Vi måste komma att se något annorlunda på detta.

Det levande väsendet består av en väsenskärna, ett jag, som är helt utanför tid och rum och som existerar under helt andra lagar än det vi kan förnimma och iaktta. Detta jag har ett övermedvetande. Detta övermedvetande ligger också bortom tid och rum. Det är utanför reinkarnationen. Det är utanför döden, och det är så att säga utanför livet. Ty båda dessa realiteter är något som skapas.

Det som är evigt är existensen. Jaget har en evig existens. Men det skulle inte vara mycket bevänt med denna existens om det inte samtidigt fanns något som hette livet. Livet är upplevelserna. Det är att kunna uppleva att man finns till och likaså att kunna tillkännage att man existerar. Detta befordras av det vi kallar mentalitet eller medvetande.

Den del av vår fysiska organism som är helt fysisk är den mineraliska delen, det vill säga våra naglar och vårt hår. Vi kan klippa och skära i dessa företeelser, och det märks inte ett dugg. Varför märks det inte? Därför att här finns inte något vaket dagsmedvetande.

Det är endast naglarna och de andra mineraliska delarna i vår fysiska organism som är helt fysiska. Allt det övriga är inte blott och bart fysiskt. Det är också andligt. Hur kan vi konstatera det? Det kan vi göra bland annat genom att den fysiska materien har tillförts en psykisk kraft som heter instinkt. Därigenom har ett tillstånd uppstått i den fysiska materien, så att denna kom att framträda som vegetabilisk materia – fysisk materia dirigerad av instinkt. Vad är instinkt? Instinkt är en energiart som kan förena sig med den fysiska materien och dirigera denna i särskilda bestämda former. Och dessa former visar sig så att vara början till skapandet av organismer. De organ som vi nu har så fullkomliga i vår animaliska organism, började få sin form, började bli till, i den vegetabiliska materien.

Den vegetabiliska materien tillfördes ännu en energi. Denna energi var känslan. Och då blev den vegetabiliska materien till animalisk materia, det som vi känner som kött och blod. Det är huvudsakligen av denna materia som den fysiska organismen består.

Ännu en energi gör sig gällande i den fysiska organismen, och det är intelligensen. Den fysiska materien dirigeras med hjälp av den animaliska organismen. Vi ser hur det levande väsendet kan dirigera materien och likaså bygga upp sin fysiska organism i logiska former, så att denna har blivit ett fullkomligt redskap.

Det är ytterligare två energier vi känner till som också går in i materien, som också är i den fysiska materien, i organismen, och det är intuition och minne.

Det måste alltså finnas ett organ för instinkt. Instinkten är närvarande i oss. Den befordrar alla de funktioner som ligger utanför vår viljas kontroll, alla de funktioner som vi inte har med att göra, såsom hjärtats slag och pulsen. Andningen är också något vi inte kan stoppa. Den går också automatiskt. Och körtelfunktionerna och matsmältningen. Alla dessa funktioner sker automatiskt. Och denna automatik bärs uteslutande av instinkt.

Liksom instinkten har också de andra energiarterna en särskild kropp genom vilken de dirigeras, blir till den och den kraften, utvecklar sig med den och den styrkan eller den och den mindre styrkan, allteftersom det nu finns behov för det i denna organism.

Och eftersom de andra energiarterna, bland annat känslan, också får en bestämd manifestationsform i väsendet, så finns det också något som bestämmer att varje energi får just sin manifestationsform. Därför finns det också en kropp eller ett organ för känslan, en för intelligensen, en för minnet och en för intuitionen.

När vi iakttar varandra och ser de detaljer som finns omkring oss – färger, ljus och materia, människor – så är det ett samspel av dessa olika organ. Att vi kan se är inte bara en fysisk företeelse. Den fysiska funktionen upphör redan inne i ögats botten. På en hinna här skapas en fysisk bild av det som ligger framför en. Men detta skulle inte betyda något, om det blott var en fysisk bildskapelse. Detsamma gör sig gällande i en fotografiapparat. Fotografiapparaten kan inte uppleva något. Men människan eller djuret, det levande väsendet, det kan uppfatta. Där omskapas den bild som finns i ögats hinna till att utgöra en förklaring. Detta sker med hjälp av känsla. Det sker med hjälp av intelligens. Det sker med hjälp av minne.

