Den kunskap om livet och dess högsta lagar som det har blivit min uppgift att skapa underlaget för, kan i realiteten endast betecknas som "andlig vetenskap". Att utomstående, vilket vill säga människor som ännu inte har satt sig in i denna kunskap eller de analyser som utgör dess orubbliga grundval, möjligtvis inte vill acceptera den som sådan, men däremot betecknar mitt arbete som ett slags religiös sekt, beror uteslutande på deras totala okunnighet om den världsbild som det fallit på min lott att ge världen. För mig är detta förhållande helt naturligt, ty i tusentals år har människan endast upplevt att allt som var av religiös natur, allt som rörde livets eller det levande väsendets högsta analys, var "mystik", var ett mysterium, i vilket endast överstepräster, profeter eller särskilt utvalda hade insikt. För den stora allmänheten hette det att "Guds vägar är outrannsakliga". Allmänheten blev därför helt beroende av dessa mystiker, präster eller profeter i de frågor som handlade om själva livsmysteriets dolda företeelser.

Ägde då inte dessa mystiker, profeter eller religiösa ledare en verklig kunskap om tillvarons dolda, andliga sida? Låt mig besvara denna fråga så här, att dessa människor ägde just så stor insikt, hade så mycken religiös kunskap, att de utifrån denna kunde vägleda sina samtida på ett sådant sätt att dessa hölls i en för sitt dåvarande utvecklingssteg passande kontakt med själva livets lagar. Dessa lagar tolkades alltså på så sätt, att de precis kunde motivera och stimulera uppfyllandet av de ideal som fanns inom räckhåll för de nämnda utvecklingsstegen. Att denna tolkning inte kunde bli ett vetenskapligt avslöjande av livsmysteriets högsta företeelser är här självklart. Den vanliga människan representerade ju på den tiden inte det utvecklingssteg där hennes förmåga att kontakta tillvarons intelligensenergi hade nått den grad av utveckling som i dag är allmänt gällande. Tvärtom stod människan på dessa utvecklingssteg naturmänniskan så nära, att hon såväl materiellt som andligt måste leva sitt liv på "dogmer", vilket ju endast vill säga på tolkningar av de sanningar vars existens man erkände, men vars djupaste analys man ännu inte var tillräckligt mogen för att kunna förstå.

Men gör inte samma förhållande i stor utsträckning sig gällande också i dag? Lever inte majoriteten av troende människor inom den så kallade civilisationen ännu på dogmer, som är anpassade till just det utvecklingssteg de befinner sig på? Säger inte dessa dogmer till den troende människan att hon inte ska dräpa, ljuga, stjäla, utöva våld osv., men att hon tvärtom ska älska sin nästa, bekämpa sin vrede och förlåta och åter förlåta? Och är det inte på det sättet att den moderna människan i allt högre grad söker utveckla sig själv i riktning mot en högre, en mer förfinad kultur, vilket ju endast vill säga ett vackrare och mer fullkomligt mentalt framträdande än det som gällde i forna dagar? Och är det inte ett lika stort faktum att man för att kunna uppfylla dessa krav måste vänja sig av med de från naturmänniskotillståndet eller de från det förgångna nedärvda vanorna? Varje utvecklad människa måste svara jakande på dessa frågor. Överallt blir vi i dag vittne till att den kristna tolkningen av livsmysteriet utgör sanningen i en sådan form att den kan bli en inspirerande faktor för de människor som genom självupplevda erfarenheter har börjat känna antipati mot de redan nämnda primitiva tendenserna i deras eget sinne. Dessa människor söker sålunda en moralisk grundval eller stödpunkt i sin kamp mot de från det förgångna nedärvda primitiva tendenserna i deras eget sinne, och det är därför gudomligt att dessa tolkningar finns och kan påverka dem på ett sådant sätt att de kan fatta tillit till dem, tro på dem och därigenom uppleva den glädje det alltid är att förnimma sitt utvecklingsstegs kontakt med de högsta lagarna. Det är denna glädjeförnimmelse som ligger till grund för den troende människans känsla av att vara "frälst" eller att vara ett av "Guds utvalda barn".

