M2620
Den högste fältherren
av Martinus

Vilken roll har forna tiders statsmän, kungar och fältherrar spelat i den jordiska mänsklighetens utveckling, frågar Martinus i den här artikeln. Och som exempel nämner han Hitler, Mussolini, Stalin, Churchill och Roosevelt. Artikeln skrevs nämligen 1951, när slutet på andra världskriget var i färskt minne och när det kalla kriget hade brutit ut, med upprustning och ökad fruktan för ett kommande atomkrig. I dag har det kalla kriget avlösts av en helt ny form av krig, som mest markant inleddes med angreppet på de två tornen i New York den 11 september 2001. Sedan har en hel värld jagat de människor som stod bakom detta angrepp. Vi skulle i dag med samma rätt som 1951 kunna fråga: Vem är den överste fältherren? Martinus artikel är därför lika aktuell i vår tid som när han skrev den.
1. Människan lever i ängslan för krig
Vi lever i en tid då världen står i brand. Två stora världskrig har härjat jorden och människorna går i ständig fruktan för att en ny världsbrand skall blossa upp i form av ett krig, som kommer att bli värre än något tidigare. I vår tid är det ju inte som i gångna tider då kriget bara berörde vissa bestämda folk och landområden, medan man annorstädes på jorden inte ens hade en aning om att där var krig. I vår tid berör kriget inte blott de länder där det direkt kommer till utveckling, utan dess verkningar sträcker sig över hela jorden. Det är inte märkligt att människorna är rädda och att världsfreden synes dem vara en utopi, och man hör också gång på gång människor säga, att det inte kan vara riktigt att mänskligheten befinner sig under utveckling, ty människorna blir ju bara värre och värre. Man sjunker ned i en pessimistisk tankegång och ger uttryck åt den med orden: "Det har alltid varit krig, och det kommer alltid att fortsätta vara krig". Under senare tid kanske med tillägget: "till dess människorna har sprängt både sig själva och hela jorden i bitar."
2. Sett ur det kosmiska perspektivet är människans situation inte hopplös
Sådana uttryck kan man ju kalla "domedagsmentalitet". Man känner att jorden och människorna är dömda till utplåning. Och vem skall exekvera domen? Människorna själva. Kan man tänka sig något mera dåraktigt? Och man påstår att man slåss för att skapa fred. Det är ju detsamma som om man ville släcka ett bål med hjälp av eld. Det finns dock många människor runt om på jordklotet, som kan se det fullkomligt dåraktiga i mänsklighetens nuvarande situation, som kan jämföras med en fartygsbesättning, som råkat i inbördes strid och börjar slå fartyget i stycken för att använda bitarna som mordvapen och därmed blir orsak till fartygets och sin egen undergång. Men de människor, som kan se det dåraktiga i världssituationen, och som gör sitt bästa för att motarbeta användandet av atombomben osv, de är så få, att deras stämma drunknar i larmet från krigsförberedelser och hotet från det kalla kriget, så det hela är väl bara hopplöst och meningslöst? Det kan se så ut när man ser på situationen i ett lokalt perspektiv, såsom de flesta jordmänniskor gör, men det är verkligen möjligt att se på den jordiska mänsklighetens situation ur ett annat och större perspektiv, och sedd ur detta perspektiv är situationen inte så hopplös. Sett ur kosmiskt perspektiv kan man gott säga, att den jordiska mänskligheten upplever "de yttersta tiderna", men detta i en annan betydelse än den gängse, som uppfattas som jordens och mänsklighetens utplåning. Det är visserligen fråga om en "undergång", men det är varken jordens eller mänsklighetens undergång det gäller, det är själva krigets undergång, den yttersta tiden för den dräpande principens användning.