Om vi inte hade något minne, skulle vi inte kunna känna igen något som helst. Vi skulle inte kunna lära oss något. Varenda gång vi upplevde en sak eller varenda gång vi talade med en människa, skulle denna sak eller denna människa vara en helt ny upplevelse för oss. Och när vi hade vänt oss bort från den människan, så skulle vi inte kunna komma ihåg att vi hade talat med henne. Men nu är det inte på det sättet! Varje upplevelse ger ett avtryck eller en markering inne i medvetandet, så att vi med hjälp av minnet kan komma ihåg det vi har sett tidigare. Och när vi ser samma sak, så kan vi känna igen den.

Utan intelligens skulle vi alls inte kunna beräkna något som helst. Det vore omöjligt för oss att räkna ut att två och två är fyra. Det skulle vara helt omöjligt att göra den minsta form av analys.

Om vi inte hade någon känsla, skulle vi inte kunna förnimma. Vi skulle inte kunna känna skillnad på behag och obehag, vi skulle inte kunna lägga märke till det minsta. Man skulle kunna flå och skära i vår organism. Det skulle vi inte kunna märka ett dugg av. Men känslan yttrar sig också på ett högre plan på så sätt, att vi kan uppleva välbefinnande och obehag också i mentaliteten, i tankevärlden.

Och om vi inte hade tyngdenergin – dvs. solenergin eller eldenergin – om denna inte var närvarande i oss, skulle vi inte ha någon normaltemperatur. Det finns eld i oss! Hela vår normaltemperatur är en balans av världsalltets eld och köld. Och detta har sin utomordentligt stora betydelse, eftersom vi genom denna kombination i oss får kraften att lyfta vår arm och kraften att uttala ord. Det är med hjälp av kombinationen av dessa båda energier, tyngdenergin och känsloenergin, som vårt hjärta och vår andning kan fungera och som hela vår näring och matsmältning kan äga rum. Hela vår förnimmelse, hela vårt utvecklande av vilja, grundar sig på dessa två energiers närvaro.

Den fysiska organismen är alltså inte blott och bart en fysisk organism. Den är en kombination av de olika psykiska energier som tillsammans tillfälligt framträder i en form som vi kallar fysisk, därför att organismen är så uppbyggd att vi med hjälp av några fysiska sinnen kan iaktta den och leda iakttagelserna in i det område av vårt undermedvetande där vi kan analysera det. Vi kan uppfatta, och vi kan känna, och vi kan minnas osv. Allt det som förnims leds in dit.

Även om den fysiska organismen mördas, dör inte människan. Hon förlorar inte medvetandet. Hon upphör inte att uppleva livet. Detta är en stor illusion! Men människan upphör med att kunna förnimma eller få intryck från den materiella världen.

Det kan hon inte få – inte direkt – såsom hon kan när hon har den fysiska organismen. Men de organ som utgör den övriga delen av organismen, de är på det psykiska planet. Ty även om väsendet har förlorat den fysiska organismen, så har det ännu instinkt, känsla, intuition, intelligens och minne. Organismen består av en samlad kombination av dessa egenskaper. Så den verkliga döden – någon verklig, absolut död – finns inte.

Men så är det inte! En sådan filosofi kan ingen människa vare sig leva eller dö med. Människor kan leva med den, så länge det går bra för dem i den materiella tillvaron, när de har en frisk kropp och har det bra ekonomiskt och det hela artar sig väl. Men låt dessa människor komma in i ett olyckligt tillstånd, så ska de nog upptäcka sin hjälplöshet. Människan kan inte leva i den filosofin att man är dödlig.

Men människan lever vidare på det andliga planet. Genast är det ett av de andra organen som bär medvetandet. I den jordiska människans fall, och även för djurens vidkommande, bär känslokroppen medvetandet så snart den fysiska kroppen förstörs eller avskiljs på grund av ålderdom.

Det är så vist inrättat att när den fysiska kroppen, som ju är ett redskap, skadats och gjorts obruklig antingen genom en katastrof eller genom ålderdom, så avskiljs den av sig själv från det verkliga väsendet, som sedan lever vidare på det psykiska planet.