Sådan är den troende människan av i dag, men sådan har hon inte alltid varit. Våra fornnordiska förfäder skulle omöjligt ha kunnat uppfatta de kristna dogmerna som en för dem livgivande inspiration eller moralkälla. Deras erfarenheter hade ännu inte framkallat den leda och antipati mot de redan nämnda primitiva tendenserna som är förutsättningen för bekämpandet av dem. För dem var det naturligt att dräpa och att utöva våld, ja, så naturligt, att de uppfattade döden på grund av sjukdom och ålderdom som direkt förnedrande, som vägen till dåtidens helvete. Endast de som dog i kamp kunde förvänta sig att komma till den tidens himmel eller "Valhall" och där uppleva lyckan i form av samvaro med valkyrior och med tillgång till festmåltider med gudarna. Endast den som dog genom svärd kunde bli gudarnas gunstling, endast med denna inställning till livet kunde man bli "frälst" och undgå dåtidens fruktade "Helheim".

Vi ser sålunda här två motsatta tolkningar av själva livsmysteriet. I det ena fallet gör dogmerna det till högsta livsideal att avhålla sig från att dräpa, utöva våld, hata och förfölja, förtala och att på det hela taget göra något som helst levande väsen skada, medan de i det andra fallet gör själva dräpandet till dygd, till högsta lyckofrämjande ideal. Hur kan två motsatta former av ideal vara uttryck för samma sanning? Måste inte antingen de fornnordiska eller de kristna idealen vara felaktiga? Svaret härpå är att båda uppfattningar i själva verket är lika riktiga. De är, var för sig, uttryck för de båda stegens allra högsta sanning. Saken är nämligen den att den absoluta sanningen eller verkligheten inte är uttryck för någon diktatur eller någons likriktning av livet. Den utgör inte en befallning att vara sådan eller sådan. Det högsta facit betecknas ju inte heller med orden att "allt ska vara mycket gott", men däremot att "allt är mycket gott"! Och detta betyder åter att den absoluta sanningen uttrycker att allt är det bästa, det fullkomligaste, det mest geniala som det kan vara för ögonblicket.

Hur ska man då förstå att också mördande, terror, förföljelse och förtryck är "mycket gott"? Att stöld, plundring och rånmord rent av är geniala faktorer i själva det stora livets kollektiva manifestation? Svaret härpå är i första hand att livet på vår planet i stor stil visar sig på detta sätt. Ingen kan bestrida att dessa tendenser och företeelser finns som reella faktorer och är med om att forma vår tillvaro. Sanningen är alltså att de finns och är en del av livet. Och livet betecknas i Bibeln som varande "mycket gott". Nu kanske ni invänder att Bibeln stämplar dessa företeelser som "det onda", som "djävulens verk", och varnar människorna på det strängaste för att utveckla dessa tendenser i tanke och uppträdande, liksom de bestående juridiska lagarna också i hög grad grundar sig på att hindra människorna från att utveckla dessa så kallade "brottsliga tendenser". Dessa lagar med själva Bibeln i spetsen bekämpar således något som i det stora facit betecknas som "mycket gott". Men om Bibeln säger att "allt är mycket gott", samtidigt som den stimulerar förföljelse och bekämpande av något av samma liv, blir inte dess ord och föreskrifter då värdelösa i all sin skenbara ologiskhet? Jo, för den som inte är tillräckligt utvecklad för att kunna genomskåda det här berörda problemet eller se det verkliga sammanhanget. För den människa i vars medvetande intelligensen har nått en så hög utveckling att hon är ur stånd att tro på de uppställda dogmerna och föreskrifterna, blir Bibeln helt enkelt ett falsarium och därmed utan betydelse. Ja, för denna människotyp blir all religiositet något primitivt, ett slags övertro, som endast har värde för enfaldiga och mycket naiva själar.

Vem tvivlar i verkligheten på att det just är människans intelligensmässiga tillväxt som är orsak till de många tomma kyrkbänkarna under gudstjänsterna? Men eftersom också denna intelligensmässiga tillväxt är en del av livet och därmed hör in under orden "allt är mycket gott", kunde det se ut som om Bibelns ord står i strid med det verkliga livet. Det blir således här till faktum att Bibelns ord i förhållandet till den intellektuellt betonade människan blir mer och mer dunkla, mer och mer meningslösa. Men eftersom det samtidigt är ett faktum att den har haft ett kolossalt inflytande på mänsklighetens utveckling och fört samma mänsklighet bort från naturmänniskans primitiva tillstånd och fram till en värld där många av dess berättelser nu utgör en direkt orsak till underbara företeelser som sjukhus, socialvård, skolor och universitet, ålders- och invalidpension osv., osv., torde ingen människa kunna påstå att den, sina skenbara självmotsägelser till trots, har varit utan betydelse. Ty allt inom västerlandets kultur och civilisation har i stor utsträckning formats utifrån dess odödliga uttalanden.