3. Kretsloppsprincipen manifesterar sig normalt i fyra stadier
Här i Norden där vi upplever den mest fullkomliga utvecklingen av de fyra årstidernas kretslopp har vi ett gammalt uttryck, som säger: "Dagarna blir längre, men vintern blir strängare". När vi kommer in i februari och stundom ända in i mars, kan vi uppleva att frost, is och snö tar herraväldet mer och mer, även om det blir ljust tidigare på morgonen och mörkt senare på kvällen. Månne inte detta ljus spelar en stor roll för oss alla? Vi längtar efter det, och det är som om det blev lättare att stå ut med kölden, snön och isen när det blir ljusare. Man märker att en ny tid närmar sig, och vet att solen efterhand skall få så stor makt att snön och isen smälter, och vårtecknen börjar då också porla fram och berätta om den tid som förestår då helt andra krafter skall dominera i naturen. Men det kretslopp, som vi här i Norden får lov att uppleva i sin fulla utveckling som årstiderna, är blott ett av de sätt, varpå den universella kretsloppsprincipen manifesterar sig. Alla universums otaliga kretslopp utvecklar sig normalt i fyra årstider, därför att de är baserade på kontrastprincipen. Det vill säga två stadier, där den ena eller den andra av kontrasterna är den dominerande, och två stadier, som utgör övergångstillstånd. Är inte vintern en period då mörker- och köldprincipen dominerar, och våren en tid då övergången till vinterns kontrastperiod, sommaren, äger rum? Detta har vi upplevt så många gånger att det har blivit ett faktum för oss. Och likaledes att hösten är en övergångsperiod då kölden och mörkret gradvis tilltar för att åter kulminera i vintern med dess snö och is. I dygnkretsloppet upplever vi exakt samma fyra stadier i en mindre skala, som vi kallar natt, morgon, middag och kväll. Allt detta känner människorna så väl till, att de alls inte tänker på det, det har blivit en vana för dem. De tänker heller inte på, att samma kretsloppsprincip visar sig i ett normalt människoliv med sina fyra stadier: barndom, ungdom, mandom och ålderdom. Barndomen är väsendets natt eller vinterzon, i vilken alla de krafter som senare kommer till utveckling, ännu är sovande. Under ungdomstiden spirar alla dessa krafter, den är människans morgon eller vår, och under den mogna åldern kommer de till sin största utveckling; då är människan på sitt livs middagshöjd eller i sin sommarperiod. Den gradvis tilltagande ålderdomen med det grånande håret och de gradvis sviktande krafterna är människans levnadsafton eller höst. Döden är människans solnedgång, men hennes sol skall stiga över nya horisonter och till nya tillvaroformer och inkarnationer i hennes eviga tillvaro eller utveckling, och här kommer vi åter till utgångspunkten, det gamla ordet, som säger: "Dagarna blir längre, men vintern blir strängare".
4. Vägen mot ljuset går genom mörkret
De jordiska människornas utveckling har ägt rum genom årmiljoners inkarnationer i fysisk materia ända ifrån mineraliska tillstånd genom vegetabiliska, animaliska och primitiva jordmänniskotillstånd till de utvecklingssteg, de nu representerar. En sådan utveckling försiggår inom ett jättelikt kretsloppsområde som jag i mina kosmiska analyser kallar ett spiralkretslopp, vilket liksom alla andra kretslopp har sina fyra faser. Inom sitt nuvarande spiralkretslopp befinner sig den jordiska mänskligheten just i den kosmiska årstid, som kan karakteriseras med nyssnämnda gamla ordspråk. Vi är i en kosmisk vinterzon men har dock nått så långt fram, att ljuset, som i detta fall är andens ljus i betydelsen kunskap om livslagarna, har blivit starkare. Det är den jordmänskliga intelligensen och den begynnande humanismen, det är frågan om. Men även om "dagarna blir längre", upplever vi också att "vintern blir strängare", ty vinterns dräpande princip utvecklar sig bland människorna som aldrig någonsin tidigare. Nu kan de ju också använda sin intelligens till att döda med, i det intelligensen är en neutral energi, som kan nyttjas såväl i den livgivande som i den dräpande principens tjänst. De jordiska människornas större kunskap och skicklighet har, därför att den ännu inte är stor nog till att vara rent mänsklig, gjort dem till övergångsväsen mellan djur- och människorike. Man kan kosmiskt sett säga, att de är ett slags "djävulsväsen", hos vilka en mänsklig form och tankegång har börjat göra sig gällande, men riktiga människor är de ännu inte. De är i en kosmisk natt- eller vinterzon, men dock så långt framme mot morgonen eller den annalkande våren, att ljuset gryr i deras medvetande. De börjar längta efter mera ljus i betydelsen större kunskap, och