Vi har hört att "man kan inte slå ihjäl själen, men man kan mycket väl slå ihjäl kroppen". Detta betyder alltså att vi mycket väl kan slå ihjäl den fysiska organismen, som det står. Det kan vi mycket väl. Men "själen" kan vi inte dräpa.

Den som gjorde detta uttalande, var Kristus själv. Men vi måste förstå att på den tiden hade man inte kommit till insikt om hur den andliga strukturen var. Självklart visste Kristus hur den andliga strukturen var. Men han stod inför människor för vilka det var helt omöjligt att förklara det. Man hade inget ordförråd med vilket man kunde göra det begripligt för dem, och de hade inte något begär efter denna kunskap. Därför måste han nöja sig med att säga "själen".

Man sade då att ett levande väsen endast bestod av själ och kropp. Om det endast bestod av själ och kropp, då är det riktigt, då "kan man inte slå ihjäl själen". Men i den verkliga analysen av det levande väsendet blir "själen" inte det verkliga levande väsendet. Då blir "själen" undermedvetandet och övermedvetandet. Men utanför dessa båda realiteter finns det odödliga jaget. Och även övermedvetandet är helt osårbart, helt odödligt.

De undermedvetna andliga kropparna, som utgör dags- och nattmedvetandet, är det som i framtidens andliga vetenskap kommer att framträda som det som är "själen". Så vi kan säga att det levande väsendet består av ett jag, ett övermedvetande, en själ och en fysisk kropp.

När det nu är fråga om andligt självmord, så är det något som skulle motsvara det fysiska självmordet. Och det är det alls ingenting som hindrar. Man kan mycket väl begå ett andligt självmord.

Nu vet ni att det fysiska självmordet inte är ett verkligt mord på helheten. Det är inte ett fullständigt dråp på individen.

Det andliga självmordet är inte heller ett fullständigt dråp, en fullständig utplåning av individen. Det är endast en nedbrytning av de organ som jag tidigare nämnde.

Vi har dessa andliga kroppar: känsla, intelligens, intuition, minne och instinkt. Var och en av dessa energiarter bildar sin egen kropp som – när vi är i den fysiska organismen – genomströmmar denna organism. Men är inte den fysiska kroppen där, så fungerar de alltså inte på det fysiska planet, utan på det andliga planet. Dessa psykiska kroppar är formade. Det är något som skapas. De blir förbättrade. De har kommit från primitiva förhållanden precis som den fysiska kroppen, och de är därför underkastade skapande. Men allt som är underkastat skapande kan förstöras. Det kan brytas ned. Det kan degenerera, och det kan byggas upp. Det kan fullkomliggöras osv. Det är underkastat alla dessa tids- och rumsdimensionella företeelser, men själva deras grundprincip kan inte utplånas.

Man kan förstöra sina psykiska kroppar till den grad att man mycket väl kan födas i en fysisk kropp, men intelligensen är förstörd, känsloförmågan är förstörd, minnet är förstört, intuitionsförmågan är förstörd. Hur tror ni att ett väsen ser ut som kommer till världen med sådana förstörda förnimmelseorgan? Detta sker i stor skala. Det finns en mängd människor som föds till världen i detta tillstånd. Vi är inte vana att kalla dem andliga lik, men i verkligheten är det andliga självmördare.

Väsen som föds efter att ha begått ett kulminerande andligt självmord, känner vi under begreppet "utvecklingsstörda". Utvecklingsstörning är den största defekt som ett levande väsen kan råka ut för. Här har vi kulminationen av livets minsta framträdande. Jag har en gång sett en människa som var, såvitt jag minns, tjugo år. Denna människa var som ett litet barn. Hon matades, och hon hade inga förnimmelseförmågor. Hon kände inte igen dem som hade med det att göra. Hon bara låg där. Hon hade nedsatt livsfunktion, och det fanns inga utsikter till att hon skulle kunna bli annorlunda i detta liv.

Det fysiska självmordet är alltså något som görs med vilje. Däremot är det andliga självmordet något som sker helt omedvetet av människan själv. Hon vet inte om det. Hon vet inte hur det andliga självmordet uppstår. Ty saken är nämligen den att så länge man inte tror på att det finns flera liv, så länge man inte förstår att man har kommit från tidigare liv och att det nuvarande livet endast är ett resultat av dessa tidigare liv, liksom det kommer framtida liv som blir ett resultat av det nuvarande, så länge man inte har denna förståelse, denna kunskap, så är det solklart att man inte kan veta något som helst om det andliga självmordet.