Att Bibeln ändå, trots dessa många goda egenskaper, av den ökande intellektualiteten uppfattas som meningslös eller dunkel, blir det till faktum att den inte ska vara eller utgöra något slutgiltigt uttryck för sanningen. Sett från en kosmisk plan, har den endast haft till uppgift eller syfte att leda den del av mänskligheten som den har haft inflytande på, genom några särskilt bestämda stadier i den stora process vi kallar "utveckling". Efter hand som människan passerar dessa stadier, är Bibelns uppgift färdig. Det var Bibelns uppgift att stimulera människorna bort från de djuriska anlagen, bort från själviskhetens blodiga stadier och tendenser och därigenom sätta dem i stånd att uppnå en tillvaroform som var mer i kontakt med vad de önskade eller längtade efter. Efter hand som detta sker och människan själv börjar kunna tänka, ser vi att hon förlorar intresset för Bibeln. Det blir därigenom till faktum att Bibeln aldrig är tänkt som en analys av den absoluta sanningen, som livets helhet i sig själv är uttryck för. Bibeln uttrycker endast en lokalitet i denna sanning.

Vad är det då som mänskligheten nu begär eller har behov av? Är det en ny profet, en ny messias, en ny världsåterlösare? Nej, inte i detta ords tidigare betydelse. Var och en som i dag kommer och säger att han är en ny Kristus eller en ny Messias, hör utan undantag till den kategori som Jesus betecknade som de falska profeter som skulle komma. Det som en ny värld behöver är inte fler religiösa dogmer. De största sanningarna i form av dogmer har ju förkunnats i årtusenden, så att var och en som kommer och endast kan ge människorna samma dogmer, kan endast vara en plagiator av den verklige Messias eller Kristus. Och om han sedan ytterligare kräver att man ska blint tro på honom och följa honom, är hans identitet som falsk Kristus ett uppenbart faktum för den som verkligen har högintellektuell insikt i livets högsta företeelser. Då är han inte uppfyllelsen av det löfte som Kristus förutsagt skulle komma. Ty Kristus har inte förebådat en ny ledare eller andlig diktator, utan en högintellektuell analys av livets största problem eller själva livsmysteriets lösning på ett sådant sätt att varje människa blir sin egen Kristus. En sådan analys är nämligen uteslutande den "heliga anden".

Mina analyser utgör en sammanhängande tankekedja, synlig för intelligensen. Det är inte min uppgift att vara en messias, en ny Kristus, en ny världsåterlösare i vanlig mening. Jag vill förvisso mycket ogärna vara upphov till en sådan situation, att människor skulle suggereras att bli beroende eller mentalt bundna av mig, och jag därmed på sätt och vis skulle bli ett slags andlig eller mental diktator som de blint ska följa. Nej, jag önskar frihet för alla väsen att tänka själva och själva föra ett resonemang och bli sin egen världsåterlösare, sin egen kristus. Skillnaden på min uppgift och profeternas uppgift ligger däri, att medan dessa var väsen som suggererade sina medväsen att tro på dem i kraft av dogmerna, och sålunda var väsen som man på grund av sin egen intellektuella oförmåga måste följa, måste stödja sig på, är mitt arbete av en sådan natur att det sätter individen i stånd att fritt och självständigt tänka själv. Livsmysteriets lösning blir till teoretiskt faktum för väsendet. Det krävs ingen tro, ingen suggestion. Mitt arbete ger väsendet kunskap. Världsåterlösningens uppgift är alltså nu, inte att ge individerna tro, utan kunskap. Och med självständig kunskap är man inte beroende av mig, såsom man skulle vara om det endast var tro.