de börjar längta efter fred. De drömmer om "världens förenade stater", om "en värld", om människans frigörelse och de rättigheter, varje människa har oavsett nation, trosbekännelse och hudfärg. De upprättar skolor, universitet och laboratorier och försöker att ge alla tillgång till dessa. De har sjukhus, kliniker, Röda kors och socialvård av många slag. Allt detta och mycket mera av liknande slag representerar "dagarna som blir längre". Men samtidigt fabricerar man alltmer långskjutande och ödeläggande vapen, man hotar varandra och tror, att man kan skapa fred genom maktdemonstrationer och genom att överträffa motståndaren ifråga om vapenfabrikation och uppfinnandet av nya förstörelsemedel. Varför sker allt detta? Därför att vägen till "himlen" går genom "helvetet", vilket vill säga, att vägen mot ljuset går genom mörkret eller vägen till livet genom döden. Med ordet "döden" menar jag här det materialistiska tillstånd, som största delen av den civiliserade mänskligheten befinner sig i. Efter denna "död" kommer det dock en "uppståndelse", dvs en utveckling av rent mänskliga krafter, en mänsklig vår kommer att bryta fram, därför att den bryter fram i de enskilda människornas medvetande på grundval av de erfarenheter, de har gjort i den mörkerzon, som de efterhand har blivit mätta på.
5. På grund av kontrastprincipen kommer de jordiska människorna efterhand att bli mätta på krig
Sett i detta perspektiv har alla krig alltså varit en nödvändighet, ett nödvändigt ont skulle en del säga; jag föredrar att kalla det ett obehagligt gott. Jag vet, att det är svårt att se så på kriget, inte minst för de människor, som för ögonblicket har det inpå sig. Men om inte tusentals människor, ja miljoner, blivit dödade eller lemlästade i gångna tiders krig, skulle det överhuvud taget inte vara någon som helst opposition emot kriget idag i människornas sinne. Det är ju samma människor, som lever idag, som har upplevt forna krig. Man kunde kanske tycka, att det då är märkligt att människorna inte slutat upp med att slåss för länge sedan; det har ju funnits tillräckligt med krig, de har kunnat dra lärdom av. Men det tar sin tid att bygga upp ett verkligt anlag för fred i det levande väsendets medvetande. Först kommer de stadier då det tänker på hämnd och vedergällning. Det önskar bli starkare än sin motståndare och övervinna honom, och det finns inget begär eller önskan av sådant slag, som inte kan tillfredsställas på längre sikt. Detsamma önskar motståndaren naturligtvis, och på så sätt skulle kriget eller det tillstånd vi kan kalla "helvete" eller "de dödas rike" existera i evighet, om det nu inte fanns något som heter hunger- och mättnadsprincipen. Kontrastprincipen är innerligt förbunden med denna hunger- och mättnadsprincip, och därför kommer freden att närma sig mer och mer allteftersom de jordiska människorna blir mättade på kriget och krigets verkningar och börjar skapa en del nya orsaker, som inte har kriget som följd.
6. Idag betraktas kriget som ett sätt att skapa fred
Här skall en och annan kanske invända, att kriget skapas av "de stora", av makthavarna både inom den politiska och den ekonomiska världen, vilka är så nära förbundna med varandra. Det finns också människor, som säger, att om det inte hade kommit en Hitler, skulle det aldrig ha blivit något världskrig nr 2. Världshistorien är ju också en enda lång berättelse om fältherrar och deras krig, och om dessa fältherrars fullständiga brist på respekt för människoliv. En del av dessa fältherrar hade kanske bara sin egen personliga makt i tankarna, andra hade nationella, religiösa eller storpolitiska planer, i vilka kriget var ett medel till planernas genomförande, ett spel om seger eller nederlag. Och människorna var då blott det material, som fältherren måste utnyttja. Det gällde därför att inympa den rätta kampmoralen hos den enskilda soldaten, så att han var villig att dö för kung och fosterland på "ärans mark", som det hette. I vår tid kan man dock inte nyttja dessa gamla klichéer, ty "människomaterialet" är annorlunda. Nu betraktas kriget som ett "smutsigt jobb", som nödvändigtvis måste utföras för att det skall kunna bli fred. Också denna mentalitetsändring är ett bevis på, att "dagarna blir längre", och inte minst är detta att det idag finns vapenvägrare och unga människor, som direkt ansöker om civil tjänst där de kan utföra hjälparbete i stället för att döda, ett exempel på den mentalitetsändring, som är på väg att äga rum, och som efter hand inga diktatorer eller fältherrar skall kunna få bukt med genom aldrig så många försök med propaganda och suggestion.