Ty det andliga självmordet är inte något som uppstår vare sig genom en chock eller genom en olycka. Det är inte något som uppstår genom att man vill det. Det är något som uppstår genom urspårning från den verkliga och naturliga livsvägen framåt.

Det är samma lag som gör sig gällande här som den som gör sig gällande när vi ser träden. De kan inte fortsätta att växa, så att de växer upp i himlen. De stannar på en given tidpunkt. Vi ser också med alla de andra företeelserna i den fysiska tillvaron att dessa skapelseprocesser har en viss gräns till vilken de når, och sedan börjar ett nytt kretslopp.

Så är det också med självmorden. Det fysiska självmordet kan bringas precis därhän att man inte upplever på det fysiska planet, utan upplever på det andliga planet. Det andliga självmordet bringas ända därhän att man varken kan uppleva fysiskt eller andligt. Man kan dock uppleva lite grand. Det finns kvar en livskärna som inte kan beröras och som just precis kan hålla medvetandet vid liv. Men alla de särskilda funktioner som skulle göra livet till en gudomlig upplevelse har försvagats.

Något av det som särskilt gör sig gällande i det andliga självmordet är urspårningar som människorna företar sig i god tro och menar att det är i fullständig kontakt med livet.

Det är företeelser som inverkar direkt på de andliga kropparna. Människorna kan företa sig saker som direkt kan bryta ned intelligensen. De kan företa sig saker som bryter ned minnet. De kan företa sig saker som förstör känslan. De kan företa sig saker som förstör deras instinkt.

De kan företa sig sådana olika saker här på det materiella planet som verkligen har inverkan på de särskilda andliga organen. Och detta gör människorna! Det är inte något som man kan förebrå dem för. De kan ju inte veta det. De ska nämligen igenom denna process.

Dock inte alla. Allteftersom de nu kan bringas till insikt om och förståelse av den verkliga livsvägen, behöver de inte allesamman komma att gå denna väg.

Det måste alltid skapas exempel. Livet ger alltid exempel. Det ger alltid väldiga erfarenheter, genom vilka sakerna kan bli realistiska fakta, så att det inte blir blott och bart föreställningar som man förevisar för människorna. Det måste vara verkliga handgripliga erfarenheter.

Hur skulle de annars lära sig att gå den riktiga vägen? Hur skulle de lära sig att stiga på de riktiga ställena och låta bli att stiga på de felaktiga ställena? Det skulle vara helt omöjligt. Då kanske ni säger: "Ja, men varför behöver det över huvud taget finnas olika vägar?" Ja, om det inte fanns olika vägar, så vore ni inte fria väsen, och då skulle ni inte kunna göra erfarenheter. Ni skulle inte kunna lära er vad som var den riktiga vägen och vad som var den felaktiga. Och det skulle ju vara tråkigt.

Det skulle alltså betyda att man då var ringare än en dåre. Man skulle alls inte kunna ha några särskilda föreställningar, inte kunna räkna ut något, inte kunna bestämma något. Vad skulle en fri vilja betyda, om vi inte hade någon idé om hur denna vilja skulle användas och vad den skulle användas till? Om vi inte kunde veta att det fanns något som var gott och något som var ont, att det fanns något som var fel och något som var riktigt, vad skulle vi då använda vår vilja till?

Därför är det helt naturligt att det finns möjligheter för urspårningar. Det finns möjligheter till andliga självmord såväl som till fysiska självmord.

Det är helt dåraktigt att man stoppar gift i sin mage, där det skulle vara hälsosam och underbar föda. Det är dåraktigt att fylla sig med giftiga ämnen. Gör man då det? Ja, vad är alkohol? Vad är narkotiska medel? Alla dessa giftämnen är i väldig grad psykiska energier, som därför inverkar direkt på de psykiska organen.

Man ser att en hel mängd människor genom tobaksrökning har vant sig vid att i väldig grad fylla sina lungor med giftiga utdunstningar. De vänjer sig vid att, så att säga, inte kunna leva utan att de ska ha detta mycket giftiga tillstånd i sina lungor.