Människorna av i dag hungrar efter denna kunskap – inte efter dogmerna, utan efter dogmernas vetenskapliga motivering. Och en kunskap som kan motivera alla dogmers vetenskaplighet eller identitet som verklighet och inte mystik, måste vara något som man kan lära sig i skolor, på läroanstalter och universitet. Men innan den kan komma dit, måste den ju födas. Och det är denna födelse som ni genom mitt arbete blir vittne till. Det finns ingenting i detta mitt arbete eller i mina kosmiska analyser som inte visar att allt är mycket gott och därmed att också det så kallade onda är gott. Detta gör det ju outsägligt mycket lättare att bli kärleksfull och förstående mot allt och alla, eftersom det har skapats en vetenskaplig motivering för allt det mörka i världen som man inte tycker om, en motivering för att ingen kan vara martyr och för att vi själva är upphovet till vårt mörka öde och att detta öde i själva verket också är gott, eftersom det oundvikligen leder väsendet mot större erfarenheter, större kunskap och därigenom förädlar väsendet, ja, helt omskapar det till ett fullkomligt väsen: den riktiga människan. Och med denna förståelse kommer ju såväl krig, sorg och lidande som onaturlig död och undergång att försvinna från jordens kontinenter likt aftonrodnadens eld över bergen.

Mitt arbete är inte en ny dogmatism eller ett nytt trosobjekt, men är uteslutande vetenskap. Det har visserligen inte sina professorer eller doktorer, men detta förändrar inte det faktum att det aldrig någonsin kan kullkastas, eftersom det innehåller varje tings absoluta motivering för dess identitet med det stora facit, "allt är mycket gott", såväl det mörka som det ljusa, såväl det onda som det goda. En bättre analys och därmed ett bättre livsfundament kan inte skapas eller kan inte finnas. En större motivering för kärleken till nästan kan således inte ges, och en större grundval för skapandet av väsendets egen frigörelse kommer således inte heller någonsin att kunna uppenbaras, då en sådan skulle vara helt omöjlig. Men eftersom mitt arbete är en analys av sanningen, är en vetenskaplig utredning av hur det kommer sig att allt är mycket gott, att det alltså är själva livets analys, är det inte något som jag kan vara upphov till. Det har inte något upphov, det är själva livets analys, är från evighet till evighet. Det är inte en analys av Gudomens väsen som endast passar för en enskild liten lokalitet i universum eller för en enskild liten tidsperiod. Men en analys som aldrig någonsin kan bli föråldrad och visar att allt är mycket gott, kan endast vara den allra största sanningen. Och som sådan kan den endast vara "andlig vetenskap" eller utgöra den heliga anden.

Den heliga anden, som alltså utgör den allra högsta vetenskapen, kan omöjligt vara nationell, den kan omöjligt vara dansk eller tysk, den kan inte vara amerikansk eller engelsk, lika litet som den kan vara teosofisk, antroposofisk, spiritistisk eller martinistisk. Den är i allra högsta grad internationell, ja, är interplanetarisk eller på varje tänkbart sätt icke-individuell. Den är det liv i vilket vi alla lever, rör oss och är till. Den är den allestädes närvarande "Guds ande som svävar över vattnet". När personer kallar mitt arbete eller mina kosmiska analyser av världsalltet för martinism, är detta endast uttryck för att de ännu alls inte har förstått vad det i själva verket är som de står inför. Det avslöjar att dessa väsen alls inte har intellektualitet till att inse att det just är något som inte kan vara martinistiskt. Men detta är ju förlåtligt, för en sådan insikt i mitt arbete eller i en sådan analyskedja, vars kapacitet är hela världsalltet eller livet eller universums högsta struktur, kan inte tillägnas endast genom föredrag eller läsning. Även om man kanske har läst mitt huvudverk Livets Bog tio gånger eller har hört kanske hundra föredrag, har man alls inte fått den verkliga orubbliga insikten i detta arbetes eller dessa analysers verkliga identitet som absolut och orubblig sanning. Denna insikt kan visserligen genom studier nog uppnås teoretiskt, men först när man lever analyserna, blir de till verklig vetenskap i ens eget inre. Först då utgör de den hjälpare som bebådats för väsendet, alltså det som ska avlösa väsendets beroende av en messias eller Kristus. Först då blir väsendet föremål för en överskyggning av den heliga anden, varigenom det självt kan bli ett med sanningen, vägen och livet. Eftersom mitt arbete, mina kosmiska analyskedjor, uteslutande ger dessa verkningar, blir det därmed ett faktum att det är ett med livet. Och som sådant kan det endast ha eller till sist få denna enda praktiska beteckning: "andlig vetenskap".