7. De stora fältherrarna genom tiderna har varit "den högste fältherrens", dvs Gudomens, speciella redskap
Vilka roller har då Hitler, Mussolini, Stalin, Churchill, Roosevelt och alla gångna tiders statsmän, kungar och fältherrar spelat i den jordiska mänsklighetens utveckling? De har varit speciella redskap för "den överste fältherren", det vill säga för den eviga Gudom, som leder väsendena från deras mest döda till deras mest levande tillstånd. Utan krigen skulle den gudomliga världsplanen inte kunna växa fram och naturligtvis heller inte utan de speciella redskap, som de stora härförarna genom tiderna har varit. Dessa härförare är ju också vanliga människor, som blott har haft ett särskilt öde genom de speciella förmågor och talanger, de genom många inkarnationer har utvecklat. Naturligtvis måste dessa härförare också skörda vad de har sått, såsom alla andra måste det, intill dess de är mätta på kriget. Och då blir de lika stora redskap i den livgivande principens tjänst, som de tidigare har varit det för den dräpande principen. De blir mänsklighetens välgörare och blir med om att uppbygga en fredens kultur. Detta ligger naturligtvis borta i framtiden, liksom vår och sommar är framtid så länge det ännu är vinter. Men "den högste fältherren" har lagt ut sin plan, och det är ingen "fälttågsplan". Det är en plan som leder fram till världsfreden och den förenade mänskligheten.
8. Freden börjar i jordmänniskans eget sinne
Ett led i denna plan är att människorna av egen fri vilja skall välja freden och skapa freden utifrån de erfarenheter, de har gjort, och det skulle de inte kunna göra, om de inte hade upplevt både vad det vill säga att vinna seger och lida nederlag. Vad de sår genom segern skördar de i nederlaget, och nederlagets erfarenheter skall bringa dem ny säd och en ny skörd. Krigets början är i jordmänniskans eget sinne, och freden måste också börja där. Det är riktigt, att när det gäller de stora krigen är det så lite, den enskilda människan kan göra, när man ser bara på de rent yttre förhållandena. Det storpolitiska spelet är en verkan av orsaker, som i gångna tider har satt igång detta spel, och det fortsätter efter bestämda lagar. Den enskilda människans frihet ligger i det sätt, på vilket hon reagerar på de ofrånkomliga händelserna. Där ligger hela mänsklighetens framtid i dess händer. Planen för mänsklighetens framtid ligger i julevangeliets ord: "Frid på jorden och människorna en god vilja". Kan vi då skapa fred mitt i krigets och hatets värld? Ja, den möjligheten har varje jordisk människa, och hon står därvid inte ensam. Den högste fältherren eller den eviga Gudomen råder över krafter, som är starkare än människornas. Därför kommer människorna aldrig någonsin att spränga jorden och sig själva i luften. Det finns en gräns för människornas räckvidd när det rör sig om utvecklandet av destruktiva krafter. Och även om det till synes också finns en gräns när det gäller att utveckla och beskydda liv, så är denna gräns endast skapad av människornas tillfälliga moraliska och intellektuella förmåga. För den människa, som arbetar med sin egen utveckling till gagn för helheten kommer dessa gränser att överskridas steg för steg, och han eller hon kommer att bli ett redskap för den eviga Gudomen i skapandet av fred och nästakärlek på jorden.
Från ett föredrag på Martinus Institut söndag den 7 januari 1951.
Bearbetat av Mogens Møller.
Bearbetningen godkänd av Martinus.
Första gången infört i Kontaktbrev nr 6/1960.
Översättare: AW
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.