Nu börjar läkarna säga att detta kan ge upphov till cancer. Ja, det kan det förvisso lätt ge upphov till! Men detta är ingenting i jämförelse med vad det åstadkommer på de psykiska organen! Man ska ju inte tro att därför att det utlöser sig i cancer, så är det slut därmed. Vad betyder det när en sådan cancerpatient dör? Tror man då att han är färdig? Det är han alls inte! Om det har nått därhän att det blivit cancer, och om det har blivit så allvarligt att det dödar, att det dräper människans fysiska tillvaroförmåga, då har det inne i den psykiska strukturen åstadkommit en underminering av talangen för andning och en underminering av de talanger som skulle skapa lungor. Den talang på vilken andningen grundar sig har underminerats. Den undermineras varenda gång man tänder och röker en cigarett.

Jag har nu ingenting emot att ni röker. Det är inte någon ond kritik. Jag menar att ni gärna vill veta vilken verkan sakerna har. Ni vill gärna ha lösningen på de och de företeelserna, och då måste jag följa er. Och när jag följer er, måste jag säga detta om tobaken och om spriten osv. Så ni måste förstå att det är i all vänlighet. Jag kommer inte att bli vred eller bitter på er om jag ser er med en cigarett ute på gatan eller någon annanstans, bara ni låter bli att röka härinne i föredragssalen.

Och likaså att ni äter kött. Är det då så illa? Det är illa på det sättet att om man gör ett sådant misstag det ena livet efter det andra, bidrar det till att bryta ned det mänskliga väsendet.

Det har blivit till en vana. Det är en urspårning. Det är en utsvävning. Den är helt oskyldig i det enstaka livet och vid det enstaka sällskapet. Men om ni får tillfälle att se perspektivet rullas upp för er, och om ni kunde se in genom liven, då skulle ni se hur det är en väg nedåt. En människa som hade uppnått en mycket hög position, vandrar nu nedåt och kommer att bli lägre än djuret. Detta är andligt självmord!

Det är ett litet steg här och ett litet steg där. Kanske är det endast ett litet stycke i ett liv, men om det blir ett stycke till i nästa och i nästa?

Varför är barn eftersläntrare i skolan? Varför är de inte normalt begåvade? Hur kommer det sig? Därför att det också här är något som har brutit ned talangkärnorna, så att de inte har normal begåvning, inte kan uppfatta så snabbt och inte kan följa med. Det är intelligensen det är något fel på, och det är minnet som det kan vara något fel på. Varför är människor ordblinda? Varför finns det så många psykiska företeelser som är onormala? Detta är alltsammans självmordsverkningar. Det är alltsammans uttryck för att det är en underminering på gång.

Varenda skadlig tanke som går genom vår hjärna har sin verkan på ett eller annat organ, en eller annan del av vår organism, så att det antingen kan överdimensionera eller underminera kraften på dessa områden. Normalt är det inte. Det normala, den normala kraften, den normala krafttillförseln till de olika ställena sker genom ett verkligt balanserat, normalt tänkande, ett verkligt normalt lyckligt tillstånd, en allmän känsla av välbefinnande över att vara till. Detta ger den normala livskraften runt omkring i organismen.

De olika svängningarna – från hetsighet, alltså vrede, och sedan kanske till våldsam extas i nästa ögonblick och sedan åter till hetsighet och vrede osv. – är våldsamma svängningar. Om till dessa sedan läggs de giftiga utdunstningarna och de giftiga dryckerna och likaså en permanent felaktig kost, ja, då är det inte så svårt att förstå att detta måste leda till ett resultat. Detta resultat kan inte vara att det blir en fullkomlig organismstruktur. Det måste vara det motsatta.

Och det ser vi också. Det är ingen brist på bevis. Det är ingen brist på fakta. Är det inte på det sättet att vi har mängder av utvecklingsstörda där självmordet är i sin kulmination? Och vi har en mängd andra mentala sjukdomar.

Liksom när man ska röka, och när man dricker, så är det därför att det normala smaktillståndet inte på långt när är tillräckligt. Man ska ha det våldsamt retande.

När det är fråga om pyromaner, så är det något med det sexuella livet. Det som skulle vara det mest gudomliga har blivit ett överdimensionerat begär. Det ska spänning till! Den normala spänningen över att se det motsatta könet eller att ha en könsakt på det naturliga sättet osv., detta normala tillstånd har blivit något som är sovande. Det är alltför lite spänning!

