. Julgranen är alltså en av de mest geniala symbolerna på universum. Den överträffar säkert i hög grad den mening eller uppfattning som dess uppfinnare har haft.

Eftersom den sanna julstämningen, den sanna livslyckan endast kan vara nästankärlek, blir det alltså helt omöjligt för ett väsen att uppnå denna det eviga livets julstämning eller absoluta kosmiska livslycka med odödlighetsmedvetande och evighetsinsikt annat än genom kärleken till nästan. Den största julgåva som vi över huvud taget kan prestera är att leva för att tjäna denna nästa. Att tjäna sin nästa är att lysa. Men att lysa är ju de levande väsendenas eviga mission. Endast genom att ge sitt liv för andra blir ens ljus till en allt genomträngande klar låga, en uppenbarelse av Guds strålgloria. Endast väsen som har gjort sitt liv till en fackla i denna strålgloria kan frälsa världen. Den varaktiga freden på jorden kan endast vara julstämningen från himlen. När varje människa förstår sin mission och blir lysande med klar låga, då har världsåterlösningen fullgjort sin mission. Julevangeliets löfte har blivit verklighet. Varje dag på året blir då en glädjefylld jul på de jordiska kontinenterna och haven.