Det är precis som en alkoholist. Skulle han tycka om lite mjölk? Ett glas mjölk är ingenting för honom. Eller ett glas vatten? "Nej, låt mig få en öl eller en pilsner!" Så är det också med människornas sexualitet.

Detta är inte det värsta. Det är mycket, mycket värre, när en människa för att få sin sexuella tillfredsställelse, sin verkliga sexuella utlösning, ska mörda. Hon ska strypa. Hon ska se en annan människa som är i dödsångest, ty denna spänning är det enda som ska till för att få hennes nerver att reagera på ett sådant sätt att hon kan få utlösning. Hon ska se raka motsatsen till vad som är livets mening. Ty det är livets mening med en sexuell utlösning att det ska vara en upplevelse av det tidigare "paradiset". Den "himmel" som människorna lämnade vid "utdrivningen ur paradiset", den ska de uppleva blixtskenet av i den sexuella förbindelsen. Det ska vara en kärlekskulmination, men här har det blivit en helveteskulmination. Hur kommer det sig? Det har blivit till sjukdomar som leder människan nedåt mot förstörelse av medvetandet. Här är det redan omöjligt för människan att tänka normalt. Hon måste söka tillfredsställelse på detta sätt.

Ser vi inte ofta att det är strypningsdramer här och var? Finns det inte en ökande benägenhet att vilja börja ta stryptag? Vad är det som gör sig gällande med dessa våldshandlingar?

Människor slår på människor som inte gör något. Detta är återigen spänningsmoment! Det är återigen begynnande urspårningar av sexuellt tillstånd. Det är inte därför att dessa människor är lågt utvecklade. Det är de inte! De är framstående utvecklade, men de befinner sig i den begynnande urspårningen. Och så är det på många områden.

Vad är det för något när vuxna människor önskar sexuellt umgänge med barn? Detta är också något ohyggligt. Det sexuella livets dragningskraft är mot det mogna, det fullvuxna, den fullt utsprungna blomman. Det är inte mot den begynnande lilla knoppen.

Vi ska inte tro att dessa urspårningar ger lycka åt människan. Dessa människor kan kanske gråta och vara olyckliga efteråt, därför att de i hög grad är utvecklade på andra områden. De är olyckliga över den makt som de har blivit slavar under och som de har låtit växa upp genom att träna den, genom att odla den hela tiden, så att det har blivit jättetalanger på dessa områden. Detta skapar en väldig depression, alldeles bortsett från den konflikt som sådana väsen kommer i med samhället, om de blir inspärrade och hamnar på psykiatriska kliniker eller i fängelse. Tidigare blev de avrättade och plågade och torterade. Allt detta bidrar till att fördärva människans upplevelse av det verkliga livet.

Så kan dessa talangkärnor, som uppstår genom urspårning, botas liksom man kan tillägna sig en god talangkärna. Man kan bli skicklig i musik, få väldiga talangkärnor för musik. Man kan få talangkärnor för sång. Man kan få talangkärnor till att måla och teckna.

Således får man talangkärnor till att vara mordbrännare, talangkärnor till att strypa och hitta på de mest raffinerade sadistiska sätt att få sin tillfredsställelse på. Man får väldiga talangkärnor, blir geni i att vara djävulsk, i att ha djävulskt medvetande. Detta låter våldsamt, men så är det!

Men de vet inte vad det är de företar sig i sin tankevärld eller i sitt intagande av mat eller när de röker och dricker. De vet inte vad det är de företar sig. De vet inte om det är något som är bra. De tycker att det är behagligt och tror att det är bra. Det behövs en helt annan iakttagelseförmåga, en helt annan kunskap för att människorna verkligen ska kunna bli det de ska bli, "människan som Guds avbild".

Det finns således tillräckligt med faror runt omkring människan. Men det är ingen sak, när människan bara når så långt fram att hon börjar förstå sakerna, börjar vara med i analyserna, börjar förnimma "livets tal".

Då är det ingen sak, ty det är precis som på det fysiska planet, när en människa börjar förstå vilken kost som är den riktiga och vilken utbildning en människa bör tillägna sig osv. Där kan hon ju ändra på sin tillvaro.

Således kan hon också lära sig på det andliga planet, när hon har nått till det stadium då hon har begär efter att få kunskap, begär efter att komma till sanningen, och det har en hel mängd människor i våra dagar. Nu är de mogna för den stora sanningen, och därför uppenbaras den här i världen.

Det är inte livets mening att vi ska fortsätta att ha mentalsjukhus. Det är inte livets mening att vi ska fortsätta att ha människor som till den grad helt i blindo spelar hasard med sin egen livsupplevelse. Det är meningen att vi ska bli väldigt logiskt tänkande, kloka individer, som endast kan utstråla kärlek, som endast kan förnimma hur livet ska levas. Det är detta som är meningen.

Vi kan mycket väl se gangstrar som är mycket eleganta och utstyrda i fina kläder och med lyxbilar, som är resultatet av deras plundringar och röverier. Men var hamnar dessa människor till sist? Se dem i nästa liv och i nästa liv! Då kommer ni att se några ynkliga, eländiga stackare, som mer och mer kommit in i dryckenskap, som mer och mer råkat ut för intellektuellt sjukliga tillstånd. Ni ser hur det jordiska straffet inte betyder så mycket. Det är endast en nödåtgärd, en mur som man tillfälligt har satt upp för de djuriska naturerna i människorna.

Därför är det just så, att erfarenheterna, sjukdomarna, sinnessjukdomarna, utvecklingsstörningen, ropar och skriker ut mot människorna: "Var på din vakt! Akta dig! Se upp! Sådan kommer du också att bli! Sådan kommer du att bli om du fortsätter på det sättet!" Då gäller det att inte stoppa fingrarna i öronen och inte höra. Det gäller att öppna öronen och med alla sinnen suga till sig det man kan få veta, för att man därigenom ska kunna få bukt med sig själv. Då behöver man inte komma ned i denna kulmination av mörker, där man kommer in i ett tillstånd då, så att säga, alla de förstörda talangkärnorna måste avlägsnas från individen och hon framdeles måste börja växa igen.

Det är detta ljus, denna ljuskälla, som genom gudomlig försorg är närvarande i alla levande väsen. Detta kommer att innebära förvandlingen, alltså vändpunkten, på så sätt att det efter hand har uppstått en leda vid den urspårade tillvaron. Ljuset lyser fram mer och mer. Väsendet längtar efter att bli fullkomligt, och då börjar det att bygga upp sin tillvaro.

Nya talangkärnor börjar bli till, men de kan inte byggas upp på ett liv. Det krävs både tre och fyra liv. Men de växer för varje liv. Det kan vi tydligt se. Det finns människor som är mer eller mindre utvecklingsstörda. Man kan iaktta alla stadierna, när man lärt känna symptomen och vet hur de verkar.

Vi ser att det alltsammans är närvarande här. Det är en väldigt uppslagen bok. Det är en kolossal undervisning som livet ger människorna, efter hand som de lär sig att läsa och förstå denna bok, som är själva livets manifestation.

Just för att man således inte kan leva som man vill, just för att livet kräver ett bestämt sätt att leva på, ja, då finns det möjlighet för att människan med sin vilja och med sin energi och kraft och med sin lust och längtan, ska kunna bygga upp sig själv och bli det fullkomliga väsendet som "Guds avbild".

Därnäst "skall du älska din nästa som du älskar dig själv". Du ska vara till glädje och välsignelse för allt du kommer i beröring med. Och det gäller inte endast omgivningen: människor, djur och växter. Det är också mikroväsendena i väsendets eget inre som det måste älska, och det får därför aldrig någonsin inta skadlig föda, skadliga drycker, skadliga tankar, ty då älskar det minsann inte de mikroväsen som är i dess eget inre, då blir här ett helvete eller sjukdom och elände.

Dessa uttalanden av världsåterlösaren är det verkligt stora facit, är det verkliga kolossala ledmoln, det lysande moln som går framför oss. Detta är, som han säger: "alla lagars uppfyllelse".

Jag tror att ni nu har fått en liten inblick i hur man kan vara till glädje och välsignelse för allt man kommer i beröring med, både utanför oss och inne i oss.

Jag tror att ni har fått möjlighet till en liten förnimmelse av hur ni här har just den "kompass" efter vilken ni kan bli "människan som Guds avbild".